So I begin with an advertisement inspired by George Orwell that Apple ran in 1984.
Jag börjar med en reklamfilm inspirerad av George Orwell och som Apple körde 1984.
(Video) Big Brother: We are one people with one will, one resolve, one cause. Our enemies shall talk themselves to death, and we will fight them with their own confusion. We shall prevail. Narrator: On January 24th, Apple Computer will introduce Macintosh. And you'll see why 1984 won't be like "1984."
(Video) Storebror: Vi är ett folk, med en vilja, en önskan, ett ändamål. Våra fiender ska tala sig själva till döds, och vi kommer att bekämpa dem med deras egen förvirring. Vi ska stå segervissa. Berättarröst: 24 januari kommer Apple Computer att lansera Macintosh. Och ni kommer att förstå varför 1984 inte kommer att likna "1984."
Rebecca MacKinnon: So the underlying message of this video remains very powerful even today. Technology created by innovative companies will set us all free. Fast-forward more than two decades: Apple launches the iPhone in China and censors the Dalai Lama out along with several other politically sensitive applications at the request of the Chinese government for its Chinese app store. The American political cartoonist Mark Fiore also had his satire application censored in the United States because some of Apple's staff were concerned it would be offensive to some groups. His app wasn't reinstated until he won the Pulitzer Prize. The German magazine Stern, a news magazine, had its app censored because the Apple nannies deemed it to be a little bit too racy for their users, and despite the fact that this magazine is perfectly legal for sale on newsstands throughout Germany. And more controversially, recently, Apple censored a Palestinian protest app after the Israeli government voiced concerns that it might be used to organize violent attacks.
Rebecca MacKinnon: Det underliggande budskapet i det här filmklippet är väldigt kraftfullt än idag. Teknologi skapad av innovativa företag kommer att frigöra oss alla. Spola fram tiden drygt två decennier. Apple lanserar iPhone i Kina och censurerar bort Dalai Lama och ett flertal andra politiskt känsliga applikationer enligt den kinesiska regeringens begäran om deras kinesiska App Store. Den amerikanska satirtecknaren Mark Fiore fick sin satir-app censurerad i USA eftersom anställda på Apple ansåg att den kunde uppfattas som stötande av vissa grupper. Hans app återinfördes inte förrän han vann Pulitzerpriset. Den tyska tidskriften Stern, ett nyhetsmagasin, fick sin app censurerad eftersom Apples barnvakter ansåg den vara lite för vågad för sina användare. Och detta trots det faktum att den här tidskriften säljs helt lagligt i nyhetsstånd över hela Tyskland. Och ännu mer kontroversiellt är att Apple nyligen censurerade en palestinsk protest-app efter att den israeliska regeringen uttryckt oro över att den kunde användas till att organisera våldsamma attacker.
So here's the thing. We have a situation where private companies are applying censorship standards that are often quite arbitrary and generally more narrow than the free speech constitutional standards that we have in democracies. Or they're responding to censorship requests by authoritarian regimes that do not reflect consent of the governed. Or they're responding to requests and concerns by governments that have no jurisdiction over many, or most, of the users and viewers who are interacting with the content in question.
Så här ligger det alltså till, att vi befinner oss i ett läge där privatägda företag sätter nivåer för censur som ofta är godtyckliga och i allmänhet mer snäva än den grundlagsstadgade standarden för yttrandefrihet som vi åtnjuter i demokratier. Och de svarar på anspråk om censur från auktoritära regimer som inte speglar medborgarnas samtycke. Och de svarar på begäran och önskemål från regeringar som inte har någon jurisdiktion över många, eller de flesta, av användarna som interagerar med innehållet ifråga.
So here's the situation. In a pre-Internet world, sovereignty over our physical freedoms, or lack thereof, was controlled almost entirely by nation-states. But now we have this new layer of private sovereignty in cyberspace. And their decisions about software coding, engineering, design, terms of service all act as a kind of law that shapes what we can and cannot do with our digital lives. And their sovereignties, cross-cutting, globally interlinked, can in some ways challenge the sovereignties of nation-states in very exciting ways, but sometimes also act to project and extend it at a time when control over what people can and cannot do with information has more effect than ever on the exercise of power in our physical world. After all, even the leader of the free world needs a little help from the sultan of Facebookistan if he wants to get reelected next year.
Så här ligger det alltså till. I världen innan Internet var suveränitet över våra fysiska friheter, eller bristen på densamma, kontrollerad nästan enbart av nationalstater. Men nu har vi detta nya lager av privatägd suveränitet i cyberrymden. Och deras beslut om mjukvaruprogrammering, ingenjörskonst, design, användaravtal agerar alla som en slags lag som formar vad vi kan eller inte kan göra med våra digitala liv. Och deras suveräniteter, intersektionella och globalt sammanlänkade, kan på vissa sätt utmana nationalstaternas suveränitet på väldigt spännande vis, men kan ibland också projicera och förlänga den i en tid där kontroll över vad folk får eller inte får göra med information har större inverkan än någonsin på maktutövandet i vår fysiska värld. Trots allt behöver till och med ledaren av den fria världen lite hjälp från sultanen av Facebookistan om han vill bli omvald nästa år.
And these platforms were certainly very helpful to activists in Tunisia and Egypt this past spring and beyond. As Wael Ghonim, the Google-Egyptian-executive by day, secret-Facebook-activist by night, famously said to CNN after Mubarak stepped down, "If you want to liberate a society, just give them the Internet." But overthrowing a government is one thing and building a stable democracy is a bit more complicated. On the left there's a photo taken by an Egyptian activist who was part of the storming of the Egyptian state security offices in March. And many of the agents shredded as many of the documents as they could and left them behind in piles. But some of the files were left behind intact, and activists, some of them, found their own surveillance dossiers full of transcripts of their email exchanges, their cellphone text message exchanges, even Skype conversations. And one activist actually found a contract from a Western company for the sale of surveillance technology to the Egyptian security forces. And Egyptian activists are assuming that these technologies for surveillance are still being used by the transitional authorities running the networks there.
Och dessa plattformar var synnerligen behjälpliga aktivisterna i Tunisien och Egypten den här gångna våren och tiden därefter. Som Wael Ghonim, direktör på Egyptiska Google på dagen, hemlig Facebook-aktivist på natten sa till CNN efter att Mubarak avgått, "Om du vill befria ett samhälle, ge dem bara Internet." Men att störta en regering är en sak, att bygga en stabil demokrati är lite mer komplicerat. Till vänster är ett foto taget av en egyptisk aktivist som deltog i stormningen av det egyptiska statliga säkerhetsverkets kontor i mars. Och många av agenterna strimlade så många dokument de bara kunde och lämnade dem efter sig i drivor. Men några filer lämnades kvar oförstörda, och aktivister, vissa av dem, fann sina egen övervakningsmappar fulla av transkriptioner av deras epost-växlingar, SMS de skickat från sina mobiltelefoner, till och med konversationer via Skype. En aktivist fann till och med ett kontrakt från ett västerländskt företag angående försäljning av övervakningstekonologi till den egyptiska säkerhetstjänsten. Och de egyptiska aktivisterna förmodar att de här teknologiena fortfarande är i bruk av de tillfälliga myndigheterna ansvariga för nätverken där.
And in Tunisia, censorship actually began to return in May -- not nearly as extensively as under President Ben Ali. But you'll see here a blocked page of what happens when you try to reach certain Facebook pages and some other websites that the transitional authorities have determined might incite violence. In protest over this, blogger Slim Amamou, who had been jailed under Ben Ali and then became part of the transitional government after the revolution, he resigned in protest from the cabinet. But there's been a lot of debate in Tunisia about how to handle this kind of problem.
Och i Tunisen började censuren faktiskt komma tillbaka i maj - inte alls i samma utsträckning som under president Ben Alis tid. Men här ser man en blockerad sida av vad som sker när man försöker nå vissa Facebook-sidor och andra webbsidor som de tillfälliga myndigheterna har bestämt kan uppmuntra till våld. Som en protest mot detta bestämde sig bloggaren Slim Amamou, som hade blivit fängslad under Ben Ali och sedan blivit del av den tillfälliga regeringen efter revolutionen, att avgå från sin post. Det har varit mycket debatt i Tunisien om hur man ska gå tillväga med den här sortens problem
In fact, on Twitter, there were a number of people who were supportive of the revolution who said, "Well actually, we do want democracy and free expression, but there is some kinds of speech that need to be off-bounds because it's too violent and it might be destabilizing for our democracy. But the problem is, how do you decide who is in power to make these decisions and how do you make sure that they do not abuse their power? As Riadh Guerfali, the veteran digital activist from Tunisia, remarked over this incident, "Before, things were simple: you had the good guys on one side and the bad guys on the other. Today, things are a lot more subtle." Welcome to democracy, our Tunisian and Egyptian friends.
Faktum är att det, på Twitter, funnits ett antal människor som stött revolutionen men sagt, "Alltså, vi vill ha demokrati och yttrandefrihet, men det finns vissa uttryck som borde förbjudas därför att de är alltför våldsamma och kan verka upprörande på demokratin. Men problemet är, hur bestämmer man vem som ska ha makt över de här besluten och hur försäkrar man sig om att de inte missbrukar makten? Som Riadh Guerfali, den tunisiska veteranen inom digital aktivism anmärkte om den här incidenten, "Förr var saker enkla: man hade de goda på ena sidan och de onda på den andra. Idag är saker och ting mycket subtilare." Välkomna till demokratin, våra tunisiska och egyptiska vänner.
The reality is that even in democratic societies today, we do not have good answers for how you balance the need for security and law enforcement on one hand and protection of civil liberties and free speech on the other in our digital networks. In fact, in the United States, whatever you may think of Julian Assange, even people who are not necessarily big fans of his are very concerned about the way in which the United States government and some companies have handled Wikileaks. Amazon webhosting dropped Wikileaks as a customer after receiving a complaint from U.S. Senator Joe Lieberman, despite the fact that Wikileaks had not been charged, let alone convicted, of any crime.
Verkligheten är som så att det inte ens i dagens demokratiska samhällen finns några bra svar på hur man balanserar behovet av säkerhet och upprätthållande av lagen på ena sidan och bevarandet av medborgerliga rättigheter och yttrandefrihet på andra, i våra digitala nätverk. Faktum är att det i USA, vad du än må tycka om Julian Assange, finns folk som inte nödvändigtvis är hans anhängare men som är väldigt oroade över hur den amerikanska regeringen och vissa företag har hanterat Wikileaks. Amazons webbbutik stängde av Wikileaks som kund efter att ha mottagit ett klagomål från senator Joe Lieberman, trots det faktum att Wikileaks inte hade blivit åtalat, än mindre dömt, för något brott.
So we assume that the Internet is a border-busting technology. This is a map of social networks worldwide, and certainly Facebook has conquered much of the world -- which is either a good or a bad thing, depending on how you like the way Facebook manages its service. But borders do persist in some parts of cyberspace. In Brazil and Japan, it's for unique cultural and linguistic reasons. But if you look at China, Vietnam and a number of the former Soviet states, what's happening there is more troubling. You have a situation where the relationship between government and local social networking companies is creating a situation where, effectively, the empowering potential of these platforms is being constrained because of these relationships between companies and government.
Så vi antar att Internet är en gränsöverskridande teknologi. Det här är en karta över sociala nätverk världen över, och säkert är att Facebook erövrat stora delar av världen - vilket kan vara både bra och dåligt, beroende på vad du tycker om hur Facebook sköter sina tjänster. Men gränser framhärdar i vissa delar av cyberrymden. I Brasilien och Japan är det av unika kulturella och språkliga skäl. Men om man tittar på Kina, Vietnam och ett antal forna sovjetstater, är vad som sker där mer oroväckande. Vi har en situation där relationen mellan regering och lokala sociala nätverksföretag skapar en situation där, väsentligen, all den potential till egenmakt som ligger i dessa plattformar begränsas på grund av relationerna mellan företag och regering.
Now in China, you have the "great firewall," as it's well-known, that blocks Facebook and Twitter and now Google+ and many of the other overseas websites. And that's done in part with the help from Western technology. But that's only half of the story. The other part of the story are requirements that the Chinese government places on all companies operating on the Chinese Internet, known as a system of self-discipline. In plain English, that means censorship and surveillance of their users. And this is a ceremony I actually attended in 2009 where the Internet Society of China presented awards to the top 20 Chinese companies that are best at exercising self-discipline -- i.e. policing their content. And Robin Li, CEO of Baidu, China's dominant search engine, was one of the recipients.
I Kina har vi nu "the Great Firewall" som den kallas som blockerar Facebook och Twitter och nu senast Google+ och många andra utländska webbsidor. Och detta görs dels med hjälp av västerländsk teknologi. Men det är inte hela historien. Den andra delen är krav som den kinesiska regeringen ställer på alla företag som verkar på det kinesiska Internet, känt som ett system av självdisciplin. På klarspråk betyder det helt enkelt censur och övervakning av dess användare. Det här är en ceremoni som jag faktiskt närvarade vid 2009 där kinesiska Internet Society delade ut priser till de 20 kinesiska företag som varit bäst på att utöva självdisciplin - alltså övervaka sitt innehåll. Och Robin Li, verkställande direktör för Baidu, Kinas mest använda sökmotor, var en av mottagarna.
In Russia, they do not generally block the Internet and directly censor websites. But this is a website called Rospil that's an anti-corruption site. And earlier this year, there was a troubling incident where people who had made donations to Rospil through a payments processing system called Yandex Money suddenly received threatening phone calls from members of a nationalist party who had obtained details about donors to Rospil through members of the security services who had somehow obtained this information from people at Yandex Money. This has a chilling effect on people's ability to use the Internet to hold government accountable. So we have a situation in the world today where in more and more countries the relationship between citizens and governments is mediated through the Internet, which is comprised primarily of privately owned and operated services.
I Ryssland brukar de inte blockera Internet eller censurera webbsidor. Men det här är en webbsida vid namn Rospil som är en anti-korruptionssida. Tidigare i år ägde en oroväckande händelse rum där folk som hade donerat pengar till Rospil genom ett betalningssystem vid namn Yandex Money plötsligt fick hotfulla telefonsamtal från medlemmar av ett nationalistiskt parti som hade kommit över information om bidragsgivare till Rospil genom medlemmar av säkerhetstjänsten, som på något vis hade fått tag på den här informationen genom folk på Yandex Money. Det här har en skrämmande effekt på folks möjlighet att använda Internet till att hålla regeringar ansvariga. Vi har alltså en situtation i världen idag där fler och fler länders relationer mellan medborgare och regeringar förmedlas genom Internet som mestadels består av privatägda och privat skötta tjänster.
So the important question, I think, is not this debate over whether the Internet is going to help the good guys more than the bad guys. Of course, it's going to empower whoever is most skilled at using the technology and best understands the Internet in comparison with whoever their adversary is. The most urgent question we need to be asking today is how do we make sure that the Internet evolves in a citizen-centric manner. Because I think all of you will agree that the only legitimate purpose of government is to serve citizens, and I would argue that the only legitimate purpose of technology is to improve our lives, not to manipulate or enslave us.
Så den viktiga frågan, anser jag, är inte den här debatten om huruvida Internet kommer att hjälpa de goda mer än de onda. Självklart kommer Internet stärka den som är skickligast på att använda tekniken och som bäst förstår Internet jämfört med motståndaren. Den mest trängande frågan vi ska ställa oss idag är hur vi kan säkerställa att Internet utvecklas på ett sätt som sätter medborgaren i centrum. För jag tror att ni alla skulle hålla med om att det enda legitima syftet med regering är att tjäna medborgarna. Och jag skulle hålla med om att det enda legitima syftet med teknologi är att förbättra våra liv, inte att manipulera eller förslava oss.
So the question is, we know how to hold government accountable. We don't necessarily always do it very well, but we have a sense of what the models are, politically and institutionally, to do that. How do you hold the sovereigns of cyberspace accountable to the public interest when most CEO's argue that their main obligation is to maximize shareholder profit?
Så frågan är, vi vet hur vi ställer regeringar till svars. Vi gör det nödvändigtvis inte alltid på bästa vis, men vi har alla en idé om formen, politiskt och institutionellt, för hur man gör det. Hur håller man de regerande i cyberrymden ansvariga för allmännyttan när merparten av direktörerna menar att deras huvudsakliga ansvar ligger i att maximera aktieägarnas vinst?
And government regulation often isn't helping all that much. You have situations, for instance, in France where president Sarkozy tells the CEO's of Internet companies, "We're the only legitimate representatives of the public interest." But then he goes and champions laws like the infamous "three-strikes" law that would disconnect citizens from the Internet for file sharing, which has been condemned by the U.N. Special Rapporteur on Freedom of Expression as being a disproportionate violation of citizens' right to communications, and has raised questions amongst civil society groups about whether some political representatives are more interested in preserving the interests of the entertainment industry than they are in defending the rights of their citizens. And here in the United Kingdom there's also concern over a law called the Digital Economy Act that's placing more onus on private intermediaries to police citizen behavior.
Och statlig kontroll hjälper oftast inte. Vi har situationer, exempelvis i Frankrike där president Sarkozy säger till direktörer för internetföretag, "Vi är de enda legitima representanterna för allmännyttan." Men så går han och förespråkar lagar som den ökända three strikes-lagen som kan stänga av medborgare från Internet för att ha fildelat, och detta har blivit utdömt av FNs utsände som rapporterar om yttrandefrihet som menar att det är en oproportionerlig kränkning av medborgarnas rätt till kommunikationsmedel. Och det har väckt frågor bland civilrättsgrupper om huruvida en del politiska representanter är mer intresserade av att bevara nöjesindustrins intressen snarare än att försvara deras medborgares rättigheter. Och här i Storbritannien finns det oro över en lag vid namn Digital Economy Act som lägger mer ansvar på privata mellanhänder för att övervaka befolkningens beteende.
So what we need to recognize is that if we want to have a citizen-centric Internet in the future, we need a broader and more sustained Internet freedom movement. After all, companies didn't stop polluting groundwater as a matter of course, or employing 10-year-olds as a matter of course, just because executives woke up one day and decided it was the right thing to do. It was the result of decades of sustained activism, shareholder advocacy and consumer advocacy. Similarly, governments don't enact intelligent environmental and labor laws just because politicians wake up one day. It's the result of very sustained and prolonged political activism that you get the right regulations, and that you get the right corporate behavior. We need to make the same approach with the Internet.
Så det vi behöver inse är att om vi vill ha ett Internet med fokus på medborgaren, behöver vi en bredare och mer varaktig frihetsrörelse på Internet. Företagen slutade ju faktiskt inte förorena grundvattnet bara sådär, eller sluta anställa tioåringar bara sådär, bara för att direktörer vaknade upp en morgon och bestämde sig för att det var det rätta. Det var resultatet av årtionden av varaktig aktivism, aktieägares arbete, och konsumenters arbete. På samma sätt driver regeringar inte igenom intelligenta miljö- och arbetslagar bara för att politker vaknar upp en morgon. Det är resultat av varaktig och långvarig politisk aktivism som ger de rätta lagarna, och som ser till att företagen agerar riktigt. Vi behöver använda samma metod med Internet.
We also are going to need political innovation. Eight hundred years ago, approximately, the barons of England decided that the Divine Right of Kings was no longer working for them so well, and they forced King John to sign the Magna Carta, which recognized that even the king who claimed to have divine rule still had to abide by a basic set of rules. This set off a cycle of what we can call political innovation, which led eventually to the idea of consent of the governed -- which was implemented for the first time by that radical revolutionary government in America across the pond. So now we need to figure out how to build consent of the networked.
Vi kommer också att behöva politisk innovation. För 800 år sedan, på ett ungefär, bestämde baronerna i England att kungars gudomliga rätt inte längre fungerade till deras fördel och de tvingade Kung John att underteckna Magna Charta som erkände att även kungen som påstod sig har gudomlig rätt, också var tvungen att rätta sig efter ett antal grundläggande regler. Det här startade en cykel av vad vi kan kalla politisk innovation, som så småningom ledde till idén om medborgarnas samtycke - något som implementerades för första gången av den radikala, revolutionära regeringen i Amerika, på andra sidan dammen. Så nu behöver vi alltså komma underfund med hur man kan bygga de nätverkandes samtycke.
And what does that look like? At the moment, we still don't know. But it's going to require innovation that's not only going to need to focus on politics, on geopolitics, but it's also going to need to deal with questions of business management, investor behavior, consumer choice and even software design and engineering. Each and every one of us has a vital part to play in building the kind of world in which government and technology serve the world's people and not the other way around.
Och hur ser då detta ut? Vi vet ännu inte. Men det kommer att krävas innovation som inte bara lägger fokus på politik, på geopolitik, men som också kommer kräva att man berör frågor om företagsledning, investeringsbeteende, konsumentbeteende, och till och med mjukvarudesign och ingenjörskonst. Var och en av oss har en viktig roll att spela i skapandet av den värld i vilken regering och teknologi tjänar världens folk och inte tvärtom.
Thank you very much.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)