I teach chemistry.
Jag undervisar i kemi.
(Explosion)
(Explosion)
All right, all right. So more than just explosions, chemistry is everywhere. Have you ever found yourself at a restaurant spacing out just doing this over and over? Some people nodding yes. Recently, I showed this to my students, and I just asked them to try and explain why it happened. The questions and conversations that followed were fascinating. Check out this video that Maddie from my period three class sent me that evening.
Okej, okej Förutom att bara vara explosioner finns kemi överallt. Har du någonsin varit på en restaurang och förlorat dig själv i tankar på att göra det här om och om igen? Några nickar jakande. Nyligen visade jag detta för mina studenter, och jag bad dem bara att försöka förklara varför det hände. Frågorna och samtalen som följde var fascinerande. Titta på den här filmen som Maddie från min klass skickade mig den kvällen.
(Clang) (Laughs)
(skrammel) (skratt)
Now obviously, as Maddie's chemistry teacher, I love that she went home and continued to geek out about this kind of ridiculous demonstration that we did in class. But what fascinated me more is that Maddie's curiosity took her to a new level. If you look inside that beaker, you might see a candle. Maddie's using temperature to extend this phenomenon to a new scenario.
Självklart, som Maddies kemilärare älskar jag att hon gick hem och fortsatte roa sig med den här sortens fåniga experiment som vi gjorde i klassrummet. Det som fascinerade mig mer är att Maddies nyfikenhet tog henne till en ny nivå Om du tittar inuti den bägaren så kan du faktiskt se ett ljus. Maddie använder temperatur för att förlänga fenomenet till ett nytt scenario.
You know, questions and curiosity like Maddie's are magnets that draw us towards our teachers, and they transcend all technology or buzzwords in education. But if we place these technologies before student inquiry, we can be robbing ourselves of our greatest tool as teachers: our students' questions. For example, flipping a boring lecture from the classroom to the screen of a mobile device might save instructional time, but if it is the focus of our students' experience, it's the same dehumanizing chatter just wrapped up in fancy clothing. But if instead we have the guts to confuse our students, perplex them, and evoke real questions, through those questions, we as teachers have information that we can use to tailor robust and informed methods of blended instruction.
Ni vet, frågor och nyfikenhet som hennes är magneter som drar oss till våra lärare, och de överför all teknologi eller slagord i utbildningen Men om vi placerar dessa teknologier framför studenters utfrågningar kan vi råna oss själva på vårt mest värdefulla verktyg som lärare: våra studenters frågor. Till exempel, att vända en tråkig föreläsning från klassrummet till en skärm på en mobil kan spara instruktionstid men om vi fokuserar på våra studenters upplevelse om det är samma avhumaniserade tjatter bara tjusigare förpackat. Men om vi istället vågar förvirra våra studenter, förvåna dem och väcka viktiga frågor, är det genom de frågor som vi som lärare får informationen som vi kan skapa hållfasta och informerade metoder för varierande sätt att undervisa.
So, 21st-century lingo jargon mumbo jumbo aside, the truth is, I've been teaching for 13 years now, and it took a life-threatening situation to snap me out of 10 years of pseudo-teaching and help me realize that student questions are the seeds of real learning, not some scripted curriculum that gave them tidbits of random information.
Så, lägger vi undan 2000-talets platityder, är det så att jag undervisat i 13 år nu, och det krävdes en livshotande händelse för att jag skulle ta mig ur 10 år av pseudo-undervisning och få mig att inse att studenternas frågor är fröna till lärande på riktigt, inte någon regisserad kursplan som gav dem munsbitar av slumpvis utvald information.
In May of 2010, at 35 years old, with a two-year-old at home and my second child on the way, I was diagnosed with a large aneurysm at the base of my thoracic aorta. This led to open-heart surgery. This is the actual real email from my doctor right there. Now, when I got this, I was -- press Caps Lock -- absolutely freaked out, okay? But I found surprising moments of comfort in the confidence that my surgeon embodied. Where did this guy get this confidence, the audacity of it?
I maj 2010, vid 35 års ålder med en tvååring hemma och mitt andra barn på väg fick jag diagnosen: stort artärbråck i nedre delen av aortan. Det här ledde till en hjärtoperation. Det här är det riktiga e-mailet från min läkare. Nu, när jag fick detta, -- stora bokstäver --- bröt jag ihop totalt, okej? Men jag hittade förvånande stunder av förtröstan i det självförtroende som min kirurg förkroppsligade. Var fick killen detta självförtroende, fräckheten i det.
So when I asked him, he told me three things. He said first, his curiosity drove him to ask hard questions about the procedure, about what worked and what didn't work. Second, he embraced, and didn't fear, the messy process of trial and error, the inevitable process of trial and error. And third, through intense reflection, he gathered the information that he needed to design and revise the procedure, and then, with a steady hand, he saved my life.
Så när jag frågade honom berättade han tre saker. Han sa att det första var att hans nyfikenhet drev honom att ställa tuffa frågor om proceduren, om vad som fungerade och vad som inte fungerade. Nummer två, han omfamnade och var inte rädd för den röriga processen "trial and error" (försöka och misslyckas) den oundvikliga processen trial and error. Nummer tre: genom dessa intensiva reflektioner samlade han ihop den information han behövde för att skapa och förbättra proceduren, och sen, med en stadig hand, räddade han mitt liv.
Now I absorbed a lot from these words of wisdom, and before I went back into the classroom that fall, I wrote down three rules of my own that I bring to my lesson planning still today. Rule number one: Curiosity comes first. Questions can be windows to great instruction, but not the other way around. Rule number two: Embrace the mess. We're all teachers. We know learning is ugly. And just because the scientific method is allocated to page five of section 1.2 of chapter one of the one that we all skip, okay, trial and error can still be an informal part of what we do every single day at Sacred Heart Cathedral in room 206. And rule number three: Practice reflection. What we do is important. It deserves our care, but it also deserves our revision. Can we be the surgeons of our classrooms? As if what we are doing one day will save lives. Our students our worth it. And each case is different.
Jag har tagit åt mig mycket av dessa visdomsord och innan jag återvände till klassrummet den hösten, skrev jag ner tre egna regler som jag fortfarande använder när jag planerar lektioner. Regel nummer ett: Det viktigaste är nyfikenhet. Frågor kan vara fönster till fantastiska genomgångar men inte tvärtom. Regel nummer två: omfamna oredan. Vi är alla lärare. Vi vet att lärande är något fult. Och bara för att den vetenskapliga metoden finns på sidan fem i sektion 1.2 kapitel ett det kapitel vi alla hoppar över, eller hur? kan "trial and error"-metoden vara en informell del av det vi gör varje dag på Sacred Heart Cathedral i rum 206. Och regel nummer tre: öva reflektion. Det vi gör är viktigt. Det förtjänar vår omsorg, men det förtjänar också våra genomlysningar. Kan vi vara våra klassrums kirurger? Tänka att det vi gör en dag kommer att rädda liv. Våra studenter är värda den ansträngningen. Och varje fall är unikt.
(Explosion)
(Explosion)
All right. Sorry. The chemistry teacher in me just needed to get that out of my system before we move on.
Okej. Förlåt. Kemiläraren i mig behövde få det där gjort innan vi fortsätter.
So these are my daughters. On the right we have little Emmalou -- Southern family. And, on the left, Riley. Now Riley's going to be a big girl in a couple weeks here. She's going to be four years old, and anyone who knows a four-year-old knows that they love to ask, "Why?" Yeah. Why. I could teach this kid anything because she is curious about everything. We all were at that age. But the challenge is really for Riley's future teachers, the ones she has yet to meet. How will they grow this curiosity?
Så det här är mina döttrar. Till höger har vi lilla Emmalou -- vi är en familj från den amerikanska södern... Och till vänster, Riley. Riley kommer bli en stor flicka om några veckor på den här bilden. Hon kommer bli fyra år och de som känner en fyraåring vet att de älskar att fråga "varför?" Ja. Varför. Jag skulle kunna lära den här ungen vad som helst för hon är nyfiken på allt. Det var vi alla i den åldern. Men utmaningen går egentligen till Rileys framtida lärare, de hon ännu inte har träffat. Hur ska de få hennes nyfikhet att växa?
You see, I would argue that Riley is a metaphor for all kids, and I think dropping out of school comes in many different forms -- to the senior who's checked out before the year's even begun or that empty desk in the back of an urban middle school's classroom. But if we as educators leave behind this simple role as disseminators of content and embrace a new paradigm as cultivators of curiosity and inquiry, we just might bring a little bit more meaning to their school day, and spark their imagination.
Ni förstår, jag ser Riley som en metafor för alla barn, och jag tänker på att skolavhopp har många ansikten som sistaårsstudenten som lämnat innan året ens börjat eller den tomma bänken längst bak i en urban mellanstadieskolas klassrum. Men om vi som utbildare lämnar bakom oss rollen som innehållsspridare och omfamnar ett nytt paradigm som odlare av nyfikenhet och frågor, kan vi få lite mer meningsfullhet till deras skoldag, och få deras fantasi att gnistra.
Thank you very much.
Tack så väldigt mycket.
(Applause)
(Applåder)