So today I'm going to talk to you about the rise of collaborative consumption. I'm going to explain what it is and try and convince you -- in just 15 minutes -- that this isn't a flimsy idea, or a short-term trend, but a powerful cultural and economic force reinventing not just what we consume, but how we consume.
Idag kommer jag prata med er om hur kollaborativ konsumtion ökar. Jag kommer att förklara vad det är och försöka övertyga er på bara 15 minuter - att det inte bara är en bräcklig idé, eller en kortsiktig trend, utan en stor kulturell och ekonomisk kraft, som förändrar inte bara vad vi konsumerar, utan hur vi konsumerar.
Now I'm going to start with a deceptively simple example. Hands up -- how many of you have books, CDs, DVDs, or videos lying around your house that you probably won't use again, but you can't quite bring yourself to throw away? Can't see all the hands, but it looks like all of you, right? On our shelves at home, we have a box set of the DVD series "24," season six to be precise. I think it was bought for us around three years ago for a Christmas present. Now my husband, Chris, and I love this show. But let's face it, when you've watched it once maybe, or twice, you don't really want to watch it again, because you know how Jack Bauer is going to defeat the terrorists. So there it sits on our shelves obsolete to us, but with immediate latent value to someone else. Now before we go on, I have a confession to make. I lived in New York for 10 years, and I am a big fan of "Sex and the City." Now I'd love to watch the first movie again as sort of a warm-up to the sequel coming out next week. So how easily could I swap our unwanted copy of "24" for a wanted copy of "Sex and the City?" Now you may have noticed there's a new sector emerging called swap-trading. Now the easiest analogy for swap-trading is like an online dating service for all your unwanted media. What it does is use the Internet to create an infinite marketplace to match person A's "haves" with person C's "wants," whatever they may be.
Nu ska jag börja med ett till synes enkelt exempel. Upp med handen - hur många av er har böcker, CD, DVD eller videofilmer liggandes hemma som ni troligen inte kommer att använda igen, men som ni inte kommer er för att slänga bort? Jag ser inte allas händer, men det ser ut som att det är allihopa. Hemma på en hylla har vi en DVD-box med serien "24", säsong sex för att vara exakt. Jag tror att vi fick den i julklapp för tre år sedan. Min man Chris och jag älskar det här programmet. Men, när man har sett det en gång eller två, så vill man inte gärna se det igen, eftersom man vet hur Jack Bauer kommer att besegra terroristerna. Så därför ligger boxen på vår hylla, utan värde för oss, men med ett dolt direkt värde för någon annan. Innan vi fortsätter har jag en sak att bekänna. Jag bodde i New York i 10 år, och är ett stort fan av serien "Sex and the City". Nu skulle jag vilja se den första filmen igen som en form av uppvärmning inför den andra filmen som kommer nästa vecka. Så hur skulle jag enkelt kunna byta vår obehövliga box med "24" mot en kopia av "Sex and the City"? Ni har kanske märkt att det här med byteshandel ökar på nätet. Den enklaste liknelsen för byteshandel på nätet är att det är som internet-dejting för alla saker du inte behöver. Man använder internet för att skapa en oändligt stor marknadsplats som matchar en persons prylar med en annans, oavsett vilka prylar det handlar om.
The other week, I went on one of these sites, appropriately called Swaptree, and there were over 59,300 items that I could instantly swap for my copy of "24." Lo and behold, there in Reseda, CA was Rondoron who wanted swap his or her "like new" copy of "Sex and the City" for my copy of "24." So in other words, what's happening here is that Swaptree solves my carrying company's sugar rush problem, a problem the economists call "the coincidence of wants," in approximately 60 seconds. What's even more amazing is it will print out a postage label on the spot, because it knows the way of the item. Now there are layers of technical wonder behind sites such as Swaptree, but that's not my interest, and nor is swap trading, per se.
Häromveckan gick jag in på en av dessa sajter som kallas Swaptree. Där fanns över 59 300 saker som jag kunde byta direkt mot min box med "24". Och se, jag hittade i Reseda i Kalifornien en användare med namnet rondoron som ville byta sitt exemplar av "Sex and the City" i nyskick mot min box med "24". Så det som händer här är att Swaptree löser mitt problem, ett problem som ekonomerna kallar "överensstämmande önskningar" på ungefär 60 sekunder. Ännu mera fantastiskt är att tjänsten skriver ut en fraktetikett direkt, eftersom den vet hur mycket föremålet väger. Det finns ju alltid flera nivåer av tekniska finesser bakom tjänster som Swaptree men det är inte mitt intresse, inte heller byteshandel i sig.
My passion, and what I've spent the last few years dedicated to researching, is the collaborative behaviors and trust-mechanics inherent in these systems. When you think about it, it would have seemed like a crazy idea, even a few years ago, that I would swap my stuff with a total stranger whose real name I didn't know and without any money changing hands. Yet 99 percent of trades on Swaptree happen successfully, and the one percent that receive a negative rating, it's for relatively minor reasons, like the item didn't arrive on time.
Min passion, och det jag har forskat kring de senaste åren, är samarbetsbeteenden och förtroendeaspekter inbyggda i dessa system. När man tänker efter, så hade det nog verkat galet, bara för några år sedan, att jag skulle byta mina saker med en främling vars riktiga namn jag inte känner till och utan att några pengar är inblandade. Ändå fungerar 99% av all handel på Swaptree utan problem. Och den enda procent som får ett negativt omdöme, handlar om förhållandevis små saker, som att saken inte kom fram i tid.
So what's happening here? An extremely powerful dynamic that has huge commercial and cultural implications is at play. Namely, that technology is enabling trust between strangers. We now live in a global village where we can mimic the ties that used to happen face to face, but on a scale and in ways that have never been possible before. So what's actually happening is that social networks and real-time technologies are taking us back. We're bartering, trading, swapping, sharing, but they're being reinvented into dynamic and appealing forms. What I find fascinating is that we've actually wired our world to share, whether that's our neighborhood, our school, our office, or our Facebook network, and that's creating an economy of "what's mine is yours." From the mighty eBay, the grandfather of exchange marketplaces, to car-sharing companies such as GoGet, where you pay a monthly fee to rent cars by the hour, to social lending platforms such as Zopa, that will take anyone in this audience with 100 dollars to lend, and match them with a borrower anywhere in the world, we're sharing and collaborating again in ways that I believe are more hip than hippie. I call this "groundswell collaborative consumption."
Så vad är det som sker här? En mycket kraftfull dynamik som har enorm kommersiell och kulturell betydelse håller på att hända. Det handlar om teknik som möjliggör förtroende mellan främlingar. Vi bor nu i ett globalt samhälle där vi kan efterlikna de bindningar som förr hände ansikte-mot-ansikte, men i en skala och på nya sätt som aldrig varit möjliga tidigare. Så vad som egentligen sker är att sociala nätverk och realtids-teknik tar oss tillbaka till hur det var förr. Vi byteshandlar och bedriver köpenskap på nya sätt som upplevs som mera dynamiska och lockande. Det som jag finner fascinerande är att vi faktiskt kopplat upp vår värld för att dela saker, vare sig det handlar om vårt grannskap, vår skola, vårt kontor eller vårt Facebook-nätverk. Detta skapar en ekonomi där det som är mitt är ditt. Från jättar som eBay, ursprunget till byteshandel på nätet, till bilpoolföretag som GoGet, där du betalar en månadsavgift för att hyra bilar per timme, till sociala plattformar för utlåning av pengar, som Zopa, som matchar alla här i publiken som har $100 att låna ut, med en låntagare vartsomhelst i världen, vi byteshandlar och samverkar igen på olika sätt som jag tror är mera inne än märkliga. Jag kallar denna trend för kollaborativ konsumtion.
Now before I dig into the different systems of collaborative consumption, I'd like to try and answer the question that every author rightfully gets asked, which is, where did this idea come from? Now I'd like to say I woke up one morning and said, "I'm going to write about collaborative consumption," but actually it was a complicated web of seemingly disconnected ideas. Over the next minute, you're going to see a bit like a conceptual fireworks display of all the dots that went on in my head. The first thing I began to notice: how many big concepts were emerging -- from the wisdom of crowds to smart mobs -- around how ridiculously easy it is to form groups for a purpose. And linked to this crowd mania were examples all around the world -- from the election of a president to the infamous Wikipedia, and everything in between -- on what the power of numbers could achieve.
Innan jag gräver vidare i olika former av kollaborativ konsumtion, så vill jag försöka besvara frågan som alla författare får, varifrån kommer denna idé? Jag skulle vilja säga att jag vaknade upp en morgon och utbrast "jag ska skriva om kollaborativ konsumtion". Men det var en komplicerad väv av till synes orelaterade idéer. På en minut ska ni nu få se en sorts konceptuellt fyrverkeri med alla punkter som dök upp i mitt huvud. Det första som jag lade märke till: att många stora koncept kom fram - från massans samlade visdom - och hur löjligt lätt det är att skapa grupper för ett visst ändamål. Kopplat till den här gäng-manin fanns det exempel över hela världen - från presidentval till det ökända Wikipedia, och allt däremellan - på vad man kan åstadkomma med stora grupper.
Now, you know when you learn a new word, and then you start to see that word everywhere? That's what happened to me when I noticed that we are moving from passive consumers to creators, to highly enabled collaborators. What's happening is the Internet is removing the middleman, so that anyone from a T-shirt designer to a knitter can make a living selling peer-to-peer. And the ubiquitous force of this peer-to-peer revolution means that sharing is happening at phenomenal rates. I mean, it's amazing to think that, in every single minute of this speech, 25 hours of YouTube video will be loaded. Now what I find fascinating about these examples is how they're actually tapping into our primate instincts. I mean, we're monkeys, and we're born and bred to share and cooperate. And we were doing so for thousands of years, whether it's when we hunted in packs, or farmed in cooperatives, before this big system called hyper-consumption came along and we built these fences and created out own little fiefdoms. But things are changing, and one of the reasons why is the digital natives, or Gen-Y. They're growing up sharing -- files, video games, knowledge. It's second nature to them. So we, the millennials -- I am just a millennial -- are like foot soldiers, moving us from a culture of "me" to a culture of "we."
Ni har väl alla varit med om att ni lärt er ett nytt ord, och sedan börjar ni se ordet överallt? Det hände mig när jag märkte att vi förvandlas från passiva konsumenter till producenter, till fullfjädrade samverkare. Det som händer är att internet eliminerar mellanhänderna, så att alla, från en T-shirt-designer till en sömmerska kan tjäna sitt uppehälle genom att sälja direkt till kunderna. Och den allmänt förekommande kraften i denna revolution gör att byteshandeln ökar i en otrolig fart. Det är fantastiskt att tänka sig att under varje minut av det här talet, så laddas 25 timmar video upp på YouTube. Det som jag finner fascinerande med dessa exempel är att de faktiskt bygger på våra grundläggande mänskliga instinkter. Vi är ju apor, och vi är uppfödda med att dela med oss och samarbeta. Vi har gjort det i tusentals år, vare sig då vi har jagat i grupper, eller brukat jorden i kooperativ, innan det här med hyper-konsumtion kom in, och vi byggde staket och skapade egna små kungariken. Men saker håller på att förändras, och en av anledningarna till det är de digitala infödingarna, generation Y. De växer upp i en kultur där man delar filer, dataspel, kunskap; det är självklart för dem. Så vi 80-talister - jag är en 80-talist - är som fotsoldater, där vi rör oss från en jag-kultur till en vi-kultur.
The reason why it's happening so fast is because of mobile collaboration. We now live in a connected age where we can locate anyone, anytime, in real-time, from a small device in our hands. All of this was going through my head towards the end of 2008, when, of course, the great financial crash happened. Thomas Friedman is one of my favorite New York Times columnists, and he poignantly commented that 2008 is when we hit a wall, when Mother Nature and the market both said, "No more." Now we rationally know that an economy built on hyper-consumption is a Ponzi scheme. It's a house of cards. Yet, it's hard for us to individually know what to do.
Anledningen till att det sker så snabbt är att det bygger på mobilt samarbete. Vi lever nu i en sammankopplad tidsperiod, vi kan lokalisera vem som helst, närsomhelst, direkt med en liten enhet i våra händer. Allt det här surrade omkring i mitt huvud under slutet av 2008, när den stora finanskraschen hände. Thomas Friedman är en av mina favorit-krönikörer i New York Times, han kommenterade skarpsynt att 2008 slog vi huvudet i väggen när Moder natur och marknaden båda sade "Inte längre". Nu kan vi rationellt konstatera att en ekonomi som bygger på hyper-konsumtion är ett pyramidspel som kommer att falla samman. Ändå är det svårt för oss som individer att veta vad vi ska göra.
So all of this is a lot of twittering, right? Well it was a lot of noise and complexity in my head, until actually I realized it was happening because of four key drivers. One, a renewed belief in the importance of community, and a very redefinition of what friend and neighbor really means. A torrent of peer-to-peer social networks and real-time technologies, fundamentally changing the way we behave. Three, pressing unresolved environmental concerns. And four, a global recession that has fundamentally shocked consumer behaviors. These four drivers are fusing together and creating the big shift -- away from the 20th century, defined by hyper-consumption, towards the 21st century, defined by collaborative consumption. I generally believe we're at an inflection point where the sharing behaviors -- through sites such as Flickr and Twitter that are becoming second nature online -- are being applied to offline areas of our everyday lives. From morning commutes to the way fashion is designed to the way we grow food, we are consuming and collaborating once again.
Så allt det här låter väl förvirrande? Det var rörigt för mig också, ända tills jag insåg att det som händer beror på fyra drivkrafter. För det första, en pånyttfödd tro på samverkan och en ny definition av vad vän och granne betyder. En flodvåg av öppna sociala nätverk och realtids-teknologier som i grunden ändrar vårt sätt att bete oss. Tre, en pådrivande oro för olösta miljöproblem. Och en global lågkonjunktur som har påverkat konsumentbeteenden i grunden. Dessa fyra drivkrafter smälter samman och bildar ett stort skifte - bort från 1900-talet, som definierades av hyper-konsumtion, mot 2000-talet, som definieras av kollaborativ konsumtion. Jag tror att vi befinner oss vid en brytpunkt där våra sätt att dela med oss genom sajter som Flickr och Twitter som håller på att bli en vana på nätet - också används i vårt vardagsliv. Inom allt från morgonpendling till mode-design, hur vi odlar vår föda, vi konsumerar och samarbetar återigen.
So my co-author, Roo Rogers, and I have actually gathered thousands of examples from all around the world of collaborative consumption. And although they vary enormously in scale, maturity and purpose, when we dived into them, we realized that they could actually be organized into three clear systems. The first is redistribution markets. Redistribution markets, just like Swaptree, are when you take a used, or pre-owned, item and move it from where it's not needed to somewhere, or someone, where it is. They're increasingly thought of as the fifth 'R' -- reduce, reuse, recycle, repair and redistribute -- because they stretch the life cycle of a product and thereby reduce waste.
Min medförfattare, Roo Rogers och jag har samlat tusentals exempel från hela världen på kollaborativ konsumtion. Fastän de varierar enormt i skala, mognadsgrad och syfte, så insåg vi när vi satte oss in i dem, att de faktiskt kan organiseras i tre tydliga system. Det första handlar om marknader för återfördelning Det är när man - som Swaptree - tar en begagnad sak och flyttar den från där den inte behövs längre dit den behövs. De beskrivs ofta som det femte "R"-et - reducera, återanvända, återvinna, reparera och återfördela- eftersom de förlänger produktens livslängd och därmed minskar mängden avfall.
The second is collaborative lifestyles. This is the sharing of resources of things like money, skills and time. I bet, in a couple of years, that phrases like "coworking" and "couchsurfing" and "time banks" are going to become a part of everyday vernacular. One of my favorite examples of collaborative lifestyles is called Landshare. It's a scheme in the U.K. that matches Mr. Jones, with some spare space in his back garden, with Mrs. Smith, a would-be grower. Together they grow their own food. It's one of those ideas that's so simple, yet brilliant, you wonder why it's never been done before.
Det andra är kollaborativa livsstilar. Det är när man delar resurser som pengar, förmågor och tid. Jag slår vad om att inom några år kommer uttryck som "coworking", "couchsurfing" och tidsbanker att vara en del av vardagsspråket. Ett av mina favoritexempel på kollaborativa livsstilar kallas Landshare. Det är en nättjänst i Storbritannien som för samman Mr Jones, som har lite ledig plats i sin trädgård, med Mrs Smith, som vill odla grönsaker. De odlar sin egen mat tillsammans. Det är en av de där idéerna som är så enkel och briljant, att man undrar varför ingen gjort det tidigare.
Now, the third system is product-service systems. This is where you pay for the benefit of the product -- what it does for you -- without needing to own the product outright. This idea is particularly powerful for things that have high-idling capacity. And that can be anything from baby goods to fashions to -- how many of you have a power drill, own a power drill? Right. That power drill will be used around 12 to 13 minutes in its entire lifetime. (Laughter) It's kind of ridiculous, right? Because what you need is the hole, not the drill. (Laughter) (Applause) So why don't you rent the drill, or, even better, rent out your own drill to other people and make some money from it? These three systems are coming together, allowing people to share resources without sacrificing their lifestyles, or their cherished personal freedoms. I'm not asking people to share nicely in the sandpit.
Det tredje systemet handlar om produkt-tillgång. Det är när du betalar för nyttan hos en produkt - det den gör för dig - utan att behöva äga produkten själv. Detta passar särskilt bra för saker som används sällan. Det kan vara allt från babysaker till modesaker. Hur många av er har en borrmaskin? Äger en borrmaskin? OK. Den borrmaskinen kommer att användas mellan 12 och 13 minuter under hela dess livslängd. (Skratt) Visst är det ganska löjligt? För vad man behöver är ju borrhålet, inte borren. (Skratt) (Applåder) Så varför hyr ni inte en borrmaskin, eller ännu bättre, hyr ut er egen borrmaskin till andra och tjänar lite pengar på det? Dessa tre system strålar samman, och möjliggör för folk att dela resurser utan att offra nånting i deras livsstil, eller deras omhuldade personliga friheter. Jag ber inte folk att dela med sig snällt i sandlådan.
So I want to just give you an example of how powerful collaborative consumption can be to change behaviors. The average car costs 8,000 dollars a year to run. Yet, that car sits idle for 23 hours a day. So when you consider these two facts, it starts to make a little less sense that we have to own one outright. So this is where car-sharing companies such as Zipcar and GoGet come in. In 2009, Zipcar took 250 participants from across 13 cities -- and they're all self-confessed car addicts and car-sharing rookies -- and got them to surrender their keys for a month. Instead, these people had to walk, bike, take the train, or other forms of public transport. They could only use their Zipcar membership when absolutely necessary. The results of this challenge after just one month was staggering. It's amazing that 413 lbs were lost just from the extra exercise. But my favorite statistic is that 100 out of the 250 participants did not want their keys back. In other words, the car addicts had lost their urge to own.
Så jag vill ge er ett exempel på hur kollaborativ konsumtion kan ändra våra vanor. Den genomsnittliga bilen kostar $8000 per år att köra. Ändå står den bilen stilla i 23 timmar per dygn. Så när man begrundar dessa två fakta, börjar det kännas lite mindre nödvändigt att vi måste äga en bil. Här kommer bilpooler som Zipcar och GoGet in År 2009 lät Zipcar 250 deltagare från 13 städer, som alla var inbitna bilister och nybörjare inom bilpooler och lät dem ge upp sina bilnycklar under en månad. Istället fick de promenera, cykla, ta tåget eller använda andra former av kollektivtrafik. De fick bara använda sitt medlemskap i Zipcar när det var absolut nödvändigt. Resultaten av denna utmaning, efter bara en månad, var häpnadsväckande. Det är förbluffande att de tappade 187 kilo i vikt bara på grund av den extra motionen. Men min favorit-statistik är att 100 av dessa 250 deltagare inte ville ha tillbaka sina bilnycklar. Med andra ord, dessa inbitna bilister hade tappat sitt begär efter att äga.
Now products-service systems have been around for years. Just think of libraries and laundrettes. But I think they're entering a new age, because technology makes sharing frictionless and fun. There's a great quote that was written in the New York Times that said, "Sharing is to ownership what the iPod is to the 8-track, what solar power is to the coal mine." I believe also, our generation, our relationship to satisfying what we want is far less tangible than any other previous generation. I don't want the DVD; I want the movie it carries. I don't want a clunky answering machine; I want the message it saves. I don't want a CD; I want the music it plays. In other words, I don't want stuff; I want the needs or experiences it fulfills. This is fueling a massive shift from where usage trumps possessions -- or as Kevin Kelly, the editor of Wired magazine, puts it, "where access is better than ownership."
Det har ju funnits system för att dela på produkter i åratal. Tänk bara på bibliotek och offentliga tvättinrättningar. Men tänk om dom kommer in i en ny tidsålder, på grund av att tekniken gör att det blir enkelt och roligt att dela på produkter? Det finns ett bra citat från New York Times som sade: "Att dela är mot ägande" som iPod är mot kassettbandspelaren, och som solenergi är mot kolgruvor." Jag tror också att i vår generation så är vårt förhållande till att tillfredsställa vad vi vill ha mycket mindre fysiskt än det var för alla föregående generationer. Jag vill inte ha DVD-skivan, jag vill ha filmen som är på den. Jag vill inte ha en telefonsvarare Jag vill ha meddelandena som den sparar. Jag vill inte ha en CD, jag vill ha musiken som den spelar. Med andra ord, jag vill inte ha prylar, jag vill ha nyttan eller upplevelsen som de ger mig. Detta skapar en stor förändring där användning är viktigare än ägodelar - eller som Kevin Kelly, redaktören för Wired magazine, uttrycker det, "När tillgång är viktigare än ägande."
Now as our possessions dematerialize into the cloud, a blurry line is appearing between what's mine, what's yours, and what's ours. I want to give you one example that shows how fast this evolution is happening. This represents an eight-year time span. We've gone from traditional car-ownership to car-sharing companies, such as Zipcar and GoGet, to ride-sharing platforms that match rides to the newest entry, which is peer-to-peer car rental, where you can actually make money out of renting that car that sits idle for 23 hours a day to your neighbor. Now all of these systems require a degree of trust, and the cornerstone to this working is reputation.
Nu när våra tillgångar dematerialiseras upp till molnet, framträder en suddig skiljelinje mellan det som är mitt och det som är ditt, och vad som är vårt. Jag vill ge er ett exempel som visar hur fort denna utveckling går. Detta representerar en tidsrymd på åtta år. Vi har gått från ett traditionellt ägande av bilar till bilpooler - som Zipcar och GoGet - till plattformar för samåkning som kopplar ihop resbehov, till det senaste, som är biluthyrning person-till-person, där man kan tjäna pengar på att hyra ut den där bilen som står stilla 23 timmar per dygn till sin granne. Alla de här systemen bygger på ett visst mått av förtroende och hörnstenen för att det ska fungera är anseende.
Now in the old consumer system, our reputation didn't matter so much, because our credit history was far more important that any kind of peer-to-peer review. But now with the Web, we leave a trail. With every spammer we flag, with every idea we post, comment we share, we're actually signaling how well we collaborate, and whether we can or can't be trusted. Let's go back to my first example, Swaptree. I can see that Rondoron has completed 553 trades with a 100 percent success rate. In other words, I can trust him or her. Now mark my words, it's only a matter of time before we're going to be able to perform a Google-like search and see a cumulative picture of our reputation capital. And this reputation capital will determine our access to collaborative consumption. It's a new social currency, so to speak, that could become as powerful as our credit rating.
I det gamla konsument-systemet så spelade vårt anseende inte så stor roll, därför att vår kreditvärdighet var mycket viktigare än alla former av omdömen från andra. Men nu lämnar vi ett spår på nätet. Alla spammare som vi varnar för, varje idé eller kommentar som vi skriver, talar faktiskt om hur bra vi är på att samarbeta och om andra kan lita på oss eller inte. Låt oss gå tillbaka till mitt första exempel, Swaptree Jag kan se här att användaren "rondoron" har genomfört 553 affärer med 100% framgång. Alltså kan jag lita på honom eller henne. Jag är säker på att det är bara en tidsfråga innan vi kan göra en Google-liknande sökning och få upp en samlad bild av vårt förtroendekapital. Och detta förtroendekapital kommer att avgöra vår tillgång till kollaborativ konsumtion. Man kan säga att det är en slags ny social valuta, som kan bli lika viktig som vår kreditvärdighet.
Now as a closing thought, I believe we're actually in a period where we're waking up from this humongous hangover of emptiness and waste, and we're taking a leap to create a more sustainable system built to serve our innate needs for community and individual identity. I believe it will be referred to as a revolution, so to speak -- when society, faced with great challenges, made a seismic shift from individual getting and spending towards a rediscovery of collective good. I'm on a mission to make sharing cool. I'm on a mission to make sharing hip. Because I really believe it can disrupt outdated modes of business, help us leapfrog over wasteful forms of hyper-consumption and teach us when enough really is enough.
Avslutningsvis, så tror jag att vi faktiskt är inne i en period där vi vaknar upp från den här jättestora baksmällan av tomhet och slöseri, och tar ett språng mot att skapa ett mer hållbart system, byggt för att tillfredsställa våra medfödda behov av delaktighet och individuell identitet. Jag tror att man kommer att tänka på det som en sorts revolution - där samhället, utsatt för stora utmaningar, genomgick ett stort skifte från individuell konsumtion mot återupptäckten av den kollektiva nyttan. Min mission är att göra det häftigt att dela saker. Min mission är att göra det inne att dela saker. Därför att jag verkligen tror att det kan slita sönder omoderna sätt att göra affärer, hjälpa oss att hoppa över vårt slösaktiga sätt att hyper-konsumera och lära oss att leva på en rimlig nivå.
Thank you very much.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)