Where do you come from? It's such a simple question, but these days, of course, simple questions bring ever more complicated answers.
Var kommer du ifrån? Det är en så enkel fråga, men i dessa tider medför enkla frågor förstås allt mer komplicerade svar.
People are always asking me where I come from, and they're expecting me to say India, and they're absolutely right insofar as 100 percent of my blood and ancestry does come from India. Except, I've never lived one day of my life there. I can't speak even one word of its more than 22,000 dialects. So I don't think I've really earned the right to call myself an Indian. And if "Where do you come from?" means "Where were you born and raised and educated?" then I'm entirely of that funny little country known as England, except I left England as soon as I completed my undergraduate education, and all the time I was growing up, I was the only kid in all my classes who didn't begin to look like the classic English heroes represented in our textbooks. And if "Where do you come from?" means "Where do you pay your taxes? Where do you see your doctor and your dentist?" then I'm very much of the United States, and I have been for 48 years now, since I was a really small child. Except, for many of those years, I've had to carry around this funny little pink card with green lines running through my face identifying me as a permanent alien. I do actually feel more alien the longer I live there.
Folk frågar mig alltid var jag kommer ifrån, de förväntar sig att jag ska svara Indien, och de har helt rätt på så sätt att 100 procent av mitt blod och mina förfäder kommer från Indien. Men jag har inte levt en enda dag av mitt liv där. Jag kan inte säg ett enda ord på något av dess 22,000 dialekter. Så jag tycker inte jag har förtjänat rätten att kalla mig själv indier. Och om "Var kommer du ifrån?" innebär "Var föddes du, var uppfostrades du och var gick du i skola?" då är jag i så fall helt och hållet från det lilla, skojiga landet vi känner som England, förutom att jag flyttade från England så snart jag fullföljt min universitetsutbildning, och under tiden jag växte upp var jag den enda killen i klassen som inte började likna de klassiska, engelska hjältarna som vi läste om i våra läroböcker. Och om "Var du är ifrån?" innebär "Till vilket land betalar du skatt? I vilket land går du till läkaren eller tandläkaren?" i så fall är jag väldigt mycket från USA, och har varit det under 48 år, sedan jag var ett litet barn. Men under många av dessa år har jag varit tvungen att bära med mig detta lilla, roliga, rosa kort med gröna ränder som går över mitt ansikte, som identifierar mig som en permanent utlänning. Jag känner mig faktiskt mer utländsk ju längre jag lever där.
(Laughter)
(Skratt)
And if "Where do you come from?" means "Which place goes deepest inside you and where do you try to spend most of your time?" then I'm Japanese, because I've been living as much as I can for the last 25 years in Japan. Except, all of those years I've been there on a tourist visa, and I'm fairly sure not many Japanese would want to consider me one of them.
Och om "Var kommer du ifrån?" innebär "Vilket ställe når längst in i ditt väsen eller var har du spenderat mest av din tid"? så är jag från Japan, eftersom jag varit där så mycket som möjligt under de senaste 25 åren. Men under alla dessa år har jag varit där på ett turistvisum, och jag är rätt säker på att få japaner skulle betrakta mig som en av dem.
And I say all this just to stress how very old-fashioned and straightforward my background is, because when I go to Hong Kong or Sydney or Vancouver, most of the kids I meet are much more international and multi-cultured than I am. And they have one home associated with their parents, but another associated with their partners, a third connected maybe with the place where they happen to be, a fourth connected with the place they dream of being, and many more besides. And their whole life will be spent taking pieces of many different places and putting them together into a stained glass whole. Home for them is really a work in progress. It's like a project on which they're constantly adding upgrades and improvements and corrections. And for more and more of us, home has really less to do with a piece of soil than, you could say, with a piece of soul.
Jag säger allt detta enbart för att poängtera hur pass gammalmodig och okomplicerad min bakgrund är, för när jag reser till Hongkong, Sydney eller Vancouver så är de flesta ungdomar jag träffar mycket mer internationella och multikulturella än jag. De har ett hem som förknippas med deras föräldrar, men ett annat som förknippas till deras partner, och ett tredje som kanske är förknippat med stället de råkar vara på, och ett fjärde som kan förknippas med deras drömmars ställe, och kanske många därutöver. Och under hela livet kommer de ta fragment från många olika platser och foga samman dem till ett helt mosaikfönster. "Hemma" är för dem en pågående process. Det är som ett projekt till vilket de konstant tillför uppgraderingar, förbättringar och justeringar. För allt fler av oss har vårt hem allt mindre att göra med en bit mark än en bit av själen, skulle man kunna säga.
If somebody suddenly asks me, "Where's your home?" I think about my sweetheart or my closest friends or the songs that travel with me wherever I happen to be. And I'd always felt this way, but it really came home to me, as it were, some years ago when I was climbing up the stairs in my parents' house in California, and I looked through the living room windows and I saw that we were encircled by 70-foot flames, one of those wildfires that regularly tear through the hills of California and many other such places. And three hours later, that fire had reduced my home and every last thing in it except for me to ash. And when I woke up the next morning, I was sleeping on a friend's floor, the only thing I had in the world was a toothbrush I had just bought from an all-night supermarket. Of course, if anybody asked me then, "Where is your home?" I literally couldn't point to any physical construction. My home would have to be whatever I carried around inside me.
Om någon plötsligt frågar mig, "Var är ditt hem?", då tänker jag på min käresta eller mina bästa vänner eller sångerna som reser med mig var än jag är. Jag har alltid känt på detta sätt, men jag insåg den verkliga innebörden för några år sedan när jag gick uppför trapporna i mitt föräldrahem i Kalifornien. Jag tittade genom fönstren i vardagsrummet och såg att vi var omringade av 20 meter höga eldflammor, en av de löpeldar som regelbundet härjar på Kaliforniens sluttningar och på många andra ställen. Tre timmar senare hade elden förvandlat mitt hem, och allt som fanns inuti det förutom mig själv, till aska. När jag vaknade upp följande morgon på golvet hos en vän, var min enda ägodel en tandborste som jag köpt på en nattöppen stormarknad. Om någon skulle ha frågat mig då, "Var är ditt hem?" så kunde jag inte bokstavligen ha pekat på någon fysisk byggnad. Mitt hem måste vara allt det som jag bar omkring inuti mig.
And in so many ways, I think this is a terrific liberation. Because when my grandparents were born, they pretty much had their sense of home, their sense of community, even their sense of enmity, assigned to them at birth, and didn't have much chance of stepping outside of that. And nowadays, at least some of us can choose our sense of home, create our sense of community, fashion our sense of self, and in so doing maybe step a little beyond some of the black and white divisions of our grandparents' age. No coincidence that the president of the strongest nation on Earth is half-Kenyan, partly raised in Indonesia, has a Chinese-Canadian brother-in-law.
På så många sätt tyckte jag att detta var en otrolig befrielse. När mina mor- och farföräldrar föddes, så hade de i princip sin hemkänsla, sin samhällstillhörighet och till och med sin känsla av fiendskap tilldelade när de föddes, och de hade inte så stor möjlighet att stiga utanför dessa ramar. Nuförtiden kan åtminstone vissa av oss välja var vi känner oss hemma, skapa vår samhällstillhörighet, skapa vår identitet, och när vi gör detta kanske ta ett steg bortom några av de svartvita gränserna från våra mor- och farföräldrars tidsålder. Det är inget sammanträffande att presidenten i den starkaste nationen i världen är halvkenyan, delvis uppfostrad i Indonesien och har en svåger som är kines-kanadensare.
The number of people living in countries not their own now comes to 220 million, and that's an almost unimaginable number, but it means that if you took the whole population of Canada and the whole population of Australia and then the whole population of Australia again and the whole population of Canada again and doubled that number, you would still have fewer people than belong to this great floating tribe.
Antalet människor som lever i andra länder än det egna uppgår nu till 220 miljoner, och det är en nästan ofattbar siffra, men det innebär att om du tog Kanadas hela befolkning och Australiens hela befolkning och sedan Australiens befolkning igen och dessutom Kanadas igen och sedan fördubblade siffran, så skulle du fortfarande ha mindre människor än de som tillhör denna "flytande folkstam."
And the number of us who live outside the old nation-state categories is increasing so quickly, by 64 million just in the last 12 years, that soon there will be more of us than there are Americans. Already, we represent the fifth-largest nation on Earth. And in fact, in Canada's largest city, Toronto, the average resident today is what used to be called a foreigner, somebody born in a very different country.
Det antal av oss som lever utanför den gamla kategorins länder ökar så snabbt, med 64 miljoner enbart under de senaste 12 åren, att snart finns det fler av oss än det finns amerikaner. Vi representerar redan den 5:e största nationen i världen. Faktum är att i Kanadas största stad, Toronto, är medelinvånaren nuförtiden vad som förut brukade kallas en utlänning, någon som är född i ett helt annat land.
And I've always felt that the beauty of being surrounded by the foreign is that it slaps you awake. You can't take anything for granted. Travel, for me, is a little bit like being in love, because suddenly all your senses are at the setting marked "on." Suddenly you're alert to the secret patterns of the world. The real voyage of discovery, as Marcel Proust famously said, consists not in seeing new sights, but in looking with new eyes. And of course, once you have new eyes, even the old sights, even your home become something different. Many of the people living in countries not their own are refugees who never wanted to leave home and ache to go back home. But for the fortunate among us, I think the age of movement brings exhilarating new possibilities.
Jag har alltid känt att skönheten med att vara omgiven av "det främmande" är att det gör dig klarvaken. Du kan inte ta något för givet. Att resa är för mig, lite grann som att vara förälskad, för plötsligt är alla dina sinnen påslagna. Plötsligt är du öppen för de dolda tankemönstren i världen. Den verkliga upptäcktsresan, som Marcel Proust en gång sade, består inte av att se nya vyer, men att se med nya ögon. Och förstås, när du ser med nya ögon kommer även de gamla vyerna, till och med ditt hem att förvandlas till något annorlunda. Många av de människor som bor i länder utanför det egna är flyktingar som aldrig ville lämna sina hem och som längtar efter att återvända hem. Men för de lyckosamma av oss, så tror jag att denna tidsålder av rörelse, medför uppfriskande möjligheter.
Certainly when I'm traveling, especially to the major cities of the world, the typical person I meet today will be, let's say, a half-Korean, half-German young woman living in Paris. And as soon as she meets a half-Thai, half-Canadian young guy from Edinburgh, she recognizes him as kin. She realizes that she probably has much more in common with him than with anybody entirely of Korea or entirely of Germany. So they become friends. They fall in love. They move to New York City.
När jag är på resande fot, särskilt i de större städerna i världen, kommer den typiska personen jag träffar nuförtiden att vara, till exempel, en halvkoreansk, halvtysk ung kvinna som bor i Paris. Så snart hon träffar en halv-thai, halvkanadensisk kille från Edinburgh, så känner hon igen sig i honom. Hon inser att hon troligen har mer gemensamt med honom än med någon som är helt och hållet korean eller tysk. Så de blir vänner. De blir blir förälskade. De flyttar till New York.
(Laughter)
(Skratt)
Or Edinburgh. And the little girl who arises out of their union will of course be not Korean or German or French or Thai or Scotch or Canadian or even American, but a wonderful and constantly evolving mix of all those places. And potentially, everything about the way that young woman dreams about the world, writes about the world, thinks about the world, could be something different, because it comes out of this almost unprecedented blend of cultures.
Eller Edinburgh. Den lilla flickan som blir frukten av deras förbund är förstås inte korean eller tysk fransk eller thai, skotsk eller kanadensisk eller ens amerikan, men en underbar och konstant föränderlig blandning av alla dessa ställen. Möjligen kommer det sätt som denna unga kvinna drömmer om världen, skriver om världen, tänker om världen att vara något annorlunda, eftersom det kommer från denna blandning av kulturer som saknar motstycke.
Where you come from now is much less important than where you're going. More and more of us are rooted in the future or the present tense as much as in the past. And home, we know, is not just the place where you happen to be born. It's the place where you become yourself.
Var du kommer ifrån nu har mycket mindre betydelse än vart du är på väg. Alltfler av oss är lika rotade i framtiden eller i nutiden som i dåtiden. Och vi vet att hemma inte bara är det ställe där du råkade födas. Det är stället där du blir dig själv.
And yet, there is one great problem with movement, and that is that it's really hard to get your bearings when you're in midair. Some years ago, I noticed that I had accumulated one million miles on United Airlines alone. You all know that crazy system, six days in hell, you get the seventh day free.
Och ändå, finns det ett stort problem med rörelse, och det är att det är mycket svårt att finna mening när du är "mitt i luften." För några år sedan, märkte jag att jag hade samlat en miljon resepoäng på enbart United Airlines. Ni känner alla till det där galna systemet, sex dagar i helvetet, du får den sjunde dagen gratis.
(Laughter)
(Skratt)
And I began to think that really, movement was only as good as the sense of stillness that you could bring to it to put it into perspective.
Jag började faktiskt tänka att rörelse är bara lika bra som den känsla av stillhet som du kan frambringa för att sätta det i ett perspektiv.
And eight months after my house burned down, I ran into a friend who taught at a local high school, and he said, "I've got the perfect place for you." "Really?" I said. I'm always a bit skeptical when people say things like that. "No, honestly," he went on, "it's only three hours away by car, and it's not very expensive, and it's probably not like anywhere you've stayed before." "Hmm." I was beginning to get slightly intrigued. "What is it?" "Well —" Here my friend hemmed and hawed — "Well, actually it's a Catholic hermitage." This was the wrong answer. I had spent 15 years in Anglican schools, so I had had enough hymnals and crosses to last me a lifetime. Several lifetimes, actually. But my friend assured me that he wasn't Catholic, nor were most of his students, but he took his classes there every spring. And as he had it, even the most restless, distractible, testosterone-addled 15-year-old Californian boy only had to spend three days in silence and something in him cooled down and cleared out. He found himself. And I thought, "Anything that works for a 15-year-old boy ought to work for me."
Åtta månader efter mitt hus brann ner, så råkade jag träffa en vän som var lärare på ett lokalt gymnasium, och han sade, "Jag vet det perfekta stället för dig." "Verkligen?" sade jag. Jag är alltid lite skeptisk då folk säger sådana saker. "Ja, verkligen," fortsatte han, "det är bara tre timmars bilfärd dit, det är inte alls så dyrt, och det är troligen inte likt något annat ställe du tidigare besökt." "Hmm." Jag började nu bli lite nyfiken. "Tja...". Nu mumlade och harklade sig min vän. "Tja, det är faktiskt ett katolskt eremitboende." Det var fel svar. Jag hade spenderat 15 år i en anglikansk skola, så jag hade fått tillräckligt med psalmer och kors för resten av livet. För åtskilliga liv, till och med. Men min vän försäkrade mig om att han inte var katolik, inte heller de flesta av hans elever, men han tog dem med dit varje vår. Det visade sig, att till och med en mycket rastlös, distraherad, testosteron-förvirrad 15-årig pojke från Kalifornien bara behövde spendera tre dagar i tystnad där för att något inom honom skulle lugna sig och klarna. Han hittade sig själv. Då tänkte jag att, "Allt som fungerar för en 15-årig pojke bör fungera för mig med."
So I got in my car, and I drove three hours north along the coast, and the roads grew emptier and narrower, and then I turned onto an even narrower path, barely paved, that snaked for two miles up to the top of a mountain. And when I got out of my car, the air was pulsing. The whole place was absolutely silent, but the silence wasn't an absence of noise. It was really a presence of a kind of energy or quickening. And at my feet was the great, still blue plate of the Pacific Ocean. All around me were 800 acres of wild dry brush.
Så jag satte mig i bilen och körde tre timmar norrut längs kusten, och vägarna blev tommare och smalare. Sedan svängde jag in på en ännu smalare väg, knappt asfalterad, som slingrade sig i tre kilometer upp mot toppen av ett berg. När jag steg ur bilen kände jag att luften vibrerade. Stället vilade i absolut tystnad, men tystnaden var inte frånvaron av oväsen. Det var en närvaro av någon slags energi eller vederkvickelse. Och framför mina fötter fanns det mäktiga, blå Stilla havet. Runtomkring mig fanns 300 hektar vild, torr snårskog.
And I went down to the room in which I was to be sleeping. Small but eminently comfortable, it had a bed and a rocking chair and a long desk and even longer picture windows looking out on a small, private, walled garden, and then 1,200 feet of golden pampas grass running down to the sea. And I sat down, and I began to write, and write, and write, even though I'd gone there really to get away from my desk. And by the time I got up, four hours had passed. Night had fallen, and I went out under this great overturned saltshaker of stars, and I could see the tail lights of cars disappearing around the headlands 12 miles to the south. And it really seemed like my concerns of the previous day vanishing. And the next day, when I woke up in the absence of telephones and TVs and laptops, the days seemed to stretch for a thousand hours. It was really all the freedom I know when I'm traveling, but it also profoundly felt like coming home. And I'm not a religious person, so I didn't go to the services. I didn't consult the monks for guidance. I just took walks along the monastery road and sent postcards to loved ones. I looked at the clouds, and I did what is hardest of all for me to do usually, which is nothing at all.
Jag gick ner till rummet där jag skulle sova. Litet men i högsta grad bekvämt. Det hade en säng och en gungstol och ett långt bord samt ett ännu längre panoramafönster ut mot en liten, privat, inhägnad trädgård, och sedan 350 meter av gyllene pampasgräs som sökte sig mot havet. Jag satte mig ner och jag började skriva, och jag skrev och skrev fastän jag tänkt komma dit för att slippa ifrån mitt skrivbord. När jag slutligen steg upp hade fyra timmar passerat. Mörkret hade fallit och jag gick ut under den stjärnbeströdda himlen, och jag kunde se baklyktor på bilar försvinna runt uddarna 20 kilometer söderut. Det kändes sannerligen som att gårdagens bekymmer bara försvann. Nästa dag vaknade jag upp i frånvaron av telefoner, TV och laptopar, och dagarna tycktes sträcka ut sig i tusen timmar. Det var verkligen som all den frihet jag känner när jag reser, men på samma gång som en stark känsla av att komma hem. Jag är ingen religiös person så jag gick inte till gudstjänsterna. Jag frågade inte munkarna om vägledning. Jag tog bara långa promenader längs klostervägen och skickade vykort till dem jag älskar. Jag tittade på molnen och gjorde det som för mig vanligtvis är det svåraste av allt; absolut ingenting.
And I started to go back to this place, and I noticed that I was doing my most important work there invisibly just by sitting still, and certainly coming to my most critical decisions the way I never could when I was racing from the last email to the next appointment. And I began to think that something in me had really been crying out for stillness, but of course I couldn't hear it because I was running around so much. I was like some crazy guy who puts on a blindfold and then complains that he can't see a thing.
Jag fortsatte att åka tillbaka till detta ställe och insåg att jag gjorde mitt viktigaste arbete där, osynligt, genom att sitta stilla. Jag kom definitivt fram till mina viktigaste beslut som inte tidigare var möjligt då jag rusade från det senaste mejlet till nästa möte. Jag började fundera på om något inom mig hade ropat efter stillhet, men förstås kunde jag inte höra det eftersom jag rusade runt så mycket. Som en galning som sätter på sig en ögonbindel och sedan klagar på att han inte kan se något.
And I thought back to that wonderful phrase I had learned as a boy from Seneca, in which he says, "That man is poor not who has little but who hankers after more." And, of course, I'm not suggesting that anybody here go into a monastery. That's not the point. But I do think it's only by stopping movement that you can see where to go. And it's only by stepping out of your life and the world that you can see what you most deeply care about and find a home.
Jag tänkte på det underbara ordspråket som jag hade hört som liten pojke i Seneca, som lyder så här, " Fattig är inte den som har lite utan den som aldrig kan få nog." Jag föreslår såklart inte att alla här ska gå i kloster. Det är inte min poäng. Jag tror dock att det är enbart genom att stanna upp som du kan se vart du ska gå. Det är bara genom att stiga utanför ditt liv och din fysiska verklighet som du kan iaktta det du bryr dig allra mest om och hitta ett hem.
And I've noticed so many people now take conscious measures to sit quietly for 30 minutes every morning just collecting themselves in one corner of the room without their devices, or go running every evening, or leave their cell phones behind when they go to have a long conversation with a friend. Movement is a fantastic privilege, and it allows us to do so much that our grandparents could never have dreamed of doing. But movement, ultimately, only has a meaning if you have a home to go back to.
Jag har märkt att många människor nuförtiden tar ett aktivt beslut att sitta stilla i 30 minuter varje morgon, bara för att samla sig själva i ett hörn av rummet, utan någon elektronik, eller så tar de en joggingtur, eller lämnar sina mobiler hemma när de ska träffa en vän för en lång pratstund. Rörelse är ett fantastiskt privilegium, och det tillåter oss att göra så mycket som våra mor- och farföräldrar inte ens kunde drömma om. Men rörelse har, sist och slutligen, bara en mening om du har ett hem att återvända till.
And home, in the end, is of course not just the place where you sleep. It's the place where you stand.
"Hemma" är ju förstås inte bara det ställe där du sover. Det är stället där du står.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)