One hot October morning, I got off the all-night train in Mandalay, the old royal capital of Burma, now Myanmar. And out on the street, I ran into a group of rough men standing beside their bicycle rickshaws. And one of them came up and offered to show me around. The price he quoted was outrageous. It was less than I would pay for a bar of chocolate at home.
En varm oktobermorgon, klev jag av nattåget i Mandalay, Burmas gamla kungliga huvudstad som nu heter Myanmar. Och ute på gatan sprang jag på en grupp tuffa män som stod bredvid sina cykelrikshor. Och en av dem kom fram och erbjöd sig att visa mig runt. Priset han föreslog var chockerande. Det var mindre än vad jag skulle betala för en chokladkaka hemma.
So I clambered into his trishaw, and he began pedaling us slowly between palaces and pagodas. And as he did, he told me how he had come to the city from his village. He'd earned a degree in mathematics. His dream was to be a teacher. But of course, life is hard under a military dictatorship, and so for now, this was the only way he could make a living. Many nights, he told me, he actually slept in his trishaw so he could catch the first visitors off the all-night train.
Så jag klättrade in i hans riksha, och han började sakta trampa oss mellan palats och pagoder. Och medan han gjorde det, berättade han hur han kom till staden från sin by. Han hade tagit en examen i matematik. Hans dröm var att bli lärare. Men givetvis är livet svårt under ett militärt diktatorskap, så för tillfället var detta hans enda sätt att livnära sig på. Många nätter berättade han för mig att han faktiskt sov i sin riksha så att han kunde fånga de första besökarna som steg av nattåget.
And very soon, we found that in certain ways, we had so much in common -- we were both in our 20s, we were both fascinated by foreign cultures -- that he invited me home.
Och väldigt snart fann vi att på vissa sätt, hade vi så mycket gemensamt - vi var båda i 20-årsåldern, vi var båda fascinerade av andra kulturer att han bjöd med mig hem.
So we turned off the wide, crowded streets, and we began bumping down rough, wild alleyways. There were broken shacks all around. I really lost the sense of where I was, and I realized that anything could happen to me now. I could get mugged or drugged or something worse. Nobody would know.
Så vi avvek från de breda, packade gatorna, och började guppa fram i tuffa, vilda gränder. Det fanns söndriga hyddor överallt. Jag förlorade verkligen känslan för var jag var, och jag insåg att vad som helst skulle kunna hända mig nu. Jag skulle kunna rånas eller bli drogad eller något värre. Ingen skulle veta om det.
Finally, he stopped and led me into a hut, which consisted of just one tiny room. And then he leaned down, and reached under his bed. And something in me froze. I waited to see what he would pull out. And finally he extracted a box. Inside it was every single letter he had ever received from visitors from abroad, and on some of them he had pasted little black-and-white worn snapshots of his new foreign friends.
Till slut stannade han och ledde mig till en hydda, som endast bestod av ett enda litet rum. Och sedan lutade han sig ner, och sträckte sig under sin säng. Och något i mig frös till. Jag väntade på att få se vad han drog ut. Och till slut tog han fram en låda. Inuti den fanns vartenda brev som han någonsin fått från besökare från utlandet, och på några av dem hade han klistrat fast små svart-vita slitna ögonblicksbilder av hans nya utländska vänner.
So when we said goodbye that night, I realized he had also shown me the secret point of travel, which is to take a plunge, to go inwardly as well as outwardly to places you would never go otherwise, to venture into uncertainty, ambiguity, even fear.
Så när vi sa hejdå den kvällen, insåg jag att han också visat mig den hemliga poängen med att resa, vilket är att dyka i, att gå inåt så väl som utåt till platser man aldrig skulle besöka annars, att ge sig in i osäkerheten, tvetydligheten, till och med rädslan.
At home, it's dangerously easy to assume we're on top of things. Out in the world, you are reminded every moment that you're not, and you can't get to the bottom of things, either.
Hemma är det farligt lätt att anta att vi har kontroll över saker. Ute i världen påminns man varje gång som man inte är det, och du kan inte gå till botten med saker heller.
Everywhere, "People wish to be settled," Ralph Waldo Emerson reminded us, "but only insofar as we are unsettled is there any hope for us."
Överallt vill folk "stadga sig," Ralph Waldo Emerson påminde oss, "men endast så länge vi inte är stadgade finns det något hopp för oss."
At this conference, we've been lucky enough to hear some exhilarating new ideas and discoveries and, really, about all the ways in which knowledge is being pushed excitingly forwards. But at some point, knowledge gives out. And that is the moment when your life is truly decided: you fall in love; you lose a friend; the lights go out. And it's then, when you're lost or uneasy or carried out of yourself, that you find out who you are.
På den här konferensen, har vi varit tursamma nog att höra några spännande nya idéer och upptäckter och, faktiskt, om alla de sätt som kunskap spännande skjuts framåt. Men vid någon punkt tar kunskapen slut. Och det är punkten där ditt liv verkligen avgörs: du blir kär; du förlorar en vän; du lämnar stället. Och det är då, när du är vilse, orolig eller bortförd från dig själv, som du får reda på vem du är.
I don't believe that ignorance is bliss. Science has unquestionably made our lives brighter and longer and healthier. And I am forever grateful to the teachers who showed me the laws of physics and pointed out that three times three makes nine. I can count that out on my fingers any time of night or day. But when a mathematician tells me that minus three times minus three makes nine, that's a kind of logic that almost feels like trust.
Jag tror inte att okunnighet är salighet. Vetenskap har tveklöst gjort våra liv ljusare, längre och hälsosammare. Och jag är evigt tacksam de lärare som visade mig fysikens lagar och påpekade att tre gånger tre blir nio. Jag kan räkna det på mina fingrar vilken tid på som helst på dygnet. Men när en matematiker säger till mig att minus tre gånger minus tre blir nio, är det en sorts logik som känns som tillit.
The opposite of knowledge, in other words, isn't always ignorance. It can be wonder. Or mystery. Possibility. And in my life, I've found it's the things I don't know that have lifted me up and pushed me forwards much more than the things I do know. It's also the things I don't know that have often brought me closer to everybody around me.
Motsatsen till kunskap är med andra ord inte alltid okunnighet. Det kan vara under. Eller mystik. Möjligheter. I mitt liv har jag förstått att de saker jag inte vet om har lyft mig och tryckt mig framåt mycket mer än de saker jag redan känner till. Det är också de saker jag inte känner till som ofta fört mig närmare alla runtomkring mig.
For eight straight Novembers, recently, I traveled every year across Japan with the Dalai Lama. And the one thing he said every day that most seemed to give people reassurance and confidence was, "I don't know."
I åtta raka november-månader, nyligen, reste jag varje år genom Japan med Dalai Lama. Och den sak som han sa varje dag som mest verkade ge människor trygghet och förtroende var "jag vet inte."
"What's going to happen to Tibet?" "When are we ever going to get world peace?" "What's the best way to raise children?"
"Vad kommer hända med Tibet?" "När ska vi få världsfred?" "Hur uppfostrar man barn på bästa sätt?"
"Frankly," says this very wise man, "I don't know."
"Ärligt talat," säger den mycket visa mannen, "jag vet inte."
The Nobel Prize-winning economist Daniel Kahneman has spent more than 60 years now researching human behavior, and his conclusion is that we are always much more confident of what we think we know than we should be. We have, as he memorably puts it, an "unlimited ability to ignore our ignorance." We know -- quote, unquote -- our team is going to win this weekend, and we only remember that knowledge on the rare occasions when we're right. Most of the time, we're in the dark. And that's where real intimacy lies.
Den nobelprisvinnande ekonomen Daniel Kahneman, har lagt ner mer än 60 år på att forska i mänskligt beteende, och hans slutsats är att vi alltid är mycket mer säkra på vad vi tror att vi vet än vad vi borde vara. Vi har, som han minnesvärt sagt, en "obegränsad förmåga att bortse från vår okunnighet." Vi vet - citat, slutcitat - att vårt lag kommer vinna denna helg, och vi kommer bara ihåg den kunskapen vid de sällsynta tillfällena då vi har rätt. För det mesta svävar vi i ovisshet. Och det är där som den sanna intimiteten ligger.
Do you know what your lover is going to do tomorrow? Do you want to know?
Vet du vad din älskare kommer göra imorgon? Vill du veta?
The parents of us all, as some people call them, Adam and Eve, could never die, so long as they were eating from the tree of life. But the minute they began nibbling from the tree of the knowledge of good and evil, they fell from their innocence. They grew embarrassed and fretful, self-conscious. And they learned, a little too late, perhaps, that there are certainly some things that we need to know, but there are many, many more that are better left unexplored.
Allas våra föräldrar, som vissa kallar dem, Adam och Eva, kunde aldrig dö, så länge de åt från livets träd. Men så fort de började käka från trädet som ger kunskap om gott och ont, föll de från sin oskuld. De blev generade och missnöjda, självmedvetna. Och de lärde sig, kanske lite för sent, att det verkligen finns vissa saker som vi måste veta, men det finns många, långt fler som inte bör utforskas.
Now, when I was a kid, I knew it all, of course. I had been spending 20 years in classrooms collecting facts, and I was actually in the information business, writing articles for Time Magazine. And I took my first real trip to Japan for two-and-a-half weeks, and I came back with a 40-page essay explaining every last detail about Japan's temples, its fashions, its baseball games, its soul.
När jag var liten, visste jag allt, förstås. Jag hade tillbringat 20 år i klassrum, samlat in fakta, och jag befann mig faktiskt i informationsbranschen, och skrev artiklar åt Time Magazine. Och jag reste till Japan för första gången och stannade i två och en halv vecka, och kom tillbaka med en uppsats på 40 sidor där jag förklarade varenda liten detalj om Japans tempel, dess mode, baseballspel, dess själ.
But underneath all that, something that I couldn't understand so moved me for reasons I couldn't explain to you yet, that I decided to go and live in Japan. And now that I've been there for 28 years, I really couldn't tell you very much at all about my adopted home. Which is wonderful, because it means every day I'm making some new discovery, and in the process, looking around the corner and seeing the hundred thousand things I'll never know.
Men under allt det, fanns det något jag inte kunde förstå som rörde mig så, av anledningar jag inte kan förklara för er, att jag beslutade att bo i Japan. Och nu när jag varit där i 28 år, kan jag inte säga mycket alls om mitt adopterade hem. Vilket är underbart, för det betyder att jag varje dag gör en ny upptäckt, och under tiden, ser jag runt hörnet på hundratusentals saker som jag aldrig kommer veta.
Knowledge is a priceless gift. But the illusion of knowledge can be more dangerous than ignorance.
Kunskap är en ovärderlig gåva. Men illusionen om kunskap kan vara farligare än okunnighet.
Thinking that you know your lover or your enemy can be more treacherous than acknowledging you'll never know them. Every morning in Japan, as the sun is flooding into our little apartment, I take great pains not to consult the weather forecast, because if I do, my mind will be overclouded, distracted, even when the day is bright.
Att tro att du känner din älskare eller din fiende kan vara mer förrädiskt än att erkänna att du aldrig kommer känna dem. Varje morgon i Japan, när solen strålar in i vår lilla lägenhet, gör jag mig besväret att inte titta på väderprognosen, för om jag gör det, kommer mitt huvud vara förmörkat, distraherat, även när dagen är ljus.
I've been a full-time writer now for 34 years. And the one thing that I have learned is that transformation comes when I'm not in charge, when I don't know what's coming next, when I can't assume I am bigger than everything around me. And the same is true in love or in moments of crisis. Suddenly, we're back in that trishaw again and we're bumping off the broad, well-lit streets; and we're reminded, really, of the first law of travel and, therefore, of life: you're only as strong as your readiness to surrender.
Jag har varit heltidsskribent i 34 år. Och den sak som jag lärt mig är att transformation kommer när det inte är jag som bestämmer, när jag inte vet som kommer hända härnäst, när jag inte kan anta att jag är större än allt runtom mig. Och samma sak gäller i kärlek eller vid kristillfällen. Plötsligt är vi tillbaka i rikshan igen och vi guppar bort från de stora, välupplysta vägarna; och vi påminns, faktiskt, om resandets första lag och därför, om livet: du är bara så stark som din villighet att ge upp.
In the end, perhaps, being human is much more important than being fully in the know.
I slutet, kanske, är att vara mänsklig mycket viktigare än att ha fullständiga kunskaper.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)