I'm a lifelong traveler. Even as a little kid, I was actually working out that it would be cheaper to go to boarding school in England than just to the best school down the road from my parents' house in California. So, from the time I was nine years old I was flying alone several times a year over the North Pole, just to go to school. And of course the more I flew the more I came to love to fly, so the very week after I graduated from high school, I got a job mopping tables so that I could spend every season of my 18th year on a different continent. And then, almost inevitably, I became a travel writer so my job and my joy could become one. And I really began to feel that if you were lucky enough to walk around the candlelit temples of Tibet or to wander along the seafronts in Havana with music passing all around you, you could bring those sounds and the high cobalt skies and the flash of the blue ocean back to your friends at home, and really bring some magic and clarity to your own life. Except, as you all know, one of the first things you learn when you travel is that nowhere is magical unless you can bring the right eyes to it. You take an angry man to the Himalayas, he just starts complaining about the food. And I found that the best way that I could develop more attentive and more appreciative eyes was, oddly, by going nowhere, just by sitting still. And of course sitting still is how many of us get what we most crave and need in our accelerated lives, a break. But it was also the only way that I could find to sift through the slideshow of my experience and make sense of the future and the past. And so, to my great surprise, I found that going nowhere was at least as exciting as going to Tibet or to Cuba. And by going nowhere, I mean nothing more intimidating than taking a few minutes out of every day or a few days out of every season, or even, as some people do, a few years out of a life in order to sit still long enough to find out what moves you most, to recall where your truest happiness lies and to remember that sometimes making a living and making a life point in opposite directions.
Jag har rest i hela mitt liv. Redan som barn räknade jag ut att det skulle bli billigare att gå på internatskola i England än bara på den bästa skolan i närheten av mina föräldrars hus i Kalifornien. Så från nio års ålder flög jag ensam flera gånger om året över Nordpolen, bara för att gå i skolan. Och ju mer jag flög, desto mer älskade jag förstås att flyga, så veckan efter att jag tagit min examen från high school skaffade jag mig ett jobb där jag torkade bord för att kunna tillbringa varje årstid av mitt 18:e år på en ny kontinent. Och, nästan oundvikligen, blev jag reseskribent, så att mitt arbete och min passion kunde bli till ett. Och jag började verkligen känna att om man hade turen att gå runt i Tibets tempel i stearinljusens sken eller att vandra längs havsbandet i Havanna med musik överallt omkring sig, kunde man ta med sig de ljuden och den koboltfärgade himlen och solglittret från den blå oceanen hem till sina vänner därhemma, och verkligen skapa magi och klarhet i sitt eget liv. Men som ni alla vet är en av de första sakerna man lär sig när man reser att ingen plats är magisk om man inte kan ta med sig rätt blick. Om man tar en arg man till Himalaya börjar han bara klaga på maten. Och jag märkte att det bästa sättet som jag kunde utveckla mer uppmärksamma och uppskattande ögon konstigt nog var genom att inte åka någonstans, utan bara sitta stilla. Och genom att sitta stilla får många av oss vad vi verkligen längtar efter och behöver i våra stressade liv, en paus. Men det var också det enda sättet som jag hittade för att kunna gå igenom mitt inre bildspel av upplevelser och få grepp om framtiden och mitt förflutna. Och jag fann till min förvåning att det var minst lika spännande att åka ingenstans som att åka till Tibet eller Kuba. Och genom att åka ingenstans menar jag inget mer skrämmande än att ta sig tid några minuter varje dag eller några dagar varje årstid, eller till och med, som vissa människor gör, ett par år av ett liv för att sitta stilla länge nog för att ta reda på vad som berör en mest, för att minnas var ens sannaste lycka finns och för att minnas att det inte alltid är samma sak att skaffa sig en inkomst och att skaffa sig ett liv.
And of course, this is what wise beings through the centuries from every tradition have been telling us. It's an old idea. More than 2,000 years ago, the Stoics were reminding us it's not our experience that makes our lives, it's what we do with it. Imagine a hurricane suddenly sweeps through your town and reduces every last thing to rubble. One man is traumatized for life. But another, maybe even his brother, almost feels liberated, and decides this is a great chance to start his life anew. It's exactly the same event, but radically different responses. There is nothing either good or bad, as Shakespeare told us in "Hamlet," but thinking makes it so. And this has certainly been my experience as a traveler. Twenty-four years ago I took the most mind-bending trip across North Korea. But the trip lasted a few days. What I've done with it sitting still, going back to it in my head, trying to understand it, finding a place for it in my thinking, that's lasted 24 years already and will probably last a lifetime. The trip, in other words, gave me some amazing sights, but it's only sitting still that allows me to turn those into lasting insights. And I sometimes think that so much of our life takes place inside our heads, in memory or imagination or interpretation or speculation, that if I really want to change my life I might best begin by changing my mind. Again, none of this is new; that's why Shakespeare and the Stoics were telling us this centuries ago, but Shakespeare never had to face 200 emails in a day. (Laughter) The Stoics, as far as I know, were not on Facebook. We all know that in our on-demand lives, one of the things that's most on demand is ourselves. Wherever we are, any time of night or day, our bosses, junk-mailers, our parents can get to us. Sociologists have actually found that in recent years Americans are working fewer hours than 50 years ago, but we feel as if we're working more. We have more and more time-saving devices, but sometimes, it seems, less and less time. We can more and more easily make contact with people on the furthest corners of the planet, but sometimes in that process we lose contact with ourselves. And one of my biggest surprises as a traveler has been to find that often it's exactly the people who have most enabled us to get anywhere who are intent on going nowhere. In other words, precisely those beings who have created the technologies that override so many of the limits of old, are the ones wisest about the need for limits, even when it comes to technology. I once went to the Google headquarters and I saw all the things many of you have heard about; the indoor tree houses, the trampolines, workers at that time enjoying 20 percent of their paid time free so that they could just let their imaginations go wandering. But what impressed me even more was that as I was waiting for my digital I.D., one Googler was telling me about the program that he was about to start to teach the many, many Googlers who practice yoga to become trainers in it, and the other Googler was telling me about the book that he was about to write on the inner search engine, and the ways in which science has empirically shown that sitting still, or meditation, can lead not just to better health or to clearer thinking, but even to emotional intelligence. I have another friend in Silicon Valley who is really one of the most eloquent spokesmen for the latest technologies, and in fact was one of the founders of Wired magazine, Kevin Kelly. And Kevin wrote his last book on fresh technologies without a smartphone or a laptop or a TV in his home. And like many in Silicon Valley, he tries really hard to observe what they call an Internet sabbath, whereby for 24 or 48 hours every week they go completely offline in order to gather the sense of direction and proportion they'll need when they go online again. The one thing perhaps that technology hasn't always given us is a sense of how to make the wisest use of technology. And when you speak of the sabbath, look at the Ten Commandments -- there's only one word there for which the adjective "holy" is used, and that's the Sabbath. I pick up the Jewish holy book of the Torah -- its longest chapter, it's on the Sabbath. And we all know that it's really one of our greatest luxuries, the empty space. In many a piece of music, it's the pause or the rest that gives the piece its beauty and its shape. And I know I as a writer will often try to include a lot of empty space on the page so that the reader can complete my thoughts and sentences and so that her imagination has room to breathe.
Det här är förstås något som visa personer genom alla århundraden från alla möjliga kulturer har sagt till oss. Det är en gammal sanning. För mer än 2 000 år sedan påminde oss stoikerna om att det inte är våra upplevelser som skapar våra liv, utan vad vi gör med dem. Tänk dig en orkan som plötsligt drar genom staden du bor i och förvandlar allt till spillror. En man blir traumatiserad för livet. Men en annan, kanske hans bror, känner sig nästan befriad, och bestämmer sig för att det här är en chans att börja om sitt liv. Det är exakt samma händelse, men radikalt olika reaktioner. Det finns inget gott eller ont, som Shakespeare skrev i "Hamlet", men tänkandet gör det så. Och det har jag också upplevt när jag har rest runt. För 24 år sedan gav jag mig ut på en livsförändrande resa genom Nordkorea. Men resan varade bara några dagar. Vad jag har gjort med den genom att sitta stilla, och återkomma till den i mina tankar och försöka förstå den och integrera den i mitt tänkande, har redan tagit mig 24 år och kommer förmodligen räcka hela livet. Resan gav mig med andra ord några otroliga syner, men det är bara genom att sitta still som jag har lyckats omvandla dem till bestående insikter. Och jag tänker ibland att så mycket av våra liv sker inuti våra huvuden, i minnet eller i fantasin, som tolkningar eller spekulationer, att ifall jag verkligen vill förändra mitt liv borde jag börja med att först förändra mitt inre. Återigen, inget av det här är nytt; det är därför Shakespeare och stoikerna talade om det för flera hundra år sedan, men Shakespeare behövde aldrig hantera 200 mejl om dagen. (Skratt) Stoikerna fanns så vitt jag vet inte på Facebook. Vi vet alla att i våra on-demand-liv är det som efterfrågas mest vi själva. Var vi än är, vare sig det är natt eller dag, kan våra chefer, spammare eller föräldrar nå oss. Sociologer har sett att amerikaner på senare år arbetar färre timmar än för 50 år sedan, men vi känner det som att vi arbetar mer. Vi har fler och fler tidsbesparande apparater, men ibland verkar det som om vi ändå har mindre tid. Det blir allt enklare att ta kontakt med människor på de mest avlägsna platser på planeten, men ibland tappar vi kontakten med oss själva i den processen. Och en av de största överraskningar jag fått som resenär är att det ofta är exakt de människor som gjort det möjligt för oss att ta oss dit vi vill som är mest måna om att inte åka någonstans. Med andra ord, precis de varelser som har skapat den teknik som bryter de gamla gränserna, är de visaste när det gäller behovet av gränser, även när det gäller teknik. En gång besökte jag Googles huvudkontor och såg alla de saker man har hört talas om; trädkojorna inomhus, trampolinerna, anställda som då var lediga 20 procent av sin betalda tid så att de bara kunde låta sin fantasi gå på upptäcktsfärd. Men vad som imponerade ännu mer på mig var att medan jag väntade på mitt digitala ID berättade en Google-anställd om det program han höll på att starta för att lära de många Google-anställda som utövade yoga att bli yogalärare, och den andre Google-anställde berättade om boken som han höll på att skriva som handlade om den inre sökmotorn, och sätten som vetenskap empiriskt har visat att stillasittande, eller meditation, kan leda till inte bara bättre hälsa och klarare tänkande, utan också till emotionell intelligens. Jag har en annan vän i Silicon Valley som egentligen är en av de skickligaste talesmännen för den senaste tekniken, och han var faktiskt en av de som startade Wired magazine, Kevin Kelly. Kevin skrev sin senaste bok om ny teknik utan någon smart mobil eller bärbar dator eller tv i sitt hem. Och som så många i Silicon Valley försöker han verkligen utöva vad de kallar internet-sabbaten, då man går offline i 24 eller 48 timmar varje vecka för att hitta sin riktning igen, och den överblick de behöver när de ger sig ut på nätet igen. Den enda sak som tekniken kanske inte har gett oss är ett sinne för hur vi ska använda tekniken på bästa sätt. Och när man talar om sabbaten, titta på de tio budorden - det finns bara ett ord där som används ihop med ordet "helig", och det är sabbaten. Om jag plockar upp Torahn, den judiska heliga skriften - så handlar dess längsta kapitel om sabbaten. Och vi vet alla att en av våra finaste lyxartiklar är tomrummet. I många musikstycken är det pausen eller vilan som ger stycket sin skönhet och sin form. Och jag vet att jag som författare ofta försöker få med en del tomrum på sidan så att läsaren kan fylla i mina tankar och meningar så att hens fantasi kan andas fritt.
Now, in the physical domain, of course, many people, if they have the resources, will try to get a place in the country, a second home. I've never begun to have those resources, but I sometimes remember that any time I want, I can get a second home in time, if not in space, just by taking a day off. And it's never easy because, of course, whenever I do I spend much of it worried about all the extra stuff that's going to crash down on me the following day. I sometimes think I'd rather give up meat or sex or wine than the chance to check on my emails. (Laughter) And every season I do try to take three days off on retreat but a part of me still feels guilty to be leaving my poor wife behind and to be ignoring all those seemingly urgent emails from my bosses and maybe to be missing a friend's birthday party. But as soon as I get to a place of real quiet, I realize that it's only by going there that I'll have anything fresh or creative or joyful to share with my wife or bosses or friends. Otherwise, really, I'm just foisting on them my exhaustion or my distractedness, which is no blessing at all.
I den fysiska världen är det många människor som skaffar sig ett hus på landet om de har möjlighet, ett andra hem. Jag har aldrig börjat skaffa mig sådana tillgångar, men jag kommer ibland ihåg att när jag skulle vilja ha det, kan jag skaffa mig ett andra hem i tiden istället för rumsligt bara genom att ta en dag ledigt. Och det är aldrig enkelt, för jag brukar tillbringa en stor del av dagen med att oroa mig för alla extrauppgifter som kommer drabba mig nästa dag. Jag tänker ibland att jag hellre ger upp kött, sex eller vin än möjligheten att kolla mina mejl. (Skratt) Varje årstid försöker jag ta tre dagar ledigt för att åka på retreat men en del av mig känner mig fortfarande skyldig för att jag lämnar min stackars fru ensam och för att jag ignorerar alla de till synes viktiga mejl som mina chefer skickar och kanske missar jag en god väns födelsedagsfest. Men så snart jag kommer till en riktigt tyst plats inser jag att det är genom att åka dit som jag kommer ha något nytt, kreativt eller glädjande att dela med mig av till min fru, mina chefer eller mina vänner. Annars prackar jag bara på dem min utmattning eller förvirring, vilket inte alls är något positivt.
And so when I was 29, I decided to remake my entire life in the light of going nowhere. One evening I was coming back from the office, it was after midnight, I was in a taxi driving through Times Square, and I suddenly realized that I was racing around so much I could never catch up with my life. And my life then, as it happened, was pretty much the one I might have dreamed of as a little boy. I had really interesting friends and colleagues, I had a nice apartment on Park Avenue and 20th Street. I had, to me, a fascinating job writing about world affairs, but I could never separate myself enough from them to hear myself think -- or really, to understand if I was truly happy. And so, I abandoned my dream life for a single room on the backstreets of Kyoto, Japan, which was the place that had long exerted a strong, really mysterious gravitational pull on me. Even as a child I would just look at a painting of Kyoto and feel I recognized it; I knew it before I ever laid eyes on it. But it's also, as you all know, a beautiful city encircled by hills, filled with more than 2,000 temples and shrines, where people have been sitting still for 800 years or more. And quite soon after I moved there, I ended up where I still am with my wife, formerly our kids, in a two-room apartment in the middle of nowhere where we have no bicycle, no car, no TV I can understand, and I still have to support my loved ones as a travel writer and a journalist, so clearly this is not ideal for job advancement or for cultural excitement or for social diversion. But I realized that it gives me what I prize most, which is days and hours. I have never once had to use a cell phone there. I almost never have to look at the time, and every morning when I wake up, really the day stretches in front of me like an open meadow. And when life throws up one of its nasty surprises, as it will, more than once, when a doctor comes into my room wearing a grave expression, or a car suddenly veers in front of mine on the freeway, I know, in my bones, that it's the time I've spent going nowhere that is going to sustain me much more than all the time I've spent racing around to Bhutan or Easter Island.
Så när jag var 29 bestämde jag mig för att göra om hela mitt liv genom att inte åka någonstans. En kväll när jag åkte hem från kontoret efter midnatt satt jag i en taxi som körde genom Times Square, och jag insåg plötsligt att jag hastade omkring så mycket att jag aldrig hann ifatt mitt liv. Och mitt liv var då, som det föll sig, ganska likt det jag hade drömt om som pojke. Jag hade intressanta vänner och kollegor. Jag hade en fin lägenhet i korsningen mellan Park Avenue och 20:e gatan. Jag hade ett intressant jobb där jag skrev om världshändelser, men jag kunde aldrig distanserna mig tillräckligt från dem för att kunna höra mig själv tänka - och faktiskt inse om jag verkligen var lycklig. Så jag övergav mitt drömliv och skaffade ett enkelrum på en bakgata i Kyoto i Japan, som var en plats som länge hade utövat en stark, mystisk dragningskraft på mig. Även som barn kunde jag titta på en målning av Kyoto och liksom känna igen den; jag kände till den innan jag hade sett den själv. Men det är också som ni alla vet en vacker stad som är omgiven av kullar, med över 2 000 tempel och helgedomar, där människor har suttit stilla i 800 år eller mer. Och ganska snart efter att jag flyttat dit hamnade jag där jag fortfarande är, med min fru, förr också mina barn, i en tvårumslägenhet ute i obygden där vi inte har någon cykel eller bil, och ingen tv som jag kan förstå, och jag måste fortfarande försörja mina nära och kära som reseskribent och journalist, så det är inte idealiskt för att göra karriär, för kulturupplevelser eller för sociala utsvävningar. Men jag insåg att det ger mig vad jag värdesätter mest, vilket är dagar och timmar. Jag har aldrig behövt använda mobiltelefonen där. Jag behöver nästan aldrig titta på klockan, och varje morgon när jag vaknar sträcker sig dagen framför mig som en öppen äng. Och när livet slänger åt mig en obehaglig överraskning, vilket ju händer då och då, när en läkare kommer in i rummet med en allvarlig min, eller en bil plötsligt svänger in framför min på motorvägen, vet jag i mitt innersta att det är tiden jag lagt på att åka ingenstans som kommer stödja mig bättre än tiden som jag har lagt på att hasta runt till Bhutan eller Påskön.
I'll always be a traveler -- my livelihood depends on it -- but one of the beauties of travel is that it allows you to bring stillness into the motion and the commotion of the world. I once got on a plane in Frankfurt, Germany, and a young German woman came down and sat next to me and engaged me in a very friendly conversation for about 30 minutes, and then she just turned around and sat still for 12 hours. She didn't once turn on her video monitor, she never pulled out a book, she didn't even go to sleep, she just sat still, and something of her clarity and calm really imparted itself to me. I've noticed more and more people taking conscious measures these days to try to open up a space inside their lives. Some people go to black-hole resorts where they'll spend hundreds of dollars a night in order to hand over their cell phone and their laptop to the front desk on arrival. Some people I know, just before they go to sleep, instead of scrolling through their messages or checking out YouTube, just turn out the lights and listen to some music, and notice that they sleep much better and wake up much refreshed. I was once fortunate enough to drive into the high, dark mountains behind Los Angeles, where the great poet and singer and international heartthrob Leonard Cohen was living and working for many years as a full-time monk in the Mount Baldy Zen Center. And I wasn't entirely surprised when the record that he released at the age of 77, to which he gave the deliberately unsexy title of "Old Ideas," went to number one in the charts in 17 nations in the world, hit the top five in nine others. Something in us, I think, is crying out for the sense of intimacy and depth that we get from people like that. who take the time and trouble to sit still. And I think many of us have the sensation, I certainly do, that we're standing about two inches away from a huge screen, and it's noisy and it's crowded and it's changing with every second, and that screen is our lives. And it's only by stepping back, and then further back, and holding still, that we can begin to see what the canvas means and to catch the larger picture. And a few people do that for us by going nowhere.
Jag kommer alltid att vara en resenär - det är mitt levebröd - men en av de bästa sakerna med att resa är att det ger en möjlighet att föra med sig stillhet till världens rörelse och buller. En gång gick jag på ett plan i Frankfurt, Tyskland, och en ung tyska satte sig bredvid mig och pratade vänligt med mig i ungefär 30 minuter, innan hon vände sig om och satt still i 12 timmar. Hon satte inte på sin tv-skärm en enda gång, hon tog inte fram någon bok, hon somnade inte ens, utan hon satt bara stilla, och hennes klarhet och lugn gjorde intryck på mig. Jag har märkt att allt fler människor numera vidtar åtgärder för att skapa ett slags utrymme i sina liv. Vissa människor åker till analoga hotell där de kan betala flera hundra dollar per natt för att få lämna över sin mobil och bärbara dator i receptionen när de kommer. Vissa människor som jag känner gör så här innan de somnar, istället för att bläddra igenom sina meddelanden eller titta på YouTube släcker de bara lampan och lyssnar på musik, och märker att de sover mycket bättre och vaknar mer utvilade. Jag hade en gång turen att köra in bland de höga mörka bergen bakom Los Angeles där den store poeten och sångaren och internationella hjärtekrossaren Leonard Cohen bodde och arbetade i många år som heltidsmunk vid Mount Baldy Zen Center. Och jag blev inte helt förvånad när skivan som han släppte vid 77 års ålder, som han gav den avsiktligt osexiga titeln "Old ideas", blev etta på topplistorna i 17 länder och hamnade på topp 5 i ytterligare nio. Jag tror att något i oss ropar efter den känsla av intimitet och djup som vi upplever genom sådana människor, som tar sig tiden och omaket att sitta stilla. Och jag tror att många av oss har känslan, jag har den i alla fall, att vi står ungefär 5 centimeter från en stor skärm, och den låter och är full av folk och den ändrar sig varje sekund, och den skärmen är våra liv. Och det är bara genom att ta ett steg tillbaka och sedan längre tillbaka och vara stilla som vi kan börja se vad tavlan betyder och fånga hela sammanhanget. Och några människor gör det åt oss genom att inte åka någonstans.
So, in an age of acceleration, nothing can be more exhilarating than going slow. And in an age of distraction, nothing is so luxurious as paying attention. And in an age of constant movement, nothing is so urgent as sitting still. So you can go on your next vacation to Paris or Hawaii, or New Orleans; I bet you'll have a wonderful time. But, if you want to come back home alive and full of fresh hope, in love with the world, I think you might want to try considering going nowhere. Thank you. (Applause)
Så i accelerationens tidevarv kan inget vara mer spännande än att ta det lugnt. Och i en värld full av distraktioner finns det inget så lyxigt som att vara uppmärksam. Och i en tid där saker ständigt rör sig finns det inget så viktigt som att sitta still. Så åk på din nästa semester till Paris eller Hawaii, eller New Orleans, du kommer säkert att ha det underbart. Men om du vill komma tillbaka full av liv och nytt hopp, förälskad i världen, tycker jag att du ska överväga att åka ingenstans. Tack. (Applåder)