So I grew up in East Los Angeles, not even realizing I was poor. My dad was a high-ranking gang member who ran the streets. Everyone knew who I was, so I thought I was a pretty big deal, and I was protected, and even though my dad spent most of my life in and out of jail, I had an amazing mom who was just fiercely independent. She worked at the local high school as a secretary in the dean's office, so she got to see all the kids that got thrown out of class, for whatever reason, who were waiting to be disciplined. Man, her office was packed.
Jag växte upp i östra Los Angeles utan att inse att jag var fattig. Min pappa var en högt uppsatt gängmedlem som styrde gatorna. Alla visste vem jag var så jag trodde att jag viktig och att jag hade ett skydd. Även om min pappa tillbringade större delen av mitt liv på väg in eller ut ur fängelset hade jag en fantastisk mamma som var grymt självständig. Hon arbetade på det lokala gymnasiet som sekreterare på dekanens kontor och fick se alla elever som kastats ut från lektioner oavsett anledning, som satt i väntan på att bli disciplinerade. Hennes kontor var verkligen fullproppat.
So, see, kids like us, we have a lot of things to deal with outside of school, and sometimes we're just not ready to focus. But that doesn't mean that we can't. It just takes a little bit more. Like, I remember one day I found my dad convulsing, foaming at the mouth, OD-ing on the bathroom floor. Really, do you think that doing my homework that night was at the top of my priority list? Not so much.
Barn som vi har väldigt mycket att hantera utanför skolan och ibland så är vi inte beredda att fokusera. Men det betyder inte att vi inte kan. Det kräver bara lite mer. Jag kommer ihåg en dag när jag hittade min pappa i konvulsioner, tuggandes fradga av en överdos på badrumsgolvet. Tror ni verkligen att läxor den kvällen stod högst på att göra-listan? Inte direkt.
But I really needed a support network, a group of people who were going to help me make sure that I wasn't going to be a victim of my own circumstance, that they were going to push me beyond what I even thought I could do. I needed teachers, in the classroom, every day, who were going to say, "You can move beyond that." And unfortunately, the local junior high was not going to offer that. It was gang-infested, huge teacher turnover rate.
Jag behövde ett skyddsnät, en grupp människor som skulle kunna hjälpa mig att se till att jag inte blev ett offer för mina egna omständigheter. Att de skulle få mig att nå längre än vad jag trodde att jag kunde. Jag behövde lärare i klassrummet som varje dag skulle säga: ”Du kan nå längre och högre.” Olyckligtvis erbjöd inte mitt lokala ungdomsgymnasium det. Det hade en gängstämpel, något som ger en hög omsättning på lärare.
So my mom said, "You're going on a bus an hour and a half away from where we live every day." So for the next two years, that's what I did. I took a school bus to the fancy side of town. And eventually, I ended up at a school where there was a mixture. There were some people who were really gang-affiliated, and then there were those of us really trying to make it to high school. Well, trying to stay out of trouble was a little unavoidable. You had to survive. You just had to do things sometimes. So there were a lot of teachers who were like, "She's never going to make it. She has an issue with authority. She's not going to go anywhere." Some teachers completely wrote me off as a lost cause.
Det gjorde att min mamma sa: ”Du ska ta en buss en och en halv timme hemifrån varje dag.” Det var vad jag gjorde de följande två åren. Jag tog en skolbuss till den finare delen av stan. Slutligen hamnade jag på en skola som var blandad. Några hade en påtaglig gängtillhörighet, och så fanns vi som verkligen försökte ta oss vidare till gymnasiet. Att hålla sig undan problem var inte möjligt. Man behövde överleva. Ibland fanns det saker som bara behövde göras. Många lärare hade attityden ”Hon kommer aldrig att klara av det. Hon har problem med auktoriteter. Hon kommer inte ta sig någonstans.” Av vissa lärare
But then, they were very surprised when I graduated from high school. I was accepted to Pepperdine University, and I came back to the same school that I attended to be a special ed assistant.
fick jag stämpeln ”bortom räddning”. När jag tog examen från gymnasiet så var det de som var förvånade. Jag antogs till Pepperdine University och kom tillbaks till min gamla skola
And then I told them, "I want to be a teacher."
som elevassistent.
Då jag berättade för dem att jag ville bli lärare,
And boy, they were like, "What? Why? Why would you want to do that?"
sa de verkligen ”Vad? Varför? Varför skulle du vilja bli det?”
So I began my teaching career at the exact same middle school that I attended, and I really wanted to try to save more kids who were just like me. And so every year, I share my background with my kids, because they need to know that everyone has a story, everyone has a struggle, and everyone needs help along the way. And I am going to be their help along the way.
Jag började min lärarbana på min gamla mellanstadieskola med ambitionen att rädda fler barn som var som jag varit. Det gör att jag varje år berättar om min bakgrund för mina elever, för de behöver veta att vi alla bär på en historia, att alla behöver kämpa och att alla behöver hjälp längs vägen. Jag kommer att hjälpa dem på deras väg.
So as a rookie teacher, I created opportunity. I had a kid one day come into my class having been stabbed the night before.
Jag skapade möjligheter som nybliven lärare. En dag kom en elev in i min klass som natten innan blivit knivhuggen.
I was like, "You need to go to a hospital, the school nurse, something."
Jag sa så klart: ”Du behöver ta dig till ett sjukhus, skolsyster, vad som helst.”
He's like, "No, Miss, I'm not going. I need to be in class because I need to graduate." So he knew that I was not going to let him be a victim of his circumstance, but we were going to push forward and keep moving on. And this idea of creating a safe haven for our kids and getting to know exactly what they're going through, getting to know their families -- I wanted that, but I couldn't do it in a school with 1,600 kids, and teachers turning over year after year after year. How do you get to build those relationships?
Han svarade: ”Nej fröken, det ska jag inte. Jag behöver vara på lektionen för jag behöver ta examen.” Han visste att jag inte skulle låta honom vara ett offer för sina omständigheter. Att vi skulle arbeta framåt och fortsätta kämpa. Idén, att skapa en fristad för våra barn och ungdomar och förstå exakt vad det är de går igenom, att lära känna deras familjer - det var vad jag ville, men inte kunde i en skola med 1600 elever och med lärare som slutade efter varje termin. Hur ska man lyckas bygga de relationerna?
So we created a new school. And we created the San Fernando Institute for Applied Media. And we made sure that we were still attached to our school district for funding, for support. But with that, we were going to gain freedom: freedom to hire the teachers that we knew were going to be effective; freedom to control the curriculum so that we're not doing lesson 1.2 on page five, no; and freedom to control a budget, to spend money where it matters, not how a district or a state says you have to do it. We wanted those freedoms. But now, shifting an entire paradigm, it hasn't been an easy journey, nor is it even complete. But we had to do it. Our community deserved a new way of doing things.
Så vi skapade en ny skola. Vi skapade San Fernando Institute for Applied Media. Vi försäkrade oss om att vi fortfarande tillhörde vårt skoldistrikt för att få bidrag och stöd. Genom att göra så vann vi frihet: frihet att anställa lärarna som vi visste skulle vara effektiva; frihet att kontrollera kursplanen så att vi inte skulle göra lektion 1.2 på sidan 5; och friheten att kontrollera budgeten, att lägga pengarna där de gjorde nytta, inte på sättet som ett distrikt eller delstat säger att du ska göra det. Vi ville ha de friheterna. Att ändra ett helt paradigm har inte varit en enkel resa och vi har inte kommit ända fram. Men vi var tvungna att göra det. Vårt lokalsamhälle förtjänade ett nytt sätt att göra saker på.
And as the very first pilot middle school in all of Los Angeles Unified School District, you better believe there was some opposition. And it was out of fear -- fear of, well, what if they get it wrong? Yeah, what if we get it wrong? But what if we get it right? And we did. So even though teachers were against it because we employ one-year contracts -- you can't teach, or you don't want to teach, you don't get to be at my school with my kids.
Som den allra första testskolan på mellanstadienivå i hela Los Angeles skoldistrikt, kan ni säkert förstå att vi mötte motstånd. Det grundade sig på rädsla -- rädsla för att, ja, tänk om vi inte lyckades. Ja, tänk om vi inte lyckades. Men tänk om vi lyckades... Det gjorde vi. Även om lärare var emot det för att vi anställde på ettårskontrakt. För om du inte kan eller vill undervisa då får du inte vara på min skola med mina elever.
(Applause)
(Applåder)
So in our third year, how did we do it? Well, we're making school worth coming to every day. We make our kids feel like they matter to us. We make our curriculum rigorous and relevant to them, and they use all the technology that they're used to. Laptops, computers, tablets -- you name it, they have it. Animation, software, moviemaking software, they have it all. And because we connect it to what they're doing — For example, they made public service announcements for the Cancer Society. These were played in the local trolley system. Teaching elements of persuasion, it doesn't get any more real than that. Our state test scores have gone up more than 80 points since we've become our own school.
Nu är vi inne på vårt tredje år. Hur vi gjorde det? Vi såg till att det var värt att komma till skolan varje dag. Vi får våra elever att känna att de betyder något för oss. Vi gör en noggrann och relevant kursplan för dem och de använder all teknik som de är vana vid. Laptops, datorer, surfplattor, ja allt. Mjukvara för animering, filmskapande, ja de har allt. Eftersom vi kopplar ihop det med vad de gör-- Till exempel har de gjort offentliga annonser för cancersamfundet. De visades på det lokala spårvagnarna. Att lära ut hur man argumenterar blir inte verkligare än så. Våra provresultat har stigit mer än 80 punkter sedan vi blev vår egen skola.
But it's taken all stakeholders, working together -- teachers and principals on one-year contracts, working over and above and beyond their contract hours without compensation. And it takes a school board member who is going to lobby for you and say, "Know, the district is trying to impose this, but you have the freedom to do otherwise." And it takes an active parent center who is not only there, showing a presence every day, but who is part of our governance, making decisions for their kids, our kids.
Det har krävt att alla intressenter arbetar tillsammans --- lärare och rektorer på ettårskontrakt, att de arbetar både över och bortom sina avtalade timmar utan ersättning. Det kräver att ledamöter i skolstyrelsen bedriver lobbying för oss och säger: ”Du ska veta att distriktet försöker döma ut er, men ni har friheten att göra något annorlunda.” Det krävs ett aktivt föräldracenter, som inte bara är där varje dag och visar sin närvaro men som också är med och styr, fattar beslut för sina barn, våra barn.
Because why should our students have to go so far away from where they live? They deserve a quality school in their neighborhood, a school that they can be proud to say they attend, and a school that the community can be proud of as well, and they need teachers to fight for them every day and empower them to move beyond their circumstances. Because it's time that kids like me stop being the exception, and we become the norm.
För varför ska våra elever behöva åka långa sträckor bort från hemmet? De förtjänar en kvalitetsskola i sitt grannskap, en skola de kan vara stolta över att säga de går på, en skola som lokalsamhället kan vara stolt över, de behöver lärare som kämpar för dem varje dag och som hjälper dem att utvecklas bortom sina omständigheter. Det är dags att ungar som jag slutar vara undantaget och blir normen.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)