I'm going to talk today about the pleasures of everyday life. But I want to begin with a story of an unusual and terrible man. This is Hermann Goering. Goering was Hitler's second in command in World War II, his designated successor. And like Hitler, Goering fancied himself a collector of art. He went through Europe, through World War II, stealing, extorting and occasionally buying various paintings for his collection. And what he really wanted was something by Vermeer. Hitler had two of them, and he didn't have any. So he finally found an art dealer, a Dutch art dealer named Han van Meegeren, who sold him a wonderful Vermeer for the cost of what would now be 10 million dollars. And it was his favorite artwork ever.
Jag ska tala med er idag om njutningarna i vardagen. Men jag vill börja med en berättelse om en ovanlig och fruktansvärd man. Detta är Herman Göring. Göring var Hitlers närmste man under andra världskriget, hans utsedda efterträdare. Precis som Hitler såg Göring sig själv som en konstsamlare. Han reste igenom Europa, under andra världskriget, och stal, tvingade till sig och ibland köpte diverse målningar till sin samling. Det han verkligen ville ha var en målning av Vermeer. Hitler hade två, och han själv hade inga. Till slut så hittade han en konsthandlare, en holländsk konsthandlare vars namn var Han van Meegeren, som sålde honom en underbar Vermeer för vad som idag skulle motsvara 10 miljoner dollar. Och det var hans favoritkonstverk.
World War II came to an end, and Goering was captured, tried at Nuremberg and ultimately sentenced to death. Then the Allied forces went through his collections and found the paintings and went after the people who sold it to him. And at some point the Dutch police came into Amsterdam and arrested Van Meegeren. Van Meegeren was charged with the crime of treason, which is itself punishable by death. Six weeks into his prison sentence, van Meegeren confessed. But he didn't confess to treason. He said, "I did not sell a great masterpiece to that Nazi. I painted it myself; I'm a forger." Now nobody believed him. And he said, "I'll prove it. Bring me a canvas and some paint, and I will paint a Vermeer much better than I sold that disgusting Nazi. I also need alcohol and morphine, because it's the only way I can work." (Laughter) So they brought him in. He painted a beautiful Vermeer. And then the charges of treason were dropped. He had a lesser charge of forgery, got a year sentence and died a hero to the Dutch people. There's a lot more to be said about van Meegeren, but I want to turn now to Goering, who's pictured here being interrogated at Nuremberg.
Andra världskriget nådde sitt slut, och Göring tillfångatogs, ställdes inför rätta i Nürnberg, och dömdes där till döden. Sedan gick de allierade genom hans samlingar, hittade målningarna och gav sig av efter människorna som sålt dem till honom. Vid något tillfälle kom den holländska polisen till Amsterdam och grep Van Meegeren. Van Meegeren åtalades för förräderi, vilket i sig självt var belagt med dödsstraff. Sex veckor in på hans fängelsestraff så erkände Van Meegeren. Men han erkände inte till förräderi. Han sa "Jag sålde inte ett stort mästerverk till den där nazisten. Jag målade den själv; jag är en förfalskare". Ingen trodde på honom. Han sa "Jag ska bevisa det. Ge mig en målarduk och lite färg, så ska jag måla en mycket bättre Vermeer än den jag sålde till den där avskyvärde nazisten. Jag behöver också alkohol och morfin, för det är bara så jag kan jobba". (Skratt) Så de tog in honom. Han målade en underbar Vermeer. Och förräderi-åtalet lades ner. Han blev istället åtalad för förfalskning, och fick ett år i fängelse och dog sedan som en hjälte för det holländska folket. Det finns mycket mer att säga om Van Meegeren, men jag vill återvända till Göring, som här avbildas när han förhörs i Nürnberg.
Now Goering was, by all accounts, a terrible man. Even for a Nazi, he was a terrible man. His American interrogators described him as an amicable psychopath. But you could feel sympathy for the reaction he had when he was told that his favorite painting was actually a forgery. According to his biographer, "He looked as if for the first time he had discovered there was evil in the world." (Laughter) And he killed himself soon afterwards. He had discovered after all that the painting he thought was this was actually that. It looked the same, but it had a different origin, it was a different artwork.
Göring var, på alla sätt och vis, en hemsk man. Till och med för en nazist så var han en hemsk man. Amerikanerna som förhörde honom beskrev honom som en vänlig psykopat. Men man kan känna sympati för den reaktion han fick när han fick veta att hans favoritmålning i själva verket var en förfalskning. Enligt hans levnadstecknare "såg han ut som om han för första gången upptäckte att det fanns ondska i världen". (Skratt) Han tog sitt liv kort därefter. Han hade trots allt upptäckt att tavlan som han trott vara denna, i själva verket var denna. Den såg likadan ut, men hade ett annat ursprung, det var ett annat konstverk.
It wasn't just him who was in for a shock. Once van Meegeren was on trial, he couldn't stop talking. And he boasted about all the great masterpieces that he himself had painted that were attributed to other artists. In particular, "The Supper at Emmaus" which was viewed as Vermeer's finest masterpiece, his best work -- people would come [from] all over the world to see it -- was actually a forgery. It was not that painting, but that painting. And when that was discovered, it lost all its value and was taken away from the museum.
Och det var inte bara han som fick en chock. När Van Meegeren var i rätten, kunde han inte sluta prata. Han skröt om alla de stora mästerverk som han själv hade målat men som tillskrivits andra konstnärer. I synnerhet "Kvällsmåltid vid Emmaus" som sågs som Vermeers finaste mästerverk, hans bästa arbete -- människor kom från hela världen för att se den -- var faktiskt en förfalskning. Det var inte den målningen, utan den här målningen. Och när detta upptäcktes, förlorade den sitt värde och togs ner från museet.
Why does this matter? I'm a psychologists -- why do origins matter so much? Why do we respond so much to our knowledge of where something comes from? Well there's an answer that many people would give. Many sociologists like Veblen and Wolfe would argue that the reason why we take origins so seriously is because we're snobs, because we're focused on status. Among other things, if you want to show off how rich you are, how powerful you are, it's always better to own an original than a forgery because there's always going to be fewer originals than forgeries. I don't doubt that that plays some role, but what I want to convince you of today is that there's something else going on. I want to convince you that humans are, to some extent, natural born essentialists. What I mean by this is we don't just respond to things as we see them, or feel them, or hear them. Rather, our response is conditioned on our beliefs, about what they really are, what they came from, what they're made of, what their hidden nature is. I want to suggest that this is true, not just for how we think about things, but how we react to things.
Varför spelar detta någon roll? Ni psykologer, varför spelar ursprunget så stor roll? Varför betyder det så mycket för oss att vi vet var något kommer från? Det finns ett svar på detta som många skulle ge. Många sociologer, som Veblen och Wolfe, skulle hävda att orsaken till att vi ser så allvarligt på ursprung, är för att vi är snobbar, för att vi fokuserar på status. Bland många andra saker, om du vill visa hur rik du är, hur mäktig du är, så är det alltid bättre att äga ett original än en förfalskning eftersom det alltid kommer finnas färre original än förfalskningar. Jag tvivlar inte på att det spelar en viss roll, men det jag vill övertyga er om idag, är att det är något annat som pågår. Jag vill övertyga er om att människor, i viss mån, är naturligt födda essentialister. Det jag menar med detta är att vi inte bara reagerar på saker som vi ser dem, eller känner dem, eller hör dem. Det är snarare så att vår respons beror på vår övertygelse om vad de egentligen är, var de kom ifrån, vad de är gjorda av, vad deras innersta väsen är. Jag vill påstå att detta gäller, inte bara för hur vi tänker på saker, utan för hur vi reagerar på saker.
So I want to suggest that pleasure is deep -- and that this isn't true just for higher level pleasures like art, but even the most seemingly simple pleasures are affected by our beliefs about hidden essences. So take food. Would you eat this? Well, a good answer is, "It depends. What is it?" Some of you would eat it if it's pork, but not beef. Some of you would eat it if it's beef, but not pork. Few of you would eat it if it's a rat or a human. Some of you would eat it only if it's a strangely colored piece of tofu. That's not so surprising.
Så jag vill påstå att njutning är något djupt -- och att det inte bara är sant för högre nivåer av njutning såsom konst, utan att även de enklaste formerna av njutning påverkas av vår tro på en gömd inre natur. Ta mat till exempel. Skulle ni äta detta? Ett bra svar är "Det beror på. Vad är det?" En del av er skulle äta det om det är fläsk, inte om det är nöt. En del skulle äta det om det är nöt, men inte om det är fläsk. Få av er skulle äta det om det var råtta eller människa. En del av er skulle bara äta det om det var en bit märkligt färgad tofu. Det är inte så överraskande.
But what's more interesting is how it tastes to you will depend critically on what you think you're eating. So one demonstration of this was done with young children. How do you make children not just be more likely to eat carrots and drink milk, but to get more pleasure from eating carrots and drinking milk -- to think they taste better? It's simple, you tell them they're from McDonald's. They believe McDonald's food is tastier, and it leads them to experience it as tastier.
Det som är mer intressant är att hur det smakar för er kommer bero på vad ni tror att ni äter. En demonstration av detta gjordes med barn. Hur får man barn inte bara att äta mer morötter och dricka mjölk, utan att få ut mer njutning av att äta morötter och dricka mjölk -- att tro att det smakar bättre? Det är enkelt, man säger att det kommer från McDonald's. De tror att mat från McDonald's är godare, och det får dem att uppleva det som godare.
How do you get adults to really enjoy wine? It's very simple: pour it from an expensive bottle. There are now dozens, perhaps hundreds of studies showing that if you believe you're drinking the expensive stuff, it tastes better to you. This was recently done with a neuroscientific twist. They get people into a fMRI scanner, and while they're lying there, through a tube, they get to sip wine. In front of them on a screen is information about the wine. Everybody, of course, drinks exactly the same wine. But if you believe you're drinking expensive stuff, parts of the brain associated with pleasure and reward light up like a Christmas tree. It's not just that you say it's more pleasurable, you say you like it more, you really experience it in a different way.
Hur får man vuxna att verkligen uppskatta vin? Det är enkelt: häll det från en dyr flaska. Det finns dussintals, kanske hundratals studier som visar att om man tror att man dricker något dyrt, så smakar det bättre. Detta gjordes nyligen med en neurovetenskaplig tvist. De lägger folk i en datortomograf, och medan de ligger där får de, genom ett rör, smutta på vin. Framför dem finns en skärm med information om vinet. Alla dricker förstås samma sorts vin. Men om du tror att du dricker det dyra vinet, kommer delar av hjärnan som hör ihop med njutning och belöning att lysa upp som en julgran. Det är inte bara att du säger att det ger mer njutning, att du gillar det mer, du upplever det verkligen på ett annat sätt.
Or take sex. These are stimuli I've used in some of my studies. And if you simply show people these pictures, they'll say these are fairly attractive people. But how attractive you find them, how sexually or romantically moved you are by them, rests critically on who you think you're looking at. You probably think the picture on the left is male, the one on the right is female. If that belief turns out to be mistaken, it will make a difference. (Laughter) It will make a difference if they turn out to be much younger or much older than you think they are. It will make a difference if you were to discover that the person you're looking at with lust is actually a disguised version of your son or daughter, your mother or father. Knowing somebody's your kin typically kills the libido. Maybe one of the most heartening findings from the psychology of pleasure is there's more to looking good than your physical appearance. If you like somebody, they look better to you. This is why spouses in happy marriages tend to think that their husband or wife looks much better than anyone else thinks that they do.
Eller sex. Dessa är stimuli som jag har använt i några av mina studier. Och om man helt enkelt visar folk dessa bilder, sägs det att de är rätt så attraktiva personer. Men hur attraktiv du tycker att de är, hur sexuellt eller romantiskt påverkad du blir av dem, beror helt på vem du tror att du tittar på. Du tror förmodligen att bilden till vänster är en man, och att den till höger är en kvinna. Om den tron visar sig vara felaktig så kommer det att göra skillnad. (Skratt) Det kommer göra skillnad ifall de visar sig vara mycket äldre eller yngre än du tror att de är. Det kommer göra skillnad ifall du upptäcker att personen du tittar lustfyllt på i själva verket är en maskerad version av din son eller dotter, din mor eller far. Vetskapen om att någon är besläktad tar ofta död på lusten. En av de mest uppmuntrande upptäckterna när det gäller njutningens psykologi är att attraktion är mer än bara det fysiska utseendet. Om du tycker om någon, ser de också bättre ut. Det är därför äkta makar i lyckliga äktenskap tenderar att tycka att deras man eller fru ser mycket bättre ut än någon annan tycker att de gör.
(Laughter)
(Skratt)
A particularly dramatic example of this comes from a neurological disorder known as Capgras syndrome. So Capgras syndrome is a disorder where you get a specific delusion. Sufferers of Capgras syndrome believe that the people they love most in the world have been replaced by perfect duplicates. Now often, a result of Capgras syndrome is tragic. People have murdered those that they loved, believing that they were murdering an imposter. But there's at least one case where Capgras syndrome had a happy ending. This was recorded in 1931. "Research described a woman with Capgras syndrome who complained about her poorly endowed and sexually inadequate lover." But that was before she got Capgras syndrome. After she got it, "She was happy to report that she has discovered that he possessed a double who was rich, virile, handsome and aristocratic." Of course, it was the same man, but she was seeing him in different ways.
Ett särskilt dramatiskt exempel på detta kommer från en neurologisk åkomma som kallas Capgras syndrom. Capgras syndrom är en åkomma där man får en speciell vanföreställning. De som lider av Capgras syndrom tror att personerna som de älskar mest i världen har ersatts av perfekta kopior. Capgras syndrom får ofta tragiska följder. Människor har mördat sina älskade, i tron att de mördade en bedragare. Men det finns minst ett fall där Capgras syndrom fått ett lyckligt slut. Detta dokumenterades 1931. "Forskare beskrev en kvinna med Capgras syndrom som klagade på sin klent utrustade och sexuellt otillräcklige älskare". Men detta var innan hon fick Capgras syndrom. Efter att hon fått det "var hon glad att meddela att hon upptäckt att han hade en dubbelgångare som var rik, viril och aristokratisk". Det var förstås samma man, men hon såg honom på helt andra sätt.
As a third example, consider consumer products. So one reason why you might like something is its utility. You can put shoes on your feet; you can play golf with golf clubs; and chewed up bubble gum doesn't do anything at all for you. But each of these three objects has value above and beyond what it can do for you based on its history. The golf clubs were owned by John F. Kennedy and sold for three-quarters of a million dollars at auction. The bubble gum was chewed up by pop star Britney Spears and sold for several hundreds of dollars. And in fact, there's a thriving market in the partially eaten food of beloved people. (Laughter) The shoes are perhaps the most valuable of all. According to an unconfirmed report, a Saudi millionaire offered 10 million dollars for this pair of shoes. They were the ones thrown at George Bush at an Iraqi press conference several years ago.
Som ett tredje exempel, tänk på konsumentprodukter. En anledning till att du gillar något kan vara dess användbarhet. Du kan sätta skor på fötterna; du kan spela golf med golfklubborna; och färdigtuggat tuggummi gör inget för dig överhuvudtaget. Men vart och ett av dessa tre objekt har ett värde utöver vad de kan göra för dig baserat på deras historia. Golfklubborna ägdes av John F. Kennedy och såldes för trekvarts miljon dollar på en auktion. Tuggummit hade tuggats av popstjärnan Britney Spears och såldes för flera hundra dollar. Och det finns faktiskt en växande marknad för delvis uppäten mat från älskade människor. (Skratt) Skorna är kanske de mest värdefulla av dem alla. Enligt en obekräftad rapport, erbjöd en Saudiarabisk miljonär 10 miljoner dollar för detta par skor. Det var de som kastades mot George Bush vid en irakisk presskonferens för flera år sedan.
(Applause)
(Applåder)
Now this attraction to objects doesn't just work for celebrity objects. Each one of us, most people, have something in our life that's literally irreplaceable, in that it has value because of its history -- maybe your wedding ring, maybe your child's baby shoes -- so that if it was lost, you couldn't get it back. You could get something that looked like it or felt like it, but you couldn't get the same object back. With my colleagues George Newman and Gil Diesendruck, we've looked to see what sort of factors, what sort of history, matters for the objects that people like. So in one of our experiments, we asked people to name a famous person who they adored, a living person they adored.
Den här dragningen till saker gäller inte bara för kändisars saker. Var och en av oss, de flesta människor, har något i livet som är bokstavligt talat oersättligt, på så vis att det har ett värde på grund av sin historia -- kanske din vigselring, kanske ditt barns babyskor -- så att det, om det förloras, inte går att få tillbaka. Du skulle kunna få något som ser ut eller känns som det, men du skulle inte kunna få tillbaka samma objekt. Jag och mina kollegor George Newman och Gil Diesendruck har tittat på vilka faktorer, vilken sorts historia som spelar roll när det gäller objekt som människor tycker om. I ett av våra experiment bad vi människor nämna en berömd person som de beundrar, en levande person som de beundrar.
So one answer was George Clooney. Then we asked them, "How much would you pay for George Clooney's sweater?" And the answer is a fair amount -- more than you would pay for a brand new sweater or a sweater owned by somebody who you didn't adore. Then we asked other groups of subjects -- we gave them different restrictions and different conditions. So for instance, we told some people, "Look, you can buy the sweater, but you can't tell anybody you own it, and you can't resell it." That drops the value of it, suggesting that that's one reason why we like it. But what really causes an effect is you tell people, "Look, you could resell it, you could boast about it, but before it gets to you, it's thoroughly washed." That causes a huge drop in the value. As my wife put it, "You've washed away the Clooney cooties."
Ett svar var George Clooney. Sedan frågade vi dem "Hur mycket skulle du betala för George Clooneys tröja?" Svaret är en rätt stor summa -- mer än du skulle betala för en helt ny tröja eller en tröja som ägts av någon du inte beundrar. Sedan frågade vi andra grupper -- vi gav dem olika restriktioner och olika förhållanden. Till exempel så sa vi till några "Du kan köpa tröjan, men du får inte tala om för någon att du äger den, och du får inte sälja den". Det gör att värdet minskar, vilket antyder att det är en anledning till att vi gillar den. Men det som verkligen ger effekt är om man säger "Du får sälja den, du får skryta om den, men innan du får den, så tvättas den noggrant". Det gör att värdet minskar enormt. Som min fru uttryckte det, "Du tvättade bort Clooney-bacillerna".
(Laughter)
(Skratt)
So let's go back to art. I would love a Chagall. I love the work of Chagall. If people want to get me something at the end of the conference, you could buy me a Chagall. But I don't want a duplicate, even if I can't tell the difference. That's not because, or it's not simply because, I'm a snob and want to boast about having an original. Rather, it's because I want something that has a specific history. In the case of artwork, the history is special indeed. The philosopher Denis Dutton in his wonderful book "The Art Instinct" makes the case that, "The value of an artwork is rooted in assumptions about the human performance underlying its creation." And that could explain the difference between an original and a forgery. They may look alike, but they have a different history. The original is typically the product of a creative act, the forgery isn't. I think this approach can explain differences in people's taste in art.
Tillbaka till konsten. Jag skulle älska att äga en Chagall. Jag älskar Chagalls verk. Om ni vill ge mig något i slutet av konferensen, så kan ni köpa en Chagall till mig. Men jag vill inte ha en kopia, även om jag inte kan avgöra skillnaden. Det är inte för att, eller inte bara för att jag är en snobb och vill skryta om att ha ett original. Det är snarare för att jag vill ha något med en specifik historia. När det gäller konstverk är historien verkligen speciell. Filosofen Denis Dutton, säger i sin underbara bok "The Art Instinct" att "Värdet hos ett konstverk är grundat i antaganden om den mänskliga prestationen som skapat den". Och det skulle kunna förklara skillnaden mellan ett original och en förfalskning. De kan se likadana ut, men de har olika historia. Ett original är oftast resultatet av en kreativ gärning och en förfalskning är det inte. Jag tror att den ansatsen kan förklara skillnader i folks smak när det gäller konst.
This is a work by Jackson Pollock. Who here likes the work of Jackson Pollock? Okay. Who here, it does nothing for them? They just don't like it. I'm not going to make a claim about who's right, but I will make an empirical claim about people's intuitions, which is that, if you like the work of Jackson Pollock, you'll tend more so than the people who don't like it to believe that these works are difficult to create, that they require a lot of time and energy and creative energy. I use Jackson Pollock on purpose as an example because there's a young American artist who paints very much in the style of Jackson Pollock, and her work was worth many tens of thousands of dollars -- in large part because she's a very young artist.
Detta är ett verk av Jackson Pollock. Vem här gillar Jason Pollocks verk? Okej. Vem här tycker ingenting om dem? De gillar det inte, helt enkelt. Jag kommer inte säga något om vem som har rätt, men jag ska göra ett empiriskt påstående om människors intuition, vilket är att om du gillar Jackson Pollocks verk kommer du tendera, mer än de som inte gillar det, att tro att dessa verk är svåra att skapa, att de kräver massor av tid och energi och kreativ energi. Jag använder medvetet Jackson Pollock som exempel eftersom det finns en ung amerikansk konstnär som målar väldigt mycket i samma stil som Jackson Pollock och hennes verk var värda många tiotusentals dollar -- till stor del för att hon är en väldigt ung konstnär.
This is Marla Olmstead who did most of her work when she was three years old. The interesting thing about Marla Olmstead is her family made the mistake of inviting the television program 60 Minutes II into their house to film her painting. And they then reported that her father was coaching her. When this came out on television, the value of her art dropped to nothing. It was the same art, physically, but the history had changed.
Detta är Marla Olmstead som gjorde de flesta av sina verk vid tre års ålder. Det intressanta med Marla Olmstead är att hennes familj gjorde misstaget att bjuda in TV-programmet "60 minutes" till sitt hus för att filma hennes målande. Sedan berättade de att hennes far coachade henne. När detta kom ut i TV sjönk värdet på hennes konst till ingenting. Det var rent fysiskt samma konst, men historien hade ändrats.
I've been focusing now on the visual arts, but I want to give two examples from music. This is Joshua Bell, a very famous violinist. And the Washington Post reporter Gene Weingarten decided to enlist him for an audacious experiment. The question is: How much would people like Joshua Bell, the music of Joshua Bell, if they didn't know they were listening to Joshua Bell? So he got Joshua Bell to take his million dollar violin down to a Washington D.C. subway station and stand in the corner and see how much money he would make. And here's a brief clip of this. (Violin music) After being there for three-quarters of an hour, he made 32 dollars. Not bad. It's also not good. Apparently to really enjoy the music of Joshua Bell, you have to know you're listening to Joshua Bell. He actually made 20 dollars more than that, but he didn't count it. Because this woman comes up -- you see at the end of the video -- she comes up. She had heard him at the Library of Congress a few weeks before at this extravagant black-tie affair. So she's stunned that he's standing in a subway station. So she's struck with pity. She reaches into her purse and hands him a 20.
Jag har fokuserat på visuell konst, men jag vill ge två exempel från musiken. Detta är Joshua Bell, en mycket berömd violinist. Washington Posts reporter Gene Weingarten bestämde sig för att ha med honom i ett fräckt experiment. Frågan är: Hur mycket skulle folk gilla Joshua Bell, och Joshua Bells musik, om de inte visste att de lyssnade på Joshua Bell? Så han fick Joshua Bell att ta sin miljondollarsviolin till en tunnelbanestation i Washington D.C och ställa sig i ett hörn och se hur mycket pengar han kunde få ihop. Här är ett klipp av detta (Violinmusik) Efter att ha stått där i trekvart, hade han fått ihop 32 dollar. Inte illa. Inte bra heller. Uppenbarligen är det så att för att uppskatta Joshua Bells musik, måste du veta att du lyssnar på Joshua Bell. Han fick faktiskt 20 dollar mer än det, men han räknade inte dem. För en kvinna kom fram -- man ser det i slutet av videon -- hon kommer fram. Hon hade hört honom i Kongressbiblioteket ett par veckor tidigare vid en extravagant formell tillställning. Hon blir förbluffad av att han står i en tunnelbanestation. Så hon slås av medlidande. Hon gräver i väskan och ger honom en tjuga.
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)
The second example from music is from John Cage's modernist composition, "4'33"." As many of you know, this is the composition where the pianist sits at a bench, opens up the piano and sits and does nothing for four minutes and 33 seconds -- that period of silence. And people have different views on this. But what I want to point out is you can buy this from iTunes. (Laughter) For a dollar 99, you can listen to that silence, which is different than other forms of silence.
Nästa exempel från musiken kommer från John Cages modernistiska komposition 4'33" Som många vet är detta kompositionen där pianisten sitter på en bänk, öppnar pianot och sitter och gör ingenting i fyra minuter och 33 sekunder -- den tiden av tystnad. Människor ser detta på olika vis. Men det jag vill påpeka är att man kan köpa detta på iTunes. (Skratt) För 15 kronor kan man lyssna på den där tystnaden, som är annorlunda än andra former av tystnad.
(Laughter)
(Skratt)
Now I've been talking so far about pleasure, but what I want to suggest is that everything I've said applies as well to pain. And how you think about what you're experiencing, your beliefs about the essence of it, affect how it hurts. One lovely experiment was done by Kurt Gray and Dan Wegner. What they did was they hooked up Harvard undergraduates to an electric shock machine. And they gave them a series of painful electric shocks. So it was a series of five painful shocks. Half of them are told that they're being given the shocks by somebody in another room, but the person in the other room doesn't know they're giving them shocks. There's no malevolence, they're just pressing a button. The first shock is recorded as very painful. The second shock feels less painful, because you get a bit used to it. The third drops, the fourth, the fifth. The pain gets less. In the other condition, they're told that the person in the next room is shocking them on purpose -- knows they're shocking them. The first shock hurts like hell. The second shock hurts just as much, and the third and the fourth and the fifth. It hurts more if you believe somebody is doing it to you on purpose.
Jag har hittills talat om njutning, men det jag vill påstå är att allt jag sagt gäller lika mycket för smärta. Hur du tänker på det du upplever, din övertygelse och dess inre natur, påverkar hur det gör ont. Ett ljuvligt experiment utfördes av Kurt Gray och Dan Wegner. De kopplade upp Harvard-studenter till en maskin som gav elstötar. De gav dem en serie smärtsamma elstötar. Det var en serie om fem smärtsamma stötar. Hälften fick veta att de fick stötarna av någon i ett annat rum, men att personen i det andra rummet inte vet att de ger stötarna. Det finns ingen illvilja, de trycker bara på en knapp. Den första stöten upplevs som väldigt smärtsam. Den andra känns mindre smärtsam, eftersom man vänjer sig lite. Den tredje minskar, den fjärde, den femte. Smärtan minskar. I det andra fallet, får de veta att personen i det andra rummet ger dem stötarna med flit -- de vet att de ger stötarna. Den första stöten gör ont som fan. Den andra gör precis lika ont, och den tredje och den fjärde och den femte. Det gör ondare om du tror att någon gör det mot dig med vilje.
The most extreme example of this is that in some cases, pain under the right circumstances can transform into pleasure. Humans have this extraordinarily interesting property that will often seek out low-level doses of pain in controlled circumstances and take pleasure from it -- as in the eating of hot chili peppers and roller coaster rides. The point was nicely summarized by the poet John Milton who wrote, "The mind is its own place, and in itself can make a heaven of hell, a hell of heaven."
Det mest extrema exemplet på detta är att i vissa fall kan smärta, under rätt förhållanden, förvandlas till njutning. Människor har denna extraordinärt intressanta egenskap att vi ofta söker låga doser av smärta under kontrollerade former och njuter av det -- som att äta het chili eller åka berg- och dalbana. Poängen summerades snyggt av poeten John Milton som skrev "Hjärnan är sin egen plats, och kan i sig själv skapa en himmel av helvete, ett helvete av himmel".
And I'll end with that. Thank you.
Och jag avslutar med det. Tack.
(Applause)
(Applåder)