So when I was eight years old, a new girl came to join the class, and she was so impressive, as the new girl always seems to be. She had vast quantities of very shiny hair and a cute little pencil case, super strong on state capitals, just a great speller. And I just curdled with jealousy that year, until I hatched my devious plan. So one day I stayed a little late after school, a little too late, and I lurked in the girls' bathroom. When the coast was clear, I emerged, crept into the classroom, and took from my teacher's desk the grade book. And then I did it. I fiddled with my rival's grades, just a little, just demoted some of those A's. All of those A's. (Laughter) And I got ready to return the book to the drawer, when hang on, some of my other classmates had appallingly good grades too. So, in a frenzy, I corrected everybody's marks, not imaginatively. I gave everybody a row of D's and I gave myself a row of A's, just because I was there, you know, might as well.
När jag var åtta år kom en ny flicka till klassen och hon var så imponerande, så som en ny flicka alltid verkar vara. Hon hade enorma mängder mycket glansigt hår och ett gulligt litet pennskrin, var riktigt vass på huvudstäder, och jättebra på stavning. Och jag var grön av avund det året tills jag kläckte min lömska plan. En dag stannade jag kvar lite efter skolan, lite för länge och jag gömde mig på flicktoaletten. När kusten var klar kom jag fram, smög in i klassrummet och tog betygsboken ur lärarens kateder. Och sedan gjorde jag det. Jag fifflade med min rivals betyg, bara lite, jag bara sänkte några av de där A:na. Alla de där A:na. (Skratt) Och jag skulle precis lägga tillbaka boken i lådan när, vänta nu, några av mina andra klasskamrater hade också skrämmande bra betyg. Så i ett anfall av vanvett rättade jag allas betyg, inte fantasifullt. Jag gav allihop en radda D:n och jag gav mig själv en radda A:n, bara för att jag var där, ni vet det var lika bra.
And I am still baffled by my behavior. I don't understand where the idea came from. I don't understand why I felt so great doing it. I felt great. I don't understand why I was never caught. I mean, it should have been so blatantly obvious. I was never caught. But most of all, I am baffled by, why did it bother me so much that this little girl, this tiny little girl, was so good at spelling? Jealousy baffles me. It's so mysterious, and it's so pervasive. We know babies suffer from jealousy. We know primates do. Bluebirds are actually very prone. We know that jealousy is the number one cause of spousal murder in the United States. And yet, I have never read a study that can parse to me its loneliness or its longevity or its grim thrill. For that, we have to go to fiction, because the novel is the lab that has studied jealousy in every possible configuration. In fact, I don't know if it's an exaggeration to say that if we didn't have jealousy, would we even have literature? Well no faithless Helen, no "Odyssey." No jealous king, no "Arabian Nights." No Shakespeare. There goes high school reading lists, because we're losing "Sound and the Fury," we're losing "Gatsby," "Sun Also Rises," we're losing "Madame Bovary," "Anna K." No jealousy, no Proust. And now, I mean, I know it's fashionable to say that Proust has the answers to everything, but in the case of jealousy, he kind of does. This year is the centennial of his masterpiece, "In Search of Lost Time," and it's the most exhaustive study of sexual jealousy and just regular competitiveness, my brand, that we can hope to have. (Laughter) And we think about Proust, we think about the sentimental bits, right? We think about a little boy trying to get to sleep. We think about a madeleine moistened in lavender tea. We forget how harsh his vision was. We forget how pitiless he is. I mean, these are books that Virginia Woolf said were tough as cat gut. I don't know what cat gut is, but let's assume it's formidable.
Och jag är fortfarande förbryllad över mitt beteende. Jag förstår inte varifrån jag fick idén. Jag förstår inte varför det kändes så bra att göra det. Det kändes jättebra. Jag förstår inte varför jag aldrig åkte dit. Det bör ha varit så väldigt uppenbart. Jag åkte aldrig dit. Men mest av allt är jag förvånad över att det störde mig så mycket att den här lilla späda flickan var så bra på stavning. Avundsjuka förbryllar mig. Den är så mystisk och så genomgripande. Vi vet att bebisar lider av avundsjuka. Vi vet att primater gör det. Sialia har faktiskt klara anlag för det. Vi vet att avundsjuka är den främsta orsaken till mord inom äktenskapet i USA. Och ändå har jag aldrig läst någon undersökning som kan ge mig en analys av dess ensamhet eller dess livslängd eller dess obevekliga spänning. För det måste vi vända oss till skönlitteraturen, för romanen är det laboratorium som har studerat avundsjukan i alla dess former. I själva verket vet jag inte om det är en överdrift att säga att om vi inte hade avundsjukan, skulle vi då ha litteratur? Jaha, ingen trolös Helena, ingen "Odysséen". Ingen svartsjuk kung, ingen "Tusen och en natt". Ingen Shakespeare. Där rök gymnasiets litterära kanon, för vi förlorar Faulkners "Stormen och vreden", vi förlorar "Gatsby", "Och solen har sin gång", vi förlorar "Madame Bovary", "Anna Karenina". Ingen avundsjuka, ingen Proust. Och jag menar, jag vet att det är modernt att säga att Proust har svaren på allting, men i fråga om avundsjuka, har han liksom det. I år är det hundraårsjubileum för "På spaning efter den tid som flytt" och det är den mest uttömmande undersökning om sexuell avundsjuka och vanlig, ren tävlingslystnad, mitt signum, som vi kan hoppas få. (Skratt) Och när vi tänker på Proust, tänker vi på de sentimentala delarna, eller hur? Vi tänker på den lille pojken som försöker somna. Vi tänker på en madeleinekaka som fuktas i lavendelte [korrigering: lindblomste]. Vi glömmer hur bister hans vision var. Vi glömmer hur skoningslös han är. Jag menar, det här är böcker som Virginia Woolf sade var sega som catgut. Jag vet inte vad catgut är, men antagligen är det formidabelt.
Let's look at why they go so well together, the novel and jealousy, jealousy and Proust. Is it something as obvious as that jealousy, which boils down into person, desire, impediment, is such a solid narrative foundation? I don't know. I think it cuts very close to the bone, because let's think about what happens when we feel jealous. When we feel jealous, we tell ourselves a story. We tell ourselves a story about other people's lives, and these stories make us feel terrible because they're designed to make us feel terrible. As the teller of the tale and the audience, we know just what details to include, to dig that knife in. Right? Jealousy makes us all amateur novelists, and this is something Proust understood.
Låt oss titta på varför de passar så bra ihop, romanen och avundsjukan, avundsjukan och Proust. Är det något så självklart som att avundsjukan, som reduceras till person, åtrå, hinder, är en så pålitlig berättelsegrund? Jag vet inte. Jag tycker att det ligger väldigt nära sanningen, för låt oss tänka på vad som händer när vi är avundsjuka. När vi är avundsjuka, så berättar vi en historia för oss själva. Vi berättar en historia om andra människors liv och de här historierna får oss att må jättedåligt för de är konstruerade för att få oss att må dåligt. Som historieberättare och publik vet vi precis vilka detaljer vi skall ta med för att köra in den där kniven. Eller hur? Avundsjukan gör oss alla till amatörförfattare och det här är något som Proust förstod.
In the first volume, Swann's Way, the series of books, Swann, one of the main characters, is thinking very fondly of his mistress and how great she is in bed, and suddenly, in the course of a few sentences, and these are Proustian sentences, so they're long as rivers, but in the course of a few sentences, he suddenly recoils and he realizes, "Hang on, everything I love about this woman, somebody else would love about this woman. Everything that she does that gives me pleasure could be giving somebody else pleasure, maybe right about now." And this is the story he starts to tell himself, and from then on, Proust writes that every fresh charm Swann detects in his mistress, he adds to his "collection of instruments in his private torture chamber."
I den första volymen, Swanns värld, i bokserien, tänker Swann, en av huvudkaraktärerna, mycket ömt på sin älskarinna och på hur bra hon är i sängen och plötsligt, på bara några meningar, och det är Proust-meningar, så de är långa som floder, men på bara några meningar ryggar han plötsligt tillbaka och han inser: "Vänta nu, allt som jag älskar hos den här kvinnan, skulle någon annan kunna älska hos den här kvinnan. Allt hon gör som skänker mig välbehag skulle kunna skänka någon annan välbehag, kanske just nu." Och det här är historien som han börjar berätta för sig själv och från den stunden skriver Proust att varje ny tjusning som Swann upptäcker hos sin älskarinna, lägger han till sin "redskapssamling i sin privata tortyrkammare".
Now Swann and Proust, we have to admit, were notoriously jealous. You know, Proust's boyfriends would have to leave the country if they wanted to break up with him. But you don't have to be that jealous to concede that it's hard work. Right? Jealousy is exhausting. It's a hungry emotion. It must be fed.
Nu måste vi medge att Swann och Proust var notoriskt avundsjuka. Ni vet, Prousts pojkvänner var tvungna att lämna landet om de ville göra slut med honom. Men man behöver inte vara riktigt så avundsjuk för att hålla med om att det är hårt arbete. Eller hur? Avundsjuka är tröttsamt. Det är en hungrig känsla. Den måste matas.
And what does jealousy like? Jealousy likes information. Jealousy likes details. Jealousy likes the vast quantities of shiny hair, the cute little pencil case. Jealousy likes photos. That's why Instagram is such a hit. (Laughter) Proust actually links the language of scholarship and jealousy. When Swann is in his jealous throes, and suddenly he's listening at doorways and bribing his mistress' servants, he defends these behaviors. He says, "You know, look, I know you think this is repugnant, but it is no different from interpreting an ancient text or looking at a monument." He says, "They are scientific investigations with real intellectual value." Proust is trying to show us that jealousy feels intolerable and makes us look absurd, but it is, at its crux, a quest for knowledge, a quest for truth, painful truth, and actually, where Proust is concerned, the more painful the truth, the better. Grief, humiliation, loss: These were the avenues to wisdom for Proust. He says, "A woman whom we need, who makes us suffer, elicits from us a gamut of feelings far more profound and vital than a man of genius who interests us." Is he telling us to just go and find cruel women? No. I think he's trying to say that jealousy reveals us to ourselves. And does any other emotion crack us open in this particular way? Does any other emotion reveal to us our aggression and our hideous ambition and our entitlement? Does any other emotion teach us to look with such peculiar intensity?
Och vad är det som avundsjukan gillar? Avundsjukan gillar information. Avundsjukan gillar detaljer. Avundsjukan gillar enorma mängder glansigt hår, det gulliga lilla pennskrinet. Avundsjukan gillar foton. Det är anledningen till att Instagram är så populärt. (Skratt) Proust länkar faktiskt det lärda språket med avundsjuka. När Swann lider avundsjukans kval och plötsligt lyssnar vid dörrar och mutar sin älskarinnas tjänare, så försvarar han det här beteendet. Han säger: "Ja, jag vet att ni finner detta motbjudande, men det är ingen skillnad från att tolka en antik text eller att betrakta ett monument." Han säger: "Det är vetenskapliga undersökningar med ett äkta intellektuellt värde." Proust försöker visa oss att avundsjukan känns outhärdlig och får oss att verka absurda, men den är, när det kommer till kritan, ett sökande efter kunskap, ett sökande efter sanning, smärtsam sanning, och när det gäller Proust är faktiskt sanningen bättre ju mer smärtsam den är. Sorg, förödmjukelse, förlust: det var vägarna till visdom för Proust. Han säger: "En kvinna som vi behöver, som får oss att lida, lockar fram ett känsloregister långt djupare och livskraftigare än ett geni som intresserar oss." Säger han åt oss att gå och leta rätt på grymma kvinnor? Nej. Jag tror att han försöker säga att avundsjuka avslöjar oss för oss själva. Finns det någon annan känsla som får oss att öppna oss på det här speciella sättet? Finns det någon annan känsla som visar oss våra aggressioner och vår avskyvärda ambition och vårt berättigande? Finns det någon annan känsla som lär oss att se med en sådan underlig intensitet?
Freud would write about this later. One day, Freud was visited by this very anxious young man who was consumed with the thought of his wife cheating on him. And Freud says, it's something strange about this guy, because he's not looking at what his wife is doing. Because she's blameless; everybody knows it. The poor creature is just under suspicion for no cause. But he's looking for things that his wife is doing without noticing, unintentional behaviors. Is she smiling too brightly here, or did she accidentally brush up against a man there? [Freud] says that the man is becoming the custodian of his wife's unconscious.
Freud skulle senare skriva om det här. En dag fick Freud besök av en mycket orolig ung man som var uppslukad av tanken på att hans fru bedrog honom. Freud säger, det är något märkligt med denna kille för han ser inte på vad hans fru gör. För hon är oskyldig; det vet alla. Den stackaren är bara misstänkt utan orsak. Utan han letar efter saker som hans fru gör utan att lägga märke till det, ofrivilligt beteende. Ler hon för glatt här, eller råkade hon oavsiktligt snudda vid en man där? [Freud] säger att mannen blir väktaren för sin frus omedvetna.
The novel is very good on this point. The novel is very good at describing how jealousy trains us to look with intensity but not accuracy. In fact, the more intensely jealous we are, the more we become residents of fantasy. And this is why, I think, jealousy doesn't just provoke us to do violent things or illegal things. Jealousy prompts us to behave in ways that are wildly inventive. Now I'm thinking of myself at eight, I concede, but I'm also thinking of this story I heard on the news. A 52-year-old Michigan woman was caught creating a fake Facebook account from which she sent vile, hideous messages to herself for a year. For a year. A year. And she was trying to frame her ex-boyfriend's new girlfriend, and I have to confess when I heard this, I just reacted with admiration. (Laughter) Because, I mean, let's be real. What immense, if misplaced, creativity. Right? This is something from a novel. This is something from a Patricia Highsmith novel.
Romanen är väldigt bra på den här punkten. Romanen är mycket bra på att beskriva hur avundsjuka tränar oss på att se med intensitet men utan precision. I själva verket är det så att ju mer intensivt svartsjuka vi är, desto mer blir vi fångar i fantasin. Och jag tror att det är därför som avundsjukan inte bara provocerar oss att göra våldsamma saker eller olagliga saker. Avundsjukan driver oss att bete oss på sätt som är vilt uppfinningsrika. Jag medger att jag nu tänker på mig själv vid åtta års ålder, men jag tänker också på en historia jag hörde på nyheterna. En 52-årig kvinna från Michigan avslöjades när hon skapat ett falskt Facebook-konto från vilket hon sände avskyvärda, gräsliga meddelanden till sig själv ett helt år. I ett år. Ett år. Och hon försökte sätta dit sin expojkväns nya flickvän och jag måste erkänna att när jag hörde det här reagerade jag bara med beundran. (Skratt) För, jag menar, låt oss vara ärliga. En sådan oerhörd, om än missriktad, kreativitet. Eller hur? Det här är som från en roman.
Now Highsmith is a particular favorite of mine. She is the very brilliant and bizarre woman of American letters. She's the author of "Strangers on a Train" and "The Talented Mr. Ripley," books that are all about how jealousy, it muddles our minds, and once we're in the sphere, in that realm of jealousy, the membrane between what is and what could be can be pierced in an instant. Take Tom Ripley, her most famous character. Now, Tom Ripley goes from wanting you or wanting what you have to being you and having what you once had, and you're under the floorboards, he's answering to your name, he's wearing your rings, emptying your bank account. That's one way to go.
Det är som från en Patricia Highsmith-roman. Highsmith är en av mina speciella favoriter. En synnerligen briljant och bisarr författarinna inom amerikansk litteratur. Hon är författaren till "Främlingar på tåg" och "En man med många talanger", böcker som handlar om hur avundsjuka fördärvar våra sinnen och när vi en gång kommit in i sfären, in i avundsjukans värld så kan hinnan mellan det som är och det som kunde vara brista på ett ögonblick. Ta Tom Ripley, hennes mest berömda figur. Tom Ripley går från att vilja ha dig eller att vilja ha det du har, till att vara dig och ha det du en gång hade, och du ligger under golvbrädorna, han lystrar till ditt namn, han bär dina ringar, tömmer ditt bankkonto. Det är ett sätt.
But what do we do? We can't go the Tom Ripley route. I can't give the world D's, as much as I would really like to, some days. And it's a pity, because we live in envious times. We live in jealous times. I mean, we're all good citizens of social media, aren't we, where the currency is envy?
Men vad gör vi? Vi kan inte gå i Tom Ripleys spår. Jag kan inte ge världen D:n, i den utsträckning som jag skulle vilja vissa dagar. Och det är synd, för vi lever i avundsamma tider. Vi lever i avundsjuka tider. Vi är ju alla goda medborgare i sociala media, eller hur, där valutan är avundsjuka.
Does the novel show us a way out? I'm not sure. So let's do what characters always do when they're not sure, when they are in possession of a mystery. Let's go to 221B Baker Street and ask for Sherlock Holmes. When people think of Holmes, they think of his nemesis being Professor Moriarty, right, this criminal mastermind. But I've always preferred [Inspector] Lestrade, who is the rat-faced head of Scotland Yard who needs Holmes desperately, needs Holmes' genius, but resents him. Oh, it's so familiar to me. So Lestrade needs his help, resents him, and sort of seethes with bitterness over the course of the mysteries. But as they work together, something starts to change, and finally in "The Adventure of the Six Napoleons," once Holmes comes in, dazzles everybody with his solution, Lestrade turns to Holmes and he says, "We're not jealous of you, Mr. Holmes. We're proud of you." And he says that there's not a man at Scotland Yard who wouldn't want to shake Sherlock Holmes' hand.
Visar romanen oss en väg ut? Jag är inte säker. Så låt oss göra vad karaktärerna alltid gör när de är osäkra, när de står inför ett mysterium. Vi tar oss till Baker Street 221B och frågar efter Sherlock Holmes. När folk tänker på Holmes tänker de på professor Moriarty som hans nemesis, eller hur, detta kriminella geni. Men jag har alltid föredragit [kommissarie] Lestrade, som är chefen med råttansiktet på Scotland Yard som är i desperat behov av Holmes, behöver Holmes geni, men som avskyr honom. Åh, det är så välbekant. Så Lestrade behöver hans hjälp, ogillar honom, och liksom sjuder av bitterhet under mysteriernas gång. Men när de arbetar tillsammans börjar något förändras och till slut, i "De sex napoleonbysterna", när Holmes kommer in och bländar alla med sin lösning så vänder sig Lestrade till Holmes och säger: "Vi är inte avundsjuka på er, Mr. Holmes. Vi är stolta över er." Och han säger att det inte finns en man på Scotland Yard som inte skulle vilja skaka Sherlock Holmes hand.
It's one of the few times we see Holmes moved in the mysteries, and I find it very moving, this little scene, but it's also mysterious, right? It seems to treat jealousy as a problem of geometry, not emotion. You know, one minute Holmes is on the other side from Lestrade. The next minute they're on the same side. Suddenly, Lestrade is letting himself admire this mind that he's resented. Could it be so simple though? What if jealousy really is a matter of geometry, just a matter of where we allow ourselves to stand in relation to another? Well, maybe then we wouldn't have to resent somebody's excellence. We could align ourselves with it.
Det är en av de få gånger vi ser Holmes rörd och jag tycker den är mycket rörande den här lilla scenen, men den är också mystisk, eller hur? Den verkar behandla avundsjuka som ett geometriskt problem, inte ett emotionellt. Ni vet, ena sekunden står Holmes på andra sidan av Lestrade. Nästa sekund är de på samma sida. Plötsligt tillåter sig Lestrade att beundra det sinne som han har ogillat. Men kan det vara så enkelt? Tänk om avundsjuka är en geometrisk fråga, bara en fråga om var vi tillåter oss själva att stå i relation till andra? Ja, då kanske vi inte skulle bli tvungna att ogilla någons överlägsenhet. Vi kunde liera oss med den.
But I like contingency plans. So while we wait for that to happen, let us remember that we have fiction for consolation. Fiction alone demystifies jealousy. Fiction alone domesticates it, invites it to the table. And look who it gathers: sweet Lestrade, terrifying Tom Ripley, crazy Swann, Marcel Proust himself. We are in excellent company. Thank you. (Applause)
Men jag gillar beredskapsplaner. Så medan vi väntar på att det skall hända, låt oss komma ihåg att vi har skönlitteraturen som tröst. Skönlitteraturen allena avmystifierar avundsjukan. Skönlitteraturen tämjer den, bjuder in den till bords. Och titta vilka den samlar: den älskvärde Lestrade, den skräckinjagande Tom Ripley, den galne Swann, Marcel Proust själv. Vi är alla i utmärkt sällskap. Tack. (Applåder)