About 10 years ago, I went through a little bit of a hard time. So I decided to go see a therapist. I had been seeing her for a few months, when she looked at me one day and said, "Who actually raised you until you were three?" Seemed like a weird question. I said, "My parents." And she said, "I don't think that's actually the case; because if it were, we'd be dealing with things that are far more complicated than just this."
För ungefär tio år sedan gick jag igenom en svår tid. Så jag sökte upp en terapeut. Efter ett par månader såg hon på mig en dag och frågade, "Vem tog hand om dig tills du var tre år?" Verkade vara en konstig fråga. Jag sa, "Mina föräldrar". Och hon sa, "Jag tror faktiskt inte att det stämmer; för om det gjorde det, skulle det vi handskas med vara mycket mer komplicerat än bara det här."
It sounded like the setup to a joke, but I knew she was serious. Because when I first started seeing her, I was trying to be the funniest person in the room. And I would try and crack these jokes, but she caught on to me really quickly, and whenever I tried to make a joke, she would look at me and say, "That is actually really sad." (Laughter) It's terrible.
Det lät som ett skämt, men jag visste att hon menade allvar. När jag först började komma till henne försökte jag vara den roligaste personen i rummet. Och jag försökte skämta, men hon såg igenom det riktigt fort, och varje gång jag försökte skämta såg hon på mig och sa, "Det där är faktiskt riktigt sorgligt". (Skratt) Det är hemskt.
So I knew I had to be serious, and I asked my parents who had actually raised me until I was three? And to my surprise, they said my primary caregiver had been a distant relative of the family. I had called her my auntie.
Jag blev tvungen att ta det på allvar, och jag frågade mina föräldrar vem som faktiskt tog hand om mig tills jag blev tre? Till min förvåning sa de att en avlägsen släkting varit den som tog hand om mig. Jag hade kallat henne min moster.
I remember my auntie so clearly, it felt like she had been part of my life when I was much older. I remember the thick, straight hair, and how it would come around me like a curtain when she bent to pick me up; her soft, southern Thai accent; the way I would cling to her, even if she just wanted to go to the bathroom or get something to eat. I loved her, but [with] the ferocity that a child has sometimes before she understands that love also requires letting go.
Jag minns min moster så tydligt, det kändes som om hon varit där när jag var mycket äldre. Jag minns det tjocka, raka håret, hur det föll runt mig som en gardin när hon lyfte upp mig; hennes mjuka dialekt från södra Thailand; hur jag hängde efter henne, till och med när hon ville gå på toaletten eller äta något. Jag älskade henne, men med den intensitet ett barn har ibland innan det förstår att kärlek också är att släppa taget.
But my clearest and sharpest memory of my auntie, is also one of my first memories of life at all. I remember her being beaten and slapped by another member of my family. I remember screaming hysterically and wanting it to stop, as I did every single time it happened, for things as minor as wanting to go out with her friends, or being a little late. I became so hysterical over her treatment, that eventually, she was just beaten behind closed doors.
Men mitt klaraste och skarpaste minne av min moster, är också ett av mina allra tidigaste minnen. Jag minns hur hon blev slagen av en annan familjemedlem. Jag minns hur jag skrek hysteriskt, ville det skulle sluta, varenda gång det hände, för småsaker som att hon ville träffa sina vänner, eller kom lite sent. Jag blev så hysterisk över hennes behandling, att hon till slut blev slagen bakom stängda dörrar.
Things got so bad for her that eventually she ran away. As an adult, I learned later that she had been just 19 when she was brought over from Thailand to the States to care for me, on a tourist visa. She wound up working in Illinois for a time, before eventually returning to Thailand, which is where I ran into her again, at a political rally in Bangkok. I clung to her again, as I had when I was a child, and I let go, and then I promised that I would call. I never did, though. Because I was afraid if I said everything that she meant to me -- that I owed perhaps the best parts of who I became to her care, and that the words "I'm sorry" were like a thimble to bail out all the guilt and shame and rage I felt over everything she had endured to care for me for as long as she had -- I thought if I said those words to her, I would never stop crying again. Because she had saved me. And I had not saved her.
Det blev så illa för henne att hon till slut rymde. Som vuxen fick jag sedan veta att hon bara var 19 när hon hämtades från Thailand till USA med ett turistvisum för att ta hand om mig. Hon arbetade i Illinois ett tag innan hon slutligen återvände till Thailand, och där träffade jag henne igen på ett politiskt möte i Bangkok. Jag hängde mig fast vid henne igen, som jag gjort som barn, och jag släppte taget, och lovade att jag skulle ringa. Det gjorde jag aldrig. För jag var rädd att om jag berättade hur mycket hon betydde för mig - att hon kanske format de bästa sidorna av personen jag blev, och att ordet "förlåt" var som att med en fingerborg försöka ösa ur all skuld och skam och vrede jag kände över allt hon fått utstå för att ta hand om mig så länge som hon gjorde - jag trodde att om jag sa det ordet till henne skulle jag aldrig sluta gråta. För hon hade räddat mig. Och jag hade inte räddat henne.
I'm a journalist, and I've been writing and researching human trafficking for the past eight years or so, and even so, I never put together this personal story with my professional life until pretty recently. I think this profound disconnect actually symbolizes most of our understanding about human trafficking. Because human trafficking is far more prevalent, complex and close to home than most of us realize.
Jag är journalist, och jag har skrivit om och forskat i människohandel i ungefär åtta år nu, men trots det satte jag inte denna personliga historia i samband med mitt yrkesliv förrän ganska nyligen. Jag tror att denna djupa separation faktiskt är symbolisk för hur vi oftast ser på människohandel. För människohandel är mycket vanligare, mer komplicerad och närmare oss än de flesta av oss inser.
I spent time in jails and brothels, interviewed hundreds of survivors and law enforcement, NGO workers. And when I think about what we've done about human trafficking, I am hugely disappointed. Partly because we don't even talk about the problem right at all. When I say "human trafficking," most of you probably don't think about someone like my auntie. You probably think about a young girl or woman, who's been brutally forced into prostitution by a violent pimp. That is real suffering, and that is a real story. That story makes me angry for far more than just the reality of that situation, though.
Jag var i fängelser och på bordeller, intervjuade hundratals överlevande, brottsbekämpare och hjälparbetare. Och när jag tänker på vad vi har gjort åt människohandeln, är jag djupt besviken. Delvis för att vi inte ens pratar om problemet på rätt sätt. När jag säger "människohandel", tänker de flesta av er nog inte på någon som min moster. Ni tänker nog på en ung flicka eller kvinna, som brutalt tvingats in i prostitution av en våldsam hallick. Det är verkligt lidande, och det är en verklig historia. Den historien gör mig arg över så mycket mer än verkligheten i den situationen.
As a journalist, I really care about how we relate to each other through language, and the way we tell that story, with all the gory, violent detail, the salacious aspects -- I call that "look at her scars" journalism. We use that story to convince ourselves that human trafficking is a bad man doing a bad thing to an innocent girl. That story lets us off the hook. It takes away all the societal context that we might be indicted for, for the structural inequality, or the poverty, or the barriers to migration. We let ourselves think that human trafficking is only about forced prostitution, when in reality, human trafficking is embedded in our everyday lives.
Som journalist bryr jag mig verkligen om hur vi relaterar till varandra genom språk och det sätt vi berättar den historien, med alla blodigt våldsamma detaljer, den blodtörstiga aspekten - jag kallar det "se-på-hennes-ärr-journalistik". Vi använder den historien för att intala oss att människohandel är en ond man som gör en oskyldig flicka illa. Den historien fritar oss från ansvar. Den tar bort hela det samhälleliga sammanhang som vi kanske kan klandras för; den strukturella ojämlikheten, fattigdomen, hindren för migration. Vi tillåter oss tro att människohandel bara handlar om tvångsprostitution, när i själva verket människohandel är del av vårt vardagsliv.
Let me show you what I mean. Forced prostitution accounts for 22 percent of human trafficking. Ten percent is in state- imposed forced labor. but a whopping 68 percent is for the purpose of creating the goods and delivering the services that most of us rely on every day, in sectors like agricultural work, domestic work and construction. That is food and care and shelter. And somehow, these most essential workers are also among the world's most underpaid and exploited today. Human trafficking is the use of force, fraud or coercion to compel another person's labor. And it's found in cotton fields, and coltan mines, and even car washes in Norway and England. It's found in U.S. military bases in Iraq and Afghanistan.
Låt mig visa vad jag menar. Tvångsprostitution utgör 22 procent av människohandeln. Tio procent är statligt tvångsarbete. Men hela 68 procent utgörs av produktionen av de varor och utförandet av de tjänster de flesta av oss använder varje dag, inom sektorer som jordbruk, hushållstjänster och byggnadsarbete. Det är mat och omvårdnad och husrum. Och ändå är dessa så nödvändiga arbetare bland de mest underbetalda och utnyttjade i världen idag. Människohandel är att genom våld, bedrägeri eller tvång kräva en annan människas arbete. Det finns på bomullsfält och i coltangruvor, och till och med biltvättar i Norge och England. Det finns på amerikanska armébaser i Irak och Afghanistan.
It's found in Thailand's fishing industry. That country has become the largest exporter of shrimp in the world. But what are the circumstances behind all that cheap and plentiful shrimp? Thai military were caught selling Burmese and Cambodian migrants onto fishing boats. Those fishing boats were taken out, the men put to work, and they were thrown overboard if they made the mistake of falling sick, or trying to resist their treatment. Those fish were then used to feed shrimp, The shrimp were then sold to four major global retailers: Costco, Tesco, Walmart and Carrefour.
Det finns inom Thailands fiskeindustri. Det landet har blivit världens största exportör av räkor. Men vilka är omständigheterna bakom dessa stora mängder billiga räkor? Man upptäckte att thailändsk militär sålde migranter från Burma och Kambodja till fiskebåtar. Båtarna gick till sjöss, männen sattes i arbete, och kastades överbord om de begick misstaget att bli sjuka, eller gjorde motstånd. Fisken användes sedan som foder för räkor, och räkorna såldes sedan till fyra stora internationella återförsäljare; Costco, Tesco, Walmart och Carrefour.
Human trafficking is found on a smaller scale than just that, and in places you would never even imagine. Traffickers have forced young people to drive ice cream trucks, or to sing in touring boys' choirs. Trafficking has even been found in a hair braiding salon in New Jersey.
Människohandel finns också i mindre skala, och på platser ni aldrig skulle ha trott. Människohandlare har tvingat unga människor att köra glassbilar eller att sjunga i resande pojkkörer. Människohandel har till och med funnits i en frisersalong i New Jersey.
The scheme in that case was incredible. The traffickers found young families who were from Ghana and Togo, and they told these families that "your daughters are going to get a fine education in the United States." They then located winners of the green card lottery, and they told them, "We'll help you out. We'll get you a plane ticket. We'll pay your fees. All you have to do is take this young girl with you, say that she's your sister or your spouse. Once everyone arrived in New Jersey, the young girls were taken away, and put to work for 14-hour days, seven days a week, for five years. They made their traffickers nearly four million dollars.
Arrangemanget där var otroligt. Människosmugglarna sökte upp unga familjer från Ghana och Togo, och sa till dessa familjer, "Era döttrar ska få en fin utbildning i USA". Sedan sökte de upp vinnare av green card-lotteriet, och sa till dem, "Vi ska hjälpa dig. Vi köper en flygbiljett. Vi betalar dina avgifter. Det enda du behöver göra är att ta med dig den här unga flickan, och säga att hon är din syster eller fru." När de kom fram till New Jersey fördes flickorna bort, och sattes att arbeta 14 timmar om dagen, sju dagar i veckan, i fem år. De tjänade in närmare fyra miljoner dollar åt människosmugglarna.
This is a huge problem. So what have we done about it? We've mostly turned to the criminal justice system. But keep in mind, most victims of human trafficking are poor and marginalized. They're migrants, people of color. Sometimes they're in the sex trade. And for populations like these, the criminal justice system is too often part of the problem, rather than the solution. In study after study, in countries ranging from Bangladesh to the United States, between 20 and 60 percent of the people in the sex trade who were surveyed said that they had been raped or assaulted by the police in the past year alone. People in prostitution, including people who have been trafficked into it, regularly receive multiple convictions for prostitution. Having that criminal record makes it so much more difficult to leave poverty, leave abuse, or leave prostitution, if that person so desires. Workers outside of the sex sector -- if they try and resist their treatment, they risk deportation. In case after case I've studied, employers have no problem calling on law enforcement to try and threaten or deport their striking trafficked workers. If those workers run away, they risk becoming part of the great mass of undocumented workers who are also subject to the whims of law enforcement if they're caught.
Detta är ett enormt problem. Så vad har vi gjort åt det? Vi har främst använt det straffrättsliga systemet. Men kom ihåg att de flesta offer för människohandel är fattiga och utstötta. De är migranter, färgade människor. Ibland finns de i sexindustrin. Och för dessa folkgrupper är rättssystemet alltför ofta en del av problemet, snarare än en lösning. I studie efter studie, i länder från Bangladesh till USA, sa mellan 20 och 60 procent av de tillfrågade inom sexindustrin att de blivit våldtagna eller överfallna av polisen bara under det senaste året. Prostituerade människor, inklusive de som prostituerats under tvång, blir regelbundet fällda för prostitution. Att finnas i brottsregistret gör det så mycket svårare att lämna fattigdom, övergrepp eller prostitution om personen så skulle önska. Arbetare utanför sexbranschen riskerar att utvisas om de gör motstånd mot hur de behandlas. I fall efter fall som jag har studerat har arbetsgivare inga problem med att söka hjälp av polisen för att hota eller utvisa sina strejkande tvångsarbetare. Om dessa arbetare rymmer, riskerar de att bli några av de många illegala arbetare som blir offer för rättsväsendets nycker om de åker fast.
Law enforcement is supposed to identify victims and prosecute traffickers. But out of an estimated 21 million victims of human trafficking in the world, they have helped and identified fewer than 50,000 people. That's like comparing the population of the world to the population of Los Angeles, proportionally speaking. As for convictions, out of an estimated 5,700 convictions in 2013, fewer than 500 were for labor trafficking. Keep in mind that labor trafficking accounts for 68 percent of all trafficking, but fewer than 10 percent of the convictions.
Rättssystemet ska identifiera offer och åtala människosmugglare. Men av uppskattningsvis 21 miljoner offer för människohandel i världen, har man hjälpt och identifierat färre än 50 000 människor. Det är som att jämföra världens befolkning med den i Los Angeles proportionellt sett. Av ungefär 5 700 fällande domar under 2013 var färre än 500 för smuggling av arbetskraft. Minns att smuggling av arbetskraft utgör 68 procent av all människohandel, men mindre än tio procent av de fällande domarna.
I've heard one expert say that trafficking happens where need meets greed. I'd like to add one more element to that. Trafficking happens in sectors where workers are excluded from protections, and denied the right to organize. Trafficking doesn't happen in a vacuum. It happens in systematically degraded work environments. You might be thinking, oh, she's talking about failed states, or war-torn states, or -- I'm actually talking about the United States. Let me tell you what that looks like.
Jag hörde en expert säga att människohandel sker där behov möter girighet. Jag vill lägga till en sak till det. Människohandel sker i sektorer där arbetare inte har skydd, och förnekas rätten att organisera sig. Människohandel sker inte i ett vakuum. Det sker i systematiskt nedbrutna arbetsmiljöer. Ni tror kanske, åh, hon talar om stater i upplösning, krigszoner, eller ... Jag talar faktiskt om USA. Låt mig förklara hur det ser ut.
I spent many months researching a trafficking case called Global Horizons, involving hundreds of Thai farm workers. They were sent all over the States, to work in Hawaii pineapple plantations, and Washington apple orchards, and anywhere the work was needed. They were promised three years of solid agricultural work. So they made a calculated risk. They sold their land, they sold their wives' jewelry, to make thousands in recruitment fees for this company, Global Horizons. But once they were brought over, their passports were confiscated. Some of the men were beaten and held at gunpoint. They worked so hard they fainted in the fields. This case hit me so hard.
I månader utforskade jag fallet med företaget Global Horizons, som berörde hundratals thailändska lantarbetare. De skickades till olika delar av USA, till Hawaiis ananasodlingar, Washingtons äppelodlingar, och överallt där arbetskraft behövdes. De blev lovade tre års jordbruksarbete. Så de tog en beräknad risk. De sålde sin mark, de sålde sina fruars smycken, för att betala rekryteringsavgifter till företaget Global Horizons. Men när de kom fram togs deras pass ifrån dem. En del blev misshandlade och hotades med vapen. De arbetade så hårt att de svimmade ute på fälten. Det här fallet berörde mig så djupt.
After I came back home, I was wandering through the grocery store, and I froze in the produce department. I was remembering the over-the-top meals the Global Horizons survivors would make for me every time I showed up to interview them. They finished one meal with this plate of perfect, long-stemmed strawberries, and as they handed them to me, they said, "Aren't these the kind of strawberries you eat with somebody special in the States? And don't they taste so much better when you know the people whose hands picked them for you?"
När jag kom hem gick jag genom matbutiken och frös fast vid disken för frukt och grönt. Jag mindes de överdådiga måltider de som överlevt Global Horizons bjöd mig på varje gång jag kom för att intervjua dem. De avslutade en måltid med en tallrik perfekta jordgubbar med långa stjälkar, och när de bjöd mig på dem sa de, "Är det inte dessa jordgubbar ni äter med någon när eller kär i USA? Och smakar de inte så mycket bättre när du känner de människor vars händer har plockat dem åt dig?"
As I stood in that grocery store weeks later, I realized I had no idea of who to thank for this plenty, and no idea of how they were being treated. So, like the journalist I am, I started digging into the agricultural sector. And I found there are too many fields, and too few labor inspectors. I found multiple layers of plausible deniability between grower and distributor and processor, and God knows who else. The Global Horizons survivors had been brought to the States on a temporary guest worker program. That guest worker program ties a person's legal status to his or her employer, and denies that worker the right to organize. Mind you, none of what I am describing about this agricultural sector or the guest worker program is actually human trafficking. It is merely what we find legally tolerable. And I would argue this is fertile ground for exploitation. And all of this had been hidden to me, before I had tried to understand it.
När jag stod där i matbutiken flera veckor senare insåg jag att jag inte alls visste vem jag skulle tacka för detta överflöd, och inte visste hur de blev behandlade. Så som den journalist jag är började jag gräva i jordbrukssektorn. Och jag upptäckte att det finns för många fält, och för få inspektörer. Jag fann många skikt av förnekelse där man hävdar god tro mellan odlare och distributör och bearbetare, och gud vet vem. Överlevare från Global Horizons kom till USA inom ramen för ett program för gästarbetare. Detta program för gästarbetare knyter en persons lagliga status till deras arbetsgivare, och förnekar arbetaren rätten att organisera sig. Men inget av detta jag beskriver inom denna jordbrukssektor eller programmet för gästarbetare är människohandel. Det är helt enkelt det vi anser vara lagligen acceptabelt. Och jag vill hävda att detta är en god grogrund för utnyttjande. Och allt detta var dolt för mig tills jag försökte förstå det.
I wasn't the only person grappling with these issues. Pierre Omidyar, founder of eBay, is one of the biggest anti-trafficking philanthropists in the world. And even he wound up accidentally investing nearly 10 million dollars in the pineapple plantation cited as having the worst working conditions in that Global Horizons case. When he found out, he and his wife were shocked and horrified, and they wound up writing an op-ed for a newspaper, saying that it was up to all of us to learn everything we can about the labor and supply chains of the products that we support. I totally agree.
Jag var inte ensam om att slita med dessa frågor. Pierre Omidyar, grundare av eBay, är en av världens främsta filantroper mot människohandel. Och till och med han investerade av misstag nästan tio miljoner dollar i den ananasodling som hade de sämsta arbetsvillkoren i Global Horizons-fallet. När han fick reda på det blev han och hans fru chockade och förfärade, och de skrev en debattartikel i en tidning där de sa att det är upp till oss alla att lära oss allt vi kan om arbetskraften och försörjningskedjan bakom de produkter vi köper. Jag håller fullständigt med.
What would happen if each one of us decided that we are no longer going to support companies if they don't eliminate exploitation from their labor and supply chains? If we demanded laws calling for the same? If all the CEOs out there decided that they were going to go through their businesses and say, "no more"? If we ended recruitment fees for migrant workers? If we decided that guest workers should have the right to organize without fear of retaliation? These would be decisions heard around the world. This isn't a matter of buying a fair-trade peach and calling it a day, buying a guilt-free zone with your money. That's not how it works. This is the decision to change a system that is broken, and that we have unwittingly but willingly allowed ourselves to profit from and benefit from for too long.
Vad skulle hända om var och en av oss bestämde att vi inte längre ska stötta företag om de inte avskaffar utnyttjande inom sin arbetskraft och försörjningskedja? Om vi krävde lagstiftning kring detta? Om alla företagsledare bestämde sig för att gå igenom sina företag och säga "nu räcker det"? Om rekryteringsavgifter för migrerande arbetare upphörde? Om vi bestämde att gästarbetare har rätt att organisera sig utan rädsla för vedergällning? Dessa beslut skulle höras över hela världen. Detta är inte att köpa en rättvisemärkt persika och nöja sig med det, köpa en skuldfri zon för pengar. Så fungerar det inte. Detta är beslutet att laga ett trasigt system, som vi oavsiktligt men villigt tillåtit oss att tjäna på och dra fördel av för länge.
We often dwell on human trafficking survivors' victimization. But that is not my experience of them. Over all the years that I've been talking to them, they have taught me that we are more than our worst days. Each one of us is more than what we have lived through. Especially trafficking survivors. These people were the most resourceful and resilient and responsible in their communities. They were the people that you would take a gamble on. You'd say, I'm gong to sell my rings, because I have the chance to send you off to a better future. They were the emissaries of hope.
Vi talar ofta om dem som överlevt människohandel som offer. Men så upplever inte jag dem. Under alla år jag har talat med dem har de lärt mig att vi är mer än våra värsta dagar. Var och en av oss är mer än det vi överlevt. Särskilt de som överlevt människohandel. De var de mest företagsamma och tåliga och ansvarskännande i sina samhällen. De var människorna man skulle ta en chans med. De skulle säga, jag säljer mina ringar för att jag fått chansen att skicka dig in en bättre framtid. De var hoppets sändebud.
These survivors don't need saving. They need solidarity, because they're behind some of the most exciting social justice movements out there today. The nannies and housekeepers who marched with their families and their employers' families -- their activism got us an international treaty on domestic workers' rights. The Nepali women who were trafficked into the sex trade -- they came together, and they decided that they were going to make the world's first anti-trafficking organization actually headed and run by trafficking survivors themselves. These Indian shipyard workers were trafficked to do post-Hurricane Katrina reconstruction. They were threatened with deportation, but they broke out of their work compound and they marched from New Orleans to Washington, D.C., to protest labor exploitation. They cofounded an organization called the National Guest Worker Alliance, and through this organization, they have wound up helping other workers bring to light exploitation and abuses in supply chains in Walmart and Hershey's factories. And although the Department of Justice declined to take their case, a team of civil rights lawyers won the first of a dozen civil suits this February, and got their clients 14 million dollars.
Dessa överlevande behöver inte räddas. De behöver solidaritet, för de står bakom några av de mest spännande rörelserna för social rättvisa idag. Barnflickor och hushållerskor som marscherade med sina familjer och sina arbetsgivares familjer - deras engagemang gav oss en internationell överenskommelse kring hushållsarbetares rättigheter. Kvinnorna från Nepal som smugglats in i sexbranschen - de träffades, och de bestämde att de skulle skapa världens första organisation mot människohandel som leds och sköts av de som själva överlevt människohandel. Dessa indiska hamnarbetare skickades för återuppbyggnadsarbete efter orkanen Katrina. De hotades med utvisning, men de bröt sig ut ur sitt arbetsläger och marscherade från New Orleans till Washington, D.C., för att protestera mot utnyttjad arbetskraft. De grundade en organisation som heter National Guest Worker Alliance, och genom denna organisation har de hjälpt andra arbetare att avslöja utnyttjande och missförhållanden i försörjningskedjor i Walmarts och Hersheys fabriker. Och trots att Justitiedepartementet avvisat deras fall, har en grupp advokater inom medborgarrätt vunnit det första av ett dussin tvistemål i februari i år, och fick 14 miljoner dollar i kompensation till sina klienter.
These survivors are fighting for people they don't even know yet, other workers, and for the possibility of a just world for all of us. This is our chance to do the same. This is our chance to make the decision that tells us who we are, as a people and as a society; that our prosperity is no longer prosperity, as long as it is pinned to other people's pain; that our lives are inextricably woven together; and that we have the power to make a different choice.
Dessa överlevande kämpar för människor de inte känner än, andra arbetare, och en rättvisare värld för oss alla. Detta är vår chans att göra samma sak. Detta är vår chans att fatta beslutet om vilka vi är som ett folk och som ett samhälle; att vårt välstånd inte längre är välstånd om det byggs på andra människors lidande; att våra liv oupplösligt hänger samman; och att vi har makten att välja annorlunda.
I was so reluctant to share my story of my auntie with you. Before I started this TED process and climbed up on this stage, I had told literally a handful of people about it, because, like many a journalist, I am far more interested in learning about your stories than sharing much, if anything, about my own. I also haven't done my journalistic due diligence on this. I haven't issued my mountains of document requests, and interviewed everyone and their mother, and I haven't found my auntie yet. I don't know her story of what happened, and of her life now. The story as I've told it to you is messy and unfinished. But I think it mirrors the messy and unfinished situation we're all in, when it comes to human trafficking. We are all implicated in this problem. But that means we are all also part of its solution. Figuring out how to build a more just world is our work to do, and our story to tell. So let us tell it the way we should have done, from the very beginning. Let us tell this story together.
Jag var så motvillig till att berätta historien om min moster för er. Innan jag började resan med TED och klev upp här på scenen hade jag bara berättat det för ett fåtal människor, för liksom många andra journalister vill jag mycket hellre lära mig mer om era historier än dela med mig av mina egna. Jag har inte heller varit en god journalist kring det här. Jag har inte begärt att få ut ett berg av dokument, intervjuat alla och deras mammor, och jag har ännu inte hittat min moster. Jag känner inte till hennes historia, vad som hände, hur hon lever nu. Historien jag har berättat för er är stökig och oavslutad. Men jag tror den speglar den stökiga och oavslutade situation vi alla är i, när det handlar om människohandel. Vi har alla ansvar för detta problem. Men det betyder också att vi alla är del av lösningen. Det är vårt jobb att lista ut hur vi skapar en mer rättvis värld, och vår historia att berätta. Så låt oss berätta den som vi skulle ha gjort från allra första början. Låt oss berätta den historien tillsammans.
Thank you so much.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)