What I thought I would do is I would start with a simple request. I'd like all of you to pause for a moment, you wretched weaklings, and take stock of your miserable existence. (Laughter)
Jag tänkte att jag skulle börja med en enkel önskan. Jag skulle vilja att ni alla pausar ett ögonblick, ni eländiga veklingar, och ser över er miserabla existens. (Skratt)
Now that was the advice that St. Benedict gave his rather startled followers in the fifth century. It was the advice that I decided to follow myself when I turned 40. Up until that moment, I had been that classic corporate warrior -- I was eating too much, I was drinking too much, I was working too hard and I was neglecting the family. And I decided that I would try and turn my life around. In particular, I decided I would try to address the thorny issue of work-life balance. So I stepped back from the workforce, and I spent a year at home with my wife and four young children. But all I learned about work-life balance from that year was that I found it quite easy to balance work and life when I didn't have any work. (Laughter) Not a very useful skill, especially when the money runs out.
Det var rådet som Sankt Benedikt gav sina något häpna anhängare på 400-talet. Det var det rådet jag bestämde mig för att personligen följa när jag fyllde 40. Fram till dess hade jag varit den klassiska karriäristen - jag åt för mycket, drack för mycket, arbetade för hårt, och försummade familjen. Så jag bestämde mig för att försöka vända på livet. Jag bestämde i synnerhet att jag skulle försöka ta tag i den där grejen med livspusslet. Så jag klev av från arbetslivet, och tillbringade ett år hemma med min fru och fyra småbarn. Men allt jag lärde mig om livspusslet under det året var att jag tyckte det var rätt så enkelt att balansera arbete och liv när jag inte hade något arbete. (Skratt) Inte någon särskilt användbar förmåga, särskilt inte när pengarna tar slut.
So I went back to work, and I've spent these seven years since struggling with, studying and writing about work-life balance. And I have four observations I'd like to share with you today. The first is: if society's to make any progress on this issue, we need an honest debate. But the trouble is so many people talk so much rubbish about work-life balance. All the discussions about flexi-time or dress-down Fridays or paternity leave only serve to mask the core issue, which is that certain job and career choices are fundamentally incompatible with being meaningfully engaged on a day-to-day basis with a young family. Now the first step in solving any problem is acknowledging the reality of the situation you're in. And the reality of the society that we're in is there are thousands and thousands of people out there leading lives of quiet, screaming desperation, where they work long, hard hours at jobs they hate to enable them to buy things they don't need to impress people they don't like. (Laughter) (Applause) It's my contention that going to work on Friday in jeans and [a] T-shirt isn't really getting to the nub of the issue.
Så jag började jobba igen, och jag har tillbringat sju år sedan dess kämpandes med, studerandes och skrivandes om livspusslet. Och jag har fyra observationer som jag vill dela med er idag. Den första är, att om samhället ska göra några framsteg när det gäller detta, så behöver vi en ärlig debatt. Men problemet är att så många människor snackar så mycket skit om livspusslet. Alla diskussioner om flextid eller ledigt klädda fredagar eller pappaledighet, de döljer bara kärnfrågan, som är att vissa jobb och vissa karriärval är fundamentalt inkompatibla med att vara meningsfullt engagerad på vardaglig nivå med en ung familj. Det första steget mot att lösa vilket problem som helst är att erkänna verkligheten i situationen du är i. Verkligheten i samhället vi lever i är att det finns tusentals och åter tusentals människor där ute som lever sina liv i tyst, skrikande desperation, där de arbetar länge och hårt med arbeten som de avskyr för att kunna köpa saker de inte behöver för att imponera på människor de inte tycker om. (Skratt) (Applåder) Min åsikt är, att gå till jobbet på fredag i jeans och T-shirt är inte riktigt att komma till pudelns kärna.
(Laughter)
(Skratt)
The second observation I'd like to make is we need to face the truth that governments and corporations aren't going to solve this issue for us. We should stop looking outside. It's up to us as individuals to take control and responsibility for the type of lives that we want to lead. If you don't design your life, someone else will design it for you, and you may just not like their idea of balance. It's particularly important -- this isn't on the World Wide Web, is it? I'm about to get fired -- it's particularly important that you never put the quality of your life in the hands of a commercial corporation. Now I'm not talking here just about the bad companies -- the "abattoirs of the human soul," as I call them. (Laughter) I'm talking about all companies. Because commercial companies are inherently designed to get as much out of you [as] they can get away with. It's in their nature; it's in their DNA; it's what they do -- even the good, well-intentioned companies. On the one hand, putting childcare facilities in the workplace is wonderful and enlightened. On the other hand, it's a nightmare -- it just means you spend more time at the bloody office. We have to be responsible for setting and enforcing the boundaries that we want in our life.
Den andra observationen är att vi behöver inse sanningen att regeringar och företag inte kommer att lösa den här frågan åt oss. Vi måste sluta titta utanför oss själva; det är upp till oss som individer att ta kontroll och ansvar för det liv vi vill leva. Om du inte utformar ditt liv, kommer någon annan att göra det åt dig, och du kommer kanske inte att gilla deras bild av balans. Det är särskilt viktigt -- det här finns väl inte på webben, i så fall får jag sparken -- det är särskilt viktigt att du aldrig lägger din livskvalitet i händerna på ett kommersiellt företag. Jag talar inte bara om de dåliga företagen -- själsslakterierna, som jag kallar dem. (Skratt) Jag talar om alla företag. För kommersiella företag är designade för att få ut så mycket av dig som de bara kan. Det ligger i deras natur, i deras DNA, det är det de gör -- även de goda företagen med de bästa avsikterna. Å ena sidan, att ha dagis på arbetsplatsen är underbart och upplyst. Å andra sidan är det en mardröm; för det innebär bara att du tillbringar mer tid på det förbannade kontoret. Vi måste ta ansvar för att sätta och upprätthålla de gränser vi vill ha i våra liv.
The third observation is we have to be careful with the time frame that we choose upon which to judge our balance. Before I went back to work after my year at home, I sat down and I wrote out a detailed, step-by-step description of the ideal balanced day that I aspired to. And it went like this: wake up well rested after a good night's sleep. Have sex. Walk the dog. Have breakfast with my wife and children. Have sex again. (Laughter) Drive the kids to school on the way to the office. Do three hours' work. Play a sport with a friend at lunchtime. Do another three hours' work. Meet some mates in the pub for an early evening drink. Drive home for dinner with my wife and kids. Meditate for half an hour. Have sex. Walk the dog. Have sex again. Go to bed. (Applause) How often do you think I have that day? (Laughter) We need to be realistic. You can't do it all in one day. We need to elongate the time frame upon which we judge the balance in our life, but we need to elongate it without falling into the trap of the "I'll have a life when I retire, when my kids have left home, when my wife has divorced me, my health is failing, I've got no mates or interests left." (Laughter) A day is too short; "after I retire" is too long. There's got to be a middle way.
Den tredje observationen är att vi måste vara försiktiga med den tidsram vi väljer för att bedöma vår balans. Innan jag gick tillbaka till jobbet efter mitt år hemma, satte jag mig och skrev ner en detaljerad steg för steg-beskrivning av den perfekt balanserade dagen som jag strävade efter. Och den såg ut så här: Vakna utvilad efter en god natts sömn. Ha sex. Gå ut med hunden. Äta frukost med min fru och mina barn. Ha sex igen. (Skratt) Köra barnen till skolan på väg till jobbet. Jobba tre timmar. Sporta med en vän på lunchen. Jobba tre timmar till. Träffa några kompisar på puben för en drink. Kör hem och ät middag med fru och barn. Meditera en halvtimme. Ha sex. Gå ut med hunden. Ha sex igen. Gå i säng. (Applåder) Hur ofta tror ni jag har en sån dag? (Skratt) Vi måste vara realistiska. Man kan inte göra allt det på en dag. Vi behöver utvidga tidsramen som vi använder för att bedöma balansen i våra liv, men vi måste utvidga den utan att trilla i den där "Jag kommer ha ett liv när jag går i pension, när barnen har flyttat hemifrån, när frun har lämnat mig, min hälsa sviker, och jag inte har några vänner eller intressen kvar"-fällan. (Skratt) En dag är för kort tid, efter pensionen är för långt fram. Det måste finnas ett mellanting.
A fourth observation: We need to approach balance in a balanced way. A friend came to see me last year -- and she doesn't mind me telling this story -- a friend came to see me last year and said, "Nigel, I've read your book. And I realize that my life is completely out of balance. It's totally dominated by work. I work 10 hours a day; I commute two hours a day. All of my relationships have failed. There's nothing in my life apart from my work. So I've decided to get a grip and sort it out. So I joined a gym." (Laughter) Now I don't mean to mock, but being a fit 10-hour-a-day office rat isn't more balanced; it's more fit. (Laughter) Lovely though physical exercise may be, there are other parts to life -- there's the intellectual side; there's the emotional side; there's the spiritual side. And to be balanced, I believe we have to attend to all of those areas -- not just do 50 stomach crunches.
En fjärde observation: Vi behöver närma oss balans på ett balanserat sätt. En vän hälsade på mig förra året -- hon har inget emot att jag berättar detta -- en vän hälsade på mig förra året och sa "Nigel, jag har läst din bok, och jag inser att mitt liv är helt obalanserat. Det domineras helt av arbete. Jag jobbar tio timmar om dagen, pendlar två timmar. Alla mina förhållanden har kraschat. Det finns inget i mitt liv förutom mitt jobb. Så jag har bestämt mig för att skärpa mig och reda ut det. Jag började på ett gym" (Skratt) Jag menar inte att retas, men att vara en vältränad kontorsråtta som jobbar tio timmar om dagen är inte mer balanserat, bara mer vältränat. (Skratt) Hur bra motion än kan vara, så finns det andra delar i livet. Den intellektuella sidan, den känslomässiga sidan, den andliga sidan. Och för att vara balanserade, tror jag vi måste ta hand om alla de sidorna -- inte bara göra 50 situps.
Now that can be daunting. Because people say, "Bloody hell mate, I haven't got time to get fit. You want me to go to church and call my mother." And I understand. I truly understand how that can be daunting. But an incident that happened a couple of years ago gave me a new perspective. My wife, who is somewhere in the audience today, called me up at the office and said, "Nigel, you need to pick our youngest son" -- Harry -- "up from school." Because she had to be somewhere else with the other three children for that evening. So I left work an hour early that afternoon and picked Harry up at the school gates. We walked down to the local park, messed around on the swings, played some silly games. I then walked him up the hill to the local cafe, and we shared a pizza for two, then walked down the hill to our home, and I gave him his bath and put him in his Batman pajamas. I then read him a chapter of Roald Dahl's "James and the Giant Peach." I then put him to bed, tucked him in, gave him a kiss on his forehead and said, "Goodnight, mate," and walked out of his bedroom. As I was walking out of his bedroom, he said, "Dad?" I went, "Yes, mate?" He went, "Dad, this has been the best day of my life, ever." I hadn't done anything, hadn't taken him to Disney World or bought him a Playstation.
Det kan verka avskräckande. För folk säger, "För helsike, jag har inte tid att bli vältränad; du vill ju att jag ska gå i kyrkan och ringa min mamma" Och jag förstår. Jag förstår verkligen hur det kan vara avskräckande. Men något som hände för ett par år sedan gav mig ett nytt perspektiv. Min fru, som är någonstans i publiken idag, ringde mig på kontoret och sa "Nigel, du måste hämta vår yngste son", Harry, "från skolan". För hon behövde vara någon annanstans med de andra tre barnen den kvällen. Så jag åkte från jobbet en timme tidigare och hämtade Harry vid skolans grind. Vi promenerade till parken, gungade lite, lekte några fåniga lekar. Sedan gick vi till ett café, åt pizza och drack te, innan vi gick hemåt, jag badade honom och satte på honom hans Batman-pyjamas. Sedan läste jag för honom, ett kapitel ur Roald Dahl's "James och jättepersikan". Sedan lade jag honom, bäddade ner honom, kysste honom på pannan och sa "Godnatt kompis", och gick ut ur hans rum. När jag var på väg ut ur rummet, sa han "Pappa?" och jag svarade "Ja kompis?" Han fortsatte "Pappa, det här har varit den bästa dagen i mitt liv, nånsin". Jag hade inte gjort något, inte tagit honom till Disney World eller köpt ett Playstation.
Now my point is the small things matter. Being more balanced doesn't mean dramatic upheaval in your life. With the smallest investment in the right places, you can radically transform the quality of your relationships and the quality of your life. Moreover, I think, it can transform society. Because if enough people do it, we can change society's definition of success away from the moronically simplistic notion that the person with the most money when he dies wins, to a more thoughtful and balanced definition of what a life well lived looks like. And that, I think, is an idea worth spreading.
Min poäng är att små saker har betydelse. Att vara mer balanserad innebär inte något omstörtande i ditt liv. Med den minsta investering på rätt ställe, kan du radikalt förändra kvaliteten i dina relationer och kvaliteten i ditt liv. Och än mer, jag tror det kan förändra samhället. För om tillräckligt många gör det, så kan vi förändra samhällets definition av framgång från den idiotiskt förenklade bilden att den som har mest pengar när han dör vinner, till en mer tankfull och balanserad definition av hur ett vällevt liv ser ut. Och det, tror jag, är en idé värd att sprida.
(Applause)
(Applåder)