So the Awesome story: It begins about 40 years ago, when my mom and my dad came to Canada. My mom left Nairobi, Kenya. My dad left a small village outside of Amritsar, India. And they got here in the late 1960s. They settled in a shady suburb about an hour east of Toronto, and they settled into a new life. They saw their first dentist, they ate their first hamburger, and they had their first kids. My sister and I grew up here, and we had quiet, happy childhoods. We had close family, good friends, a quiet street. We grew up taking for granted a lot of the things that my parents couldn't take for granted when they grew up -- things like power always on in our houses, things like schools across the street and hospitals down the road and popsicles in the backyard. We grew up, and we grew older. I went to high school. I graduated. I moved out of the house, I got a job, I found a girl, I settled down -- and I realize it sounds like a bad sitcom or a Cat Stevens' song --
Här är berättelsen om <i>Awesome</i>: Den börjar för ungefär 40 år sen, när min mamma och pappa kom till Kanada. Min mamma lämnade Nairobi i Kenya. Min pappa lämnade en liten by utanför Amritsar i Indien. De kom hit i slutet på 60-talet. De flyttade till en skum förort ungefär en timme öster om Toronto, och de flyttade till ett nytt liv. De träffade sin första tandläkare, de åt sin första hamburgare, de fick sina första barn. Min syster och jag växte upp här och vi hade en lugn, lycklig barndom. Vi hade en nära familj, goda vänner, en lugn gata. Medan vi växte upp tog vi för givet många saker mina föräldrar inte kunde räkna med när de växte upp, saker som att strömmen alltid är på i husen, saker som skolor tvärs över gatan, sjukhus längre ner längs vägen och isglass på bakgården. Vi växte upp och vi blev äldre. Jag började på high school. Jag tog examen. Jag flyttade hemifrån, jag fick ett jobb, jag hittade en flicka, jag slog mig ner - jag inser att det låter som en dålig sitcom eller Cat Stevens-låt
(Laughter)
(Skratt)
but life was pretty good. Life was pretty good. 2006 was a great year. Under clear blue skies in July in the wine region of Ontario, I got married, surrounded by 150 family and friends. 2007 was a great year. I graduated from school, and I went on a road trip with two of my closest friends. Here's a picture of me and my friend, Chris, on the coast of the Pacific Ocean. We actually saw seals out of our car window, and we pulled over to take a quick picture of them and then blocked them with our giant heads. (Laughter) So you can't actually see them, but it was breathtaking, believe me.
men livet var ganska gott. Livet var ganska gott. 2006 var ett fantastiskt år. Under en klarblå himmel i juli i Ontarios vindistrikt, gifte jag mig, omgiven av 150 familjemedlemmar och vänner. 2007 var ett fantastiskt år. Jag tog examen, och jag åkte på en lång bilresa med två av mina närmaste vänner. Här är en bild av mig och Chris, vid Stilla havets kust. Vi såg faktiskt sälar genom bilfönstret, och vi stannade för att ta en snabb bild och sen skymde vi dem med våra stora huvuden. (Skratt) Så de syns egentligen inte alls, men det var en hisnande syn, tro mig.
(Laughter)
(Skratt)
2008 and 2009 were a little tougher. I know that they were tougher for a lot of people, not just me. First of all, the news was so heavy. It's still heavy now, and it was heavy before that, but when you flipped open a newspaper, when you turned on the TV, it was about ice caps melting, wars going on around the world, earthquakes, hurricanes and an economy that was wobbling on the brink of collapse, and then eventually did collapse, and so many of us losing our homes, or our jobs, or our retirements, or our livelihoods. 2008, 2009 were heavy years for me for another reason, too. I was going through a lot of personal problems at the time. My marriage wasn't going well, and we just were growing further and further apart. One day my wife came home from work and summoned the courage, through a lot of tears, to have a very honest conversation. And she said, "I don't love you anymore," and it was one of the most painful things I'd ever heard and certainly the most heartbreaking thing I'd ever heard, until only a month later, when I heard something even more heartbreaking.
2008 och 2009 var lite tyngre. Jag vet att de var tyngre för många, inte bara för mig. Till att börja med var nyheterna så tunga. De är fortfarande tunga, och de var tunga dessförinnan. men när man öppnade en tidning, när man slog på TV:n så handlade det om smältande istäcken, krig som pågick i hela världen, jordbävningar, orkaner och en ekonomi som balanserade på gränsen till kollaps, och som också sen kollapsade, och så många av oss förlorade våra hem, eller våra jobb, eller våra pensioner, eller vårt uppehälle. 2008, 2009 var tunga år för mig av ytterligare ett skäl. Jag gick igenom en hel del privata problem vid den tiden. Mitt äktenskap gick inte så bra, och vi växte bara alltmer isär. En dag kom min fru hem från jobbet och samlade modet, genom många tårar, att ha en väldigt ärlig konversation. Och hon sa, "Jag älskar dig inte längre," och det var en av de mest smärtsamma saker jag någonsin hade hört och definitivt den mest hjärtslitande sak jag någonsin hade hört, tills bara en månad senare, när jag fick höra något än mer hjärtslitande.
My friend Chris, who I just showed you a picture of, had been battling mental illness for some time. And for those of you whose lives have been touched by mental illness, you know how challenging it can be. I spoke to him on the phone at 10:30 p.m. on a Sunday night. We talked about the TV show we watched that evening. And Monday morning, I found out that he disappeared. Very sadly, he took his own life. And it was a really heavy time.
Min vän Chris, som jag nyss visade på bild, hade slagits mot psykisk ohälsa under en tid. Och alla de vars liv har berörts av psykisk ohälsa, vet hur utmanande det kan vara. Vi pratade i telefon vid 22.30 en söndagskväll. Vi pratade om TV-programmet som vi hade sett den kvällen. Och på måndag morgon fick jag höra att han var borta. Ledsamt nog, hade han tagit sitt liv. Och det var en riktigt tung tid.
And as these dark clouds were circling me, and I was finding it really, really difficult to think of anything good, I said to myself that I really needed a way to focus on the positive somehow. So I came home from work one night, and I logged onto the computer, and I started up a tiny website called 1000awesomethings.com. I was trying to remind myself of the simple, universal, little pleasures that we all love, but we just don't talk about enough -- things like waiters and waitresses who bring you free refills without asking, being the first table to get called up to the dinner buffet at a wedding, wearing warm underwear from just out of the dryer, or when cashiers open up a new check-out lane at the grocery store and you get to be first in line -- even if you were last at the other line, swoop right in there.
Och mörka moln seglade upp på min himmel, och jag fann det väldigt, väldigt svårt att tänka på någonting som var gott. Jag sa mig själv att jag behövde hitta ett sätt att fokusera på det positiva på något vis. Så en kväll kom jag hem från jobbet, och loggade in på datorn och startade en liten webbsajt som kallades 1000awesomethings.com. Jag försökte påminna mig själv om de enkla, universella, små glädjeämnen som vi älskar men som vi inte pratar nog om saker som servitörer och servitriser som fyller på ditt glas utan att fråga, sitta vid det bord som får gå först till buffébordet på ett bröllop, att ta på sig varma underkläder från torktumlaren, eller när det öppnar en ny kassa i butiken och du fick komma först i kön - även om du var sist nyss, bara glider in där.
(Laughter)
(Skratt)
And slowly over time, I started putting myself in a better mood. I mean, 50,000 blogs are started a day, and so my blog was just one of those 50,000. And nobody read it except for my mom. Although I should say that my traffic did skyrocket and go up by 100 percent when she forwarded it to my dad. (Laughter) And then I got excited when it started getting tens of hits, and then I started getting excited when it started getting dozens and then hundreds and then thousands and then millions. It started getting bigger and bigger and bigger. And then I got a phone call, and the voice at the other end of the line said, "You've just won the Best Blog In the World award." I was like, that sounds totally fake. (Laughter) (Applause) Which African country do you want me to wire all my money to? (Laughter) But it turns out, I jumped on a plane, and I ended up walking a red carpet between Sarah Silverman and Jimmy Fallon and Martha Stewart. And I went onstage to accept a Webby award for Best Blog. And the surprise and just the amazement of that was only overshadowed by my return to Toronto, when, in my inbox, 10 literary agents were waiting for me to talk about putting this into a book. Flash-forward to the next year and "The Book of Awesome" has now been number one on the bestseller list for 20 straight weeks.
Och långsamt över tid, började jag skapa en bättre sinnesstämning. Jag menar, 50 000 bloggar startas varje dag och min blogg var bara en av de 50 000. Och ingen läste den, utom min mamma. (Skratt) Fast jag borde nämna att trafiken sköt i höjden och gick upp med 100 procent när hon skickade vidare till min pappa. (Skratt) Och sen blev jag upprymd när den började få tiotals besök, och sen blev jag upprymd när den besöktes av dussintals och sen hundratals och sen tusentals och sen miljoner. Den blev större och större och större. Och sen fick jag ett telefonsamtal, och rösten i andra änden sa "Du har precis vunnit Priset för världens bästa blogg." (Skratt) Jag tänkte, det låter som ett påhitt. (Skratt) (Applåder) Vilket afrikanskt land vill du att jag ska skicka alla mina pengar till? (Skratt) Men som det blev, så hoppade jag på ett flyg och hamnade på röda mattan mellan Sarah Silverman, Jimmy Fallon och Martha Stuart. Och jag gick upp på scenen och tog emot ett Webby-pris för bästa blogg. Och häpnaden och förundran över detta överskuggades enbart när jag återvände till Toronto, för där, i min inbox, väntade tio litteraturagenter på mig för att prata om att göra en bok av alltihop. Vi hoppar fram till året därpå och boken "The Book of Awesome" har nu legat högst på topplistan i 20 veckor i sträck.
(Applause)
(Applåder)
But look, I said I wanted to do three things with you today. I said I wanted to tell you the Awesome story, I wanted to share with you the three As of Awesome, and I wanted to leave you with a closing thought. So let's talk about those three As. Over the last few years, I haven't had that much time to really think. But lately I have had the opportunity to take a step back and ask myself: "What is it over the last few years that helped me grow my website, but also grow myself?" And I've summarized those things, for me personally, as three As. They are Attitude, Awareness and Authenticity. I'd love to just talk about each one briefly.
Jag sa att jag ville göra tre saker idag. Jag ville berätta berättelsen om <i>Awesome</i>, jag ville dela med mig av <i>Awesomes</i> tre A:n och jag ville lämna er med en avslutande tanke. Så låt oss prata om tre A:n. Över de senaste åren har jag inte haft mycket tid till att verkligen tänka. Men på sistone har jag haft möjlighet att ta ett steg tillbaka och fråga mig själv: "Vad är det som under de senaste åren har hjälpt mig att få min webbsajt att växa men också att växa själv?" Och jag har sammanställt de sakerna, för mig personligen, som tre A:n. De är Attityd, att vara Alert och att vara Autentisk. Jag vill beröra dessa helt kort.
So Attitude: Look, we're all going to get lumps, and we're all going to get bumps. None of us can predict the future, but we do know one thing about it and that's that it ain't gonna go according to plan. We will all have high highs and big days and proud moments of smiles on graduation stages, father-daughter dances at weddings and healthy babies screeching in the delivery room, but between those high highs, we may also have some lumps and some bumps too. It's sad, and it's not pleasant to talk about, but your husband might leave you, your girlfriend could cheat, your headaches might be more serious than you thought, or your dog could get hit by a car on the street. It's not a happy thought, but your kids could get mixed up in gangs or bad scenes. Your mom could get cancer, your dad could get mean. And there are times in life when you will be tossed in the well, too, with twists in your stomach and with holes in your heart, and when that bad news washes over you, and when that pain sponges and soaks in, I just really hope you feel like you've always got two choices. One, you can swirl and twirl and gloom and doom forever, or two, you can grieve and then face the future with newly sober eyes. Having a great attitude is about choosing option number two, and choosing, no matter how difficult it is, no matter what pain hits you, choosing to move forward and move on and take baby steps into the future.
Så, Attityd: Vi kommer alla få bucklor, vi kommer alla att få bulor. Ingen kan förutse framtiden, men en sak kan vi veta och det är att den inte kommer att bli som vi tänkte oss. Vi kommer alla att ha höga toppar och stora dagar och stolta ögonblick av leenden på examenspodier, "far och dotter"-danser på bröllop och friska barn som tjuter i förlossningsrummet. Men mellan de höga topparna, kan vi också få några bucklor och bulor. Det är ledsamt, och det är inte trevligt att prata om, men din make skulle kunna lämna dig, din flickvän skulle kunna vara otrogen, din huvudvärk kanske är allvarligare än du trodde, och din hund skulle kunna bli överkörd på gatan. Det är inte en glad tanke, men dina barn skulle kunna hamna i gäng eller otrevliga situationer. Din mamma skulle kunna få cancer, din pappa skulle kunna bli elak. Och det finns tillfällen i livet när du faller ner i avgrunden själv med ont i magen och hål i hjärtat, och medan de dåliga nyheterna sköljer över dig, och medan smärtan sugs in, så hoppas jag att du kan känna att du alltid har två alternativ. Ett, du kan vara ett löv för vinden och hänga med huvudet för alltid, eller, två, du kan sörja och sen möta framtiden med nyktra ögon. Att ha en bra attityd handlar om att välja alternativ nummer två, och att välja, hur svårt det än är, oavsett vilken smärta som slog till, att välja att gå framåt och att gå vidare och ta små steg mot framtiden.
The second "A" is Awareness. I love hanging out with three year-olds. I love the way that they see the world, because they're seeing the world for the first time. I love the way that they can stare at a bug crossing the sidewalk. I love the way that they'll stare slack-jawed at their first baseball game with wide eyes and a mitt on their hand, soaking in the crack of the bat and the crunch of the peanuts and the smell of the hotdogs. I love the way that they'll spend hours picking dandelions in the backyard and putting them into a nice centerpiece for Thanksgiving dinner. I love the way that they see the world, because they're seeing the world for the first time. Having a sense of awareness is just about embracing your inner three year-old. Because you all used to be three years old. That three-year-old boy is still part of you. That three-year-old girl is still part of you. They're in there. And being aware is just about remembering that you saw everything you've seen for the first time once, too. So there was a time when it was your first time ever hitting a string of green lights on the way home from work. There was the first time you walked by the open door of a bakery and smelt the bakery air, or the first time you pulled a 20-dollar bill out of your old jacket pocket and said, "Found money."
Det andra A:et står för att vara Alert. Jag älskar att hänga med treåringar. Jag älskar hur de ser på världen, för att de ser den för allra första gången. Jag älskar hur de kan stirra på ett kryp som korsar trottoaren. Jag älskar hur de tappar hakan på sin första baseball-match med tefatsögon och en handske på handen, suger i sig smällen från slagträet och knaprandet på jordnötter och lukten av varmkorv. Jag älskar hur de kan ägna timmar åt att plocka maskrosor på gården och göra ett fint blomarrangemang till Thanksgiving-middagen. Jag älskar hur de ser på världen, för att de ser den för allra första gången. Att vara alert handlar bara om att ta till sig sin inre treåring. För att ni alla har varit tre år gamla. Den treåriga pojken är fortfarande en del av dig. Den treåriga flickan är fortfarande en del av dig. De finns därinne. Och att vara alert handlar bara om att minnas att du en gång såg allt som du har sett för första gången. Det fanns en gång när du för första gången någonsin möttes av gröna vågen av trafikljus på vägen hem från jobbet. En gång var den första du gick förbi en öppen dörr till ett bageri och kände doften av nybakat, eller drog en sedel ur en gammal jackficka och utbrast "Hittade pengar!"
The last "A" is Authenticity. And for this one, I want to tell you a quick story. Let's go all the way back to 1932 when, on a peanut farm in Georgia, a little baby boy named Roosevelt Grier was born. Roosevelt Grier, or Rosey Grier, as people used to call him, grew up and grew into a 300-pound, six-foot-five linebacker in the NFL. He's number 76 in the picture. Here he is pictured with the "fearsome foursome." These were four guys on the L.A. Rams in the 1960s you did not want to go up against. They were tough football players doing what they love, which was crushing skulls and separating shoulders on the football field. But Rosey Grier also had another passion. In his deeply authentic self, he also loved needlepoint. (Laughter) He loved knitting. He said that it calmed him down, it relaxed him, it took away his fear of flying and helped him meet chicks. That's what he said. I mean, he loved it so much that, after he retired from the NFL, he started joining clubs. And he even put out a book called "Rosey Grier's Needlepoint for Men." (Laughter) (Applause) It's a great cover. If you notice, he's actually needlepointing his own face.
Det sista A:et är att vara autentisk. Och för det vill jag berätta en kort historia. Låt oss gå tillbaka hela vägen till 1932 när, på en jordnötsgård i Georgia, en liten pojke vid namn Rooselvelt Grier föddes. Rosewelt Grier, eller Rosey Grier som han kallades, växte upp och blev en 137 kilo tung, två meter lång linjeback i NFL. Han har nummer 76 på bilden. Här är han på bild med "den fruktade fyran." De här var de fyra killar i laget L.A. Rams på 60-talet som du inte ville möta. De var tuffa fotbollsspelare som gjorde sådant som de älskar, som att krossa skallar och plocka isär axlar på fotbollsplanen. Men Rosey Grier hade också en annan passion. I sitt innersta autentiska jag, älskade han också att brodera. (Skratt) Han älskade att sticka. Han sa att det lugnade honom, gjorde honom avslappnad, det motade hans flygrädsla och hjälpte honom att träffa tjejer. Det är vad han sa. (Skratt) Han älskade det så mycket att när han slutade i NFL började han gå med i klubbar. Han gav till och med ut en bok som hette "Rosey Griers broderi för män." (Skratt) (Applåder) Det är ett jättebra omslag. Notera att han faktiskt broderar sitt eget ansikte.
(Laughter)
(Skratt)
And so what I love about this story is that Rosey Grier is just such an authentic person, and that's what authenticity is all about. It's just about being you and being cool with that. And I think when you're authentic, you end up following your heart, and you put yourself in places and situations and in conversations that you love and that you enjoy. You meet people that you like talking to. You go places you've dreamt about. And you end you end up following your heart and feeling very fulfilled. So those are the three A's.
Så vad jag älskar med den här berättelsen är att Rosey Grier helt enkelt är en så autentisk person, och det är vad det innebär att vara autentisk. Det handlar bara om att vara sig själv och vara okej med det. Och jag tror att om du är autentisk, så kommer du att följa ditt hjärta och det kommer att ta dig till platser och situationer och konversationer som du älskar och njuter av. Du träffar människor som du tycker om att prata med. Du åker till platser du har drömt om. Det slutar med att du följer ditt hjärta och känner dig väldigt tillfredsställd. Så det är tre A:n.
For the closing thought, I want to take you all the way back to my parents coming to Canada. I don't know what it would feel like coming to a new country when you're in your mid-20s. I don't know, because I never did it, but I would imagine that it would take a great attitude. I would imagine that you'd have to be pretty aware of your surroundings and appreciating the small wonders that you're starting to see in your new world. And I think you'd have to be really authentic, you'd have to be really true to yourself in order to get through what you're being exposed to.
Som avslutande tanke vill jag ta med er hela vägen tillbaka till när mina föräldrar kom till Kanada. Jag vet inte hur det skulle kännas att komma till ett nytt land i 20-årsåldern. Jag vet inte, eftersom jag aldrig har gjort det, Men jag skulle gissa att det kräver en bra attityd. Jag gissar att man skulle behöva vara ganska alert och medveten om sin omgivning och uppskatta de små undren som man ser i sin nya värld. Och jag tror att man skulle behöva vara väldigt autentisk, man skulle behöva vara sig själv för att kunna ta sig igenom alla intryck.
I'd like to pause my TEDTalk for about 10 seconds right now, because you don't get many opportunities in life to do something like this, and my parents are sitting in the front row. So I wanted to ask them to, if they don't mind, stand up. And I just wanted to say thank you to you guys.
Jag skulle vilja pausa mitt TEDTalk i ungefär 10 sekunder för att man får inte den här chansen så många gånger i livet, och mina föräldrar sitter på första raden. Så jag vill be dem, om det är okej, att ställa sig upp.
(Applause)
Jag vill bara säga tack till er.
(Applåder)
When I was growing up, my dad used to love telling the story of his first day in Canada. And it's a great story, because what happened was he got off the plane at the Toronto airport, and he was welcomed by a non-profit group, which I'm sure someone in this room runs. (Laughter) And this non-profit group had a big welcoming lunch for all the new immigrants to Canada. And my dad says he got off the plane and he went to this lunch and there was this huge spread. There was bread, there was those little, mini dill pickles, there was olives, those little white onions. There was rolled up turkey cold cuts, rolled up ham cold cuts, rolled up roast beef cold cuts and little cubes of cheese. There was tuna salad sandwiches and egg salad sandwiches and salmon salad sandwiches. There was lasagna, there was casseroles, there was brownies, there was butter tarts, and there was pies, lots and lots of pies. And when my dad tells the story, he says, "The craziest thing was, I'd never seen any of that before, except bread. (Laughter) I didn't know what was meat, what was vegetarian. I was eating olives with pie. (Laughter) I just couldn't believe how many things you can get here."
När jag växte upp älskade min pappa att berätta om sin första dag i Kanada. Och det är en bra berättelse, för att det som hände var att han klev av planet på Toronto flygplats, och blev mottagen av en ideell förening, som säkert drivs av någon i det här rummet. (Skratt) Den här ideella föreningen höll en stor välkomstlunch för alla nya immigranter i Kanada. Och min pappa berättade att han klev av planet och gick på lunchen och att det fanns ett dignande bord där. Det fanns bröd, det fanns såna där små inlagda dillgurkor, det fanns oliver, såna där små vita lökar. Det fanns rullar av kallskuren kalkon, rullar av kallskuren skinka, rullar av kallskuren rostbiff och små ostkuber. Det fanns tonfisksmörgåsar och äggsmörgåsar och laxsmörgåsar. Det fanns lasagne, det fanns grytor, det fanns brownies, det fanns smördegstarteletter och det fanns pajer, massor med pajer. Och när min pappa berättar, så säger han, "Det galnaste var att jag aldrig hade sett något av allt det där - förutom bröd. (Skratt) Jag visste inte vad som var kött, vad som var vegetariskt. Jag åt oliver med paj. (Skratt) Jag kunde bara inte ta in hur många saker man kan få tag i här.
(Laughter)
(Skratt)
When I was five years old, my dad used to take me grocery shopping, and he would stare in wonder at the little stickers that are on the fruits and vegetables. He would say, "Look, can you believe they have a mango here from Mexico? They've got an apple here from South Africa. Can you believe they've got a date from Morocco?" He's like, "Do you know where Morocco even is?" And I'd say, "I'm five. I don't even know where I am. Is this A&P?" And he'd say, "I don't know where Morocco is either, but let's find out." And so we'd buy the date, and we'd go home. And we'd actually take an atlas off the shelf, and we'd flip through until we found this mysterious country. And when we did, my dad would say, "Can you believe someone climbed a tree over there, picked this thing off it, put it in a truck, drove it all the way to the docks and then sailed it all the way across the Atlantic Ocean and then put it in another truck and drove that all the way to a tiny grocery store just outside our house, so they could sell it to us for 25 cents?" And I'd say, "I don't believe that." And he's like, "I don't believe it either. Things are amazing. There's just so many things to be happy about."
När jag var fem år gammal brukade pappa ta med mig till affären och där brukade han stirra förundrat på de små klistermärken som sitter på frukt och grönsaker. Han kunde säga, "Titta, kan du förstå att de har mango här från Mexico? De har äpplen från Sydafrika. Kan du förstå att de har dadlar från Marocko? Vet du ens var Marocko ligger?" Och jag svarade, "Jag är fem. Jag vet inte ens var jag är. Är det här A&P-butiken?" Och han sa, "Jag vet inte heller var Marocko ligger, låt oss ta rätt på det." Och så köpte vi dadlarna och åkte hem. Och vi plockade faktiskt ut en atlas ur bokhyllan, och bläddrade till vi hittade detta mystiska land. Och när vi hittade det brukade pappa säga "Kan du förstå att någon klättrade upp i ett träd där borta, plockade av den här, la den i en lastbil, körde den hela vägen till hamnen och seglade den hela vägen tvärs över Atlanten och packade den i en annan lastbil och sen körde den hela till en liten affär utanför vårt hus, så att de kan sälja den till oss för 25 cent?" Och jag svarade "Jag kan inte förstå det." Han sa "Jag förstår det inte heller. Saker är fantastiska.
When I stop to think about it, he's absolutely right. There are so many things to be happy about. We are the only species on the only life-giving rock in the entire universe that we've ever seen, capable of experiencing so many of these things. I mean, we're the only ones with architecture and agriculture. We're the only ones with jewelry and democracy. We've got airplanes, highway lanes, interior design and horoscope signs. We've got fashion magazines, house party scenes. You can watch a horror movie with monsters. You can go to a concert and hear guitars jamming. We've got books, buffets and radio waves, wedding brides and rollercoaster rides. You can sleep in clean sheets. You can go to the movies and get good seats. You can smell bakery air, walk around with rain hair, pop bubble wrap or take an illegal nap.
Det finns så himla många saker att vara glad för." Jag inser att han har helt rätt. Det finns så många saker att vara glad för. Vi är den enda djurarten på den enda livgivande stenen i hela universum som vi någonsin har sett, som är kapabla att uppleva så många av dessa saker. Jag menar, vi är de enda som har arkitektur och jordbruk. Vi är de enda som har smycken och demokrati. Vi har flygplan, motorvägar, inredningsdesign och horoskop. Vi har modetidningar, hemmafester. Man kan titta på skräckfilm med monster i. Man kan gå på konsert och lyssna på jammande gitarrer. Vi har böcker, bufféer och radiovågor, brudar på bröllop och berg- och dalbaneåk Man kan sova i rena lakan. Man kan gå på bio och tappa hakan. Man kan känna doft av bageri man kan gå runt med hår det regnat i,
We've got all that, but we've only got 100 years to enjoy it. And that's the sad part. The cashiers at your grocery store, the foreman at your plant, the guy tailgating you home on the highway, the telemarketer calling you during dinner, every teacher you've ever had, everyone that's ever woken up beside you, every politician in every country, every actor in every movie, every single person in your family, everyone you love, everyone in this room and you will be dead in a hundred years. Life is so great that we only get such a short time to experience and enjoy all those tiny little moments that make it so sweet. And that moment is right now, and those moments are counting down, and those moments are always, always, always fleeting.
smälla bubbelplast, du minns, eller vila fast tid inte finns. Vi har allt det där, men vi har bara 100 år att njuta av det. Och det är det sorgliga. Kassörerna i mataffären, förmannen på din fabrik, killen som tar rygg på dig på motorvägen, telefonförsäljaren som ringer mitt i middagen, alla lärare du någonsin har haft, alla som någonsin har vaknat bredvid dig, alla politiker i alla länder, alla skådespelare i alla filmer, varenda en i din familj, alla du älskar, alla i det här rummet och du kommer att vara döda om hundra år. Livet är så härligt att vi bara får så lite tid att uppleva och njuta av alla de små ögonblick som gör det så gott. Och det ögonblicket är just nu, och de ögonblicken räknas ner, och de ögonblicken är alltid, alltid, alltid flyktiga.
You will never be as young as you are right now. And that's why I believe that if you live your life with a great attitude, choosing to move forward and move on whenever life deals you a blow, living with a sense of awareness of the world around you, embracing your inner three year-old and seeing the tiny joys that make life so sweet and being authentic to yourself, being you and being cool with that, letting your heart lead you and putting yourself in experiences that satisfy you, then I think you'll live a life that is rich and is satisfying, and I think you'll live a life that is truly awesome.
Du kommer aldrig igen att vara så ung som du är just nu. Och det är därför jag tror att om du lever ditt liv med en bra attityd, väljer att gå framåt och gå vidare när livet slår ner dig, lever alert, medveten om världen runtomkring dig, tar till dig din inre treåring och ser de små glädjeämnen som gör livet så gott och är autentisk och ärlig mot dig själv, är dig själv och är okej med det, låter hjärtat leda dig och skapar upplevelser som tillfredsställer dig, då tror jag att du får leva ett liv som är rikt och tillfredsställande, och jag tror att du får leva ett liv som är riktigt <i>awesome</i>.
Thank you.
Tack.