My travels to Afghanistan began many, many years ago on the eastern border of my country, my homeland, Poland. I was walking through the forests of my grandmother's tales. A land where every field hides a grave, where millions of people have been deported or killed in the 20th century.
Mina resor till Afghanistan började för många, många år sedan vid den östra gränsen av mitt land mitt hemland, Polen. Jag vandrade i skogen som min mormor berättat om. Ett landskap där varje fält döljer en grav, där miljoner människor har blivit bortförda eller dödade under 1900-talet.
Behind the destruction, I found a soul of places. I met humble people. I heard their prayer and ate their bread. Then I have been walking East for 20 years -- from Eastern Europe to Central Asia -- through the Caucasus Mountains, Middle East, North Africa, Russia. And I ever met more humble people. And I shared their bread and their prayer. This is why I went to Afghanistan.
Bortom förstörelsen, fann jag en platsernas själ. Jag mötte enkla människor. Jag hörde deras böner och jag åt av deras bröd. Sedan dess har jag vandrat österut i 20 år - från Östeuropa till Centralasien - genom de Kaukasiska bergen, Mellanöstern, Nordafrika, Ryssland. Och aldrig har jag träffat så ödmjuka människor. Och jag delade deras bröd och deras böner. Detta är anledningen att jag gav mig av till Afghanistan.
One day, I crossed the bridge over the Oxus River. I was alone on foot. And the Afghan soldier was so surprised to see me that he forgot to stamp my passport. But he gave me a cup of tea. And I understood that his surprise was my protection.
En dag korsade jag bron över Oxusfloden. Jag var ensam till fots. Och den afghanska soldaten blev så snopen av att se mig att han glömde att stämpla mitt pass. Men han erbjöd mig en kopp te. Och jag förstod att hans förvåning var mitt skydd.
So I have been walking and traveling, by horses, by yak, by truck, by hitchhiking, from Iran's border to the bottom, to the edge of the Wakhan Corridor. And in this way I could find noor, the hidden light of Afghanistan. My only weapon was my notebook and my Leica. I heard prayers of the Sufi -- humble Muslims, hated by the Taliban. Hidden river, interconnected with the mysticism from Gibraltar to India. The mosque where the respectful foreigner is showered with blessings and with tears, and welcomed as a gift.
Jag har vandrat och rest, till häst, ridande på yak, i bil, liftat, från Irans gräns till nederkanten, till gränsen av Wakhankorridoren. Och på det här viset hittade jag Noor, Afghanistans dolda ljus. Mitt enda vapen var min anteckningsbok och min Leica. (Kamera) Jag hörde Sufiernas böner - enkla muslimer, hatade av talibanerna. Den gömda floden, sammankopplad med mysticismen från Gibraltar till Indien. Moskén där den respektfulla utlänningen blir överöst av välsignelser och av tårar, och välkomnad som en gåva.
What do we know about the country and the people that we pretend to protect, about the villages where the only one medicine to kill the pain and to stop the hunger is opium? These are opium-addicted people on the roofs of Kabul 10 years after the beginning of our war. These are the nomad girls who became prostitutes for Afghan businessmen.
Vad vet vi om landet och människorna som vi låtsas skydda? Om byarna där det enda läkemedlet för att stilla smärtan och hungern är opium? Dessa är opiumberoende människor på taken i Kabul 10 år efter att vårt krig startade. Dessa är nomadiska flickor som blev prostituerade för afghanska affärsmän.
What do we know about the women 10 years after the war? Clothed in this nylon bag, made in China, with the name of burqa. I saw one day, the largest school in Afghanistan, a girls' school. 13,000 girls studying here in the rooms underground, full of scorpions. And their love [for studying] was so big that I cried.
Vad vet vi om kvinnorna 10 år efter kriget? Klädda i denna nylonsäck, tillverkad i Kina, under namnet burka. En dag såg jag, den största skolan i Afghanistan, en flickskola. 13 000 flickor studerar här i källarvåningar fulla av scorpioner. Och deras kärlek till studierna var så stor att jag grät.
What do we know about the death threats by the Taliban nailed on the doors of the people who dare to send their daughters to school as in Balkh? The region is not secure, but full of the Taliban, and they did it.
Vad vet vi om dödshoten från talibanerna, uppspikade på dörrarna in till de människor som vågar skicka sina döttrar till skolor som i Balkh? Regionen är inte trygg, utan full av talibaner, och de gjorde det.
My aim is to give a voice to the silent people, to show the hidden lights behind the curtain of the great game, the small worlds ignored by the media and the prophets of a global conflict.
Mitt mål är att ge en röst till de stumma, att visa det dolda ljuset bakom det stora spelets draperi, de små världarna som ignoreras i media och förespråkarna av en global konflikt.
Thanks.
Tack.
(Applause)
(Applåd)