You're looking at a woman who was publicly silent for a decade. Obviously, that's changed, but only recently.
Ni tittar på en kvinna som var offentligt tyst i ett decennium. Det har uppenbarligen förändrats, men inte förrän nyligen.
It was several months ago that I gave my very first major public talk, at the Forbes "30 Under 30 Summit" -- 1,500 brilliant people, all under the age of 30. That meant that in 1998, the oldest among the group were only 14, and the youngest, just four. I joked with them that some might only have heard of me from rap songs. Yes, I'm in rap songs.
Det är flera månader sedan jag höll mitt första större offentliga tal vid Forbes 30 under 30-möte: 1 500 genialiska människor, alla yngre än 30 år. Det innebär att 1998, var de äldsta i gruppen 14, och de yngsta bara 4. Jag skojade och sa att några av dem kanske bara hört talas om mig via raplåtar. Ja, jag är med i raplåtar.
(Laughter)
Nästan 40 raplåtar. (Skratt)
Almost 40 rap songs.
(Laughter)
But the night of my speech, a surprising thing happened. At the age of 41, I was hit on by a 27-year-old guy.
Men kvällen då jag höll mitt tal hände något överraskande. Vid 41 års ålder stötte en 27-åring på mig.
(Laughter)
Jag vet, eller hur?
I know, right? He was charming, and I was flattered, and I declined. You know what his unsuccessful pickup line was? He could make me feel 22 again.
Han var charmig, jag blev smickrad, och jag avböjde. Vill ni höra hans misslyckade raggningsreplik? Han kunde få mig att känna mig som 22 igen.
(Laughter)
(Skratt) (Applåder)
(Applause)
Senare den kvällen insåg jag att jag förmodligen är den enda över 40
I realized, later that night, I'm probably the only person over 40 who does not want to be 22 again.
som inte skulle vilja vara 22 igen.
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)
At the age of 22, I fell in love with my boss. And at the age of 24, I learned the devastating consequences.
Vid 22 års ålder blev jag förälskad i min chef, och vid 24 fick jag uppleva de förödande konsekvenserna.
Can I see a show of hands of anyone here who didn't make a mistake or do something they regretted at 22? Yep. That's what I thought. So like me, at 22, a few of you may have also taken wrong turns and fallen in love with the wrong person, maybe even your boss. Unlike me, though, your boss probably wasn't the president of the United States of America.
Får jag se en handuppräckning av de som inte gjorde några misstag eller något de ångrar när de var 22? Jepp, det var det jag trodde. Så vid 22 gjorde några av er också några felval, förälskade er i fel person, kanske till och med er chef. Men till skillnad från mig var er chef troligen inte USAs president.
(Laughter)
Livet är förstås fyllt av överraskningar.
Of course, life is full of surprises.
Not a day goes by that I'm not reminded of my mistake, and I regret that mistake deeply.
Det går inte en dag utan att jag påminns om mitt misstag, ett misstag jag innerligt ångrar.
In 1998, after having been swept up into an improbable romance, I was then swept up into the eye of a political, legal and media maelstrom like we had never seen before. Remember, just a few years earlier, news was consumed from just three places: reading a newspaper or magazine, listening to the radio or watching television. That was it. But that wasn't my fate. Instead, this scandal was brought to you by the digital revolution. That meant we could access all the information we wanted, when we wanted it, anytime, anywhere. And when the story broke in January 1998, it broke online. It was the first time the traditional news was usurped by the internet for a major news story -- a click that reverberated around the world.
1998, efter att ha svepts med i en osannolik romans, drogs jag in i en politisk, juridisk och medial malström vars like vi aldrig hade sett förut. Kom ihåg, bara några få år innan det, konsumerades nyheter på enbart tre sätt: genom att läsa en papperstidning, lyssna på radio, eller se på TV. Det var allt. Men det var inte mitt öde. Istället fick ni den här skandalen serverad via den digitala revolutionen. Det innebar att vi kunde nå all information vi ville ha, när vi ville ha den, när som helst, var som helst, och när storyn släpptes i januari 1998, skedde det online. Det var första gången som de traditionella medierna övertrumfades av internet för en stor nyhet, ett klick som genljöd över hela världen.
What that meant for me personally was that overnight, I went from being a completely private figure to a publicly humiliated one, worldwide. I was patient zero of losing a personal reputation on a global scale almost instantaneously.
För mig personligen innebar det att jag över en natt gick från att vara en vanlig privatperson till att vara offentligt förödmjukad över hela världen. Jag var den första att förlora mitt personliga rykte i global skala, på ett ögonblick.
This rush to judgment, enabled by technology, led to mobs of virtual stone-throwers. Granted, it was before social media, but people could still comment online, e-mail stories, and, of course, e-mail cruel jokes. News sources plastered photos of me all over to sell newspapers, banner ads online, and to keep people tuned to the TV. Do you recall a particular image of me, say, wearing a beret?
Den här brådskan att fördöma, möjliggjord av tekniken, ledde till en mobb av virtuella stenkastare. Visst, det var innan sociala medier, men folk kunde kommentera online, e-posta historier och förstås e-posta grymma skämt. Nyhetskällor la upp bilder på mig överallt för att sälja tidningar, onlinereklam, och för att hålla folk kvar vid TVn. Minns ni en särskild bild av mig, där jag har en basker på mig?
Now, I admit I made mistakes -- especially wearing that beret.
Jag erkänner att jag har gjort misstag, särskilt att bära basker.
(Laughter)
Men uppmärksamheten och fördömandena jag fick, inte storyn,
But the attention and judgment that I received -- not the story, but that I personally received -- was unprecedented. I was branded as a tramp, tart, slut, whore, bimbo, and, of course, "that woman." I was seen by many, but actually known by few. And I get it: it was easy to forget that that woman was dimensional, had a soul and was once unbroken.
men som jag personligen fick, hade aldrig tidigare skådats. Jag stämplades som slampa, slyna, subba, hora, bimbo, och förstås, "den där kvinnan". Många såg mig men få kände mig. Och jag fattar: det var lätt att glömma att den där kvinnan var verklig, hade en själ och en gång var hel.
When this happened to me 17 years ago, there was no name for it. Now we call it "cyberbullying" and "online harassment." Today, I want to share some of my experience with you, talk about how that experience has helped shape my cultural observations, and how I hope my past experience can lead to a change that results in less suffering for others.
När detta hände mig för 17 år sedan fanns det inget ord för det. Nu kallar vi det nätmobbing och nättrakasserier. Idag vill jag dela några av mina erfarenheter med er, tala om hur den upplevelsen har format mina kulturella observationer, och hur jag hoppas att min upplevelse kan leda till en förändring som innebär mindre lidande för andra.
In 1998, I lost my reputation and my dignity. I lost almost everything. And I almost lost my life.
1998 förlorade jag mitt rykte och min värdighet. Jag förlorade nästan allt, och jag förlorade nästan livet.
Let me paint a picture for you. It is September of 1998. I'm sitting in a windowless office room inside the Office of the Independent Counsel, underneath humming fluorescent lights. I'm listening to the sound of my voice, my voice on surreptitiously taped phone calls that a supposed friend had made the year before. I'm here because I've been legally required to personally authenticate all 20 hours of taped conversation. For the past eight months, the mysterious content of these tapes has hung like the sword of Damocles over my head. I mean, who can remember what they said a year ago? Scared and mortified, I listen, listen as I prattle on about the flotsam and jetsam of the day; listen as I confess my love for the president, and, of course, my heartbreak; listen to my sometimes catty, sometimes churlish, sometimes silly self being cruel, unforgiving, uncouth; listen, deeply, deeply ashamed, to the worst version of myself, a self I don't even recognize.
Låt mig måla upp en bild för er. Det är september 1998. Jag sitter i ett kontorsrum utan fönster på oberoende åklagarmyndigheten under surrande lysrör. Jag lyssnar till ljudet av min egen röst, min röst på smyginspelade telefonsamtal som en påstådd vän hade spelat in året innan. Jag är här för att jag blivit lagstadgat inkallad för att personligen autentisera alla 20 timmarna av inspelade samtal. De senaste åtta månaderna har inspelningarnas mystiska innehåll hängt över mitt huvud som ett damoklessvärd. Jag menar, vem minns vad de sa för ett år sedan? Rädd och förödmjukad lyssnar jag till hur jag pladdrar på om allt och ingenting; hur jag erkänner min kärlek till presidenten, och förstås min hjärtesorg; lyssnar till hur jag ibland är småelak, ibland rå, ibland larvig, grym, oförlåtande, ohyfsad; jag lyssnar, djupt skamsen, till den värsta versionen av mig själv, ett jag som jag inte ens känner igen.
A few days later, the Starr Report is released to Congress, and all of those tapes and transcripts, those stolen words, form a part of it. That people can read the transcripts is horrific enough. But a few weeks later, the audiotapes are aired on TV, and significant portions made available online. The public humiliation was excruciating. Life was almost unbearable.
Ett par dagar senare överlämnas Starr-rapporten till kongressen och alla band och utskrifter, de stulna orden, är en del av den. Att människor kan läsa utskrifterna är hemskt nog, men några veckor senare spelas ljudbanden upp på TV, och stora delar av dem läggs ut på nätet. Den offentliga förnedringen var olidlig. Livet var nästan outhärdligt.
This was not something that happened with regularity back then in 1998, and by "this," I mean the stealing of people's private words, actions, conversations or photos, and then making them public -- public without consent, public without context and public without compassion.
Detta var inget som hörde till vanligheterna 1998, och med detta menar jag stölden av människors privata ord och handlingar, konversationer eller fotografier, för att offentliggöra dem - offentliggöra utan samtycke, offentliggöra utan sammanhang, och offentliggöra utan medkänsla.
Fast-forward 12 years, to 2010, and now social media has been born. The landscape has sadly become much more populated with instances like mine, whether or not someone actually made a mistake, and now, it's for both public and private people. The consequences for some have become dire, very dire.
Vi spolar framåt 12 år till 2010, sociala medier har nu fötts. Landskapet har sorgligt nog befolkats med fler fall som mitt, oavsett om någon har gjort ett misstag eller inte, och nu berör det både offentliga personer och privatpersoner. Konsekvenserna för en del har varit förfärliga.
I was on the phone with my mom in September of 2010, and we were talking about the news of a young college freshman from Rutgers University, named Tyler Clementi. Sweet, sensitive, creative Tyler was secretly webcammed by his roommate while being intimate with another man. When the online world learned of this incident, the ridicule and cyberbullying ignited. A few days later, Tyler jumped from the George Washington Bridge to his death. He was 18.
Jag pratade i telefon med min mamma i september 2010, och vi diskuterade nyheten om en ung collegestudent från Rutgers University, Tyler Clementi, Söta, känsliga, kreativa Tyler blev smygfilmad med webbkamera av sin rumskompis när han var intim med en annan man. När onlinevärlden fick nys om detta, startade förlöjligandet och nätmobbingen. Ett par dagar senare hoppade Tyler från George Washington-bron och dog. Han var 18.
My mom was beside herself about what happened to Tyler and his family, and she was gutted with pain in a way that I just couldn't quite understand. And then eventually, I realized she was reliving 1998, reliving a time when she sat by my bed every night, reliving -- (Chokes up)
Min mamma var förtvivlad över vad som hänt Tyler och hans familj, och hon var chockad på ett sätt som jag inte riktigt kunde förstå, men så småningom insåg jag att hon återupplevde 1998, återupplevde en tid då hon satt vid min säng varje kväll, återupplevde en tid då hon tvingade mig att duscha med badrumsdörren öppen,
sorry -- reliving a time when she made me shower with the bathroom door open, and reliving a time when both of my parents feared that I would be humiliated to death, literally.
och återupplevde en tid då båda mina föräldrar fruktade att jag skulle förödmjukas till döds, bokstavligt talat.
Today, too many parents haven't had the chance to step in and rescue their loved ones. Too many have learned of their child's suffering and humiliation after it was too late. Tyler's tragic, senseless death was a turning point for me. It served to recontextualize my experiences, and I then began to look at the world of humiliation and bullying around me and see something different.
Idag finns det alltför många föräldrar som inte haft möjligheten att kliva in och rädda sina älskade. Alltför många har fått kännedom om sitt barns lidande och förnedring när det varit för sent. Tylers tragiska, meningslösa död var en vändpunkt för mig. Den satte min upplevelse i ett sammanhang på nytt, jag började se på förnedringen och mobbingen i världen runtom mig och noterade något annorlunda.
In 1998, we had no way of knowing where this brave new technology called the internet would take us. Since then, it has connected people in unimaginable ways -- joining lost siblings, saving lives, launching revolutions ... But the darkness, cyberbullying, and slut-shaming that I experienced had mushroomed. Every day online, people -- especially young people, who are not developmentally equipped to handle this -- are so abused and humiliated that they can't imagine living to the next day. And some, tragically, don't. And there's nothing virtual about that.
1998 hade vi ingen aning om vart den modiga nya tekniken, internet, skulle föra oss. Sedan dess har den sammankopplat människor på ofattbara sätt, återförenat syskon, räddat liv, startat revolutioner, men mörkret, nätmobbingen, all slut-shaming som jag upplevde har ökat lavinartat. Varje dag på nätet blir människor, särskilt unga människor, som inte är utvecklingsmässigt utrustade att hantera detta, så misshandlade och förnedrade att de inte kan tänka sig att leva en dag till, och tragiskt nog är det några som inte heller gör det, det är inget virtuellt med det.
Childline, a UK nonprofit that's focused on helping young people on various issues, released a staggering statistic late last year: from 2012 to 2013, there was an 87 percent increase in calls and e-mails related to cyberbullying. A meta-analysis done out of the Netherlands showed that for the first time, cyberbullying was leading to suicidal ideations more significantly than offline bullying. And you know, what shocked me -- although it shouldn't have -- was other research last year that determined humiliation was a more intensely felt emotion than either happiness or even anger.
ChildLine, en brittisk organisation som hjälper unga människor, visade förbluffande statistik i slutet av förra året: från 2012 till 2013 var det en 87-procentig ökning i samtal och e-post som handlade om nätmobbing. En metaanalys som gjordes i Holland visade att för första gången ledde nätmobbing till självmordstankar i högre utsträckning än offline-mobbing. Det som chockade mig, trots att det inte borde ha gjort det, var annan forskning förra året som visade att förödmjukelse är en mer intensiv känsla än glädje eller ilska.
Cruelty to others is nothing new. But online, technologically enhanced shaming is amplified, uncontained and permanently accessible. The echo of embarrassment used to extend only as far as your family, village, school or community. But now, it's the online community too. Millions of people, often anonymously, can stab you with their words, and that's a lot of pain. And there are no perimeters around how many people can publicly observe you and put you in a public stockade. There is a very personal price to public humiliation, and the growth of the internet has jacked up that price.
Grymhet mot andra är inget nytt, men på nätet förstärks den teknologiskt förbättrade uthängningen, den är otyglad och för alltid tillgänglig. Skammens eko brukade bara nå familjen, byn, skolan eller samhället, men nu finns nätsamhället också. Miljoner människor, ofta anonyma, som kan hugga dig med sina ord, orsaka mycket smärta, och det finns inga gränser för hur många människor som kan observera dig offentligt och ställa dig vid en offentlig skampåle. Det finns ett väldigt personligt pris på offentlig förödmjukelse, och internets tillväxt har höjt det priset.
For nearly two decades now, we have slowly been sowing the seeds of shame and public humiliation in our cultural soil, both on- and offline. Gossip websites, paparazzi, reality programming, politics, news outlets and sometimes hackers all traffic in shame. It's led to desensitization and a permissive environment online, which lends itself to trolling, invasion of privacy and cyberbullying. This shift has created what Professor Nicolaus Mills calls "a culture of humiliation." Consider a few prominent examples just from the past six months alone. Snapchat, the service which is used mainly by younger generations and claims that its messages only have the life span of a few seconds. You can imagine the range of content that that gets. A third-party app which Snapchatters use to preserve the life span of the messages was hacked, and 100,000 personal conversations, photos and videos were leaked online, to now have a life span of forever. Jennifer Lawrence and several other actors had their iCloud accounts hacked, and private, intimate, nude photos were plastered across the internet without their permission. One gossip website had over five million hits for this one story. And what about the Sony Pictures cyberhacking? The documents which received the most attention were private e-mails that had maximum public embarrassment value.
I nästan två decennier har vi långsamt sått skammens och den offentliga förnedringens frön i vår kulturella jord, både online och offline. Skvallersidor, paparazzis, reality-TV, politik, TV-kanaler och ibland hackare, alla driver handel med skam. Det har lett till avtrubbning och en tillåtande miljö på nätet som leder till trollande, integritetsbrott och nätmobbing. Den här förändringen har skapat vad professor Nicolaus Mills kallar en förnedringskultur. Tänk på ett par framträdande exempel, bara från det senaste halvåret. Snapchat, tjänsten som används främst av yngre generationer och som hävdar att dess meddelanden bara varar i några sekunder. Ni kan ju tänka er vilket innehåll det får. En tredjeparts-app som Snapchattare använder för att bevara meddelanden, hackades, och 100 000 personliga konversationer, foton och filmer läckte ut på nätet och varar nu för evigt. Jennifer Lawrence och andra skådespelare har fått sina iCloud-konton hackade, och privata, intima nakenbilder har postats kors och tvärs på internet utan deras medgivande. En skvallersajt fick mer än fem miljoner besök på den storyn. Och intrånget mot Sony Pictures? Dokumenten som fick mest uppmärksamhet var privata e-postmeddelanden med maximalt offentligt skamvärde.
But in this culture of humiliation, there is another kind of price tag attached to public shaming. The price does not measure the cost to the victim, which Tyler and too many others -- notably, women, minorities and members of the LGBTQ community -- have paid, but the price measures the profit of those who prey on them. This invasion of others is a raw material, efficiently and ruthlessly mined, packaged and sold at a profit. A marketplace has emerged where public humiliation is a commodity, and shame is an industry. How is the money made? Clicks. The more shame, the more clicks. The more clicks, the more advertising dollars. We're in a dangerous cycle. The more we click on this kind of gossip, the more numb we get to the human lives behind it. And the more numb we get, the more we click. All the while, someone is making money off of the back of someone else's suffering. With every click, we make a choice. The more we saturate our culture with public shaming, the more accepted it is, the more we will see behavior like cyberbullying, trolling, some forms of hacking and online harassment. Why? Because they all have humiliation at their cores. This behavior is a symptom of the culture we've created. Just think about it.
Men i den här förnedringskulturen finns det en annan prislapp på offentligt skambeläggande. Priset mäter inte kostnaden för offret, som Tyler och så många andra, särskilt kvinnor, minoriteter, och HBTQ-personer fått betala, priset mäter vinsten för de som skor sig på dem. Dessa kränkningar av andra är råmaterial, effektivt och skoningslöst utvunnet, paketerat och sålt med vinst. En marknad har uppstått, där offentlig förnedring är en handelsvara och skam är en industri. Hur tjänas pengarna? Klick. Ju mer skam, desto fler klick. Ju fler klick, desto fler annonsdollar. Vi är i en farlig cirkel. Ju mer vi klickar på sånt här skvaller, desto mer avtrubbade blir vi inför liven bakom det, och ju mer avtrubbade vi blir, desto mer klickar vi. Och under tiden tjänar någon pengar på någon annans lidande. Vi gör ett val med varje klick. Ju mer vi mättar vår kultur med offentligt skambeläggande, desto mer accepterat blir det, och desto mer kommer vi se beteenden som nätmobbing, trollande, vissa former av hacking och nättrakasserier. Varför? För att kärnan i dem är förnedring. Detta beteende är ett symptom på den kultur vi har skapat. Tänk på det.
Changing behavior begins with evolving beliefs. We've seen that to be true with racism, homophobia and plenty of other biases, today and in the past. As we've changed beliefs about same-sex marriage, more people have been offered equal freedoms. When we began valuing sustainability, more people began to recycle. So as far as our culture of humiliation goes, what we need is a cultural revolution. Public shaming as a blood sport has to stop, and it's time for an intervention on the internet and in our culture.
Att ändra beteenden startar med att utveckla övertygelser. Vi har sett det med rasism, homofobi och många andra fördomar, idag och förut. Allteftersom vi har ändrat vår övertygelse om samkönade äktenskap, har fler människor erbjudits jämlika rättigheter. När vi började värdera hållbarhet, började fler människor att sopsortera. Så när det gäller vår förnedringskultur, behöver vi en kulturell revolution. Offentlig förnedring som blodssport måste upphöra, och det är dags för ett ingripande på internet och i vår kultur.
The shift begins with something simple, but it's not easy. We need to return to a long-held value of compassion, compassion and empathy. Online, we've got a compassion deficit, an empathy crisis.
Förändringen börjar med något enkelt, men det är inte lätt. Vi måste återvända till våra värderingar om medkänsla och empati. På nätet har vi underskott på medkänsla, en empatikris.
Researcher Brené Brown said, and I quote, "Shame can't survive empathy." Shame cannot survive empathy. I've seen some very dark days in my life. It was the compassion and empathy from my family, friends, professionals and sometimes even strangers that saved me. Even empathy from one person can make a difference. The theory of minority influence, proposed by social psychologist Serge Moscovici, says that even in small numbers, when there's consistency over time, change can happen. In the online world, we can foster minority influence by becoming upstanders. To become an upstander means instead of bystander apathy, we can post a positive comment for someone or report a bullying situation. Trust me, compassionate comments help abate the negativity. We can also counteract the culture by supporting organizations that deal with these kinds of issues, like the Tyler Clementi Foundation in the US; in the UK, there's Anti-Bullying Pro; and in Australia, there's PROJECT ROCKIT.
Forskaren Brené Brown sa, jag citerar, "Skam kan inte överleva empati." Skam kan inte överleva empati. Jag har haft en del väldigt mörka dagar i mitt liv, och det var medkänslan och empatin från familj, vänner och proffs, ibland också främlingar, som räddade mig. Empati från en enda person kan göra skillnad. Teorin om minoritetspåverkan, som lagts fram av socialpsykologen Serge Moscovici, säger att om än i litet antal, om det bara finns konsekvens över tid, kan man åstadkomma förändring. I onlinevärlden kan vi utveckla minoritetspåverkan genom att bli <i>upstanders</i>. Att vara en upstander innebär att man istället för åskådarens apati postar en positiv kommentar till någon eller rapporterar en mobbingsituation. Tro mig, medkännande kommentarer kan mildra negativiteten. Vi kan också motverka kulturen genom att stödja organisationer som jobbar med dessa frågor, som Tyler Clementi Foundation i USA, i Storbritannien finns Anti-Bullying Pro, och i Australien finns Project Rockit.
We talk a lot about our right to freedom of expression. But we need to talk more about our responsibility to freedom of expression. We all want to be heard, but let's acknowledge the difference between speaking up with intention and speaking up for attention. The internet is the superhighway for the id. But online, showing empathy to others benefits us all and helps create a safer and better world. We need to communicate online with compassion, consume news with compassion and click with compassion. Just imagine walking a mile in someone else's headline.
Vi pratar mycket om vår rätt till yttrandefrihet, men vi behöver prata mer om vårt ansvar gentemot yttrandefriheten. Alla vill bli hörda, men låt oss erkänna skillnaden mellan att tala med ett syfte och att tala för uppmärksamhet. Internet är en supermotorväg för detet, men att visa empati för andra på nätet gynnar oss alla och hjälper oss skapa en säkrare och bättre värld. Vi behöver kommunicera online med medkänsla, konsumera nyheter med medkänsla och klicka med medkänsla. Föreställ er bara att gå en mil i någon annans rubrik.
I'd like to end on a personal note. In the past nine months, the question I've been asked the most is "Why?" Why now? Why was I sticking my head above the parapet? You can read between the lines in those questions, and the answer has nothing to do with politics. The top-note answer was and is "Because it's time." Time to stop tiptoeing around my past, time to stop living a life of opprobrium and time to take back my narrative.
Jag skulle vilja avsluta med en personlig kommentar. De senaste nio månaderna har jag ofta fått frågan varför. Varför nu? Varför kommer jag ut ur mitt gömställe? Man kan läsa mellan raderna i de frågorna, och svaret har inget med politik att göra. Svaret är: för att det är dags, dags att sluta trippa på tå runt mitt förflutna; dags att sluta leva ett liv i vanära; och dags att ta tillbaka min berättelse.
It's also not just about saving myself. Anyone who is suffering from shame and public humiliation needs to know one thing: You can survive it. I know it's hard. It may not be painless, quick or easy, but you can insist on a different ending to your story. Have compassion for yourself. We all deserve compassion and to live both online and off in a more compassionate world.
Det handlar inte heller bara om att rädda mig själv. Alla som lider av skam och offentlig förnedring behöver veta en sak: Du kan överleva det. Jag vet att det är svårt. Det är kanske inte smärtfritt, snabbt eller enkelt, men du kan insistera på ett annat slut på din historia. Ha medkänsla med dig själv. Alla förtjänar medkänsla och att få leva både online och offline i en mer barmhärtig värld.
Thank you for listening.
Tack för att ni lyssnade.
(Applause and cheers)
(Applåder)