On June 12, 2014, precisely at 3:33 in a balmy winter afternoon in São Paulo, Brazil, a typical South American winter afternoon, this kid, this young man that you see celebrating here like he had scored a goal, Juliano Pinto, 29 years old, accomplished a magnificent deed. Despite being paralyzed and not having any sensation from mid-chest to the tip of his toes as the result of a car crash six years ago that killed his brother and produced a complete spinal cord lesion that left Juliano in a wheelchair, Juliano rose to the occasion, and on this day did something that pretty much everybody that saw him in the six years deemed impossible. Juliano Pinto delivered the opening kick of the 2014 Brazilian World Soccer Cup here just by thinking. He could not move his body, but he could imagine the movements needed to kick a ball. He was an athlete before the lesion. He's a para-athlete right now. He's going to be in the Paralympic Games, I hope, in a couple years. But what the spinal cord lesion did not rob from Juliano was his ability to dream. And dream he did that afternoon, for a stadium of about 75,000 people and an audience of close to a billion watching on TV.
Den 12:e juni 2014, exakt klockan 15:33, under en mild vintereftermiddag i São Paulo, Brazil, det var en typisk sydamerikansk eftermiddag på vintern, gjorde den här unge mannen som du ser fira här som om han hade gjort mål, som heter Juliano Pinto, och är 29 år, en magnifik bedrift. Fast han är förlamad och inte har någon känsel från bröstet ner till tåspetsarna efter en bilolycka som hände för sex år sen, som dödade hans bror och orsakade en svår ryggmärgsskada och gjorde Juliano rullstolsbunden, växte Juliano med uppgiften och gjorde något den här dagen som nästan alla som sett honom under de sex åren trodde var omöjligt. Juliano Pinto gjorde avsparken vid fotbolls-VM 2014 i Brasilien bara genom att tänka. Han kunde inte röra kroppen, men han kunde tänka sig de rörelser som behövdes för att sparka en boll. Han var en idrottsman innan skadan. Han är en handikappidrottare nu. Jag hoppas att han kommer att vara med i de Paralympiska spelen om några år. Vad den brutna ryggraden inte kunde ta ifrån Juliano var hans förmåga att drömma. Och som han drömde den eftermiddagen, inför en stadion med ungefär 75 000 människor och en publik på nästan en miljard som såg det på TV.
And that kick crowned, basically, 30 years of basic research studying how the brain, how this amazing universe that we have between our ears that is only comparable to universe that we have above our head because it has about 100 billion elements talking to each other through electrical brainstorms, what Juliano accomplished took 30 years to imagine in laboratories and about 15 years to plan.
Och den sparken krönte 30 år av grundforskning som studerat hjärnan, hur detta underbara universum som vi har mellan öronen fungerar, som bara är jämförbart med det universum som vi har ovanför huvudet, för det har omkring 100 miljarder enheter som pratar med varandra genom elektriska urladdningar. Det som Juliano åstadkom tog 30 år att tänka ut i laboratorier och ungefär 15 år att planera.
When John Chapin and I, 15 years ago, proposed in a paper that we would build something that we called a brain-machine interface, meaning connecting a brain to devices so that animals and humans could just move these devices, no matter how far they are from their own bodies, just by imagining what they want to do, our colleagues told us that we actually needed professional help, of the psychiatry variety. And despite that, a Scot and a Brazilian persevered, because that's how we were raised in our respective countries, and for 12, 15 years, we made demonstration after demonstration suggesting that this was possible.
När John Chapin och jag för 15 år sen skrev en vetenskaplig artikel och föreslog att vi skulle bygga något vi kallade ett hjärna-maskin-gränssnitt, vilket betydde att vi skulle koppla hjärnan till maskiner så att djur och människor kunde röra på dessa maskiner, oavsett hur långt ifrån deras kroppar de var, bara genom att tänka på vad de ville göra, sa våra kollegor att vi behövde professionell hjälp, av det psykiatriska slaget. Och trots det var det en skotte och en brasilianare som höll ut, för det var så vi var uppfostrade i våra respektive länder, och i 12, 15 år, gjorde vi gång på gång demonstrationer som visade att det här var möjligt.
And a brain-machine interface is not rocket science, it's just brain research. It's nothing but using sensors to read the electrical brainstorms that a brain is producing to generate the motor commands that have to be downloaded to the spinal cord, so we projected sensors that can read hundreds and now thousands of these brain cells simultaneously, and extract from these electrical signals the motor planning that the brain is generating to actually make us move into space. And by doing that, we converted these signals into digital commands that any mechanical, electronic, or even a virtual device can understand so that the subject can imagine what he, she or it wants to make move, and the device obeys that brain command. By sensorizing these devices with lots of different types of sensors, as you are going to see in a moment, we actually sent messages back to the brain to confirm that that voluntary motor will was being enacted, no matter where -- next to the subject, next door, or across the planet. And as this message gave feedback back to the brain, the brain realized its goal: to make us move. So this is just one experiment that we published a few years ago, where a monkey, without moving its body, learned to control the movements of an avatar arm, a virtual arm that doesn't exist. What you're listening to is the sound of the brain of this monkey as it explores three different visually identical spheres in virtual space. And to get a reward, a drop of orange juice that monkeys love, this animal has to detect, select one of these objects by touching, not by seeing it, by touching it, because every time this virtual hand touches one of the objects, an electrical pulse goes back to the brain of the animal describing the fine texture of the surface of this object, so the animal can judge what is the correct object that he has to grab, and if he does that, he gets a reward without moving a muscle. The perfect Brazilian lunch: not moving a muscle and getting your orange juice.
Och ett hjärna-maskin-gränssnitt är inte raketforskning, det är bara hjärnforskning. Det handlar bara om att använda sensorer för att läsa de elektroniska urladdningar som hjärnan producerar för att skapa motorkommandon som måste laddas ner i ryggmärgen, så vi satte samman sensorer som kan läsa hundratals och nu tusentals av dessa hjärnceller samtidigt, och som ifrån dessa elektriska signaler kan utläsa den motoriska planeringen som hjärnan skapar för att faktiskt få oss att röra oss i vår omgivning. Och genom att göra det konverterade vi dessa signaler till digitala kommandon som vilken mekanisk, elektronisk eller virtuell maskin kan förstå så att personen kan tänka sig vad han, hon eller den vill röra på, och maskinen lyder hjärnans order. Genom att utrusta dessa maskiner med olika typer av sensorer, som ni strax kommer att få se, skickade vi faktiskt meddelanden tillbaka till hjärnan för att bekräfta att den viljemässiga rörelsen utfördes, oavsett var, bredvid personen, i huset bredvid eller på andra sidan jorden. Och när det här meddelandet gav återkoppling tillbaka till hjärnan insåg hjärnan vilket mål den hade: att få oss att röra oss. Det här är bara ett av de experiment som vi publicerade för ett par år sen, där en apa, utan att röra kroppen lärde sig att kontrollera hur en avatars arm rörde sig, en virtuell arm som inte existerade. Vad ni hör just nu är ljudet från den här apans hjärna när den utforskar tre olika visuellt identiska sfärer i den virtuella rymden. Och för att få en belöning, en droppe apelsinjuice som apor älskar, måste det här djuret upptäcka och välja ett av objekten genom att röra, inte genom att se det, utan röra det, för varje gång den här virtuella handen rör något av föremålen går en elektrisk puls tillbaka till djurets hjärna och beskriver strukturen på ytan av föremålet, så att djuret kan avgöra vilket föremål som är det rätta att plocka upp, och om han gör det får han en belöning utan att ens röra en muskel. Den perfekta brasilianska lunchen: Att inte röra en muskel och ändå få din apelsinjuice.
So as we saw this happening, we actually came and proposed the idea that we had published 15 years ago. We reenacted this paper. We got it out of the drawers, and we proposed that perhaps we could get a human being that is paralyzed to actually use the brain-machine interface to regain mobility. The idea was that if you suffered -- and that can happen to any one of us. Let me tell you, it's very sudden. It's a millisecond of a collision, a car accident that transforms your life completely. If you have a complete lesion of the spinal cord, you cannot move because your brainstorms cannot reach your muscles. However, your brainstorms continue to be generated in your head. Paraplegic, quadriplegic patients dream about moving every night. They have that inside their head. The problem is how to get that code out of it and make the movement be created again.
(Skratt) När vi såg det här hända kom vi fram till och föreslog idén som vi hade publicerat för 15 år sen. Vi genomförde resultatet av studien. Vi tog fram den ur lådan och vi föreslog att vi kanske kunde få en förlamad människa att använda hjärna-maskin-gränssnittet för att få tillbaka sin rörlighet. Tanken var att om man har utsatts... och det kan hända vem som helst av oss. Det går väldigt fort. Krocken tar en millisekund, en bilolycka som förändrar ens liv totalt. Om man får ett brott på ryggmärgen kan man inte röra sig, för signalerna från hjärnan når inte musklerna. Men signalerna fortsätter att produceras i hjärnan. Delvis eller helt förlamade patienter drömmer om att de rör sig varje natt. Det finns i deras huvuden. Problemet är hur de ska få ut signalerna från huvudet
So what we proposed was, let's create a new body. Let's create a robotic vest. And that's exactly why Juliano could kick that ball just by thinking, because he was wearing the first brain-controlled robotic vest that can be used by paraplegic, quadriplegic patients to move and to regain feedback.
så att rörelserna kan produceras igen. Vad vi föreslog var att skapa en ny kropp. Vi bygger en robotväst. Och det är just därför som Juliano kunde sparka bollen bara genom att tänka, för att han hade på sig den första hjärnkontrollerade robotvästen som kan användas av patienter som är helt eller delvis förlamade för att röra sig och få signaler tillbaka.
That was the original idea, 15 years ago. What I'm going to show you is how 156 people from 25 countries all over the five continents of this beautiful Earth, dropped their lives, dropped their patents, dropped their dogs, wives, kids, school, jobs, and congregated to come to Brazil for 18 months to actually get this done. Because a couple years after Brazil was awarded the World Cup, we heard that the Brazilian government wanted to do something meaningful in the opening ceremony in the country that reinvented and perfected soccer until we met the Germans, of course. (Laughter) But that's a different talk, and a different neuroscientist needs to talk about that. But what Brazil wanted to do is to showcase a completely different country, a country that values science and technology, and can give a gift to millions, 25 million people around the world that cannot move any longer because of a spinal cord injury. Well, we went to the Brazilian government and to FIFA and proposed, well, let's have the kickoff of the 2014 World Cup be given by a Brazilian paraplegic using a brain-controlled exoskeleton that allows him to kick the ball and to feel the contact of the ball. They looked at us, thought that we were completely nuts, and said, "Okay, let's try." We had 18 months to do everything from zero, from scratch. We had no exoskeleton, we had no patients, we had nothing done. These people came all together and in 18 months, we got eight patients in a routine of training and basically built from nothing this guy, that we call Bra-Santos Dumont 1. The first brain-controlled exoskeleton to be built was named after the most famous Brazilian scientist ever, Alberto Santos Dumont, who, on October 19, 1901, created and flew himself the first controlled airship on air in Paris for a million people to see. Sorry, my American friends, I live in North Carolina, but it was two years before the Wright Brothers flew on the coast of North Carolina. (Applause) Flight control is Brazilian. (Laughter)
Det var originaltanken, för 15 år sen. Vad jag ska visa er är hur 156 människor från 25 länder i alla världsdelar på vår vackra jord, släppte sina vanliga liv, släppte sina patent, släppte sina hundar, sina fruar, barn, skolor, jobb, och samlades i Brasilien i 18 månader för att få det här gjort. Ett par år efter att Brasilien blev utsedda att arrangera VM hörde vi att den brasilianska regeringen ville göra något meningsfullt under öppningsceremonin i landet som tog fotbollen till en ny nivå och utvecklade den till perfektion tills vi mötte tyskarna, förstås. (Skratt) Men det är ett annat föredrag, och en annan hjärnforskare får berätta om det. (Skratt) Men vad Brasilien ville göra var att visa ett helt annat land, ett land som värderar vetenskap och teknik, och som kan ge en gåva till miljoner, 25 miljoner människor runtom i världen som inte längre kan röra sig på grund av ryggmärgsskador. Vi kontaktade den brasilianska regeringen och FIFA och föreslog att avsparken för VM 2014 skulle göras av en förlamad brasiliansk person genom ett hjärnkontrollerat exoskelett som låter honom sparka bollen och känna kontakten med bollen. De tittade på oss, och trodde att vi var helt galna, och sa, "Okej, vi försöker." Vi hade 18 månader på oss att göra allt från första början. Vi hade inget exoskelett, vi hade inga patienter, vi hade inte gjort något. Alla de här människorna samlades och på 18 månader fick vi igång åtta patienter i ett träningsprogram och byggde den här killen från grunden, vi kallar honom Bra-Santos Dumont 1. Det första hjärnkontrollerade exoskelettet som byggdes fick sitt namn efter den mest kända brasilianske forskaren någonsin, Alberto Santos Dumont, som den 19:e oktober 1901 i Paris flög det första luftskeppet som han själv skapat, och sågs av en miljon människor. Jag är ledsen, mina amerikanska vänner, jag bor i North Carolina, men det var två år innan bröderna Wright flög längs North Carolinas kust. (Applåder) Flygning är brasilianskt.
So we went together with these guys and we basically put this exoskeleton together, 15 degrees of freedom, hydraulic machine that can be commanded by brain signals recorded by a non-invasive technology called electroencephalography that can basically allow the patient to imagine the movements and send his commands to the controls, the motors, and get it done. This exoskeleton was covered with an artificial skin invented by Gordon Cheng, one of my greatest friends, in Munich, to allow sensation from the joints moving and the foot touching the ground to be delivered back to the patient through a vest, a shirt. It is a smart shirt with micro-vibrating elements that basically delivers the feedback and fools the patient's brain by creating a sensation that it is not a machine that is carrying him, but it is he who is walking again.
(Skratt) Vi samarbetade alltså med den här gruppen och vi satte samman exoskelettet tillsammans, 15 frihetsgrader, en hydraulisk maskin, som kan styras av signaler från hjärnan som registreras av en icke-invasiv teknik som kallas elektroencefalografi, som låter patienten tänka sig rörelserna och skicka sina kommandon till kontrollerna, motorerna och få dem att hända. Vi täckte exoskelettet med en konstgjord hud som uppfunnits av Gordon Cheng, en av mina bästa vänner, i München, för att signaler om hur lederna rörde sig och hur foten rörde marken skulle kunna skickas till patienten genom en väst, eller en slags skjorta. Det är en smart skjorta med smådelar som vibrerar på mikronivå som skickar vidare feedback och lurar patientens hjärna genom att skapa en känsla av att det inte är maskinen som bär honom
So we got this going, and what you'll see here is the first time one of our patients, Bruno, actually walked. And he takes a few seconds because we are setting everything, and you are going to see a blue light cutting in front of the helmet because Bruno is going to imagine the movement that needs to be performed, the computer is going to analyze it, Bruno is going to certify it, and when it is certified, the device starts moving under the command of Bruno's brain. And he just got it right, and now he starts walking. After nine years without being able to move, he is walking by himself. And more than that -- (Applause) -- more than just walking, he is feeling the ground, and if the speed of the exo goes up, he tells us that he is walking again on the sand of Santos, the beach resort where he used to go before he had the accident. That's why the brain is creating a new sensation in Bruno's head.
utan att det är han som går igen. Vi satte igång det här, och det ni ser här är första gången en av våra patienter, Bruno, faktiskt går. Han tar några sekunder på sig, för vi sätter igång allting, och ni kommer att se en blå lampa framtill på hjälmen för Bruno ska tänka på rörelsen som behöver göras, datorn kommer att analysera den, Bruno kommer att godkänna den, och när den är godkänd börjar maskinen röra sig som den blivit tillsagd av Brunos hjärna. Och han fick precis till det och nu börjar han gå. Han har inte kunnat röra sig på nio år men nu går han på egen hand. Och dessutom... (Applåder) utöver att gå, känner han av marken, och ifall exot rör sig snabbare säger han att han går på Santos strand, strandorten dit han brukade åka innan han råkade ut för olyckan. Det är därför hjärnan skapar en ny känsla i Brunos huvud.
So he walks, and at the end of the walk -- I am running out of time already -- he says, "You know, guys, I need to borrow this thing from you when I get married, because I wanted to walk to the priest and see my bride and actually be there by myself. Of course, he will have it whenever he wants.
Så han går, och i slutet av gångturen - jag börjar få slut på tid redan - säger han, "Vet ni killar, jag skulle behöva låna den här av er när jag ska gifta mig, för jag skulle vilja gå fram till prästen och se min brud och faktiskt göra det själv. Självklart får han ha den när han vill.
And this is what we wanted to show during the World Cup, and couldn't, because for some mysterious reason, FIFA cut its broadcast in half. What you are going to see very quickly is Juliano Pinto in the exo doing the kick a few minutes before we went to the pitch and did the real thing in front of the entire crowd, and the lights you are going to see just describe the operation. Basically, the blue lights pulsating indicate that the exo is ready to go. It can receive thoughts and it can deliver feedback, and when Juliano makes the decision to kick the ball, you are going to see two streams of green and yellow light coming from the helmet and going to the legs, representing the mental commands that were taken by the exo to actually make that happen. And in basically 13 seconds, Juliano actually did. You can see the commands. He gets ready, the ball is set, and he kicks. And the most amazing thing is, 10 seconds after he did that, and looked at us on the pitch, he told us, celebrating as you saw, "I felt the ball." And that's priceless. (Applause)
Och det här är det vi ville visa under VM, men som vi inte kunde, eftersom FIFA av någon mystisk anledning bröt sin sändning i halvtid. Vad ni ska få se mycket kort är Juliano Pinto i exot som sparkar till, ett par minuter innan vi gick ut på planen och gjorde den riktiga sparken inför hela publiken, och lamporna som ni kommer se visar bara hur det hela går till. När de blå lamporna lyser betyder det att exot är redo att köra. Det kan ta emot tankar och det kan skicka feedback, och när Juliano tar beslutet att sparka till bollen kommer ni att se två flöden av grönt och gult ljus som kommer från hjälmen och går ner till benen, som representerar de mentala kommandon som exot har tagit emot, för att de faktiskt ska hända. Och på ungefär 13 sekunder gjorde Juliano det. Ni kan se kommandona. Han gör sig klar, bollen ligger där, och han sparkar. Och det mest underbara är, att 10 sekunder efter att han gjort det och tittade på oss på planen, sa han jublande, "Jag kände bollen." Det är ovärderligt. (Applåder)
So where is this going to go? I have two minutes to tell you that it's going to the limits of your imagination. Brain-actuating technology is here. This is the latest: We just published this a year ago, the first brain-to-brain interface that allows two animals to exchange mental messages so that one animal that sees something coming from the environment can send a mental SMS, a torpedo, a neurophysiological torpedo, to the second animal, and the second animal performs the act that he needed to perform without ever knowing what the environment was sending as a message, because the message came from the first animal's brain.
Vart kommer det här att leda? Jag har två minuter på mig att berätta att det är på väg bortom din fantasis gränser. Hjärnstyrningstekniken är här. Det här är det senaste: Vi publicerade det för ett år sen, det första hjärna-till-hjärna-gränssnittet som låter två djur skicka mentala meddelanden så att ett djur som ser något i sin omgivning kan skicka ett mentalt SMS, en neurofysiologisk torped, till det andra djuret, och det andra djuret utför den handling som det behöver utföra utan att någonsin veta vilket slags meddelande han fått utifrån eftersom meddelandet kom från det första djurets hjärna.
So this is the first demo. I'm going to be very quick because I want to show you the latest. But what you see here is the first rat getting informed by a light that is going to show up on the left of the cage that he has to press the left cage to basically get a reward. He goes there and does it. And the same time, he is sending a mental message to the second rat that didn't see any light, and the second rat, in 70 percent of the times is going to press the left lever and get a reward without ever experiencing the light in the retina.
Det här är en första demo. Jag ska vara väldigt snabb för jag vill visa er det senaste. Men vad ni ser här är att den första råttan får information genom en lampa som lyser till vänster i buren om att den ska trycka till vänster för att få en belöning. Den går dit och gör det. Och samtidigt skickar den ett mentalt meddelande till den andra råttan som inte såg någon lampa, och den andra råttan kommer i 70 procent av fallen att trycka ner spaken och få en belöning utan att någonsin ha upplevt ljuset på näthinnan.
Well, we took this to a little higher limit by getting monkeys to collaborate mentally in a brain net, basically to donate their brain activity and combine them to move the virtual arm that I showed you before, and what you see here is the first time the two monkeys combine their brains, synchronize their brains perfectly to get this virtual arm to move. One monkey is controlling the x dimension, the other monkey is controlling the y dimension. But it gets a little more interesting when you get three monkeys in there and you ask one monkey to control x and y, the other monkey to control y and z, and the third one to control x and z, and you make them all play the game together, moving the arm in 3D into a target to get the famous Brazilian orange juice. And they actually do. The black dot is the average of all these brains working in parallel, in real time. That is the definition of a biological computer, interacting by brain activity and achieving a motor goal.
Vi tog det här ännu längre genom att låta apor samarbeta mentalt i ett hjärnnätverk, genom att donera sin hjärnaktivitet och kombinera dem för att flytta den virtuella arm som jag visade förut, och vad ni ser här är första gången som de två aporna kombinerar sina hjärnor, synkroniserar sina hjärnor perfekt för att förflytta den virtuella armen. En apa kontrollerar x-dimensionen, och den andra apan kontrollerar y-dimensionen. Men det blir lite mer intressant när man sätter tre apor där inne och man ber en apa kontrollera x och y, en annan att kontrollera y och z, och den tredje x och z, och man får dem att spela spelet tillsammans, att förflytta 3D-armen till ett mål för att få den brasilianska apelsinjuicen. Och de gör faktiskt det. Den svarta pricken är kombinationen av dessa hjärnor som jobbar parallellt, i realtid. Det är definitionen av en biologisk dator, som interagerar genom hjärnaktivitet och uppnår ett motoriskt mål.
Where is this going? We have no idea. We're just scientists. (Laughter) We are paid to be children, to basically go to the edge and discover what is out there. But one thing I know: One day, in a few decades, when our grandchildren surf the Net just by thinking, or a mother donates her eyesight to an autistic kid who cannot see, or somebody speaks because of a brain-to-brain bypass, some of you will remember that it all started on a winter afternoon in a Brazilian soccer field with an impossible kick.
Vart är det här på väg? Vi har ingen aning. (Skratt) Vi är bara forskare. (Skratt) Vi får betalt för att vara barn, att ta oss till gränslandet och upptäcka vad som finns där ute. Men jag vet en sak: En dag, om ett par årtionden, när våra barnbarn surfar på nätet bara genom att tänka, eller en mor kan låta ut sitt seende till ett autistiskt barn som inte kan se, eller någon kan tala med hjälp av en hjärna-till-hjärna-koppling, då kommer några av er komma ihåg att det hela började en vintereftermiddag på en brasiliansk fotbollsplan med en omöjlig spark.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)
Thank you.
Tack så mycket. Tack.
Bruno Giussani: Miguel, thank you for sticking to your time. I actually would have given you a couple more minutes, because there are a couple of points we want to develop, and, of course, clearly it seems that we need connected brains to figure out where this is going. So let's connect all this together. So if I'm understanding correctly, one of the monkeys is actually getting a signal and the other monkey is reacting to that signal just because the first one is receiving it and transmitting the neurological impulse.
Bruno Giussani: Miguel, tack för att du höll tiden. Jag skulle faktiskt ha gett dig några fler minuter, för det finns några saker vi skulle vilja utveckla och vi behöver nog sammankopplade hjärnor för att veta vart det här tar vägen. Så nu kopplar vi ihop det här. Om jag har förstått dig rätt så får den ena apan faktiskt en signal och den andra apan reagerar på den signalen för att den första tar emot den och skickar vidare nervimpulsen.
Miguel Nicolelis: No, it's a little different. No monkey knows of the existence of the other two monkeys. They are getting a visual feedback in 2D, but the task they have to accomplish is 3D. They have to move an arm in three dimensions. But each monkey is only getting the two dimensions on the video screen that the monkey controls. And to get that thing done, you need at least two monkeys to synchronize their brains, but the ideal is three. So what we found out is that when one monkey starts slacking down, the other two monkeys enhance their performance to get the guy to come back, so this adjusts dynamically, but the global synchrony remains the same. Now, if you flip without telling the monkey the dimensions that each brain has to control, like this guy is controlling x and y, but he should be controlling now y and z, instantaneously, that animal's brain forgets about the old dimensions and it starts concentrating on the new dimensions. So what I need to say is that no Turing machine, no computer can predict what a brain net will do. So we will absorb technology as part of us. Technology will never absorb us. It's simply impossible.
Miguel Nicolelis: Nej, inte riktigt. Ingen apa vet om att det finns två andra apor. De får visuell feedback i 2D, men uppgiften de ska lösa är i 3D. De ska förflytta en arm i tre dimensioner. Men varje apa ser bara två dimensioner på den videoskärm som den apan kontrollerar. Och för att klara av det behöver man minst två apor för att synkronisera deras hjärnor, men idealet är tre. Vad vi upptäckte är att när en apa börjar tappa fokus förbättrar de andra två sin prestation för att få den första att komma tillbaka så det här justeras dynamiskt, men den globala synkroniteten förblir densamma. Men om man utan att berätta det för apan ändrar dimensionerna som varje hjärna ska kontrollera, till exempel om den killen kontrollerar x och y, men han nu ska kontrollera y och z, glömmer det djurets hjärna genast de gamla dimensionerna och börjar koncentrera sig på de nya dimensionerna. Så vad jag vill säga är att det inte finns någon Turing-maskin, ingen dator kan förutsäga vad ett hjärnnätverk kommer att göra. Vi kommer att absorbera teknik som en del av oss själva. Tekniken kommer aldrig att absorbera oss. Det är helt enkelt omöjligt.
BG: How many times have you tested this? And how many times have you succeeded versus failed?
BG: Hur många gånger har du testat det här? Och hur många gånger har du lyckats och misslyckats?
MN: Oh, tens of times. With the three monkeys? Oh, several times. I wouldn't be able to talk about this here unless I had done it a few times. And I forgot to mention, because of time, that just three weeks ago, a European group just demonstrated the first man-to-man brain-to-brain connection. BG: And how does that play? MN: There was one bit of information -- big ideas start in a humble way -- but basically the brain activity of one subject was transmitted to a second object, all non-invasive technology. So the first subject got a message, like our rats, a visual message, and transmitted it to the second subject. The second subject received a magnetic pulse in the visual cortex, or a different pulse, two different pulses. In one pulse, the subject saw something. On the other pulse, he saw something different. And he was able to verbally indicate what was the message the first subject was sending through the Internet across continents.
MN: Oj, tiotals gånger. Med de tre aporna? Ja, flera gånger. Jag hade inte kunnat prata om det här om jag inte hade gjort det flera gånger. Och jag glömde att säga, eftersom jag hade ont om tid att för bara tre veckor sedan var det en europeisk grupp som demonstrerade en första hjärna-till-hjärna-koppling på människor. BG: Och hur går det till? MN: Det fanns en informationsenhet - stora idéer börjar ofta blygsamt - men i stort sett överfördes hjärnaktivitet från en individ till en annan individ, med hjälp av icke-invasiv teknik. Den första testpersonen fick ett meddelande, som våra råttor, ett visuellt meddelande, och överförde det till den andra testpersonen. Den andra testpersonen tog emot en magnetisk puls i sin syncortex, eller en annan puls, två olika pulser. I den ena pulsen såg testpersonen någonting. I den andra pulsen såg han något annat. Och han kunde också berätta muntligt vilket meddelande den första personen hade skickat
Moderator: Wow. Okay, that's where we are going. That's the next TED Talk at the next conference. Miguel Nicolelis, thank you. MN: Thank you, Bruno. Thank you.
genom internet över kontinenter. BG: Wow. Okej, det är dit vi är på väg. Det blir nästa TED-föredrag vid nästa konferens.