I want to talk today about how reading can change our lives and about the limits of that change. I want to talk to you about how reading can give us a shareable world of powerful human connection. But also about how that connection is always partial. How reading is ultimately a lonely, idiosyncratic undertaking.
Idag vill jag tala om hur läsandet kan förändra våra liv och om begränsningarna i denna förändring. Jag vill tala med er om hur läsande kan ge oss en värld vi kan dela, full av stark mänsklig samhörighet. Men även om hur denna samhörighet aldrig är fullkomlig. Hur läsande i slutändan är en enslig, individuell uppgift.
The writer who changed my life was the great African American novelist James Baldwin. When I was growing up in Western Michigan in the 1980s, there weren't many Asian American writers interested in social change. And so I think I turned to James Baldwin as a way to fill this void, as a way to feel racially conscious. But perhaps because I knew I wasn't myself African American, I also felt challenged and indicted by his words. Especially these words: "There are liberals who have all the proper attitudes, but no real convictions. When the chips are down and you somehow expect them to deliver, they are somehow not there." They are somehow not there. I took those words very literally. Where should I put myself?
Författaren som förändrade mitt liv var den framstående afroamerikanska romanförfattaren James Baldwin. När jag växte upp i västra Michigan på 1980-talet fanns det få asiatisk-amerikanska författare som skrev om social förändring. Jag tror det var därför jag vände mig till James Baldwin som ett sätt att fylla detta tomrum, ett sätt att känna mig rasmedveten. Men kanske för att jag inte själv var afroamerikanska kände jag mig också utmanad och anklagad av hans ord. Särskilt av dessa ord: "Det finns liberaler som har alla korrekta åsikter men inga verkliga övertygelser. När det kommer till kritan och det förväntas resultat finns de plötsligt inte där." De finns plötsligt inte där. Jag tog dessa ord mycket bokstavligt. Var bör jag placera mig själv?
I went to the Mississippi Delta, one of the poorest regions in the United States. This is a place shaped by a powerful history. In the 1960s, African Americans risked their lives to fight for education, to fight for the right to vote. I wanted to be a part of that change, to help young teenagers graduate and go to college. When I got to the Mississippi Delta, it was a place that was still poor, still segregated, still dramatically in need of change.
Jag åkte till Mississippi Delta, ett av de fattigaste områdena i USA. Detta är en plats av stor historisk betydelse. Afroamerikaner riskerade på 60-talet sina liv för rätten till utbildning och för rösträtt. Jag ville vara en del av denna förändring och hjälpa tonåringar att nå examen och gå vidare till college. När jag kom till Mississippi-deltat var det fortfarande en fattig plats, fortfarande segregerat, fortfarande i drastiskt behov av förändring.
My school, where I was placed, had no library, no guidance counselor, but it did have a police officer. Half the teachers were substitutes and when students got into fights, the school would send them to the local county jail.
I min skola, där jag var placerad, fanns det inget bibliotek, ingen studiehandledare, men det fanns en polistjänsteman. Hälften av lärarna var vikarier och när eleverna bråkade blev de skickade till det lokala häktet.
This is the school where I met Patrick. He was 15 and held back twice, he was in the eighth grade. He was quiet, introspective, like he was always in deep thought. And he hated seeing other people fight. I saw him once jump between two girls when they got into a fight and he got himself knocked to the ground. Patrick had just one problem. He wouldn't come to school. He said that sometimes school was just too depressing because people were always fighting and teachers were quitting. And also, his mother worked two jobs and was just too tired to make him come. So I made it my job to get him to come to school. And because I was crazy and 22 and zealously optimistic, my strategy was just to show up at his house and say, "Hey, why don't you come to school?" And this strategy actually worked, he started to come to school every day. And he started to flourish in my class. He was writing poetry, he was reading books. He was coming to school every day.
Detta är skolan där jag träffade Patrick. Han var 15 år, hade gått om två klasser, och gick nu i åttonde klass. Han var tystlåten och inåtvänd som om han alltid satt i djupa tankar. Han hatade att se folk bråka. En gång såg jag honom gå emellan två tjejer som var i slagsmål och blev själv nedslagen. Patrick hade ett enda problem. Han ville inte komma till skolan. Han sa att ibland var skolan bara för nedslående med ständiga bråk och lärare som sa upp sig. Därtill hade hans mor två jobb och var för trött för att få honom till skolan. Så det blev mitt jobb att få honom att komma till skolan. Och eftersom jag var tokig, 22 år och nitiskt optimistisk var min strategi att åka hem till honom och säga: "Hej, vill du komma till skolan?" Och det funkade faktiskt. Han började komma till skolan varje dag. Och han började blomstra på mina lektioner. Han skrev dikter, han läste böcker. Han kom till skolan varje dag.
Around the same time that I had figured out how to connect to Patrick, I got into law school at Harvard. I once again faced this question, where should I put myself, where do I put my body? And I thought to myself that the Mississippi Delta was a place where people with money, people with opportunity, those people leave. And the people who stay behind are the people who don't have the chance to leave. I didn't want to be a person who left. I wanted to be a person who stayed. On the other hand, I was lonely and tired. And so I convinced myself that I could do more change on a larger scale if I had a prestigious law degree. So I left.
Ungefär samtidigt som jag hade börjat få verklig kontakt med Patrick kom jag in på juridikprogrammet på Harvard. Återigen tvingades jag fundera på var jag skulle placera mig själv, var behövs jag? Och jag tänkte för mig själv att Mississippi-deltat är en plats där folk med pengar, folk med möjligheter, de ger sig av. Och de som stannar kvar är de som inte kan ge sig av. Jag ville inte vara bland dem som gav sig av. Jag ville vara bland dem som stannade. Å andra sidan så kände jag mig ensam och trött. Så jag övertygade mig själv att jag kunde bidra till förändring i en större omfattning om jag hade en prestigefylld juridikexamen. Så jag gav mig av.
Three years later, when I was about to graduate from law school, my friend called me and told me that Patrick had got into a fight and killed someone. I was devastated. Part of me didn't believe it, but part of me also knew that it was true. I flew down to see Patrick. I visited him in jail. And he told me that it was true. That he had killed someone. And he didn't want to talk more about it. I asked him what had happened with school and he said that he had dropped out the year after I left. And then he wanted to tell me something else. He looked down and he said that he had had a baby daughter who was just born. And he felt like he had let her down. That was it, our conversation was rushed and awkward.
Tre år senare när jag snart skulle gå ut juridikprogrammet blev jag uppringd av en vän som berättade att Patrick hade hamnat i slagsmål och dödat en person. Jag var förkrossad. En del av mig trodde inte på det, men en annan del visste att det var sant. Jag flög ner för att träffa Patrick. Jag besökte honom i häktet. Och han berättade för mig att det var sant. Att han hade dödat en person. Och han ville inte prata mer om det. Jag frågade vad som hade hänt med skolan och han sa att han hade hoppat av året efter det att jag gav mig av. Sedan ville han berätta något mer. Han tittade ner och sa att han hade en liten dotter som var nyfödd. Han kände att han hade svikit henne. Det var allt vi hann med, samtalet kändes stressat och obekvämt.
When I stepped outside the jail, a voice inside me said, "Come back. If you don't come back now, you'll never come back." So I graduated from law school and I went back. I went back to see Patrick, I went back to see if I could help him with his legal case. And this time, when I saw him a second time, I thought I had this great idea, I said, "Hey, Patrick, why don't you write a letter to your daughter, so that you can keep her on your mind?" And I handed him a pen and a piece of paper, and he started to write.
När jag lämnade häktet hörde jag en röst inom mig säga: "Kom tillbaka. Om du inte återvänder nu, så kommer du aldrig att återvända." Så jag gick ut juridikprogrammet och åkte tillbaka. Jag återvände för att möta Patrick, för att se om jag kunde hjälpa honom med hans rättsfall. När jag mötte honom för andra gången trodde jag att jag hade en bra idé, så jag sa: "Patrick, skulle du kanske vilja skriva ett brev till din dotter så att du kan hålla henne i dina tankar?" Och jag gav honom penna och papper, och han började skriva.
But when I saw the paper that he handed back to me, I was shocked. I didn't recognize his handwriting, he had made simple spelling mistakes. And I thought to myself that as a teacher, I knew that a student could dramatically improve in a very quick amount of time, but I never thought that a student could dramatically regress. What even pained me more, was seeing what he had written to his daughter. He had written, "I'm sorry for my mistakes, I'm sorry for not being there for you." And this was all he felt he had to say to her. And I asked myself how can I convince him that he has more to say, parts of himself that he doesn't need to apologize for. I wanted him to feel that he had something worthwhile to share with his daughter.
Men när jag såg pappret som han lämnade tillbaka blev jag chockad. Jag kände inte igen hans handstil, han hade gjort enkla stavfel. Och som lärare visste jag att en elev kunde förbättras avsevärt på mycket kort tid, men jag trodde aldrig att en elev kunde försämras så drastiskt. Men det som smärtade mig mest var att läsa det han hade skrivit till sin dotter. Han hade skrivit: "Förlåt för mina misstag, förlåt för att jag inte har funnits där för dig." Detta var allt han kände att han hade att säga till henne. Jag undrade hur jag kunde övertyga honom om att det fanns mer att säga, att det fanns delar av honom som han inte behövde be om förlåtelse för. Jag ville få honom att inse att han hade något värdefullt att dela med sin dotter.
For every day the next seven months, I visited him and brought books. My tote bag became a little library. I brought James Baldwin, I brought Walt Whitman, C.S. Lewis. I brought guidebooks to trees, to birds, and what would become his favorite book, the dictionary. On some days, we would sit for hours in silence, both of us reading. And on other days, we would read together, we would read poetry.
Varje dag under de kommande sju månaderna besökte jag honom och tog med mig böcker. Min tygväska blev ett litet bibliotek. Jag tog med mig James Baldwin, Walt Whitman och C.S. Lewis. Jag tog med mig handböcker om träd och fåglar och vad som kom att bli hans favoritbok, en ordbok. Vissa dagar satt vi timmar i tystnad och läste. Andra dagar läste vi tillsammans, vi läste poesi.
We started by reading haikus, hundreds of haikus, a deceptively simple masterpiece. And I would ask him, "Share with me your favorite haikus." And some of them are quite funny. So there's this by Issa: "Don't worry, spiders, I keep house casually." And this: "Napped half the day, no one punished me!" And this gorgeous one, which is about the first day of snow falling, "Deer licking first frost from each other's coats." There's something mysterious and gorgeous just about the way a poem looks. The empty space is as important as the words themselves.
Vi började med att läsa haikus, hundratals haikus, ett bedrägligt enkelt mästerverk. Och jag bad honom att dela med sig av sina favorithaikus. Och några av dem är ganska roliga. Som denna av Issa: "Spindlar, oroa er inte jag städar inte så noga." Och denna: "Slumrade halva dagen, ingen bestraffade mig!" Och denna underbart vackra, som handlar om den första snön: "Hjortar slickar första frosten från varandras päls." Det finns något mystiskt och underbart med hur en dikt ser ut. Mellanrummen är lika viktiga som själva orden.
We read this poem by W.S. Merwin, which he wrote after he saw his wife working in the garden and realized that they would spend the rest of their lives together. "Let me imagine that we will come again when we want to and it will be spring We will be no older than we ever were The worn griefs will have eased like the early cloud through which morning slowly comes to itself" I asked Patrick what his favorite line was, and he said, "We will be no older than we ever were." He said it reminded him of a place where time just stops, where time doesn't matter anymore. And I asked him if he had a place like that, where time lasts forever. And he said, "My mother." When you read a poem alongside someone else, the poem changes in meaning. Because it becomes personal to that person, becomes personal to you.
Vi läste denna dikt av W.S. Merwin som han skrev efter att han sett sin fru arbeta i trädgården och insåg att de skulle spendera resten av sina liv tillsammans. "Låt mig föreställa mig att vi återkommer när vi så vill och det är vår Vi är inte äldre än vi någonsin var De tärande sorgerna har lättat som ett morgonmoln genom vilket morgonen sakta kommer ikapp sig själv" Jag frågade Patrick vilken versrad som var hans favorit och han sa: "Vi är inte äldre än vi någonsin var." Han sa att det påminde honom om en plats där tiden stannat där tid inte längre spelar någon roll. Jag undrade om han hade en sådan plats, där tiden varar för evigt. Han sa: "Min mor." När man läser en dikt tillsammans med någon annan förändras diktens betydelse. När det blir personligt för den andra, blir det även personligt för dig.
We then read books, we read so many books, we read the memoir of Frederick Douglass, an American slave who taught himself to read and write and who escaped to freedom because of his literacy. I had grown up thinking of Frederick Douglass as a hero and I thought of this story as one of uplift and hope. But this book put Patrick in a kind of panic. He fixated on a story Douglass told of how, over Christmas, masters give slaves gin as a way to prove to them that they can't handle freedom. Because slaves would be stumbling on the fields. Patrick said he related to this. He said that there are people in jail who, like slaves, don't want to think about their condition, because it's too painful. Too painful to think about the past, too painful to think about how far we have to go.
Sedan läste vi böcker, så många böcker. Vi läste Frederick Douglass biografi, en amerikansk slav som lärde sig själv att läsa och skriva och som lyckades fly till frihet på grund av att sin läskunnighet. Jag hade alltid sett Frederick Douglass som en hjälte och jag tänkte på hans berättelse som upplyftande och hoppfull. Men den här boken gjorde Patrick panikslagen. Han fixerade på en berättelse om hur husbönderna i juletider gav slavarna gin för att bevisa för dem att de inte skulle klara av att hantera frihet. Eftersom slavarna snubblade runt på åkrarna. Patrick sa att han kunde relatera till detta. Han sa att det finns folk i häktet som, liksom slavar, inte vill tänka på sin situation eftersom det är för plågsamt. För plågsamt att tänka på det förflutna, för plågsamt att tänka på hur långt vi har kvar att gå.
His favorite line was this line: "Anything, no matter what, to get rid of thinking! It was this everlasting thinking of my condition that tormented me." Patrick said that Douglass was brave to write, to keep thinking. But Patrick would never know how much he seemed like Douglass to me. How he kept reading, even though it put him in a panic. He finished the book before I did, reading it in a concrete stairway with no light.
Hans favoritrad var denna: "Vad som helst för att slippa tänka! Det var detta eviga tänkande på min situation som plågade mig så." Patrick tyckte att Douglass var modig som skrev och fortsatte att tänka. Men Patrick skulle aldrig veta hur mycket han liknade Douglass för mig. Hur han fortsatte läsa, trots att det gjorde honom panikslagen. Han avslutade boken före mig. Han läste den i en betonglagd trappa utan belysning.
And then we went on to read one of my favorite books, Marilynne Robinson's "Gilead," which is an extended letter from a father to his son. He loved this line: "I'm writing this in part to tell you that if you ever wonder what you've done in your life ... you have been God's grace to me, a miracle, something more than a miracle."
Sedan började vi läsa en av mina favoritböcker, "Gilead" av Marilynne Robinson, som är ett enda långt brev från en far till sin son. Han tyckte mycket om denna rad: " Jag skriver detta delvis så att du ska veta att om du någonsin funderar över vad du åstadkommit i ditt liv... för mig så har du betytt Guds nåd, ett mirakel, mer än ett mirakel."
Something about this language, its love, its longing, its voice, rekindled Patrick's desire to write. And he would fill notebooks upon notebooks with letters to his daughter. In these beautiful, intricate letters, he would imagine him and his daughter going canoeing down the Mississippi river. He would imagine them finding a mountain stream with perfectly clear water. As I watched Patrick write, I thought to myself, and I now ask all of you, how many of you have written a letter to somebody you feel you have let down? It is just much easier to put those people out of your mind. But Patrick showed up every day, facing his daughter, holding himself accountable to her, word by word with intense concentration.
Något med detta sätt att uttrycka sig, denna kärlek, denna längtan och denna ton återuppväckte Patricks längtan efter att skriva. Och han fyllde åtskilliga anteckningsböcker med brev till sin dotter. I dessa vackra, invecklade brev föreställde han sig själv med sin dotter paddla kanot nerför Mississippifloden. Han föreställde sig att de fann en bergsfors med underbart klart vatten. När jag iakttog Patrick skriva tänkte jag för mig själv, och nu vill jag fråga er alla, hur många av er har skrivit ett brev till någon som ni känt att ni svikit? Det är så mycket lättare att bara sluta tänka på dessa människor. Men Patrick dök upp varje dag och stod framför sin dotter och ställde sig själv till svars inför henne. ord för ord med intensiv koncentration.
I wanted in my own life to put myself at risk in that way. Because that risk reveals the strength of one's heart. Let me take a step back and just ask an uncomfortable question. Who am I to tell this story, as in this Patrick story? Patrick's the one who lived with this pain and I have never been hungry a day in my life. I thought about this question a lot, but what I want to say is that this story is not just about Patrick. It's about us, it's about the inequality between us. The world of plenty that Patrick and his parents and his grandparents have been shut out of. In this story, I represent that world of plenty. And in telling this story, I didn't want to hide myself. Hide the power that I do have.
Jag ville i mitt eget liv våga utsätta mig själv för risker. Att göra det betyder att visa sitt hjärtas styrka. Nu vill jag ta ett steg tillbaka och ställa en obekväm fråga. Vem är jag att berätta denna historia om Patrick? Patrick är den som har levt med denna smärta och jag har inte gått hungrig en enda dag i mitt liv. Jag har tänkt mycket på detta, men det jag vill säga är att berättelsen inte bara handlar om Patrick. Den handlar om oss. Om ojämlikheten mellan oss. Världen av överflöd som Patrick, hans föräldrar och hans far- och morföräldrar blev utestängda från. I denna berättelse representerar jag denna värld av överflöd. Och när jag berättar den vill jag inte dölja mig själv. Dölja den makt jag faktiskt har.
In telling this story, I wanted to expose that power and then to ask, how do we diminish the distance between us? Reading is one way to close that distance. It gives us a quiet universe that we can share together, that we can share in equally.
När jag berättar denna historia vill jag avslöja denna makt för att sedan fråga hur kan vi minska avståndet mellan varandra? Läsande är ett sätt att förkorta detta avstånd. Det ger oss en stillsam värld som vi kan dela med varandra som vi kan dela i jämlikhet.
You're probably wondering now what happened to Patrick. Did reading save his life? It did and it didn't. When Patrick got out of prison, his journey was excruciating. Employers turned him away because of his record, his best friend, his mother, died at age 43 from heart disease and diabetes. He's been homeless, he's been hungry.
Nu undrar du kanske vad som hände med Patrick. Räddade läsandet hans liv? Ja och nej. När Patrick kom ut från fängelset hade han en olidlig resa framför sig. Arbetsgivare avvisade honom på grund av hans kriminella bakgrund, hans bästa vän, hans mor, dog vid 43 års ålder av hjärtsjukdom och diabetes. Han har varit hemlös, han har gått hungrig.
So people say a lot of things about reading that feel exaggerated to me. Being literate didn't stop him form being discriminated against. It didn't stop his mother from dying. So what can reading do? I have a few answers to end with today.
Så folk säger mycket om läsande som för mig känns överdrivet. Att vara läs-och skrivkunnig räddade honom inte från diskriminering. Det förhindrade inte hans mors död. Så vad är läsandet bra för? Jag har några svar som avslut.
Reading charged his inner life with mystery, with imagination, with beauty. Reading gave him images that gave him joy: mountain, ocean, deer, frost. Words that taste of a free, natural world. Reading gave him a language for what he had lost. How precious are these lines from the poet Derek Walcott? Patrick memorized this poem. "Days that I have held, days that I have lost, days that outgrow, like daughters, my harboring arms."
Läsandet fyllde hans inre liv med mystik, med fantasi, med skönhet. Läsandet gav honom inre bilder som skänkte honom glädje: berg, hav, hjort, frost. Ord som ger en smak av en fri och äkta värld. Läsandet gav honom orden för det han hade förlorat. Hur dyrbara är inte dessa ord skrivna av poeten Derek Walcott? Patrick lärde sig denna dikt utantill. "Dagar som jag haft, dagar som jag förlorat, dagar, som liksom döttrar, växer ur min skyddande famn."
Reading taught him his own courage. Remember that he kept reading Frederick Douglass, even though it was painful. He kept being conscious, even though being conscious hurts. Reading is a form of thinking, that's why it's difficult to read because we have to think. And Patrick chose to think, rather than to not think. And last, reading gave him a language to speak to his daughter. Reading inspired him to want to write. The link between reading and writing is so powerful. When we begin to read, we begin to find the words. And he found the words to imagine the two of them together. He found the words to tell her how much he loved her.
Läsandet lärde honom förstå sitt eget mod. Kom ihåg att han fortsatte läsa verk av Fredrick Douglass trots att han fann dem smärtsamma. Han fortsatte vara medveten, trots att medvetenhet gör ont. Läsandet är en form av tankearbete. Det är därför det är så svårt att läsa, eftersom det betyder att vi måste tänka. Och Patrick valde att tänka, snarare än att inte tänka. Läsandet gav honom ett språk för att kunna tala med sin dotter. Läsandet inspirerade honom att vilja skriva. Det finns en stark länk mellan läsande och skrivande. När vi börjar läsa börjar vi finna ord. Han fann orden som fick honom att föreställa sig dem två tillsammans. Han fann orden för att beskriva hur mycket han älskade henne.
Reading also changed our relationship with each other. It gave us an occasion for intimacy, to see beyond our points of view. And reading took an unequal relationship and gave us a momentary equality. When you meet somebody as a reader, you meet him for the first time, newly, freshly. There is no way you can know what his favorite line will be. What memories and private griefs he has. And you face the ultimate privacy of his inner life. And then you start to wonder, "Well, what is my inner life made of? What do I have that's worthwhile to share with another?"
Läsandet förändrade också vårt förhållande till varandra. Det gav oss en möjlighet till ömhet, att bortse från våra sätt att se på saker. Och läsandet tog ett ojämlikt förhållande och gav tillbaka ett ögonblick av jämlikhet. När du möter en person som en läsare möter du honom för första gången. på nytt, om igen. Det är omöjligt att veta på förhand vilken som är hans favoritrad. Vilka minnen och sorger han bär på. Och du ställs inför hans innersta hemligheter. Och sedan börjar du undra: "Vad består egentligen mitt inre liv av? Vad har jag som är värt att dela med någon annan?"
I want to close on some of my favorite lines from Patrick's letters to his daughter. "The river is shadowy in some places but the light shines through the cracks of trees ... On some branches hang plenty of mulberries. You stretch your arm straight out to grab some." And this lovely letter, where he writes, "Close your eyes and listen to the sounds of the words. I know this poem by heart and I would like you to know it, too."
Jag vill avsluta med några av mina favoritrader från Patricks brev till hans dotter. "Floden är skuggig på vissa platser men ljuset skiner igenom trädens springor ... På några av grenarna hänger mängder av mullbär. Du sträcker ut din arm för att plocka några." Och detta underbara brev där han skriver: "Blunda och lyssna till ljudet av orden. Jag kan den här dikten utantill och jag skulle vilja att också du lärde dig den."
Thank you so much everyone.
Tack så mycket allihopa.
(Applause)
(Applåder)