So since I was here last in '06, we discovered that global climate change is turning out to be a pretty serious issue, so we covered that fairly extensively in Skeptic magazine. We investigate all kinds of scientific and quasi-scientific controversies, but it turns out we don't have to worry about any of this because the world's going to end in 2012.
Så, sedan jag var här sist 2006 har vi upptäckt att global klimatförändring visar sig vara en synnerligen allvarlig sak. Varför vi genomlös det ganska så rejält i tidningsmagasinet Skeptic. Vi undersökte all tänkbara vetenskapliga och kvasi-vetenskapliga kontroverser. Men det visar sig att vi inte behöver oroa oss över dessa saker eftersom jorden kommer att utplånas år 2012.
Another update: You will recall I introduced you guys to the Quadro Tracker. It's like a water dowsing device. It's just a hollow piece of plastic with an antenna that swivels around. And you walk around, and it points to things. Like if you're looking for marijuana in students' lockers, it'll point right to somebody. Oh, sorry. (Laughter) This particular one that was given to me finds golf balls, especially if you're at a golf course and you check under enough bushes. Well, under the category of "What's the harm of silly stuff like this?" this device, the ADE 651, was sold to the Iraqi government for 40,000 dollars apiece. It's just like this one, completely worthless, in which it allegedly worked by "electrostatic magnetic ion attraction," which translates to "pseudoscientific baloney" -- would be the nice word -- in which you string together a bunch of words that sound good, but it does absolutely nothing. In this case, at trespass points, allowing people to go through because your little tracker device said they were okay, actually cost lives. So there is a danger to pseudoscience, in believing in this sort of thing.
Ytterligare en uppdatering: Ni kommer ihåg att jag introducerade för er slagrutan Quadro. Den fungerar precis som en slagruta för att hitta vatten. Den består av en bit ihålig plast med en antenn som snurrar omkring. Så när du knallar omkring så pekar den på saker. Så om du letar efter marijuana i studentkorridorernas skåp, så kommer den att peka ut det. Åh, förlåt. (Skratt) Det här specifika exemplaret som jag fick hittar golf bollar säsrkilt om du är på en golfbana och tittar under tillräckligt många buskar. Nåväl, under kategorin "Vad är det för harm med tramsiga saker som det här?" den här saken, ADE 651 såldes till den Irakiska staten för 40 000 dollar styck. Den är, precis som den här, totalt värdelös, med påståendet att den fungerar med "elektrostatisk magnetisk jon attraktion," vilket översätts till "psedovetenskapligt skitsnack" -- skulle vara ett bra ordval -- när man sätter ihop en massa ord som i sig låter bra men inte betyder något alls. I detta fall, vid säkerhetskontroller, lät man människor gå igenom baserat på grönt ljus från den här lilla spårarprylen, vilket faktiskt kostade liv. Så det finns en fara i psedovetenskap, i att tro på den här sortens saker.
So what I want to talk about today is belief. I want to believe, and you do too. And in fact, I think my thesis here is that belief is the natural state of things. It is the default option. We just believe. We believe all sorts of things. Belief is natural; disbelief, skepticism, science, is not natural. It's more difficult. It's uncomfortable to not believe things. So like Fox Mulder on "X-Files," who wants to believe in UFOs? Well, we all do, and the reason for that is because we have a belief engine in our brains. Essentially, we are pattern-seeking primates. We connect the dots: A is connected to B; B is connected to C. And sometimes A really is connected to B, and that's called association learning.
Så vad jag vill prata om här idag är tilltro. Jag vill tro, och du också. Och faktiskt, jag tror att min tes här är att tilltro är sakernas naturliga tillstånd. Det är det som är förvalt. Vi har tilltro. Vi tror på alla möjliga sorters saker. Tro är naturligt. Misstro, skepticism, vetenskap, är inte naturligt. Det är svårare. Det är inte komfortabelt att inte tro på saker. Så som Fox Molder i "Arkiv X," som vill tro på UFOs? Nå, vi alla gör det. Och anledningen till det är att vi har en tilltro maskin i vår hjärna. I grunden är vi mönstersökande primater. Vi sammanfogar punkterna: A är fogad till B; B är fogad till C. Och ibland är faktiskt A sammankopplad med B. Och det kallas associations inlärning.
We find patterns, we make those connections, whether it's Pavlov's dog here associating the sound of the bell with the food, and then he salivates to the sound of the bell, or whether it's a Skinnerian rat, in which he's having an association between his behavior and a reward for it, and therefore he repeats the behavior. In fact, what Skinner discovered is that, if you put a pigeon in a box like this, and he has to press one of these two keys, and he tries to figure out what the pattern is, and you give him a little reward in the hopper box there -- if you just randomly assign rewards such that there is no pattern, they will figure out any kind of pattern. And whatever they were doing just before they got the reward, they repeat that particular pattern. Sometimes it was even spinning around twice counterclockwise, once clockwise and peck the key twice. And that's called superstition, and that, I'm afraid, we will always have with us.
Vi hittar mönster, vi skapar dessa kopplingar, oavsett om det är Pavlovs hund här som kopplar samman ljudet av klockan med mat, och därigenom utsöndrar saliv vid ljudet av en klocka, eller om det är en av Prof. Skinners labråttor, som får en association mellan dennes beteende och belöning för det, och därför repeterar det beteendet. Faktiskt är det så, att vad Prof. Skinner upptäckte var att om du hade en duva i en låda som den här, och den fick trycka på en av två nycklar för att lista ut vilket mönster det var som skulle ge honom en liten belöning i lådan där. Om man helt slumpmässigt delade ut belöningar på så sätt att det inte fanns ett mönster, kom de att hitta på vilket mönster som helst Och vad de än hittade på precis innan de blev belönade repeterade de det särskilda mönstret. Ibland till och med att snurra runt två gånger motsols, en gång med sols och dubbelpicka på nyckeln. Och det är vad som kallas vidskepelse. Och det, är jag rädd, kommer alltid att följa oss.
I call this process "patternicity" -- that is, the tendency to find meaningful patterns in both meaningful and meaningless noise. When we do this process, we make two types of errors. A Type I error, or false positive, is believing a pattern is real when it's not. Our second type of error is a false negative. A Type II error is not believing a pattern is real when it is. So let's do a thought experiment. You are a hominid three million years ago walking on the plains of Africa. Your name is Lucy, okay? And you hear a rustle in the grass. Is it a dangerous predator, or is it just the wind? Your next decision could be the most important one of your life. Well, if you think that the rustle in the grass is a dangerous predator and it turns out it's just the wind, you've made an error in cognition, made a Type I error, false positive. But no harm. You just move away. You're more cautious. You're more vigilant. On the other hand, if you believe that the rustle in the grass is just the wind, and it turns out it's a dangerous predator, you're lunch. You've just won a Darwin award. You've been taken out of the gene pool.
Jag kallar den här processen "mönsterstrukturera" det vill säga, tendensen att finna meningsfulla strukturella mönster, av både meningsfull och meningslöst brus. När vi kör den här processen, gör vi två typer av fel. Ett typ 1 fel, eller positivt falskt, är att tro att ett mönster är riktigt när det inte är det. Den andra feltypen är ett negativt falskt fel. Ett typ 2 fel är att inte tro att ett mönster är riktigt när det är det. Så låt oss göra ett tankeexprimetn. Du är en huminid för tre miljoner år sedan gåendes på Afrikas slätter. Du heter Lucy, ok? Och du hör ett rassel i gräset. Är det ett farligt rovdjur, eller är det bara vinden? Ditt nästa beslut kan vara det mest betydelsefulla i ditt liv. Nå, om du tror att rasslet i gräset är ett farligt rovdjur och det visar sig vara bara vinden, så har du gjort ett tankefel, ett typ 1 fel, positivt falskt. Men ingen skada skedd, Du bara går vidare. Du är mer försiktig och mer vaksam. Å andra sidan, om du tror att rasslet i gräset bara är vinden, och det visar sig vara ett farligt rovdjur, så är du lunch. Du har vunnit ett "Darwin Award". Du har tagits bort från gen-poolen.
Now the problem here is that patternicities will occur whenever the cost of making a Type I error is less than the cost of making a Type II error. This is the only equation in the talk by the way. We have a pattern detection problem that is assessing the difference between a Type I and a Type II error is highly problematic, especially in split-second, life-and-death situations. So the default position is just: Believe all patterns are real -- All rustles in the grass are dangerous predators and not just the wind. And so I think that we evolved ... there was a natural selection for the propensity for our belief engines, our pattern-seeking brain processes, to always find meaningful patterns and infuse them with these sort of predatory or intentional agencies that I'll come back to.
Problemet här är att mönsterstrukturer uppkommer så fort priset för att göra ett typ 1 fel är mindre än priset att göra ett typ 2 fel. Detta är den enda ekvationen i föredraget förresten. Vi har ett mönsterigenkännings problem vilket ligger i att värdera skillnaden mellan ett typ 1 och ett typ 2 fel är mycket svårt. speciellt i ögonblickliga, livshotande situationer. Så det förprogrammerade är att "tro att alla mönsterstrukturer är riktiga." "Allt rasslande i gräset är farliga rovdjur och inte bara vinden." Och så tror jag att vi utvecklades ... det fanns ett naturligt urval av böjelsen att ha en inbillningsmotor, att ha en mönster-letande process i hjärnan, att alltid finna meningsfulla mönster och delge dessa den här sorten av rovdjurs- eller avsiktliga innebörder som jag kommer att komma tillbaka till.
So for example, what do you see here? It's a horse head, that's right. It looks like a horse. It must be a horse. That's a pattern. And is it really a horse? Or is it more like a frog? See, our pattern detection device, which appears to be located in the anterior cingulate cortex -- it's our little detection device there -- can be easily fooled, and this is the problem. For example, what do you see here? Yes, of course, it's a cow. Once I prime the brain -- it's called cognitive priming -- once I prime the brain to see it, it pops back out again even without the pattern that I've imposed on it. And what do you see here? Some people see a Dalmatian dog. Yes, there it is. And there's the prime. So when I go back without the prime, your brain already has the model so you can see it again. What do you see here? Planet Saturn. Yes, that's good. How about here? Just shout out anything you see. That's a good audience, Chris. Because there's nothing in this. Well, allegedly there's nothing.
Så som exempel, vad ser ni här? Det är en hästs huvud, det är riktigt. Det ser ut som en häst. Det måste vara en häst. Det är ett mönster. Men är det verkligen en häst? Eller är det mer likt en groda? Ni förstår, vår mönster detektor, vilken verkar vara belägen i anterior cingulate cortex -- det är vår lilla detektor där -- kan lätt luras, och det är problemet. Till exempel, vad ser ni här? Ja, så klart. Det är en ko. Så fort jag instruerar hjärnan -- det kallas kognitiv preparering -- så fort jag instruerar hjärnan att se det, så poppar det tillbaks igen utan att behöva mönstret jag föreslagit hjärnan. Och vad ser ni här? Vissa människor ser en Dalmatiner. Ja, där är den. Och här är anvisningen. Så när jag går tillbaka utan anvisningen, så har din hjärna redan modellen så att du kan se det igen. Vad ser du här? Planet Saturnus. Ja, det är bra. Vad sägs om det här? Ropa bara ut något ni ser. Det var en bra publik, Chris. För det finns ingenting i det här. Nåväl, det påstås inte finnas någonting.
This is an experiment done by Jennifer Whitson at U.T. Austin on corporate environments and whether feelings of uncertainty and out of control makes people see illusory patterns. That is, almost everybody sees the planet Saturn. People that are put in a condition of feeling out of control are more likely to see something in this, which is allegedly patternless. In other words, the propensity to find these patterns goes up when there's a lack of control. For example, baseball players are notoriously superstitious when they're batting, but not so much when they're fielding. Because fielders are successful 90 to 95 percent of the time. The best batters fail seven out of 10 times. So their superstitions, their patternicities, are all associated with feelings of lack of control and so forth.
Det är ett experiment gjort av Jennifer Whitson vid U.T Austin på företagsmiljöer och huruvida känslor av osäkerhet och att vara utan kontroll får människor att se illusoriska mönster. Det vill säga, nästan alla ser planeten Saturnus. Människor som sätts i ett tillstånd av att vara utom kontroll är mer benägna att se något i det här, vilket påstås vara utan mönster. Med andra ord, böjelsen att finna mönster ökar när man upplever sig sakna kontroll. Till exempel så är baseball spelare ökänt vidskepliga när de spelar som slagmän, men inte så mycket när de spelar som utespelare. Detta för att utespelare lyckas 90 till 95 procent av gångerna. De bästa slagmännen misslyckas 7 av 10 gånger. Så deras vidskeplighet, deras mönsterstrukturerande, är alla associerade med en känsla av att inte ha kontroll och så vidare.
What do you see in this particular one here, in this field? Anybody see an object there? There actually is something here, but it's degraded. While you're thinking about that, this was an experiment done by Susan Blackmore, a psychologist in England, who showed subjects this degraded image and then ran a correlation between their scores on an ESP test: How much did they believe in the paranormal, supernatural, angels and so forth. And those who scored high on the ESP scale, tended to not only see more patterns in the degraded images but incorrect patterns. Here is what you show subjects. The fish is degraded 20 percent, 50 percent and then the one I showed you, 70 percent.
Vad ser ni en det här speciella bilden, i det här fältet? Kan någon se ett föremål här? Det finns faktiskt något där, men det är lågupplöst. Medan ni tänker på det, detta var ett experiment genomfört av Susan Blackmore, en psykolog i England, vilken visade försökspersoner den här lågupplösta bilden och analyserade sedan en korrelation mellan deras poäng och en ESP test, dvs hur mycket de tror på det paranormala, övernaturliga, änglar och så vidare. Och av dem som fick höga poäng på ESP skalan, tenderade att, inte bara se fler mönster i de lågupplösta bilderna, men också felaktiga mönster. Här är vad du visar försökspersonerna. Fisken är lågupplöst till 20 procent, 50 procent och sedan den jag visade er, 70 procent.
A similar experiment was done by another [Swiss] psychologist named Peter Brugger, who found significantly more meaningful patterns were perceived on the right hemisphere, via the left visual field, than the left hemisphere. So if you present subjects the images such that it's going to end up on the right hemisphere instead of the left, then they're more likely to see patterns than if you put it on the left hemisphere. Our right hemisphere appears to be where a lot of this patternicity occurs. So what we're trying to do is bore into the brain to see where all this happens.
Ett liknande experiment genomfördes av en annan [Schweizisk] psykolog vid namn Peter Brugger, som fann signifikant fler meningsfulla mönster när de uppfattades av högra hjärnhalvan, via det vänstra synfältet, än av vänstra halvan. Så om du presenterar bilder för försökspersonen så att de kommer att uppfattas av den högra hjärnhalvan snarare än den vänstra är det mer sannolikt att de kommer att se mönster än om du presenterar de för vänstra halvan. Vår högra hjärnhalva verkar vara där mycket av detta mönsterstrukturerande sker. Så vad vi försöker göra är att borra oss in i hjärnan för att underöka vad allt det här sker någonstans.
Brugger and his colleague, Christine Mohr, gave subjects L-DOPA. L-DOPA's a drug, as you know, given for treating Parkinson's disease, which is related to a decrease in dopamine. L-DOPA increases dopamine. An increase of dopamine caused subjects to see more patterns than those that did not receive the dopamine. So dopamine appears to be the drug associated with patternicity. In fact, neuroleptic drugs that are used to eliminate psychotic behavior, things like paranoia, delusions and hallucinations, these are patternicities. They're incorrect patterns. They're false positives. They're Type I errors. And if you give them drugs that are dopamine antagonists, they go away. That is, you decrease the amount of dopamine, and their tendency to see patterns like that decreases. On the other hand, amphetamines like cocaine are dopamine agonists. They increase the amount of dopamine. So you're more likely to feel in a euphoric state, creativity, find more patterns.
Brugger och hans kollega, Christine Mohr, gav försökspersoner L-DOPA. L-DOPA är en drog, som ni vet, man ger för behandling av Parkinsons, vilken är relaterad till en minskning av dopamin. L-DOPA ökar dopaminet. Och en ökning av dopaminet orsakade försökspersoner att se fler mönster än de som inte fick dopaminet. Så dopamin verkar vara den drog som associeras med mönsterstrukturerande. Faktiskt är det så att, antipsykotiska läkemedel, som används för att eliminera psykotiska beteenden, saker som paranoia, vanföreställningar och hallunisationer, är mönsterstrukturerare. Det är felaktiga mönster, De är positivt falska. De är av typ 1 fel. Och om du ger dem läkemedel som är dopaminsänkande, så försvinner det. Det vill säga, sänker du mängden av dopamin, och deras tendens att se mönster minskar också. Å andra sidan, amfetaminer som kokain, är dopminhöjande. De ökar mängden dopamin. Så det är troligt att du känner dig vara i ett eforiskt tillstånd, kreativt, och finna fler mönster.
In fact, I saw Robin Williams recently talk about how he thought he was much funnier when he was doing cocaine, when he had that issue, than now. So perhaps more dopamine is related to more creativity. Dopamine, I think, changes our signal-to-noise ratio. That is, how accurate we are in finding patterns. If it's too low, you're more likely to make too many Type II errors. You miss the real patterns. You don't want to be too skeptical. If you're too skeptical, you'll miss the really interesting good ideas. Just right, you're creative, and yet you don't fall for too much baloney. Too high and maybe you see patterns everywhere. Every time somebody looks at you, you think people are staring at you. You think people are talking about you. And if you go too far on that, that's just simply labeled as madness. It's a distinction perhaps we might make between two Nobel laureates, Richard Feynman and John Nash. One sees maybe just the right number of patterns to win a Nobel Prize. The other one also, but maybe too many patterns. And we then call that schizophrenia.
Det är att jag hörde Robin Williams nyligen prata om hur han tyckte sig vara mycket roligare när han tog kokain, när han hade det problemet, än nu. Så kanske hög dopaminhalt är relaterad till hög kreativitet. Dopaminet, tror jag, förändrar vårt signal-brus-förhållande. Det vill säga, hur precisa vi är i att finna mönster. Om det är för lågt, så är du troligen benägen att göra för många typ 2 fel. Du missar det faktiska mönstret. Du vill inte vara för skeptisk. Är du alltför skeptisk, kommer du att missa det riktigt intressanta bra idéerna. Precis rätt nivå, så är du kreativ, men går inte på för mycket strunt. För hög nivå och du kanske ser mönster överallt. Varje gång någon tittar på dig, tror du att folk stirrar ut dig. Du tror att folk pratar om dig. Och går du för långt åt det hållet, är det helt enkelt rubricerat som galenskap. Det är distinktion vi kanske kan göra mellan två Nobelpristagare, Richard Feynman och John Nash. Den ene ser kanske precis rätt antal mönster för att vinna ett Nobelpris. Den andra också, men kanske för många mönster. Och vi kallar det då schizofreni.
So the signal-to-noise ratio then presents us with a pattern-detection problem. And of course you all know exactly what this is, right? And what pattern do you see here? Again, I'm putting your anterior cingulate cortex to the test here, causing you conflicting pattern detections. You know, of course, this is Via Uno shoes. These are sandals. Pretty sexy feet, I must say. Maybe a little Photoshopped. And of course, the ambiguous figures that seem to flip-flop back and forth. It turns out what you're thinking about a lot influences what you tend to see. And you see the lamp here, I know. Because the lights on here. Of course, thanks to the environmentalist movement we're all sensitive to the plight of marine mammals. So what you see in this particular ambiguous figure is, of course, the dolphins, right? You see a dolphin here, and there's a dolphin, and there's a dolphin. That's a dolphin tail there, guys.
Så signal-brus-förhållandet ger oss ett mönster-detektions problem. Och så klart ni alla vet exakt vad det här är, eller hur. Och vilket mönster ser ni här? Igen, sätter jag er anterior cingulate cortex på prov här, och orsakar er en konflikt i mönster detektionen. Ni vet, förstås, att detta är Via Uno skor. Det är sandaler. Rätt sexiga fötter, måste jag säga. Kanske lite bildbehandlade. Och förstås, de tvetydiga figurerna som ser ut att byta fram och åter. Det visar sig att det du tänker mycket på influerar vad du tenderar att se. Och ni ser en lampa här, vet jag. För att ljuset är på här. Och förstås, tack vara miljörörelsen så är vi alla känsliga för marina däggdjurs svåra situation. Så vad ni ser i den här speciella, tvetydiga figuren är förstås delfinerna, eller hur. Du ser delfiner här. Och där är en delfin. Och där en delfin. Det där är en delfins stjärtfena, killar.
(Laughter)
(Skratt)
If we can give you conflicting data, again, your ACC is going to be going into hyperdrive. If you look down here, it's fine. If you look up here, then you get conflicting data. And then we have to flip the image for you to see that it's a set up. The impossible crate illusion. It's easy to fool the brain in 2D. So you say, "Aw, come on Shermer, anybody can do that in a Psych 101 text with an illusion like that." Well here's the late, great Jerry Andrus' "impossible crate" illusion in 3D, in which Jerry is standing inside the impossible crate. And he was kind enough to post this and give us the reveal. Of course, camera angle is everything. The photographer is over there, and this board appears to overlap with this one, and this one with that one, and so on. But even when I take it away, the illusion is so powerful because of how are brains are wired to find those certain kinds of patterns.
Om vi kan ge er motstridiga data, igen, kommer era ACC att gå in i hyperdrift. Om ni tittar här nere, så är det ok. Om du tittar upp här, så ges motstridiga data. Och vi måste bilden för att ni skall se att det är en iscensättning. Illusionen den omöjliga lådan. Det är lätt att lura hjärnan i 2D. Så ni säger, "Äh kom igen Shermer, alla kan göra det i en psykologi grundkurstext finns illusioner som den där." Nå här är den framlidne, store Jerry Andrus "omöjliga låda" illusion i 3D, i vilken Jerry står inne i den omöjliga lådan. Och han var snäll nog att publicera den här och låta oss se hur det går till. Såklart, kameravinkel är allt. Fotografen är där borta. Och den här brädan ser ut att överlappa den här, och den här med den, och så vidare. Men även då jag tar bort den så är illusionen så kraftfull för att hjärnan är kopplad att finna de där speciella sorternas mönster.
This is a fairly new one that throws us off because of the conflicting patterns of comparing this angle with that angle. In fact, it's the exact same picture side by side. So what you're doing is comparing that angle instead of with this one, but with that one. And so your brain is fooled. Yet again, your pattern detection devices are fooled.
Det här är en ganska ny som ställer till det för oss genom motstridiga data i jämförelsen mellan den här vinkeln och den där. Det är faktiskt exakt samma bild lagd sida vid sida. Så vad du gör är att du jämför den vinkeln inte med den här, utan med den där. Och så blir din hjärna lurad. Återigen, din mönster detektor är lurad.
Faces are easy to see because we have an additional evolved facial recognition software in our temporal lobes. Here's some faces on the side of a rock. I'm actually not even sure if this is -- this might be Photoshopped. But anyway, the point is still made. Now which one of these looks odd to you? In a quick reaction, which one looks odd? The one on the left. Okay. So I'll rotate it so it'll be the one on the right. And you are correct. A fairly famous illusion -- it was first done with Margaret Thatcher. Now, they trade up the politicians every time. Well, why is this happening? Well, we know exactly where it happens, in the temporal lobe, right across, sort of above your ear there, in a little structure called the fusiform gyrus. And there's two types of cells that do this, that record facial features either globally, or specifically these large, rapid-firing cells, first look at the general face. So you recognize Obama immediately. And then you notice something quite a little bit odd about the eyes and the mouth. Especially when they're upside down, you're engaging that general facial recognition software there.
Ansikten är lätta att se för att vi har ytterligare utvecklad mjukvara för ansiktsigenkänning i tinningsloben. Här är några ansikten på sidan av en klippa. Jag är faktiskt inte riktigt säker om det är -- det kan vara bildbehandlat. Men oavsett, poängen är gjord. Nu vilken av de här två tycker ni verkar konstiga? I snabb överblick, vilken verkar konstig? Den till vänster. Okey. Så jag roterar den, så att den blir den till höger. Och ni har rätt. En ganska berömd illusion -- gjordes första gången med Margaret Thatcher. De förbättrar politiker hela tiden. Nå, varför sker det här? Vi vet precis varför det sker, i tinningsloben, rätt över, typ ovanför ditt öra där. I en liten struktur som kallas "fusiform gyrus". Det finns två typer av celler som gör det här, som tar in ansiktsegenskaper antingen i helhet speciellt dessa stora, snabb-reagerande cellerna, som reagerar på det generella ansiktet. Så du känner igen Obama omedelbart. Och sedan noterar du någonting som är aningen lite udda med ögonen och munnen. Speciellt när ansiktet är upp och ned, så tar du till den generella mjukvaran för ansiktsigenkänning.
Now I said back in our little thought experiment, you're a hominid walking on the plains of Africa. Is it just the wind or a dangerous predator? What's the difference between those? Well, the wind is inanimate; the dangerous predator is an intentional agent. And I call this process agenticity. That is the tendency to infuse patterns with meaning, intention and agency, often invisible beings from the top down. This is an idea that we got from a fellow TEDster here, Dan Dennett, who talked about taking the intentional stance.
Nå jag sade tidigare i vårt lilla tanke experiment, du är en hominid som går på Afrikas slätter. Är det bara vinden eller är det ett farligt rovdjur? Vad är skillnaden mellan dessa två? Nå, vinden är inte levande; det farliga rovdjuret är en medveten agent. Och jag kallar den här processen agentivitet. Det är benägenheten att inge mönster med mening, syfte och agentur, ofta osynliga varelser från ovan och ned. Det här är en idé som vi fått från en TED kamrat här, Dan Dennett, som talade om att välja det medvetna ställningstagandet.
So it's a type of that expanded to explain, I think, a lot of different things: souls, spirits, ghosts, gods, demons, angels, aliens, intelligent designers, government conspiracists and all manner of invisible agents with power and intention, are believed to haunt our world and control our lives. I think it's the basis of animism and polytheism and monotheism. It's the belief that aliens are somehow more advanced than us, more moral than us, and the narratives always are that they're coming here to save us and rescue us from on high. The intelligent designer's always portrayed as this super intelligent, moral being that comes down to design life. Even the idea that government can rescue us -- that's no longer the wave of the future, but that is, I think, a type of agenticity: projecting somebody up there, big and powerful, will come rescue us.
Så det är en expanderad typ av det som förklarar, tror jag, en hel del olika saker, själar, andar, spöken, gudar, demoner, änglar, utomjordingar, inteliigenta designers, regerings konspiratoriker och alla sorters av osynliga agenter med makt och intention, tros ansätta vår värld och kontrollera våra liv. Jag tror att det är basen till animism och polyteism och monoteism. Det är tron att utomjordingar är på något sätt mer avancerade än vi, har högre moral än vi, och som berättelsen alltid går att de har kommit för att rädda och frälsa oss från ovan. Den intelligenta designern porträtteras alltid som denna super intelligenta, moraliska varelse som kommer ned för att formgiva liv. Även tanken att regeringen kan rädda us. Vilket inte längre är en hållbar tanke. Men det är, tror jag, en typ av agentivitet, projektionen att någon där uppe, stor och mäktig skall komma och rädda oss.
And this is also, I think, the basis of conspiracy theories. There's somebody hiding behind there pulling the strings, whether it's the Illuminati or the Bilderbergers. But this is a pattern detection problem, isn't it? Some patterns are real and some are not. Was JFK assassinated by a conspiracy or by a lone assassin? Well, if you go there -- there's people there on any given day -- like when I went there, here -- showing me where the different shooters were. My favorite one was he was in the manhole. And he popped out at the last second, took that shot. But of course, Lincoln was assassinated by a conspiracy. So we can't just uniformly dismiss all patterns like that. Because, let's face it, some patterns are real. Some conspiracies really are true. Explains a lot, maybe.
Och detta är också, tror jag, basen i konspirations teorier. Det finns någon där bakom som drar i alla tåtar. antingen det är Illuminati eller Bilderberggruppen. Men det är ett mönster detektions problem, är det inte. Vissa mönster är riktiga andra är det inte. Var JFK mördad av en konspiration eller av en ensam mördare? Nå, om du åker dit -- så finner du människor varje dag -- som när jag var där, här - som visade mig var de olika skyttarna varit. Min favorit är att han befann sig i en gatubrunn. Och att han tittade fram i sista sekund och sköt. Men såklart, Lincoln blev mördad genom en konspiration. Så vi kan inte konstant avfärda alla sådana mönster. För att, låt oss inse det, vissa mönster är riktiga. Vissa konspirationer är faktiskt sanna. Förklarar en del, kanske.
And 9/11 has a conspiracy theory. It is a conspiracy. We did a whole issue on it. Nineteen members of Al Queda plotting to fly planes into buildings constitutes a conspiracy. But that's not what the "9/11 truthers" think. They think it was an inside job by the Bush administration. Well, that's a whole other lecture. You know how we know that 9/11 was not orchestrated by the Bush administration? Because it worked.
Och 9/11 har en konspirations teori. Det är en konspiration. Vi gjorde ett helt tidningsnummer (Skeptic magazine) om det. 19 medlemmar av Al Quaida som planerade att flyga plan in i byggnader utgör en konspiration. Men det är inte vad "9/11 sanningssägarna" menar. De menar att det var ett inside jobb av Bush administrationen. Nå, det är en hel föreläsning i säg. Men vet ni hur vi vet att 9/11 inte var orkestrerat av Bush administrationen? För att det fungerade.
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)
So we are natural-born dualists. Our agenticity process comes from the fact that we can enjoy movies like these. Because we can imagine, in essence, continuing on. We know that if you stimulate the temporal lobe, you can produce a feeling of out-of-body experiences, near-death experiences, which you can do by just touching an electrode to the temporal lobe there. Or you can do it through loss of consciousness, by accelerating in a centrifuge. You get a hypoxia, or a lower oxygen. And the brain then senses that there's an out-of-body experience. You can use -- which I did, went out and did -- Michael Persinger's God Helmet, that bombards your temporal lobes with electromagnetic waves. And you get a sense of out-of-body experience.
Så vi är naturligt dualistiska. Vår agentivitet process kommer av det faktum att vi kan njuta av filmer som de här. För att vi kan fantisera, i andemeningen vidareutveckla tanken. Vi vet att om du stimulerar tinningsloben,¨ så kan man få fram en känsla av en utomkroppslig upplevelse, nära döden upplevelse, vilket man kan göra genom bara låta en elektrod beröra tinningsloben där. Eller så kan man föra det genom förlust av medvetandet, i accelerationen i en centrifug. Du får hypoxi, eller brist på syre, Och hjärnan upplever att det är en utomkroppslig upplevelse. Du kan använda -- vilket jag gjorde, åkte och testade -- Michael Persingers Gudshjälm, vilken bombarderar dina tinningslober med electromagnetiska vågor. Och du får en känsla av utomkroppslig upplevelse.
So I'm going to end here with a short video clip that sort of brings all this together. It's just a minute and a half. It ties together all this into the power of expectation and the power of belief. Go ahead and roll it.
Så, jag kommer att sluta här med ett kort video klipp som på sätt och vis knytar allt detta samman. Det är bara en och en halv minut. Det knyter ihop allt det vi pratat om i kraften av förväntan och kraften i tron. Kom igen och kör bandet.
Narrator: This is the venue they chose for their fake auditions for an advert for lip balm.
Berättarröst: Detta är arenan man valt för sina falska auditions, för en reklamfilm för läppbalsam.
Woman: We're hoping we can use part of this in a national commercial, right? And this is test on some lip balms that we have over here. And these are our models who are going to help us, Roger and Matt. And we have our own lip balm, and we have a leading brand. Would you have any problem kissing our models to test it?
Kvinna: Vi hoppas att vi kan använda en del av detta för en nationell reklamkampanj, ok. Och detta är en test av vissa läppbalsam som vi har där borta. Detta är våra modeller som kommer att hjälpa oss, Roger och Matt. Och vi har vår egna läppbalsma, och vi har ett marknadsledande märke. SKulle du ha något emot at kyssa våra modeller för att testa dessa.
Girl: No.
Flicka: Nej.
Woman: You wouldn't? (Girl: No.) Woman: You'd think that was fine.
Kvinna: Inte det? (Flicka: Nej.) Kvinna: Du tycker att det är ok.
Girl: That would be fine. (Woman: Okay.)
Flicka: Det är helt ok. (Kvinna: Okej.)
So this is a blind test. I'm going to ask you to go ahead and put a blindfold on. Kay, now can you see anything? (Girl: No.) Pull it so you can't even see down. (Girl: Okay.)
Så detta är en blindtest. Jag skulle vilja be dig att gå och ta på dig en ögonbindel. Kay, kan du se något? (Flicka: Nej.) Sätt den så att du inte ens kan se nedåt. (Flicka: Okej.)
Woman: It's completely blind now, right?
Kvinna: Det är helt mörkt nu, eller?
Girl: Yes. (Woman: Okay.)
Flicka: Ja. (Kvinna: Okej.)
Now, what I'm going to be looking for in this test is how it protects your lips, the texture, right, and maybe if you can discern any flavor or not.
Nu, vad jag kommer att titta efter i det här testet är hur det skyddar dina läppar, texturen, liksom, och kanske om du kan skönja någon smak eller inte.
Girl: Okay. (Woman: Have you ever done a kissing test before?)
Flicka: Okej. (Kvinna: Har du någonsin gjort ett kysstest förut?)
Girl: No.
Flicka: Nej.
Woman: Take a step here. Okay, now I'm going to ask you to pucker up. Pucker up big and lean in just a little bit, okay?
Kvinna: Ta ett steg hit. Okej, nu vill jag att du putar med munnen. Puta ordentligt och luta dig framåt en liten bit, okej.
(Music)
(Musik)
(Laughter)
(Skratt)
(Laughter)
(Skratt)
Woman: Okay. And, Jennifer, how did that feel?
Okej. Och, Jennifer, hur kändes det?
Jennifer: Good.
Jennifer: Bra.
(Laughter)
(Skratt)
Girl: Oh my God!
Flicka: Oh, my God.
(Laughter)
(Skratt)
Michael Shermer: Thank you very much. Thank you. Thanks.
Michael Shermer: Tack så hemskt mycket, Tack. Tackar.