Every day, I listen to harrowing stories of people fleeing for their lives, across dangerous borders and unfriendly seas. But there's one story that keeps me awake at night, and it's about Doaa.
Varje dag hör jag hemska berättelser om människor som flyr för sina liv, över farliga gränser och fientliga hav. Men det finns en berättelse som håller mig vaken om natten, och den handlar om Doaa.
A Syrian refugee, 19 years old, she was living a grinding existence in Egypt working day wages. Her dad was constantly thinking of his thriving business back in Syria that had been blown to pieces by a bomb. And the war that drove them there was still raging in its fourth year. And the community that once welcomed them there had become weary of them. And one day, men on motorcycles tried to kidnap her. Once an aspiring student thinking only of her future, now she was scared all the time.
En syrisk flykting, 19 år gammal, hon levde i en malande tillvaro som daglönearbetare i Egypten. Hennes far tänkte ständigt på sin blomstrande verksamhet hemma i Syrien som hade sprängts i bitar av en bomb. Och kriget som drev dem dit rasade fortfarande, på sitt fjärde år. Och samhället som en gång välkomnade dem hade tröttnat på dem. En dag försökte män på motorcyklar kidnappa henne. En gång var hon en uppåtsträvande student som bara tänkte på sin framtid, nu var hon ständigt rädd.
But she was also full of hope, because she was in love with a fellow Syrian refugee named Bassem. Bassem was also struggling in Egypt, and he said to Doaa, "Let's go to Europe; seek asylum, safety. I will work, you can study -- the promise of a new life." And he asked her father for her hand in marriage.
Men hon var också full av hopp, för hon var kär i en annan syrisk flykting, Bassem. Bassem kämpade också i Egypten, och han sa till Doaa "Låt oss resa till Europa, söka asyl, trygghet. Jag kan jobba, du kan studera - löftet om ett nytt liv." Och han bad hennes far om hennes hand.
But they knew to get to Europe they had to risk their lives, traveling across the Mediterranean Sea, putting their hands in smugglers', notorious for their cruelty. And Doaa was terrified of the water. She always had been. She never learned to swim.
Men de visste att för att komma till Europa måste de riskera sina liv, genom att korsa Medelhavet och lägga sina liv i smugglarnas händer, ökända för sina grymheter. Och Doaa var livrädd för vattnet. Det hade hon alltid varit. Hon lärde sig aldrig att simma.
It was August that year, and already 2,000 people had died trying to cross the Mediterranean, but Doaa knew of a friend who had made it all the way to Northern Europe, and she thought, "Maybe we can, too." So she asked her parents if they could go, and after a painful discussion, they consented, and Bassem paid his entire life savings -- 2,500 dollars each -- to the smugglers.
Det var augusti det året, och 2 000 människor hade redan dött i sitt försök att korsa Medelhavet Men Doaa kände till en vän som hade tagit sig ända till norra Europa, och hon tänkte "Kanske vi klarar det också." Så hon frågade sina föräldrar om de fick åka, och efter en smärtsam diskussion gav de sitt samtycke, och Bassem betalade sina livsbesparingar, 2 500 dollar för var och en av dem, till smugglarna.
It was a Saturday morning when the call came, and they were taken by bus to a beach, hundreds of people on the beach. They were taken then by small boats onto an old fishing boat, 500 of them crammed onto that boat, 300 below, [200] above. There were Syrians, Palestinians, Africans, Muslims and Christians, 100 children, including Sandra -- little Sandra, six years old -- and Masa, 18 months. There were families on that boat, crammed together shoulder to shoulder, feet to feet. Doaa was sitting with her legs crammed up to her chest, Bassem holding her hand.
Det var lördag morgon när samtalet kom, och de fördes med buss till en strand, det var hundratals människor på stranden. De fördes i småbåtar ombord på en gammal fiskebåt, 500 trängde sig ombord på båten. 300 under däck, 500 över. Där fanns syrier, palestinier, afrikaner, muslimer och kristna, 100 barn, däribland Sandra - lilla Sandra, sex år gammal - och Masa, 18 månader. Det fanns familjer på båten, hopträngda tillsammans axel mot axel, fot mot fot. Doaa satt med sina ben trycka mot bröstet, Bassem höll hennes hand.
Day two on the water, they were sick with worry and sick to their stomachs from the rough sea.
Dag två på vattnet var de sjuka av oro och illamående av den grova sjön.
Day three, Doaa had a premonition. And she said to Bassem, "I fear we're not going to make it. I fear the boat is going to sink." And Bassem said to her, "Please be patient. We will make it to Sweden, we will get married and we will have a future."
Dag tre fick Doaa en föraning. Och hon sa till Bassem, "Jag är rädd för att vi inte kommer att klara det. Jag är rädd för att båten kommer att sjunka." Och Bassem sa till henne, "Ha tålamod. Vi kommer att ta oss till Sverige, vi kommer att gifta oss och vi kommer att ha en framtid."
Day four, the passengers were getting agitated. They asked the captain, "When will we get there?" He told them to shut up, and he insulted them. He said, "In 16 hours we will reach the shores of Italy." They were weak and weary. Soon they saw a boat approach -- a smaller boat, 10 men on board, who started shouting at them, hurling insults, throwing sticks, asking them to all disembark and get on this smaller, more unseaworthy boat. The parents were terrified for their children, and they collectively refused to disembark. So the boat sped away in anger, and a half an hour later, came back and started deliberately ramming a hole in the side of Doaa's boat, just below where she and Bassem were sitting. And she heard how they yelled, "Let the fish eat your flesh!" And they started laughing as the boat capsized and sank.
Dag fyra, passagerarna började bli oroliga. De frågade kaptenen, "När kommer vi fram?" Han sa åt dem att hålla käften, och han förolämpade dem. Han sa, "Vi når Italiens stränder om 16 timmar." De var svaga och uttröttade. Snart såg de en båt närma sig - en mindre båt, 10 män ombord, som började skrika åt dem, fara ut i förolämpningar, kasta pinnar, be dem alla att lämna båten och gå ombord på den mindre, sjöodugliga båten. Föräldrarna var livrädda för sina barns skull, och de vägrade kollektivt att gå av. Så båten for iväg i ilska, och kom tillbaka en halvtimme senare och började avsiktligt ramma ett hål i sidan på Doaas båt, precis nedanför där hon och Bassem satt. Och hon hörde hur de skrek, "Låt fiskarna äta ert kött!" Och de började skratta när båten kapsejsade och sjönk.
The 300 people below deck were doomed. Doaa was holding on to the side of the boat as it sank, and watched in horror as a small child was cut to pieces by the propeller. Bassem said to her, "Please let go, or you'll be swept in and the propeller will kill you, too." And remember -- she can't swim. But she let go and she started moving her arms and her legs, thinking, "This is swimming." And miraculously, Bassem found a life ring. It was one of those child's rings that they use to play in swimming pools and on calm seas. And Doaa climbed onto the ring, her arms and her legs dangling by the side. Bassem was a good swimmer, so he held her hand and tread water. Around them there were corpses. Around 100 people survived initially, and they started coming together in groups, praying for rescue. But when a day went by and no one came, some people gave up hope, and Doaa and Bassem watched as men in the distance took their life vests off and sank into the water.
De 300 under däck var dödsdömda. Doaa höll fast i båtens sida medan den sjönk, och såg i skräck hur ett litet barn slets i bitar av propellern. Bassem, sa till henne, "Snälla, släpp taget, annars sugs du in och propellern dödar dig också." Och kom ihåg - hon kan inte simma. Men hon släppte taget och började röra på armar och ben, och tänkte, "Det här är att simma." Och mirakulöst nog hittade Bassem en simring. En sån där barnring som man använder till lek i pooler och lugna hav. Och Doaa klättrade upp i ringen, hennes armar och ben dinglade ut från sidorna. Bassem var en god simmare, så han höll hennes hand och trampade vatten. Runt dem fanns lik. Ungefär 100 människor överlevde inledningsvis, och de började samlas i grupper och be för att bli räddade. Men när en dag passerade och ingen kom, gav en del upp hoppet, och Doaa och Bassem såg på när män längre bort tog av flytvästarna och sjönk ner i vattnet.
One man approached them with a small baby perched on his shoulder, nine months old -- Malek. He was holding onto a gas canister to stay afloat, and he said to them, "I fear I am not going to survive. I'm too weak. I don't have the courage anymore." And he handed little Malek over to Bassem and to Doaa, and they perched her onto the life ring. So now they were three, Doaa, Bassem and little Malek.
En man närmade sig dem med en liten bebis på axeln, nio månader gamla Malek. Han höll sig flytande med hjälp av en gasbehållare och sa till dem "Jag är rädd att jag inte kommer överleva, jag är för svag, jag har inte modet längre." Och han räckte över lilla Malek till Bassem och Doaa, och de satt henne på ringen. Så nu var de tre, Doaa, Bassem och lilla Malek.
And let me take a pause in this story right here and ask the question: why do refugees like Doaa take these kinds of risks? Millions of refugees are living in exile, in limbo. They're living in countries [fleeing] from a war that has been raging for four years. Even if they wanted to return, they can't. Their homes, their businesses, their towns and their cities have been completely destroyed. This is a UNESCO World Heritage City, Homs, in Syria. So people continue to flee into neighboring countries, and we build refugee camps for them in the desert. Hundreds of thousands of people live in camps like these, and thousands and thousands more, millions, live in towns and cities. And the communities, the neighboring countries that once welcomed them with open arms and hearts are overwhelmed. There are simply not enough schools, water systems, sanitation. Even rich European countries could never handle such an influx without massive investment. The Syria war has driven almost four million people over the borders, but over seven million people are on the run inside the country. That means that over half the Syrian population has been forced to flee. Back to those neighboring countries hosting so many. They feel that the richer world has done too little to support them. And days have turned into months, months into years. A refugee's stay is supposed to be temporary.
Och låt mig pausa berättelsen här och ställa frågan: Varför tar flyktingar som Doaa den här sortens risker? Miljoner flyktingar lever i exil, i limbo. De lever i länder, [flyr] från ett krig som har rasat i fyra år. Även om de skulle vilja åka tillbaka, kan de inte. Deras hem, deras verksamheter, deras städer och storstäder, har totalförstörts. Det här är en av UNESCOs världsarvsstäder, Homs, i Syrien. Så folk fortsätter fly in i närliggande länder, och vi bygger flyktingläger åt dem i öknen. Hundratusentals människor lever i sådana här läger, och tusen och åter tusen fler, miljoner, lever i städer. Och de samhällen, grannländerna som en gång välkomnade dem med öppna armar och hjärtan är överväldigade. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med skolor, vatten- och sanitetssystem. Även Europas rika länder skulle ha svårt att hantera en sådan tillströmning utan massiva investeringar. Syrienkriget har drivit nästan fyra miljoner människor över gränserna, men över sju miljoner är på flykt inne i landet. Det betyder att över hälften av Syriens befolkning har tvingats på flykt. Tillbaka till grannländerna som nu är värdländer för så många. De känner att den rikare världen gör för lite för att stötta dem. Och dagar har blivit till månader, månader till år. En flyktings vistelse är menad att vara tillfällig.
Back to Doaa and Bassem in the water. It was their second day, and Bassem was getting very weak. And now it was Doaa's turn to say to Bassem, "My love, please hold on to hope, to our future. We will make it." And he said to her, "I'm sorry, my love, that I put you in this situation. I have never loved anyone as much as I love you." And he released himself into the water, and Doaa watched as the love of her life drowned before her eyes.
Tillbaka till Doaa och Bassem i vattnet. Det var deras andra dag, och Bassem började bli väldigt svag. Och nu var det Doaas tur att säga till Bassem, "Min älskade, håll fast vid hoppet om vår framtid. Vi kommer att klara det." Och han sa till henne, "Jag är ledsen, min älskade, för att jag satte dig i denna situation. Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar dig." Och så överlät han sig åt vattnet, och Doaa såg när hennes livs kärlek drunknade framför hennes ögon.
Later that day, a mother came up to Doaa with her small 18-month-old daughter, Masa. This was the little girl I showed you in the picture earlier, with the life vests. Her older sister Sandra had just drowned, and her mother knew she had to do everything in her power to save her daughter. And she said to Doaa, "Please take this child. Let her be part of you. I will not survive." And then she went away and drowned.
Senare samma dag kommer en mor fram till Doaa med sin 18 månader gamla dotter, Masa. Det här var flickan på bilden, som jag visade er tidigare, med flytvästarna. Hennes äldre syster Sandra hade just drunknat, och hennes mor visste att hon måste göra allt som stod i hennes makt för att rädda sin dotter. Och hon sa till Doaa, "Snälla, ta detta barn. Låt henne bli en del av dig. Jag kommer inte överleva." Och så flöt hon iväg och drunknade.
So Doaa, the 19-year-old refugee who was terrified of the water, who couldn't swim, found herself in charge of two little baby kids. And they were thirsty and they were hungry and they were agitated, and she tried her best to amuse them, to sing to them, to say words to them from the Quran. Around them, the bodies were bloating and turning black. The sun was blazing during the day. At night, there was a cold moon and fog. It was very frightening. On the fourth day in the water, this is how Doaa probably looked on the ring with her two children.
Så Doaa, den 19-åriga flyktingen som var livrädd för vatten, som inte kunde simma, ansvarade nu för två små barn. Och de var törstiga, hungriga och oroliga, och hon gjorde sitt bästa för att roa dem, sjunga för dem, säga ord från Koranen till dem. Omkring dem svullnade kropparna och svartnade. Solen var brännhet under dagen. På natten, en kall måne och dimma. Det var väldigt skrämmande. Så här såg troligtvis Doaa ut den fjärde dagen i vattnet, på ringen med hennes två barn.
A woman came on the fourth day and approached her and asked her to take another child -- a little boy, just four years old. When Doaa took the little boy and the mother drowned, she said to the sobbing child, "She just went away to find you water and food." But his heart soon stopped, and Doaa had to release the little boy into the water.
En kvinna kom den fjärde dagen och bad henne ta emot ett barn till en liten pojke, bara fyra år gammal. När Doaa tog pojken och modern drunknade sa hon till det snyftande barnet "Hon gav sig bara iväg för att hitta mat och vatten åt dig." Men hans hjärta stannade snart, och Doaa var tvungen att släppa ner den lilla pojken i vattnet.
Later that day, she looked up into the sky with hope, because she saw two planes crossing in the sky. And she waved her arms, hoping they would see her, but the planes were soon gone.
Senare samma dag, såg hon hoppfullt upp, för hon såg två flygplan korsa himlen. Och hon vinkade med armarna i hopp om att de skulle se henne, men planen var snart borta.
But that afternoon, as the sun was going down, she saw a boat, a merchant vessel. And she said, "Please, God, let them rescue me." She waved her arms and she felt like she shouted for about two hours. And it had become dark, but finally the searchlights found her and they extended a rope, astonished to see a woman clutching onto two babies.
Men den eftermiddagen, när solen gick ner, såg hon en båt, ett handelsfartyg. Och hon sa "Snälla, Gud, låt dem rädda mig." Hon vinkade med armarna och hon kände det som att hon skrek i två timmar. Och det hade blivit mörkt, men till sist fann sökljusen henne och de räckte ut ett rep, häpna över att se en kvinna hålla två barn i ett hårt grepp.
They pulled them onto the boat, they got oxygen and blankets, and a Greek helicopter came to pick them up and take them to the island of Crete.
De drog dem ombord, de fick syre och filtar, och en grekisk helikopter kom och hämtade upp dem och tog dem till ön Kreta.
But Doaa looked down and asked, "What of Malek?" And they told her the little baby did not survive -- she drew her last breath in the boat's clinic. But Doaa was sure that as they had been pulled up onto the rescue boat, that little baby girl had been smiling.
Men Doaa såg ner och frågade "Var är Malek?" Och de berättade för henne att det lilla barnet inte överlevt, hon drog sitt sista andetag på båtens klinik. Men Doaa var säker på att när de blev uppdragna på räddningsbåten log den lilla flickan.
Only 11 people survived that wreck, of the 500. There was never an international investigation into what happened. There were some media reports about mass murder at sea, a terrible tragedy, but that was only for one day. And then the news cycle moved on.
Bara 11 personer överlevde förlisningen, av de 500. Det blev aldrig någon internationell utredning av händelsen. Det fanns några rapporter i media om ett massmord till havs, en fruktansvärd tragedi, men det var bara under en dag. Sen gick nyhetscykeln vidare.
Meanwhile, in a pediatric hospital on Crete, little Masa was on the edge of death. She was really dehydrated. Her kidneys were failing. Her glucose levels were dangerously low. The doctors did everything in their medical power to save them, and the Greek nurses never left her side, holding her, hugging her, singing her words. My colleagues also visited and said pretty words to her in Arabic. Amazingly, little Masa survived.
Under tiden, på ett litet barnsjukhus på Kreta, låg lilla Masa på dödens rand. Hon var väldigt uttorkad. Hon hade njursvikt. Hennes glukosnivåer var farligt låga. Läkarna gjorde allt i sin medicinska makt för att rädda dem, och de grekiska sjuksköterskorna lämnade aldrig hennes sida, höll om henne, kramade henne, sjöng för henne. Min kollega besökte henne också, och sa vackra ord på arabiska. Häpnadsväckande nog överlevde lilla Masa.
And soon the Greek press started reporting about the miracle baby, who had survived four days in the water without food or anything to drink, and offers to adopt her came from all over the country.
Och snart började grekisk press rapportera om mirakelbebisen, som hade överlevt fyra dagar i vattnet utan mat eller något att dricka, och erbjudanden om att adoptera henne kom från hela landet.
And meanwhile, Doaa was in another hospital on Crete, thin, dehydrated. An Egyptian family took her into their home as soon as she was released. And soon word went around about Doaa's survival, and a phone number was published on Facebook. Messages started coming in.
Under tiden låg Doaa på ett annat sjukhus på Kreta, tunn, uttorkad. En egyptisk familj tog emot henne i sitt hem så fort hon blev utskriven. Och snart spreds nyheten om Doaas överlevnad, och ett telefonnummer publicerades på Facebook. Meddelanden började komma.
"Doaa, do you know what happened to my brother? My sister? My parents? My friends? Do you know if they survived?"
"Doaa, vet du vad som hänt med min bror? Min syster? Mina föräldrar? Mina vänner? Vet du om de överlevt?"
One of those messages said, "I believe you saved my little niece, Masa." And it had this photo. This was from Masa's uncle, a Syrian refugee who had made it to Sweden with his family and also Masa's older sister. Soon, we hope, Masa will be reunited with him in Sweden, and until then, she's being cared for in a beautiful orphanage in Athens.
Ett av meddelandena löd: "Jag tror du har räddat mitt lilla syskonbarn, Masa." Och hade det här fotot. Det var från Masas farbror, en syrisk flykting som lyckats ta sig till Sverige med sin familj tillsammans med Masas äldre syster. Snart, hoppas vi, ska Masa få återförenas med honom i Sverige, tills dess tas hon om hand på ett vackert barnhem i Aten.
And Doaa? Well, word went around about her survival, too. And the media wrote about this slight woman, and couldn't imagine how she could survive all this time under such conditions in that sea, and still save another life. The Academy of Athens, one of Greece's most prestigious institutions, gave her an award of bravery, and she deserves all that praise, and she deserves a second chance. But she wants to still go to Sweden. She wants to reunite with her family there. She wants to bring her mother and her father and her younger siblings away from Egypt there as well, and I believe she will succeed. She wants to become a lawyer or a politician or something that can help fight injustice. She is an extraordinary survivor.
Och Doaa? Ja, ryktet om hennes överlevnad spreds också. Och media skrev om denna späda kvinna, och kunde inte föreställa sig hur hon kunde överleva hela den tiden under sådana förhållanden till havs, och ändå rädda ännu ett liv. Atens akademi, en av Greklands mest prestigefyllda institutioner, tilldelade henne ett pris för mod, och hon förtjänar allt detta beröm, och hon förtjänar en andra chans. Men hon vill fortfarande resa till Sverige. Hon vill återförenas med sin familj där. Hon vill också föra sin mor och sin far och sina yngre syskon från Egypten och dit, och jag tror hon kommer att lyckas. Hon vill bli jurist eller politiker eller något som kan hjälpa i kampen mot orättvisa. Hon är en enastående överlevare.
But I have to ask: what if she didn't have to take that risk? Why did she have to go through all that? Why wasn't there a legal way for her to study in Europe? Why couldn't Masa have taken an airplane to Sweden? Why couldn't Bassem have found work? Why is there no massive resettlement program for Syrian refugees, the victims of the worst war of our times? The world did this for the Vietnamese in the 1970s. Why not now? Why is there so little investment in the neighboring countries hosting so many refugees? And why, the root question, is so little being done to stop the wars, the persecution and the poverty that is driving so many people to the shores of Europe? Until these issues are resolved, people will continue to take to the seas and to seek safety and asylum.
Men jag måste fråga: tänk om hon inte behövt ta den där risken? Varför behövde hon gå igenom allt detta? Varför fanns det inte ett lagligt sätt för henne att få studera i Europa? Varför kunde inte Masa tagit ett flygplan till Sverige? Varför kunde inte Bassem fått jobb? Varför finns det inte ett massivt omlokaliseringsprogram för syriska flyktingar, offren för vår tids värsta krig? Världen gjorde detta för vietnameserna på sjuttiotalet. Varför inte nu? Varför sker det så få investeringar i de grannländer som tar emot så många flyktingar? Och varför, grundfrågeställningen, görs så lite för att stoppa kriget, förföljelsen och fattigdomen som driver så många människor till Europas stränder? Tills dessa frågor är lösta, kommer människor fortsätta att ge sig ut på haven och att söka trygghet och asyl.
And what happens next? Well, that is largely Europe's choice. And I understand the public fears. People are worried about their security, their economies, the changes of culture. But is that more important than saving human lives? Because there is something fundamental here that I think overrides the rest, and it is about our common humanity. No person fleeing war or persecution should have to die crossing a sea to reach safety.
Och vad händer sen? Det är ytterst Europas val. Och jag förstår allmänhetens rädslor. Folk är oroliga för sin säkerhet, sin ekonomi, förändringen i kultur. Men är det viktigare än att rädda liv? För det finns något grundläggande här som jag anser överskuggar allt annat, och det är vår gemensamma mänsklighet. Ingen person som flyr krig eller förföljelse ska behöva dö på ett hav för att nå tryggheten.
(Applause)
(Applåder)
One thing is for sure, that no refugee would be on those dangerous boats if they could thrive where they are. And no migrant would take that dangerous journey if they had enough food for themselves and their children. And no one would put their life savings in the hands of those notorious smugglers if there was a legal way to migrate.
En sak är säker, ingen flykting skulle vara på dessa farliga båtar om de kunde må bra där de är. Och ingen migrant skulle ge sig ut på den där farliga resan om de hade tillräckligt med mat till sig själva och sina barn. Och ingen skulle ge sitt livs besparingar till ökända smugglare om det fanns en laglig väg för migration.
So on behalf of little Masa and on behalf of Doaa and of Bassem and of those 500 people who drowned with them, can we make sure that they did not die in vain? Could we be inspired by what happened, and take a stand for a world in which every life matters?
Så för Masas skull för Doaas skull och för Bassem och för de 500 människor som drunknade med dem, kan vi se till att de inte dog förgäves? Kan vi inspireras av vad som hände, och ta ställning för en värld där allas liv har betydelse?
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)