We do not choose where to be born. We do not choose who our parents are. But we do choose how we are going to live our lives.
Vi väljer inte var vi föds. Vi väljer inte vilka våra föräldrar är. Men vi väljer hur vi lever våra liv.
I did not choose to be born in South Sudan, a country rife with conflict. I did not choose my name -- Nyiriak, which means "war." I've always rejected it and all the legacy it was born into. I choose to be called Mary. As a teacher, I've stood in front of 120 students, so this stage does not intimidate me.
Jag valde inte att födas i Sydsudan, ett land fullt av konflikter. Jag valde inte mitt namn, Nyiriak, som betyder "krig". Jag har alltid avvisat det och dess arv. Jag valde att kallas Mary. Som en lärare har jag stått framför 120 studenter, så den här scenen skrämmer mig inte.
My students come from war-torn countries. They're so different from each other, but they have one thing in common: they fled their homes in order to stay alive. Some of them belong to parents back home in South Sudan who are killing each other because they belong to a different tribe or they have a different belief. Others come from other African countries devastated by war. But when they enter my class, they make friends, they walk home together, they do their homework together. There is no hatred allowed in my class.
Mina elever kommer från krigshärjade länder. De är så olika varandra, men de har en sak gemensamt: De har flytt från sina hem för att överleva. En del av dem har föräldrar hemma i Sydsudan som dödar varandra eftersom de tillhör olika stammar eller har olika tro. En del kommer från andra afrikanska länder som ödelagts av krig. Men när de kommer in i mitt klassrum skaffar de vänner, de går hem tillsammans, de gör läxorna tillsammans. Hat är inte tillåtet i mitt klassrum.
My story is like that of so many other refugees. The war came when I was still a baby. And my father, who had been absent in most of my early childhood, was doing what other men were doing: fighting for the country. He had two wives and many children. My mother was his second wife, married to him at the age of 16. This is simply because my mother came from a poor background, and she had no choice. My father, on the other hand, was rich. He had many cows.
Min berättelse är lik så många andra flyktingars. Kriget kom när jag fortfarande var bebis. Och min far, som knappt varit närvarande under hela min tidiga barndom, gjorde vad andra män gjorde, slogs för vårt land. Han hade två fruar och många barn. Min mamma var hans andra fru, hon gifte sig med honom när hon var 16 år. Detta eftersom min mamma kom från en fattig familj, och hon hade inget val. Min far å andra sidan var rik. Han hade många kor.
Gunshots were the order of the day. My community was constantly under attack. Communities would fight each other as they took water along the Nile. But that was not all. Planes would drop the spinning and terrifying bombs that chopped off people's limbs. But the most terrifying thing for every single parent was to see their children being abducted and turned into young soldiers.
Pistolskott var vardagsmat. Mitt samhälle var ständigt under attack. Samhällen slogs mot varandra när de tog vatten längst Nilen. Men det var inte allt. Flygplan släppte förfärliga bomber som högg av människor lemmar. Men det hemskaste för var förälder var att få se sina barn bli bortförda och förvandlade till unga soldater.
My mother dug a trench that soon became our home. But yet, we did not feel protected. She had to flee in search of a safe place for us. I was four years old, and my younger sister was two. We joined a huge mass of people, and together we walked for many agonizing days in search of a secure place. But we could barely rest before we were attacked again. I remember my mother was pregnant, when she would take turns to carry me and my younger sister.
Min mor grävde ett dike som snart blev vårt hem. Men vi kände oss inte skyddade där heller. Hon var tvungen att fly för att hitta en säker plats för oss. Jag var fyra år gammal, min syster var två. Vi anslöt oss till en stor folkmassa och gick tillsammans i många plågsamma dagar på jakt efter en säker plats. Men vi kunde knappt vila innan vi blev attackerade igen. Jag minns att min mor var gravid, hon växlade mellan att bära mig och min syster.
We finally made it across the Kenyan border, yes. But that was the longest journey that I have ever had in my whole life. My feet were raw with blisters. To our surprise, we found other family members who had fled into the camp earlier on, where you all are today, the Kakuma camp. Now, I want you all to be very quiet just for a moment. Do you hear that? The sound of silence. No gunshots. Peace, at last. That was my first memory of this camp. When you move from a war zone and come to a secure place like Kakuma, you've really gone far.
Slutligen tog vi oss över gränsen till Kenya. Men det var den längsta resa jag gjort i hela mitt liv. Mina fötter var fulla av blåsor. Till vår förvåning fann vi andra familjemedlemmar som tidigare flytt till lägret, där ni alla är idag, Kakumalägret. Jag skulle vilja att ni alla är tysta ett ögonblick. Hör ni det där? Ljudet av tystnad. Inga pistolskott. Fred, äntligen. Det var mitt första minne av det här lägret. När man flyttar från en krigszon och kommer till en säker plats som Kakuma, har man kommit långt.
I only stayed in the camp for three years, though. My father, who had been absent in most of my early childhood, came back into my life. And he organized for me to move with my uncle to our family in Nakuru. There, I found my father's first wife, my half sisters and my half brothers. I got enrolled in school. I remember my first day in school -- I could sing and laugh again -- and my first set of school uniforms, you bet. It was amazing. But then I came to realize that my uncle did not find it fit for me to go to school, simply because I was a girl. My half brothers were his first priority. He would say, "Educating a girl is a waste of time." And for that reason, I missed many days of school, because the fees were not paid. My father stepped in and organized for me to go to boarding school. I remember the faith that he put in me over the couple of years to come. He would say, "Education is an animal that you have to overcome. With an education, you can survive. Education shall be your first husband." And with these words came in his first big investment. I felt lucky!
Jag stannade dock bara i lägret i tre år. Min far som knappt varit närvarande under min tidiga barndom, kom tillbaks in i mitt liv. Han ordnade så att jag kunde flytta med min farbror till vår släkt i Nakuru. Där fanns min fars första fru, mina halvsystrar och mina halvbröder. Jag skrevs in i skolan. Jag minns första dagen i skolan, jag kunde sjunga och skratta igen, och min första skoluniform, det kan ni ge er på. Det var fantastiskt. Men sedan insåg jag att min farbror inte tyckte det var lämpligt att jag gick i skolan, helt enkelt eftersom jag var flicka. Mina halvbröder var hans första prioritet. Han brukade säga, "Att utbilda en flicka är slöseri med tid." Av den anledningen missade jag många dagar i skolan, eftersom avgifterna inte betalades. Min far grep in och ordnade så att jag kunde gå på internatskola. Jag minns vilken tro han visade i mig under de kommande två åren. Han brukade säga, "Utbildning är ett djur som du måste vinna över. Med en utbildning kan du överleva. Utbildning ska bli din första make." Och med dessa ord kom hans första stora investering. Jag kände mig lycklig!
But I was missing something: my mother. My mother had been left behind in the camp, and I had not seen her since I left it. Six years without seeing her was really long. I was alone, in school, when I heard of her death. I've seen many people back in South Sudan lose their lives. I've heard from neighbors lose their sons, their husbands, their children. But I never thought that that would ever come into my life.
Men jag saknade något: min mor. Min mor hade blivit kvar i lägret, och jag hade inte sett henne sedan jag åkte. Sex år utan henne var en mycket lång tid. Jag var ensam, i skolan, när jag fick veta att hon dött. Jag har sett många människor i Sydsudan förlora sina liv. Jag har hört grannar som förlorat sina söner, sina makar, sina barn. Men jag trodde aldrig att döden skulle komma till mig.
A month earlier, my stepmother, who had been so good to me back in Nakuru, died first. Then I came to realize that after giving birth to four girls, my mother had finally given birth to something that could have made her be accepted into the community -- a baby boy, my baby brother. But he, too, joined the list of the dead.
En månad tidigare hade min styvmamma, som var så god mot mig i Nakuru, dött. Jag insåg att efter att ha fött fyra flickor hade min mor äntligen fött något som skulle kunna göra henne accepterad i vårt samhälle, en liten pojke, min lillebror. Man även han hade dött.
The most hurting part for me was the fact that I wasn't able to attend my mother's burial. I wasn't allowed. They said her family did not find it fit for her children, who are all girls, to attend her burial, simply because we were girls. They would lament to me and say, "We are sorry, Mary, for your loss. We are sorry that your parents never left behind any children." And I would wonder: What are we? Are we not children? In the mentality of my community, only the boy child counted. And for that reason, I knew this was the end of me.
Det mest smärtsamma för mig var att jag inte kunde delta i min mammas begravning. Jag fick inte. De sa att hennes familj inte ansåg det lämpligt att hennes barn, som alla var flickor, deltog på hennes begravning, eftersom vi var flickor. De beklagade sig till mig och sa, "Vi beklagar din förlust Mary. Vi beklagar att dina föräldrar inte lämnade några barn efter sig." Och jag undrade: Vad är vi? Är inte vi barn? Mentaliteten i mitt samhälle var att bara pojkar räknades. Och av den anledningen visste jag att det här var slutet för mig.
But I was the eldest girl. I had to take care of my siblings. I had to ensure they went to school. I was 13 years old. How could I have made that happen? I came back to the camp to take care of my siblings. I've never felt so stuck. But then, one of my aunts, Auntie Okoi, decided to take my sisters. My father sent me money from Juba for me to go back to school. Boarding school was heaven, but it was also so hard. I remember during the visiting days when parents would come to school, and my father would miss. But when he did come, he repeated the same faith in me. This time he would say, "Mary, you cannot go astray, because you are the future of your siblings."
Men jag var den äldsta flickan. Jag var tvungen att ta hand om mina syskon. Jag måste se till att de gick till skolan. Jag var 13 år. Hur skulle jag ha kunnat ta det ansvaret? Jag kom tillbaka till lägret för att ta hand om mina syskon. Jag har aldrig känt mig så fast. Men då bestämde sig min faster Okoi för att ta hand om mina systrar. Min far skickade pengar från Juba så att jag kunde fortsätta skolan. Internatskola var himmelriket, men det var också tufft. Jag minns besöksdagarna då föräldrar kom till skolan, och min far inte kunde. Men när han kom, upprepade han sin tro på mig. En gång sade han, "Mary, då får inte gå vilse, du är dina syskons framtid."
But then, in 2012, life took away the only thing that I was clinging on. My father died. My grades in school started to collapse, and when I sat for my final high school exams in 2015, I was devastated to receive a C grade. OK, I keep telling students in my class, "It's not about the A's; it's about doing your best." That was not my best. I was determined. I wanted to go back and try again. But my parents were gone. I had no one to take care of me, and I had no one to pay that fee. I felt so hopeless.
Men sedan, 2012 tog livet ifrån mig det enda jag klamrade mig fast vid. Min far dog. Mina betyg i skolan kollapsade, och 2015 då jag skrev mina slutprov i gymnasiet, var jag förkrossad när jag slutligen fick betyget C. Okej, jag säger alltid till mina elever, "Det handlar inte om att få A, utan om att ni gör ert bästa." Det här var inte mitt bästa. Jag var fast besluten. Jag ville tillbaks och försöka igen. Men mina föräldrar var borta. Ingen kunde ta hand om mig och ingen kunde betala skolavgiften. Jag kände mig hopplös.
But then, one of my best friends, a beautiful Kenyan lady, Esther Kaecha, called me during this devastating moment, and she was like, "Mary, you have a strong will. And I have a plan, and it's going to work." OK, when you're in those devastating moments, you accept anything, right? So the plan was, she organized some travel money for us to travel to Anester Victory Girls High School. I remember that day so well. It was raining when we entered the principal's office. We were shaking like two chickens that had been rained on, and we looked at him. He was asking, "What do you want?" And we looked at him with the cat face. "We just want to go back to school." Well, believe it or not, he not only paid our school fees but also our uniform and pocket money for food. Clap for him.
Men då ringde en av mina bästa vänner, en vacker kenyansk kvinna, Esther Kaecha, under denna förfärliga tid, och sa, "Mary, du har en stark vilja. Och jag har en plan, det kommer att fungera." I en sådan här situation säger man ja till vad som helst, eller hur? Så planen var att hon ordnade resepengar så att vi kunde åka till Anester Victory Girls High School. Jag minns den dagen mycket väl. Det regnade och vi steg in på rektorns kontor. Vi skakade som två kycklingar som varit ute i regnet, och vi såg på honom. Han frågade, "Vad vill ni?" Och vi såg på honom med vädjande ögon. "Vi vill bara komma tillbaka till skolan." Tro det eller ej, han betalade inte bara våra skolavgifter, utan också våra uniformer och fickpengar för mat. Applådera honom.
(Applause)
(Applåder)
When I finished my high school career, I became the head girl. And when I sat for the KCSE for a second time, I was able to receive a B minus. Clap.
När jag avslutade mina gymnasiestudier, blev jag skolans kvinnliga elevrepresentant. Och när jag satt inför KCSE för andra gången, lyckades jag få betyget B minus.
(Applause)
Applådera.
(Applåder)
Thank you.
Tack.
So I really want to say thank you to Anester Victory, Mr. Gatimu and the whole Anester fraternity for giving me that chance.
Jag vill verkligen säga tack till Anester Victory, Mr Gatimu och hela Anesters samfund för att jag fick den chansen.
From time to time, members of my family will insist that my sister and I should get married so that somebody will take care of us. They will say, "We have a man for you." I really hate the fact that people took us as property rather than children. Sometimes they will jokingly say, "You are going to lose your market value the more educated you become." But the truth is, an educated woman is feared in my community. But I told them, this is not what I want. I don't want to get kids at 16 like my mother did. This is not my life. Even though my sisters and I are suffering, there's no way we are heading in that direction. I refuse to repeat history. Educating a girl will create equal and stable societies. And educated refugees will be the hope of rebuilding their countries someday. Girls and women have a part to play in this just as much as men.
Då och då, insisterade mina familjemedlemmar på att jag och min syster skulle gifta oss så att någon kunde ta hand om oss. De sa, "Vi har en man åt dig." Jag hatar verkligen att folk snarare såg oss som egendom än som barn. Ibland sade de skämtsamt, "Du kommer förlora ditt marknadsvärde ju mer utbildad du blir." Men sanningen är, att i mitt samhälle fruktas utbildade kvinnor. Men jag sa till dem, det är inte vad jag vill. Jag vill inte få barn som 16-åring, som min mor. Det är inte mitt liv. Trots att mina systrar och jag lider, finns det inte en chans att vi tar den vägen. Jag vägrar upprepa historien. Att utbilda flickor skapar jämlika och stabila samhällen. Och utbildade flyktingar kommer vara hoppet för att återuppbygga sina länder i framtiden. Flickor och kvinnor är lika stor del av detta som män är.
Well, we have men in my family that encourage me to move on: my half brothers and also my half sisters. When I finished my high school career, I moved my sisters to Nairobi, where they live with my stepsister. They live 17 people in a house. But don't pity us. The most important thing is that they all get a decent education. The winners of today are the losers of yesterday, but who never gave up. And that is who we are, my sisters and I. And I'm so proud of that. My biggest investment in life --
Vissa män i min släkt uppmuntrade mig att fortsätta, mina halvbröder och även mina halvsystrar. När jag avslutade mina gymnasiestudier, flyttade jag mina systrar till Nairobi där de bor med min styvsyster. De bor 17 personer i ett hus. Men tyck inte synd om oss. Det viktigaste är att de alla får en anständig utbildning. Dagens vinnare är gårdagens förlorare som aldrig gav upp. Och det är vilka vi är, mina systrar och jag. Och jag är så stolt över det. Mitt livs största investering,
(Applause)
(Applåder)
is the education of my sisters. Education creates an equal and fair chance for everyone to make it. I personally believe education is not all about the syllabus. It's about friendship. It's about discovering our talents. It's about discovering our destiny. I will, for example, not forget the joy that I had when I first had singing lessons in school, which is still a passion of mine. But I wouldn't have gotten that anywhere else. As a teacher, I see my classroom as a laboratory that not only generates skills and knowledge but also understanding and hope. Let's take a tree. A tree may have its branches cut, but give it water, and it will grow new branches. For the child of war, an education can turn their tears of loss into a passion for peace. And for that reason, I refuse to give up on a single student in my class.
är mina systrars utbildning. Utbildning skapar jämlika och rättvisa chanser för framgång. Personligen tror jag att utbildning inte bara handlar om kursplanen. Det handlar om vänskap. Det handlar om att upptäcka våra talanger. Det handlar om att upptäcka våra öden. Jag kommer till exempel aldrig glömma min glädje på min första sånglektion i skolan, det är fortfarande en av mina passioner. Men jag hade aldrig fått den någon annanstans. Som en lärare, ser jag mitt klassrum som ett laboratorium som inte bara genererar kompetens och kunskap utan även förståelse och hopp. Låt oss ta ett träd. Ett träd kan få sina grenar avskurna, men ge det vatten och det kommer nya grenar. För krigsbarn är utbildning vad som kan vända deras tårar och förlust till passion för fred. Av den anledningen vägrar jag ge upp hoppet om en enda av mina elever.
(Applause)
(Applåder)
Education heals. The school environment gives you a focus to focus ahead. Let's take it this way: when you're busy solving mathematical equations, and you are memorizing poetry, you forget the violence that you witnessed back home. And that is the power of education. It creates this place for peace. Kakuma is teeming with learners. Over 85,000 students are enrolled in schools here, which makes up 40 percent of the refugee population. It includes children who lost years of education because of the war back home. And I want to ask you a question: If education is about building a generation of hope, why are there 120 students packed in my classroom? Why is it that only six percent of the primary school students are making it to high school, simply because we do not have enough places for them? And why is it that only one percent of the secondary school graduates are making it to university?
Utbildning läker. Skolmiljön ger dig möjlighet att fokusera framåt. Vi säger såhär: När man är upptagen med att lösa matematiska ekvationer, eller memorera poesi, glömmer man våldet man var tvungen att bevittna. Det är utbildningens makt. Det skapar utrymme för fred. Kakuma svämmar över av elever. Över 85 000 elever är inskrivna i skolan här, det motsvarar 40 procent av flyktingarna här. Det inkluderar barn som förlorat år av utbildning på grund av krig på de platser de kommer ifrån. Och jag vill fråga er en sak: Om utbildning handlar om att bygga en generation av hopp, varför trängs 120 elever i mitt klassrum? Varför tar sig bara 6 procent av eleverna i grundskolan sig till gymnasiet bara för att det inte finns plats för dem? Och varför tar sig bara 1 procent av gymnasiestudenterna vidare till universitetet?
I began by saying that I am a teacher. But once again, I have become a student. In March, I moved to Rwanda on a scholarship program called "Bridge2Rwanda." It prepares scholars for universities. They are able to get a chance to compete for universities abroad. I am now having teachers telling me what to do, instead of the other way round. People are once again investing in me.
Jag inledde med att säga att jag är en lärare. Men jag har blivit en elev igen. I mars flyttade jag till Rwanda genom stipendiet "Bridge2Rwanda". Det förbereder elever inför universitetet. De ges chansen att tävla om universitetsplatser utomlands. Jag har nu lärare som talar om vad jag ska göra, istället för tvärtom. Återigen investerar människor i mig.
So I want to ask you all to invest in young refugees. Think of the tree that we mentioned earlier. We are the generation to plant it, so that the next generation can water it, and the one that follows will enjoy the shade. They will reap the benefits. And the greatest benefit of them all is an education that will last.
Så jag vill uppmana er alla att investera i unga flyktingar. Tänk på trädet jag nämnde tidigare. Vi är generationen som kan plantera det, så att nästa generation kan vattna det, och generationen efter det kan njuta av dess skugga. De kan skörda dess förmåner. Och den största förmånen av dem alla är en utbildning som varar.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)