If you take 10,000 people at random, 9,999 have something in common: their interests in business lie on or near the Earth's surface. The odd one out is an astronomer, and I am one of that strange breed. (Laughter) My talk will be in two parts. I'll talk first as an astronomer, and then as a worried member of the human race. But let's start off by remembering that Darwin showed how we're the outcome of four billion years of evolution. And what we try to do in astronomy and cosmology is to go back before Darwin's simple beginning, to set our Earth in a cosmic context.
Om man väljer ut 10.000 människor på måfå, kommer 9.999 ha något gemensamt: deras vardag rör sig kring jordytan. Den enda som sticker ut är en astronom, och jag är en av den konstiga arten. (Skratt) Min presentation kommer bestå av två delar. Först kommer jag tala som astronom och sedan som en bekymrad medlem av människosläktet. Men låt oss börja med att komma ihåg att Darwin visade hur vi är resultatet av fyra miljarder år av evolution. Och vad vi försöker göra inom astronomin och kosmologin är att gå tillbaka före Darwins enkla början, för att se Jorden ur ett kosmiskt perspektiv.
And let me just run through a few slides. This was the impact that happened last week on a comet. If they'd sent a nuke, it would have been rather more spectacular than what actually happened last Monday. So that's another project for NASA. That's Mars from the European Mars Express, and at New Year. This artist's impression turned into reality when a parachute landed on Titan, Saturn's giant moon. It landed on the surface. This is pictures taken on the way down. That looks like a coastline. It is indeed, but the ocean is liquid methane -- the temperature minus 170 degrees centigrade. If we go beyond our solar system, we've learned that the stars aren't twinkly points of light. Each one is like a sun with a retinue of planets orbiting around it. And we can see places where stars are forming, like the Eagle Nebula. We see stars dying. In six billion years, the sun will look like that. And some stars die spectacularly in a supernova explosion, leaving remnants like that.
Låt mig bara visa ett par bilder. Den här kollisionen ägde rum på en komet förra veckan. Om de hade skickat iväg en atombomb hade det varit något mer spektakulärt än vad som faktiskt hände förra måndagen. Så det är ytterligare att projekt för NASA. Det här är Mars sett från "the European Mars Express", och vid nyår blev den här konstnärens illustration verklighet när en fallskärm landade på Titan, Saturnus gigantiska måne. Den landade på ytan. Den här bilden är tagen på vägen ner. Det här ser ut som en kustremsa. Och det är det, men havet är flytande metan -- temperaturen är minus 170 grader Celsius. Om vi sträcker oss utanför vårt solsystem, har vi lärt oss att stjärnor inte är svaga punkter av ljus. Varje punkt är som en sol med planeter kretsande kring sig och vi kan se ställen där stjärnor formas, som i Örnnebulosan. Vi ser stjärnor som dör. Om sex miljarder år kommer solen se ut så här. Och vissa stjärnor dör spektakulärt i en supernovaexplosion, och lämnar kvarlevor som den här.
On a still bigger scale, we see entire galaxies of stars. We see entire ecosystems where gas is being recycled. And to the cosmologist, these galaxies are just the atoms, as it were, of the large-scale universe. This picture shows a patch of sky so small that it would take about 100 patches like it to cover the full moon in the sky. Through a small telescope, this would look quite blank, but you see here hundreds of little, faint smudges. Each is a galaxy, fully like ours or Andromeda, which looks so small and faint because its light has taken 10 billion light-years to get to us. The stars in those galaxies probably don't have planets around them. There's scant chance of life there -- that's because there's been no time for the nuclear fusion in stars to make silicon and carbon and iron, the building blocks of planets and of life. We believe that all of this emerged from a Big Bang -- a hot, dense state. So how did that amorphous Big Bang turn into our complex cosmos?
På en ännu större skala, ser vi hela galaxer av stjärnor. Vi ser hela ekosystem där gas återvinns. Och för kosmologen är dessa galaxer så att säga bara atomerna i vårt stora universum. Den här bilden visar en del av himlen så liten att det skulle krävas 100 likadana för att skymma månen på himlen. Genom ett litet teleskop skulle det inte gå att se något men här syns hundratals små, svaga fläckar. Var och en är en galax, precis som vår eller Andromedagalaxen, men ser så liten och blek ut för att dess ljus har tagit 10 miljarder ljusår att nå oss. Stjärnorna i dessa galaxer har förmodligen inga planeter kring sig. Det är mycket liten chans att liv finns där -- det beror på att ingen tid har givits för stjärnornas fusionsreaktioner att bilda silikon och kol och järn, som är byggstenarna för planeter och liv. Vi tror att allt det här är resultatet av "The Big Bang", (sv. "Den Stora Smällen") -- ett varmt, kompakt utgångsläge. Men hur utvecklade den formlösa ursmällen sig till vårt komplexa kosmos?
I'm going to show you a movie simulation 16 powers of 10 faster than real time, which shows a patch of the universe where the expansions have subtracted out. But you see, as time goes on in gigayears at the bottom, you will see structures evolve as gravity feeds on small, dense irregularities, and structures develop. And we'll end up after 13 billion years with something looking rather like our own universe. And we compare simulated universes like that -- I'll show you a better simulation at the end of my talk -- with what we actually see in the sky. Well, we can trace things back to the earlier stages of the Big Bang, but we still don't know what banged and why it banged.
Jag kommer att visa en simulation som går 10 upphöjt i 16 gånger snabbare än vanlig tid som visar en del av universum där expansionen har kompenserats för. Nu ser man, då tiden mäts i miljarder år längst ner, hur strukturer utvecklas av dragningskraften från små, kompakta oregelbundenheter, och strukturer utvecklas. Till slut efter 13 miljarder år får vi någonting som ser ut nästan som vårt eget universum. Och vi jämför simulerade universum som detta -- jag ska visa er en bättre simulation i slutet av min presentation -- med vad vi faktiskt ser på himlen. Vi kan gå tillbaka till de tidiga stadierna i "The Big Bang", men vi vet fortfarande inte vad som small eller varför.
That's a challenge for 21st-century science. If my research group had a logo, it would be this picture here: an ouroboros, where you see the micro-world on the left -- the world of the quantum -- and on the right the large-scale universe of planets, stars and galaxies. We know our universes are united though -- links between left and right. The everyday world is determined by atoms, how they stick together to make molecules. Stars are fueled by how the nuclei in those atoms react together. And, as we've learned in the last few years, galaxies are held together by the gravitational pull of so-called dark matter: particles in huge swarms, far smaller even than atomic nuclei. But we'd like to know the synthesis symbolized at the very top. The micro-world of the quantum is understood. On the right hand side, gravity holds sway. Einstein explained that. But the unfinished business for 21st-century science is to link together cosmos and micro-world with a unified theory -- symbolized, as it were, gastronomically at the top of that picture. (Laughter) And until we have that synthesis, we won't be able to understand the very beginning of our universe because when our universe was itself the size of an atom, quantum effects could shake everything.
Det är en utmaning för vetenskapen under 2000-talet. Om min forskningsgrupp hade en logotyp, skulle det vara den här bilden: en ouroboros , där man kan se mikrovärlden till vänster -- kvantvärlden -- och till höger vårt storskaliga universum av planeter, stjärnor och galaxer. Vi vet att vårt universum är ett, förenat av länkar mellan vänster och höger. Vardagslivet bestäms av atomerna, och hur de sitter ihop och bildar molekyler. Stjärnor drivs av hur kärnorna i dessa atomer reagerar med varandra. Och, som vi har upptäckt de senaste åren, hålls galaxer samman av gravitationskraften från så kallad mörk materia: gigantiska svärmar med myller av partiklar, mycket mindre än atomkärnan. Men vad vi vill veta är samspelet symboliserat allra högst upp. Vi förstår hur mikrovärlden fungerar. På höger sida dominerar gravitationen. Einstein förklarade den. Det vetenskapen har kvar att göra under 2000-talet är att länka samman kosmos och mikrovärlden med en förenad teori -- symboliserat gastronomiskt, så att säga, i toppen av bilden. (Skratt) Tills dess att vi har den föreningen, kommer vi inte att kunna förstå den absoluta början av vårt universum för när vårt universum självt var lika stort som en atom, kan kvantmekaniska effekter förändra allt.
And so we need a theory that unifies the very large and the very small, which we don't yet have. One idea, incidentally -- and I had this hazard sign to say I'm going to speculate from now on -- is that our Big Bang was not the only one. One idea is that our three-dimensional universe may be embedded in a high-dimensional space, just as you can imagine on these sheets of paper. You can imagine ants on one of them thinking it's a two-dimensional universe, not being aware of another population of ants on the other. So there could be another universe just a millimeter away from ours, but we're not aware of it because that millimeter is measured in some fourth spatial dimension, and we're imprisoned in our three. And so we believe that there may be a lot more to physical reality than what we've normally called our universe -- the aftermath of our Big Bang. And here's another picture. Bottom right depicts our universe, which on the horizon is not beyond that, but even that is just one bubble, as it were, in some vaster reality. Many people suspect that just as we've gone from believing in one solar system to zillions of solar systems, one galaxy to many galaxies, we have to go to many Big Bangs from one Big Bang, perhaps these many Big Bangs displaying an immense variety of properties.
Vi behöver alltså en teori som förenar det väldigt stora och det väldigt lilla, som vi inte har än. En idé, för övrigt -- och jag har den här varningsskylten för att varna om att jag kommer spekulera från och med nu -- -- är att vår stora smäll inte var den enda. En idé är att vårt tredimensionella universum kanske är inbäddat i en rymd med flera dimensioner, precis som man föreställer sig de här pappersarken. Man kan föreställa sig myror på ett av dem som tror att de lever i ett tvådimensionellt universum, ovetandes om en annan civilisation av myror som lever på det andra pappret. Det skulle alltså kunna finnas ett annat universum bara en millimeter från vårt, men vi skulle inte vara medvetna om det för att den millimetern mäts i en fjärde dimension, och vi är fängslade i våra tre. Vi tror alltså att det kanske finns mycket mer i vår fysiska verklighet än vad vi vanligtvis kallar vårt universum -- "svallvågorna" efter vår ursmäll. Och här är en till bild. Det längst ner till höger skildrar vårt universum som vid horisonten inte är bortom det där, men även det är bara en bubbla så att säga, i en ofantligt större verklighet. Många misstänker att precis som att vi gått från att tro på ett solsystem till oräkneligt många en galax till flera galaxer, måste vi övergå till flera ursmällar från en ursmäll. Kanske kommer alla dessa ursmällar att visa en otrolig variation av egenskaper.
Well, let's go back to this picture. There's one challenge symbolized at the top, but there's another challenge to science symbolized at the bottom. You want to not only synthesize the very large and the very small, but we want to understand the very complex. And the most complex things are ourselves, midway between atoms and stars. We depend on stars to make the atoms we're made of. We depend on chemistry to determine our complex structure. We clearly have to be large, compared to atoms, to have layer upon layer of complex structure. We clearly have to be small, compared to stars and planets -- otherwise we'd be crushed by gravity. And in fact, we are midway. It would take as many human bodies to make up the sun as there are atoms in each of us. The geometric mean of the mass of a proton and the mass of the sun is 50 kilograms, within a factor of two of the mass of each person here. Well, most of you anyway. The science of complexity is probably the greatest challenge of all, greater than that of the very small on the left and the very large on the right. And it's this science, which is not only enlightening our understanding of the biological world, but also transforming our world faster than ever. And more than that, it's engendering new kinds of change.
Låt oss gå tillbaka till den här bilden. Det finns en utmaning symboliserad högst upp, men ytterligare en utmaning för vetenskapen finns symboliserad längst ner. Man vill inte bara förena det väldigt stora och det väldigt lilla, utan vi vill också förstå det väldigt komplexa. Och de mest komplexa sakerna vi känner till är oss själva, halvvägs mellan atomer och stjärnor. Vi är beroende av stjärnorna för att tillverka atomerna vi består av. Vi är beroende av kemi för att bestämma vår komplexa struktur. Vi måste definitivt vara stora jämfört med atomer, för att kunna ha flera lager av komplex struktur. Vi måste också vara små jämfört med stjärnor och planeter -- annars skulle vi krossas av gravitationskraften. Och faktum är att vi är precis lagom. Det skulle krävas lika många människokroppar att fylla upp solen som det är atomer i en av oss. Det geometriska medelvärdet av massan av en proton och massan av solen är 50 kg, som med en faktor av två är massan av varje person här. Eller de flesta av er, i alla fall. Vetenskapen om det väldigt komplexa är förmodligen den största utmaningen någonsin, till och med större än det väldigt lilla till vänster och det väldigt stora till höger. Och det är den här vetenskapen som inte bara hjälper oss att förstå den biologiska världen, men också förändrar vår värld snabbare än någonsin tidigare. Och inte bara det, det är farliga förändringar vi ser.
And I now move on to the second part of my talk, and the book "Our Final Century" was mentioned. If I was not a self-effacing Brit, I would mention the book myself, and I would add that it's available in paperback.
Och nu går jag vidare till den andra delen av min presentation, och boken "Our Final Century" nämndes. Om jag inte vore blygsam engelskman skulle jag nämna boken själv, och tillägga att den finns att köpa som pocketbok.
(Laughter)
(Skratt)
And in America it was called "Our Final Hour" because Americans like instant gratification.
I USA kallades den "Our Final Hour" (sv. Vår Sista Timme) för att Amerikaner vill att allt ska hända på en gång.
(Laughter)
(Skratt)
But my theme is that in this century, not only has science changed the world faster than ever, but in new and different ways. Targeted drugs, genetic modification, artificial intelligence, perhaps even implants into our brains, may change human beings themselves. And human beings, their physique and character, has not changed for thousands of years. It may change this century. It's new in our history. And the human impact on the global environment -- greenhouse warming, mass extinctions and so forth -- is unprecedented, too. And so, this makes this coming century a challenge. Bio- and cybertechnologies are environmentally benign in that they offer marvelous prospects, while, nonetheless, reducing pressure on energy and resources. But they will have a dark side. In our interconnected world, novel technology could empower just one fanatic, or some weirdo with a mindset of those who now design computer viruses, to trigger some kind on disaster. Indeed, catastrophe could arise simply from technical misadventure -- error rather than terror. And even a tiny probability of catastrophe is unacceptable when the downside could be of global consequence.
Men mitt tema är att under det här århundradet har vetenskapen inte bara förändrat vår värld snabbare än någonsin, utan också på nya och annorlunda sätt. Målinriktade mediciner, genetiska modifikationer, artificiell intelligens, och kanske även implantat i våra hjärnor, kanske till och med förändrar oss människor. Och vi människor, vår fysiologi och karaktär, har inte förändrats på tusentals år. Den kan förändras det här århundradet. Det är helt nytt i vår historia. Och den mänskliga inverkan på den globala miljön -- växthusuppvärmning, massutrotningar och så vidare -- är något som aldrig skett tidigare heller. Så det kommande århundradet är en utmaning. Bio- och datateknik är inte farliga för miljön eftersom de erbjuder fantastiska möjligheter samtidigt som de minskar trycker på energi och resurser. Men de kommer att ha en nackdel. I vår sammanlänkade värld skulle ny teknologi kunna ge makt till en enda fanatiker, eller någon galning med samma inställning som de som skriver datavirus, och utlösa någon sorts katastrof. Eller för den delen, en katastrof skulle kunna vara resultatet av otur -- vårdslöshet, snarare än våldsamhet. Och även en jätteliten sannolikhet för att en katastrof ska inträffa är oacceptabel när konsekvenserna skulle kunna vara globala.
In fact, some years ago, Bill Joy wrote an article expressing tremendous concern about robots taking us over, etc. I don't go along with all that, but it's interesting that he had a simple solution. It was what he called "fine-grained relinquishment." He wanted to give up the dangerous kind of science and keep the good bits. Now, that's absurdly naive for two reasons. First, any scientific discovery has benign consequences as well as dangerous ones. And also, when a scientist makes a discovery, he or she normally has no clue what the applications are going to be. And so what this means is that we have to accept the risks if we are going to enjoy the benefits of science. We have to accept that there will be hazards. And I think we have to go back to what happened in the post-War era, post-World War II, when the nuclear scientists who'd been involved in making the atomic bomb, in many cases were concerned that they should do all they could to alert the world to the dangers.
För ett par år sedan skrev Bill Joy en artikel där han uttryckte en oerhörd oro för att robotar skulle ta över världen, et cetera. Jag tror inte att det kommer hända, men det intressanta är att han hade en enkel lösning. Det var vad han kallade "finkornig utvaldhet". Han ville avstå från den farliga vetenskapen och behålla godbitarna. Det är otroligt naivt, av två anledningar. För det första har alla vetenskapliga upptäckter goda konsekvenser såväl som farliga ena. För det andra, när en vetenskapsman gör en upptäckt har han eller hon ingen aning om vad den kommer användas till. Det här betyder att vi måste acceptera riskerna om vi ska kunna använda vetenskapens fördelar. Vi måste acceptera att det kommer att finnas faror. Och jag tror att vi måste blicka tillbaka till vad som hände under efterkrigstiden, efter andra världskriget, när vetenskapsmännen som hade varit med om att bygga atombomben i många fall var oroliga och att de måste göra allt de kunde för att göra världen uppmärksam om farorna.
And they were inspired not by the young Einstein, who did the great work in relativity, but by the old Einstein, the icon of poster and t-shirt, who failed in his scientific efforts to unify the physical laws. He was premature. But he was a moral compass -- an inspiration to scientists who were concerned with arms control. And perhaps the greatest living person is someone I'm privileged to know, Joe Rothblatt. Equally untidy office there, as you can see. He's 96 years old, and he founded the Pugwash movement. He persuaded Einstein, as his last act, to sign the famous memorandum of Bertrand Russell. And he sets an example of the concerned scientist. And I think to harness science optimally, to choose which doors to open and which to leave closed, we need latter-day counterparts of people like Joseph Rothblatt.
De inspirerades inte av den unge Einstein, som gjorde sitt storslagna arbete inom relativitetsteorin, utan av den gamle Einstein, ikonen på affischer och t-shirts, som misslyckades i sina vetenskapliga ansträngningar att förena de fysiska lagarna. Han var före sin tid. Men han var en moralisk kompass -- och inspirerade vetenskapsmän som var oroade över spridning av massförstörelsevapen. Och kanske är den mest betydande levande personen någon som jag har privilegiet att känna, Joe Rothblatt. Lika stökigt kontor som Einstein, som ni kan se. Han är 96 år gammal, och har grundat Pugwash-rörelsen. Han övertalade Einstein att, som sin sista handling, skriva under de kända minnesanteckningarna av Bertrand Russell. Han är en förebild för bekymrade vetenskapsmän. Jag tror att för att använda vetenskapen på bästa sätt, för att välja vilka dörrar man ska öppna och vilka man ska låta vara stängda, behöver vi motsvarigheter till människor som Joseph Rothblatt.
We need not just campaigning physicists, but we need biologists, computer experts and environmentalists as well. And I think academics and independent entrepreneurs have a special obligation because they have more freedom than those in government service, or company employees subject to commercial pressure. I wrote my book, "Our Final Century," as a scientist, just a general scientist. But there's one respect, I think, in which being a cosmologist offered a special perspective, and that's that it offers an awareness of the immense future. The stupendous time spans of the evolutionary past are now part of common culture -- outside the American Bible Belt, anyway -- (Laughter) but most people, even those who are familiar with evolution, aren't mindful that even more time lies ahead.
Vi behöver inte bara aktiva fysiker, utan också biologer, datorexperter och miljöaktivister också. Jag tror att akademiker och oberoende entreprenörer har ett speciellt ansvar därför att de har mer frihet än de som arbetar i någon myndighet, eller företagsanställda som är under kommersiellt tryck. Jag skrev min bok, "Our Final Century", som en vetenskapsman, bara som en vetenskapsman i allmänhet. Men på ett sätt, tror jag, att jag som kosmolog hade ett speciellt perspektiv, för att det ger en medvetenhet om den ofantliga framtiden. De otroligt stora tidsrymderna i vår evolutionärna historia är nu en del av vår vardagliga kultur -- utanför bibelbältet i Amerika, i alla fall -- (Skratt) men de flesta, även de som känner till evolutionen väl, tänker inte på att ännu mer tid finns framför oss.
The sun has been shining for four and a half billion years, but it'll be another six billion years before its fuel runs out. On that schematic picture, a sort of time-lapse picture, we're halfway. And it'll be another six billion before that happens, and any remaining life on Earth is vaporized. There's an unthinking tendency to imagine that humans will be there, experiencing the sun's demise, but any life and intelligence that exists then will be as different from us as we are from bacteria. The unfolding of intelligence and complexity still has immensely far to go, here on Earth and probably far beyond. So we are still at the beginning of the emergence of complexity in our Earth and beyond. If you represent the Earth's lifetime by a single year, say from January when it was made to December, the 21st-century would be a quarter of a second in June -- a tiny fraction of the year. But even in this concertinaed cosmic perspective, our century is very, very special, the first when humans can change themselves and their home planet.
Solen har lyst i fyra och en halv miljarder år, men det dröjer ytterligare sex miljarder år innan bränslet tar slut. På den här schematiska bilden, en sorts tidlös bild, är vi halvvägs. Och det kommer dröja ytterligare sex miljarder är innan det händer, och något kvarvarande liv på jorden förintas. Det finns en förflugen bild av att människor kommer att vara där, och uppleva solens undergång, men vilket intelligent liv som helst som existerar då kommer att vara lika olikt oss som vi är bakterier. Intelligensens och komplexitetens utbredning har fortfarande otroligt långt kvar att gå, här på jorden och förmodligen långt bortom den. Vi är alltså bara i början av komplexitetens utveckling på vår jord och bortom den. Om man liknar jordens livstid med ett enda år, från januari då den skapades till december, skulle 2000-talet var en fjärdedels sekund i juni -- en pytteliten bråkdel av året. Men även i detta sammanpressade kosmiska perspektiv är vårt århundrade väldigt, väldigt speciellt. Det är det första då människor kan förändra sig själva och sin hemplanet.
As I should have shown this earlier, it will not be humans who witness the end point of the sun; it will be creatures as different from us as we are from bacteria. When Einstein died in 1955, one striking tribute to his global status was this cartoon by Herblock in the Washington Post. The plaque reads, "Albert Einstein lived here." And I'd like to end with a vignette, as it were, inspired by this image. We've been familiar for 40 years with this image: the fragile beauty of land, ocean and clouds, contrasted with the sterile moonscape on which the astronauts left their footprints. But let's suppose some aliens had been watching our pale blue dot in the cosmos from afar, not just for 40 years, but for the entire 4.5 billion-year history of our Earth. What would they have seen? Over nearly all that immense time, Earth's appearance would have changed very gradually. The only abrupt worldwide change would have been major asteroid impacts or volcanic super-eruptions. Apart from those brief traumas, nothing happens suddenly.
Jag skulle ha visat den här bilden tidigare: det kommer inte bli människor som upplever slutet av solen, utan varelser lika olika oss som vi är olika bakterier. När Einstein dog år 1955, var en utmärkande hyllning till hans globala status den här seriestrippen av Herblock i Washington Post. Minnesbilden lydde: "Albert Einstein levde här." Jag skulle vilja avsluta med en vinjett inspirerad av den här bilden. Vi har varit bekanta med den här bilden i 40 år: våra vackra och spröda land, hav och moln, står i kontrast till det livlösa månlandskapet där astronauterna lämnade sina fotavtryck. Men låt oss föreställa oss att några utomjordingar hade studerat vår svaga blå punkt långt bort i kosmos, inte bara i 40 år, utan under hela jordens 4,5 miljarder år långa historia. Vad hade de då sett? Under hela den ofantligt långa tiden hade jordens utseende förändrats väldigt långsamt. Den enda plötsliga förändringen skulle ha varit vid stora asteroidkollisioner eller gigantiska vulkanutbrott. Bortsett från de strapatserna, förändrades ingenting hastigt.
The continental landmasses drifted around. Ice cover waxed and waned. Successions of new species emerged, evolved and became extinct. But in just a tiny sliver of the Earth's history, the last one-millionth part, a few thousand years, the patterns of vegetation altered much faster than before. This signaled the start of agriculture. Change has accelerated as human populations rose. Then other things happened even more abruptly. Within just 50 years -- that's one hundredth of one millionth of the Earth's age -- the amount of carbon dioxide in the atmosphere started to rise, and ominously fast.
Kontinentalplattorna drev omkring. Istäcken kom och gick. Nya arter såg dagens ljus, evolverade och dog ut. Men under bara en bråkdel av jordens historia, den sista miljondelen, några tusen år, förändrade sig vegetationen mycket snabbare än förut. Detta tillkännagav jordbrukets början. Förändringen accelererade när befolkningen ökade. Sedan hände andra saker, ännu fortare. Bara inom 50 år -- det är en hundradel av en miljondel av jordens ålder -- började andelen koldioxid i atmosfären att öka, och alarmerande snabbt.
The planet became an intense emitter of radio waves -- the total output from all TV and cell phones and radar transmissions. And something else happened. Metallic objects -- albeit very small ones, a few tons at most -- escaped into orbit around the Earth. Some journeyed to the moons and planets. A race of advanced extraterrestrials watching our solar system from afar could confidently predict Earth's final doom in another six billion years. But could they have predicted this unprecedented spike less than halfway through the Earth's life? These human-induced alterations occupying overall less than a millionth of the elapsed lifetime and seemingly occurring with runaway speed? If they continued their vigil, what might these hypothetical aliens witness in the next hundred years? Will some spasm foreclose Earth's future? Or will the biosphere stabilize? Or will some of the metallic objects launched from the Earth spawn new oases, a post-human life elsewhere?
Planeten blev en stark källa av radiosignaler -- den totala mängden av alla TV-, telefon- och radarsändningar. Och något annat hände. Saker av metall -- även om de var mycket små, maximalt några ton -- lyckades hamna i omloppsbana runt jorden. Några åkte till månar och planeter. En avancerad ras av utomjordingar som studerade vårt solsystem långt bort hade med säkerhet kunnat förutspå jordens slutgiltiga undergång om sex miljarder år. Men hade de kunnat förutspå den här plötsliga förändringen inte ens halvvägs genom jorden livstid? De här förändringarna som orsakats av oss under mindre än en miljondel av den tid som gått och till synes med otrolig fart? Om de fortsatte att studera oss, vad skulle de här hypotetiska utomjordingarna se de nästa hundra åren? Kommer jordens framtid att gå om intet? Eller kommer biosfären att stabilisera sig? Eller kommer några av metallobjekten uppskjutna från jorden skapa nya oaser av post-humant liv någon annanstans?
The science done by the young Einstein will continue as long as our civilization, but for civilization to survive, we'll need the wisdom of the old Einstein -- humane, global and farseeing. And whatever happens in this uniquely crucial century will resonate into the remote future and perhaps far beyond the Earth, far beyond the Earth as depicted here. Thank you very much.
Vetenskapen som den unge Einstein gjorde kommer att leva vidare så länge som vår civilisation. Men för att civilisationen ska överleva, kommer vi att behöva visdomen från den gamle Einstein -- human, global och framåtblickande. Och vad som än händer under detta unikt avgörande århundrade kommer det att få följder i den avlägsna framtiden och kanske långt bortom jorden, långt från jorden, såsom det illustreras här. Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)