Back in New York, I am the head of development for a non-profit called Robin Hood. When I'm not fighting poverty, I'm fighting fires as the assistant captain of a volunteer fire company. Now in our town, where the volunteers supplement a highly skilled career staff, you have to get to the fire scene pretty early to get in on any action.
Hemma i New York, så är jag utvecklingschef för en ideell organisation som heter Robin Hood. När jag inte bekämpar fattigdom, så bekämpar jag bränder som assisterande kapten för frivilligbrandkåren. Och i vår stad, där de frivilliga kompletterar en mycket tränad yrkesstab så måste du anlända till branden ganska tidigt för att få någon action.
I remember my first fire. I was the second volunteer on the scene, so there was a pretty good chance I was going to get in. But still it was a real footrace against the other volunteers to get to the captain in charge to find out what our assignments would be. When I found the captain, he was having a very engaging conversation with the homeowner, who was surely having one of the worst days of her life. Here it was, the middle of the night, she was standing outside in the pouring rain, under an umbrella, in her pajamas, barefoot, while her house was in flames.
Jag minns min första brand. Jag var den andra frivillige som anlände, så det fanns en god chans att jag skulle få komma med. Men det var en riktigt springtävling mot de andra frivilliga för att nå fram till brandkaptenen för att få reda på vad våra uppgifter skulle vara. När jag hittade kaptenen, så hade han ett väldigt engagerad samtal, med husägaren, som verkligen hade en av de värsta dagarna i sitt liv. Så här var jag mitt i natten, hon stod utanför i det fallande regnet, under ett paraply, i sin pyjamas, barfota. Medans hennes hus stod i lågor.
The other volunteer who had arrived just before me -- let's call him Lex Luther -- (Laughter) got to the captain first and was asked to go inside and save the homeowner's dog. The dog! I was stunned with jealousy. Here was some lawyer or money manager who, for the rest of his life, gets to tell people that he went into a burning building to save a living creature, just because he beat me by five seconds. Well, I was next. The captain waved me over. He said, "Bezos, I need you to go into the house. I need you to go upstairs, past the fire, and I need you to get this woman a pair of shoes." (Laughter) I swear. So, not exactly what I was hoping for, but off I went -- up the stairs, down the hall, past the 'real' firefighters, who were pretty much done putting out the fire at this point, into the master bedroom to get a pair of shoes.
Den frivillige som hade anlänt precis före mig -- Vi kan kalla honom Lex Luthor -- (Skratt) hann fram till kaptenen först och blev ombedd att gå in i huset och rädda husägarens hund. Hunden! Jag blev grön av avund. Den här advokaten eller ekonomiansvarige får alltså för resten av sitt liv berätta för folk att han gick in i ett brinnande hus för att rädda en levande varelse, bara för att han hann före mig med fem sekunder. Iallafall, jag stod på tur. Kaptenen vinkade fram mig. Han sa, "Bezos, Jag vill att du går in i huset. Jag vill att du går upp för trappen, förbi elden, och hämtar ett par skor till damen." (Skratt) Jag lovar. Inte precis vad jag hade hoppats på, Men iväg for jag -- upp för trappen, ner för korridoren, förbi de "riktiga" brandmännen, som i princip var klara med att släcka elden, in i sovrummet för att hämta ett par skor.
Now I know what you're thinking, but I'm no hero. (Laughter) I carried my payload back downstairs where I met my nemesis and the precious dog by the front door. We took our treasures outside to the homeowner, where, not surprisingly, his received much more attention than did mine. A few weeks later, the department received a letter from the homeowner thanking us for the valiant effort displayed in saving her home. The act of kindness she noted above all others: someone had even gotten her a pair of shoes.
Jag vet vad ni tänker. Men jag är ingen hjälte. (Skratt) Jag bar min last nedför trappen där jag mötte min nemesis och den älskade hunden vid ytterdörren. Vi tog våra skatter ut ur huset till ägaren, där, inte helt oväntat, hans uppmärksammades mycket mer än min. Några veckor senare, så fick brandstationen ett brev ifrån husägaren där hon tackade oss för hjälteinsats vi gjort när vi räddade hennes hem. Och den vänliga gesten hon noterade mest: var att någon till och med hade hämtat ett par skor till henne.
(Laughter)
(Skratt)
In both my vocation at Robin Hood and my avocation as a volunteer firefighter, I am witness to acts of generosity and kindness on a monumental scale, but I'm also witness to acts of grace and courage on an individual basis. And you know what I've learned? They all matter. So as I look around this room at people who either have achieved, or are on their way to achieving, remarkable levels of success, I would offer this reminder: don't wait. Don't wait until you make your first million to make a difference in somebody's life. If you have something to give, give it now. Serve food at a soup kitchen. Clean up a neighborhood park. Be a mentor.
I både mitt heltidsyrke på Robin Hood och mitt fritidsyrke som frivillig brandman, så bevittnar jag generositet och vänlighet på en storslagen skala, men jag bevittnar också välvilja och mod på en individuell basis. Och vet ni vad jag har lärt mig? De betyder alla något. Så se er om i rummet på folk som antingen har uppnått, eller är på väg att uppnå, anmärkningsvärd framgång, Jag skulle erbjuda denna påminnelse: vänta inte. Vänta inte tills du har tjänat din första miljon på att göra skillnad i någons liv. Om du har något att ge, så ge det nu. Servera mat åt de hemlösa, städa upp i en park, var en hjälplärare.
Not every day is going to offer us a chance to save somebody's life, but every day offers us an opportunity to affect one. So get in the game. Save the shoes.
Inte varje dag kommer att erbjuda oss en chans att rädda någons liv, men varje tag erbjuder oss en möjlighet att påverka ett. Så kom in i matchen; rädda skorna.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)
Bruno Giussani: Mark, Mark, come back.
Bruno Giussani: Mark, Mark, kom tillbaka.
(Applause)
(Applåder)
Mark Bezos: Thank you.
Mark Bezos: Tack