In the northwest corner of the United States, right up near the Canadian border, there's a little town called Libby, Montana, and it's surrounded by pine trees and lakes and just amazing wildlife and these enormous trees that scream up into the sky. And in there is a little town called Libby, which I visited, which feels kind of lonely, a little isolated. And in Libby, Montana, there's a rather unusual woman named Gayla Benefield. She always felt a little bit of an outsider, although she's been there almost all her life, a woman of Russian extraction. She told me when she went to school, she was the only girl who ever chose to do mechanical drawing. Later in life, she got a job going house to house reading utility meters -- gas meters, electricity meters. And she was doing the work in the middle of the day, and one thing particularly caught her notice, which was, in the middle of the day she met a lot of men who were at home, middle aged, late middle aged, and a lot of them seemed to be on oxygen tanks. It struck her as strange. Then, a few years later, her father died at the age of 59, five days before he was due to receive his pension. He'd been a miner. She thought he must just have been worn out by the work. But then a few years later, her mother died, and that seemed stranger still, because her mother came from a long line of people who just seemed to live forever. In fact, Gayla's uncle is still alive to this day, and learning how to waltz. It didn't make sense that Gayla's mother should die so young. It was an anomaly, and she kept puzzling over anomalies. And as she did, other ones came to mind. She remembered, for example, when her mother had broken a leg and went into the hospital, and she had a lot of x-rays, and two of them were leg x-rays, which made sense, but six of them were chest x-rays, which didn't. She puzzled and puzzled over every piece of her life and her parents' life, trying to understand what she was seeing. She thought about her town. The town had a vermiculite mine in it. Vermiculite was used for soil conditioners, to make plants grow faster and better. Vermiculite was used to insulate lofts, huge amounts of it put under the roof to keep houses warm during the long Montana winters. Vermiculite was in the playground. It was in the football ground. It was in the skating rink. What she didn't learn until she started working this problem is vermiculite is a very toxic form of asbestos. When she figured out the puzzle, she started telling everyone she could what had happened, what had been done to her parents and to the people that she saw on oxygen tanks at home in the afternoons. But she was really amazed. She thought, when everybody knows, they'll want to do something, but actually nobody wanted to know. In fact, she became so annoying as she kept insisting on telling this story to her neighbors, to her friends, to other people in the community, that eventually a bunch of them got together and they made a bumper sticker, which they proudly displayed on their cars, which said, "Yes, I'm from Libby, Montana, and no, I don't have asbestosis." But Gayla didn't stop. She kept doing research. The advent of the Internet definitely helped her. She talked to anybody she could. She argued and argued, and finally she struck lucky when a researcher came through town studying the history of mines in the area, and she told him her story, and at first, of course, like everyone, he didn't believe her, but he went back to Seattle and he did his own research and he realized that she was right. So now she had an ally. Nevertheless, people still didn't want to know. They said things like, "Well, if it were really dangerous, someone would have told us." "If that's really why everyone was dying, the doctors would have told us." Some of the guys used to very heavy jobs said, "I don't want to be a victim. I can't possibly be a victim, and anyway, every industry has its accidents." But still Gayla went on, and finally she succeeded in getting a federal agency to come to town and to screen the inhabitants of the town -- 15,000 people -- and what they discovered was that the town had a mortality rate 80 times higher than anywhere in the United States. That was in 2002, and even at that moment, no one raised their hand to say, "Gayla, look in the playground where your grandchildren are playing. It's lined with vermiculite." This wasn't ignorance. It was willful blindness. Willful blindness is a legal concept which means, if there's information that you could know and you should know but you somehow manage not to know, the law deems that you're willfully blind. You have chosen not to know. There's a lot of willful blindness around these days. You can see willful blindness in banks, when thousands of people sold mortgages to people who couldn't afford them. You could see them in banks when interest rates were manipulated and everyone around knew what was going on, but everyone studiously ignored it. You can see willful blindness in the Catholic Church, where decades of child abuse went ignored. You could see willful blindness in the run-up to the Iraq War. Willful blindness exists on epic scales like those, and it also exists on very small scales, in people's families, in people's homes and communities, and particularly in organizations and institutions. Companies that have been studied for willful blindness can be asked questions like, "Are there issues at work that people are afraid to raise?" And when academics have done studies like this of corporations in the United States, what they find is 85 percent of people say yes. Eighty-five percent of people know there's a problem, but they won't say anything. And when I duplicated the research in Europe, asking all the same questions, I found exactly the same number. Eighty-five percent. That's a lot of silence. It's a lot of blindness. And what's really interesting is that when I go to companies in Switzerland, they tell me, "This is a uniquely Swiss problem." And when I go to Germany, they say, "Oh yes, this is the German disease." And when I go to companies in England, they say, "Oh, yeah, the British are really bad at this." And the truth is, this is a human problem. We're all, under certain circumstances, willfully blind. What the research shows is that some people are blind out of fear. They're afraid of retaliation. And some people are blind because they think, well, seeing anything is just futile. Nothing's ever going to change. If we make a protest, if we protest against the Iraq War, nothing changes, so why bother? Better not to see this stuff at all. And the recurrent theme that I encounter all the time is people say, "Well, you know, the people who do see, they're whistleblowers, and we all know what happens to them." So there's this profound mythology around whistleblowers which says, first of all, they're all crazy. But what I've found going around the world and talking to whistleblowers is, actually, they're very loyal and quite often very conservative people. They're hugely dedicated to the institutions that they work for, and the reason that they speak up, the reason they insist on seeing, is because they care so much about the institution and want to keep it healthy. And the other thing that people often say about whistleblowers is, "Well, there's no point, because you see what happens to them. They are crushed. Nobody would want to go through something like that." And yet, when I talk to whistleblowers, the recurrent tone that I hear is pride. I think of Joe Darby. We all remember the photographs of Abu Ghraib, which so shocked the world and showed the kind of war that was being fought in Iraq. But I wonder who remembers Joe Darby, the very obedient, good soldier who found those photographs and handed them in. And he said, "You know, I'm not the kind of guy to rat people out, but some things just cross the line. Ignorance is bliss, they say, but you can't put up with things like this." I talked to Steve Bolsin, a British doctor, who fought for five years to draw attention to a dangerous surgeon who was killing babies. And I asked him why he did it, and he said, "Well, it was really my daughter who prompted me to do it. She came up to me one night, and she just said, 'Dad, you can't let the kids die.'" Or I think of Cynthia Thomas, a really loyal army daughter and army wife, who, as she saw her friends and relations coming back from the Iraq War, was so shocked by their mental condition and the refusal of the military to recognize and acknowledge post-traumatic stress syndrome that she set up a cafe in the middle of a military town to give them legal, psychological and medical assistance. And she said to me, she said, "You know, Margaret, I always used to say I didn't know what I wanted to be when I grow up. But I've found myself in this cause, and I'll never be the same." We all enjoy so many freedoms today, hard-won freedoms: the freedom to write and publish without fear of censorship, a freedom that wasn't here the last time I came to Hungary; a freedom to vote, which women in particular had to fight so hard for; the freedom for people of different ethnicities and cultures and sexual orientation to live the way that they want. But freedom doesn't exist if you don't use it, and what whistleblowers do, and what people like Gayla Benefield do is they use the freedom that they have. And what they're very prepared to do is recognize that yes, this is going to be an argument, and yes I'm going to have a lot of rows with my neighbors and my colleagues and my friends, but I'm going to become very good at this conflict. I'm going to take on the naysayers, because they'll make my argument better and stronger. I can collaborate with my opponents to become better at what I do. These are people of immense persistence, incredible patience, and an absolute determination not to be blind and not to be silent. When I went to Libby, Montana, I visited the asbestosis clinic that Gayla Benefield brought into being, a place where at first some of the people who wanted help and needed medical attention went in the back door because they didn't want to acknowledge that she'd been right. I sat in a diner, and I watched as trucks drove up and down the highway, carting away the earth out of gardens and replacing it with fresh, uncontaminated soil. I took my 12-year-old daughter with me, because I really wanted her to meet Gayla. And she said, "Why? What's the big deal?" I said, "She's not a movie star, and she's not a celebrity, and she's not an expert, and Gayla's the first person who'd say she's not a saint. The really important thing about Gayla is she is ordinary. She's like you, and she's like me. She had freedom, and she was ready to use it." Thank you very much. (Applause)
I det nordvästra hörnet av USA, nära den Kanadensiska gränsen, ligger den lilla staden Libby, Montana. Den är omgiven av tallar och sjöar samt har ett fantastisk växt- och djurliv och har dessa enorma träd som skrider upp mot himlen. Mitt i allt detta finns en liten stad som heter Libby, som jag besökte. Den kändes lite ensam och lite avskild. I Libby, Montana, finns en ganska ovanlig kvinna som heter Gayla Benefield. Hon kände sig alltid lite grann som en outsider trots att hon hade bott där nästan hela livet, hon är en kvinna av ryskt ursprung. Hon berättade att när hon gick i skolan, så var hon den enda tjejen som valde att göra mekaniska ritningar. Senare i livet, jobbade hon med att gå från hus till hus för att läsa av mätare -- gasmätare och elmätare. Hon gjorde detta arbete mitt på dagen och en sak som hon speciellt lade märke till var, att hon mitt på dagen mötte massor av män som alltid var hemma, i medelåldern eller i övre medelåldern och många av dem tycktes behöva syrgasflaskor. Det slog henne, att det var lite underligt. Men några år senare, så dog hennes far vid en ålder av 59, fem dagar innan han skulle gå i pension. Han hade varit gruvarbetare. Hon trodde han måste varit utsliten på grund av arbetet. Ytterligare några år senare dog hennes mor, och detta verkade än underligare, eftersom hennes mor kom från en släkt som verkade leva hur länge som helst. Faktum är att Gaylas morbror lever än och håller på lära sig dansa vals. Det gick inte att förstå varför Gaylas mor skulle dö så ung. Det var en avvikelse och hon förbryllades av avvikelserna. När hon var förbryllad och så drog hon sig till minnes andra saker. Så kom hon i håg, till exempel att, när hennes mor bröt benet, besökte sjukhuset och röntgades en hel del, så togs två bilder av benen, vilket var naturligt men sex bilder togs på bröstet, vilket inte var naturligt. Hon förbryllades och förbryllades över varje sak hon sett i hennes liv och hennes föräldrars liv, för att försöka förstå allt hon sett. Hon tänkte på sin stad. I staden fanns en vermikulitgruva. Vermikulit användes som jordförbättrare för att få växter att växa snabbare och bättre. Vermikulit användes för isolera loft, stora mängder las under taken, för att hålla husen varma under de långa Montanavintrarna. Vermikulit fanns på lekplatserna. Det fanns på fotbollsplanerna. Det fanns på hockeyrinkarna. Vad hon inte visste innan hon började jobba med detta problem, var att vermikulit är en väldigt toxisk form av asbest. När hon hade klurat ut detta pussel, så började hon berätta för alla hon kunde om vad som hade hänt, vad hennes föräldrar hade råkat ut för och berättade om människorna hon såg med syrgasflaskor som var hemma på eftermiddagarna. Men hon överraskades. Hon trodde att när alla visste, så skulle de vilja göra något åt det., men det var faktiskt ingen som ville veta. Faktum är att hon blev så irriterande, när hon insisterade på att berätta historien för sina grannar, vänner och andra i samhället, att några till slut gick samman och gjorde en bakrutedekal, som de stolt hade på sina bilar, med texten: "Ja, jag kommer från Libby, Montana, och nej, jag har inte asbestos." Men Gayla stannade inte upp för det. Hon fortsatte att forska. Tillkomsten av Internet hjälpte henne definitivt. Hon pratade med alla hon kunde. Hon argumenterade och argumenterade, till slut lyckades hon, när en forskare kom till staden för att kartlägga historien kring gruvorna i trakten, hon berättade sin berättelse för honom och till en början gjorde han som alla andra, han trodde inte på henne. Men han for tillbaka till Seattle, gjorde egen forskning och insåg att hon hade rätt. Genom detta fick hon nu en allierad. Trots det, så ville fortfarande folk inte veta. De sa saker som: "Om det verkligen hade varit farligt, skulle någon berättat det för oss." "Om det verkligen var så att alla var döende så skulle läkarna berättat det för oss." Några av grabbarna med mycket tunga sa jobb sa: "Jag vill inte vara ett offer. Jag kan rimligtvis inte vara ett offer och i vart fall så har varje industri sina olyckor." Men Gayla fortsatte ändå tills hon lyckades få en statlig myndighet att komma till staden för att screena dess invånare -- 15 000 människor -- det de då upptäckte vara att staden hade en dödlighet som var 80 gånger högre än någon annanstans i USA. Detta var 2002, men även efter denna händelse så var det ingen som höjde sin röst för att säga: "Gayla, dina barnbarn leker på lekplatsen som är täckt med vermikulit." Det var inte okunnighet. Det var med uppsåtlig blindhet. Uppsåtlig blindhet är ett juridiskt begrepp som betyder: om det finns information som man kan haft tillgång till och därför skulle haft kunskap om, men som du på något sätt, inte klarat av att ta till dig, så kan du juridiskt dömas som uppsåtligt blind. Du valde att inte veta. I dessa dagar så förekommer en massa uppsåtlig blindhet. Man ser uppsåtlig blindhet i banker, när man gav lån till tusentals människor som inte hade råd med dem. Man kan se det i banker där räntan har blivit manipulerad och där alla visste vad som pågick, men där allihopa utstuderat nonchalerade detta. Man ser uppsåtlig blindhet i den katolska kyrkan där decennier av övergrepp på barn ignorerades. Man kan se uppsåtlig blindhet i upptakten till Irakkriget. Uppsåtlig blindhet existerar i enormt stora skalor som dessa, men det existerar även i väldig små skalor: inom människors familjer och hem, i samhällen och i synnerhet inom organisationer och institutioner. Uppsåtlig blindhet har studerats i företag och frågor som denna ställdes: "Finns det frågor på arbetet som folk inte vågar ta upp?" När forskare har gjort studier av denna typ på företag i USA. så har de upptäckt att 85 procent av människorna svarar ja. Åttiofem procent av människorna vet att problem finns, men de vågar inte säga något. När jag själv upprepade forskningen i Europa och frågade exakt samma frågor, så fick jag precis samma siffror. Åttiofem procent. Det är en stor tystnad. Det är många blinda. En verkligt intressant sak som händer när jag besöker företag i Schweiz är att de berättar för mig att: "Detta är ett unikt schweiziskt problem." När jag åker till Tyskland, så säger de: "Ja visst, det är den tyska sjukan." När jag åker till företag i England säger de: "Oh ja, vi britter är verkligen usla på detta." Men sanningen är att problemet är mänskligt. Vi är alla, under vissa förutsättningar, uppsåtlig blinda. Vad forskningen visar är att vissa människor är blinda på grund av rädsla. Det är rädda för negativa konsekvenser. Några människor är blinda eftersom de tänker, nåväl att se allt är utsiktslöst. Ingenting kommer någonsin att ändra sig. Om vi protesterar, om vi protesterar mot Irakkriget, så kommer ändå inget att ändras, så varför bry sig? Bättre att inte se detta överhuvudtaget. Ett återkommande tema som jag stöter på hela tiden är att folk säger: "Du vet, de enda människorna som ser är visselblåsarna, och vi vet alla vad de råkar ut för." Det finns den här outgrundliga mytbildningen kring visselblåsare, som säger att de är först och främst tokiga. Men vad jag funnit när jag varit runt i världen och pratat med visselblåsare, är att de faktiskt är väldigt lojala och ganska ofta är mycket konservativa människor. De är ofta väldigt hängivna de institutioner de arbetar för, och anledningen till att de talar ut, anledningen till att de bara måste se sakerna, är för att de bry sig om institutionen väldigt mycket och att de vill hålla den i god form. Och den andra saker folk ofta nämner om visselblåsare är: "Det är ingen idé eftersom du ser vad som händer dem. Man krossar dem. Ingen vill gå igenom något som liknar det." Men när jag pratade med visselblåsare, så fanns alltid en underliggande ton av stolthet. Jag tänker på Joe Darby. Vi kommer alla ihåg bilderna från Abu Ghraib som chockade världen och visade vilken typ av krig som utkämpades i Irak. Men jag undrar vem som kommer ihåg Joe Darby, den väldigt olydiga, goda soldaten som hittade och lämnade in dessa foton. Han sa till mig: "Du vet, Jag är inte den sortens man som anger folk, men vissa saker där borta gick över gränsen för det acceptabla. Okunnighetens lycka, men som de säger, man kan inte bara stå ut med saker som dessa." Jag pratade med Steve Bolsin, en engelsk doktor som stred i fem år för att synliggöra en farlig kirurg som dödade småbarn. När jag frågade varför han gjorde det, så sa han: "Faktum är att det var min dotter som sa åt mig att göra det. Hon kom en natt till mig och sa bara: 'Pappa du kan inte låta barnen dö.' " Eller när jag tänker på Cynthia Thomas, en verkligt lojal militärdotter och militärhustru, som såg hur hennes vänner och nära komma tillbaks från Irak, blev så chockad av deras mentala hälsa och av militärens vägran att erkänna och acceptera att de hade posttraumatiskt stressyndrom. Hon startade därför ett kafé mitt i en militärstad för ge dem juridiskt, psykologiskt och medicinskt stöd. Hon sa till mig: "Du vet Margaret jag har alltid sagt, att jag inte vetat vad jag ville bli när jag blir stor. Men nu har jag funnit mitt kall, och jag kommer aldrig att bli samma person igen." Alla vi åtnjuter så många friheter i dag, svårvunna friheter: frihet att skriva och publicera utan rädsla för censur, en frihet som inte fanns senast jag var i Ungern; frihet att rösta, vilket i synnerhet kvinnor har fått kämpa så hårt för; frihet för människor av olika etniciteter, kulturer och sexuell orientering att leva livet på det sätt de vill. Men friheten kommer inte finnas kvar, om du inte använder den, som visselblåsarna gör och som människor som Gayla Benefield gör, vad de gör är använda den frihet de har. Alla dessa har förstått och är då beredda på att det kommer att bli diskussioner och det kommer att bråkas med grannar, kollegor och vänner, men jag kommer bli bra på att ta denna diskussion. Jag kommer att behöva ta tag i nejsägarna eftersom de kommer göra mina argument både bättre och starkare. Jag kommer samarbeta med mina opponenter för att förbättra hur jag gör saker. Dessa personer som har enorm uthållighet, ett fantastiskt tålamod och en obeveklig beslutsamhet att inte vara blind och att inte vara tyst. När jag åkte till Libby Montana, besökte jag en asbestosklinik som Gayla Benefield gjorde möjlig, ett ställe där folk i början, som ville ha hjälp och medicinsk omvårdnad gick in genom bakdörren, eftersom de inte vill bekräfta att hon hade haft rätt. Jag satt på ett matställe och tittade på lastbilarna som körde upp och ned längs vägen, forslandes ut jord från trädgårdarna för att ersätta den med ny och oförorenad jord. Jag tog med mig min 12-åriga dotter eftersom jag verkligen ville att hon skulle möta Gayla. Hon frågade: "Varför? Vad är det som är så viktigt?" Jag sa: "Hon är ingen filmstjärna, hon är ingen kändis, hon är ingen expert och Gayla är den första som skulle säga att hon inte är en ängel. Det verkligt viktiga med Gayla är att hon är vanlig. Hon är som du och jag. Hon hade en frihet och hon var beredd att använda den." Tack så mycket. (Applåder)