Today I stand before you as a man who lives life to the full in the here and now. But for a long time, I lived for death.
Idag står jag framför er som en man som lever livet fullt ut, här och nu. Men länge levde jag för döden.
I was a young man who believed that jihad is to be understood in the language of force and violence. I tried to right wrongs through power and aggression. I had deep concerns for the suffering of others and a strong desire to help and bring relief to them. I thought violent jihad was noble, chivalrous and the best way to help.
Jag var en ung man som trodde att jihad måste förstås genom makt och våld. Jag försökte bekämpa orätt genom makt och aggression. Jag grubblade mycket över andras lidande och hade en stark önskan att hjälpa och befria dem från det. Jag trodde att våldsam jihad var fint, ridderligt och bästa sättet att hjälpa.
At a time when so many of our people -- young people especially -- are at risk of radicalization through groups like al-Qaeda, Islamic State and others, when these groups are claiming that their horrific brutality and violence are true jihad, I want to say that their idea of jihad is wrong -- completely wrong -- as was mine, then.
I en tid när så många av oss – särskilt unga – riskerar att radikaliseras genom grupper som al-Qaeda, Islamiska staten och andra, när dessa grupper hävdar att deras hårresande brutalitet och våld är det sanna jihad, vill jag säga att deras idé om jihad är fel – helt fel – precis som min var då.
Jihad means to strive to one's utmost. It includes exertion and spirituality, self-purification and devotion. It refers to positive transformation through learning, wisdom and remembrance of God. The word jihad stands for all those meanings as a whole. Jihad may at times take the form of fighting, but only sometimes, under strict conditions, within rules and limits.
Jihad innebär att göra sitt yttersta. Det handlar om ansträngning och andlighet, egen rening och att göra uppoffringar. Det syftar på positiv förändring genom lärande, visdom och erinran om Gud. Ordet jihad står för alla dessa betydelser sammantagna. Jihad kan ibland ta formen av kamp, men bara ibland, under stränga förutsättningar, enligt regler och inom gränser.
In Islam, the benefit of an act must outweigh the harm or hardship it entails. More importantly, the verses in the Koran that are connected to jihad or fighting do not cancel out the verses that talk about forgiveness, benevolence or patience.
I islam måste nyttan med en handling väga upp det lidande den för med sig. Och vad viktigare är: de Koranverser som rör jihad eller kamp upphäver inte de verser som talar om förlåtelse, godhet eller tålamod.
But now I believe that there are no circumstances on earth where violent jihad is permissible, because it will lead to greater harm. But now the idea of jihad has been hijacked. It has been perverted to mean violent struggle wherever Muslims are undergoing difficulties, and turned into terrorism by fascistic Islamists like al-Qaeda, Islamic State and others. But I have come to understand that true jihad means striving to the utmost to strengthen and live those qualities which God loves: honesty, trustworthiness, compassion, benevolence, reliability, respect, truthfulness -- human values that so many of us share.
Men jag tror inte det finns några förutsättningar på jorden när jihad kan tillåtas, för det kommer att leda till ett större lidande. Men idén om jihad har kidnappats. Den har förvrängts till att betyda våldsam kamp överallt där muslimer har det svårt, och har förvandlats till terrorism av fascistiska islamister som al-Qaeda, Islamiska staten och andra. Men jag har förstått att det riktiga jihad betyder att göra sitt yttersta för att stärka och leva enligt de egenskaper som Gud älskar: ärlighet, trovärdighet, medkänsla, generositet, pålitlighet, respekt, uppriktighet – mänskliga värden som vi så många delar.
I was born in Bangladesh, but grew up mostly in England. And I went to school here. My father was an academic, and we were in the UK through his work.
Jag är född i Bangladesh men växte främst upp i England. Och jag gick i skolan här. Min pappa var akademiker, och vi var här på grund av hans jobb.
In 1971 we were in Bangladesh when everything changed. The War of Independence impacted upon us terribly, pitting family against family, neighbor against neighbor. And at the age of 12 I experienced war, destitution in my family, the deaths of 22 of my relatives in horrible ways, as well as the murder of my elder brother. I witnessed killing ... animals feeding on corpses in the streets, starvation all around me, wanton, horrific violence -- senseless violence. I was a young man, teenager, fascinated by ideas. I wanted to learn, but I could not go to school for four years.
1971 var vi i Bangladesh när allt förändrades. Självständighetskriget blev fruktansvärt för oss, det ställde familjer mot varandra, och grannar ställdes mot grannar. Och vid 12 års ålder upplevde jag krig, fattigdom i familjen, hur 22 av mina släktingar dog på fasansfulla sätt, och även mordet på min äldre bror. Jag blev vittne till mord... hur djur åt sig mätta på lik på gatorna, svält överallt där jag var, hänsynslöshet, obeskrivligt våld – vettlöst våld. Jag var en ung man, en tonåring som fängslades av idéer. Jag ville lära mig saker, men jag kunde inte gå i skolan på fyra år.
After the War of Independence, my father was put in prison for two and a half years, and I used to visit him every week in prison, and homeschooled myself. My father was released in 1973 and he fled to England as a refugee, and we soon followed him. I was 17.
Efter självständighetskriget sattes min far i fängelse i två och ett halvt år, och jag hälsade på honom i fängelset varje vecka, och utbildade mig själv hemma. Min far släpptes 1973 och flydde till England som flykting, och vi följde snart efter. Jag var 17.
So these experiences gave me a sharp awareness of the atrocities and injustices in the world. And I had a strong desire -- a very keen, deep desire -- to right wrongs and help the victims of oppression.
Dessa upplevelser gjorde mig medveten om grymheterna och orättvisorna i världen. Och jag hade en stark längtan – en mycket djup längtan – efter att göra saker bättre och hjälpa orättvisornas offer.
While studying at college in the UK, I met others who showed me how I could channel that desire and help through my religion. And I was radicalized -- enough to consider violence correct, even a virtue under certain circumstances.
När jag studerade i Storbritannien mötte jag andra som visade hur jag kunde kanalisera den längtan och hjälpa genom min religion. Och jag radikaliserades – tillräckligt mycket för att tycka att våld var rätt, till och med en dygd under vissa omständigheter.
So I became involved in the jihad in Afghanistan. I wanted to protect the Muslim Afghan population against the Soviet army. And I thought that was jihad: my sacred duty, which would be rewarded by God.
Så jag gick med i jihad i Afghanistan. Jag ville skydda den muslimska afghanska befolkningen mot Sovjets armé. Och jag trodde att det var jihad – min heliga plikt, som Gud skulle belöna mig för.
I became a preacher. I was one of the pioneers of violent jihad in the UK. I recruited, I raised funds, I trained. I confused true jihad with this perversion as presented by the fascist Islamists -- these people who use the idea of jihad to justify their lust for power, authority and control on earth: a perversion perpetuated today by fascist Islamist groups like al-Qaeda, Islamic State and others.
Jag blev predikant. Jag var en av pionjärerna för våldsam jihad i Storbritannien. Jag rekryterade, jag drog in pengar, jag utbildade. Jag förväxlade det sanna jihad med den förvridna bild som framställs av fascistislamisterna, de som använder idén om jihad för att rättfärdiga sin hunger efter makt, auktoritet och kontroll på jorden: en förvanskning som vidmakthålls av fascistiska islamistgrupper som al-Qaeda, Islamiska staten och andra.
For a period of around 15 years, I fought for short periods of time in Kashmir and Burma, besides Afghanistan. Our aim was to remove the invaders, to bring relief to the oppressed victims and of course to establish an Islamic state, a caliphate for God's rule. And I did this openly. I didn't break any laws. I was proud and grateful to be British -- I still am. And I bore no hostility against this, my country, nor enmity towards the non-Muslim citizens, and I still don't.
I runt 15 år stred jag under korta perioder i Kashmir och Burma utöver Afghanistan. Vårt mål var att jaga bort inkräktarna, att befria de förtryckta från sitt lidande och såklart att etablera en islamisk stat, ett kalifat för Guds lagar. Och det gjorde jag öppet. Jag bröt inte mot några lagar. Jag var stolt och tacksam över att vara brittisk – det är jag fortfarande. Och jag var inte fientligt inställd emot detta mitt land, eller mot icke-muslimska medborgare, och är det inte nu heller.
During one battle in Afghanistan, some British men and I formed a special bond with a 15-year-old Afghani boy, Abdullah, an innocent, loving and lovable kid who was always eager to please. He was poor. And boys like him did menial tasks in the camp. And he seemed happy enough, but I couldn't help wonder -- his parents must have missed him dearly. And they must have dreamt about a better future for him. A victim of circumstance caught up in a war, cruelly thrust upon him by the cruel circumstances of the time.
Under ett slag i Afghanistan fick jag och några britter en speciell kontakt med en 15-årig afghansk pojke, Abdullah, en oskuldsfull, tillgiven och fin kille som alltid ville vara till lags. Han var fattig. Och pojkar som han fungerade som tjänare i lägret. Och han såg ändå glad ut, men jag undrade – hans föräldrar måste ha saknat honom så. Och de måste ha drömt om en bättre framtid för honom. Ett offer för tillfälligheterna, fångad i ett krig som han blivit påtvingad genom den tidens grymma förhållanden.
One day I picked up this unexploded mortar shell in a trench, and I had it deposited in a makeshift mud hut lab. And I went out on a short, pointless skirmish -- always pointless, And I came back a few hours later to discover he was dead. He had tried to recover explosives from that shell. It exploded, and he died a violent death, blown to bits by the very same device that had proved harmless to me. So I started to question. How did his death serve any purpose? Why did he die and I lived?
En dag tog jag upp en outlöst granat i en skyttegrav och lade den i ett provisoriskt labb i en lerhydda. Och jag gick ut för en kort, meningslös strid – alltid meningslös, och kom tillbaka några timmar senare och fann honom död. Han hade försökt få ut sprängämnen från granaten. Den exploderade, och han dog en grym död, sprängd i bitar av samma sak som jag hade befunnit vara ofarlig. Så jag började ifrågasätta. Hur kunde hans död fylla något syfte alls? Varför dog han medan jag levde vidare?
I carried on. I fought in Kashmir. I also recruited for the Philippines, Bosnia and Chechnya. And the questions grew.
Jag fortsatte. Jag stred i Kashmir. Jag rekryterade också till Filippinerna, Bosnien och Tjetjenien. Och frågorna växte.
Later in Burma, I came across Rohingya fighters, who were barely teenagers, born and brought up in the jungle, carrying machine guns and grenade launchers. I met two 13-year-olds with soft manners and gentle voices. Looking at me, they begged me to take them away to England. They simply wanted to go to school -- that was their dream. My family -- my children of the same age -- were living at home in the UK, going to school, living a safe life. And I couldn't help wonder how much these young boys must have spoken to one another about their dreams for such a life. Victims of circumstances: these two young boys, sleeping rough on the ground, looking up at the stars, cynically exploited by their leaders for their personal lust for glory and power.
Senare i Burma mötte jag Rohingya-krigare som knappt var tonåringar, födda och uppvuxna i djungeln, som bar maskingevär och granatkastare. Jag mötte två 13-åringar, mjuka i sättet och med väna röster. De såg på mig och bad mig att ta med dem till England. De ville bara få gå i skolan – det var deras dröm. Min familj – mina barn i samma ålder – levde hemma i Storbritannien, gick i skolan, levde trygga liv. Och jag undrade hur mycket de här småpojkarna måste ha pratat med varandra om sina drömmar om ett sådant liv. Offer för omständigheterna: dessa två unga pojkar som sov på marken och tittade upp mot stjärnorna, och cyniskt utnyttjades av sina ledare för deras personliga makthungers skull.
I soon witnessed boys like them killing one another in conflicts between rival groups. And it was the same everywhere ... Afghanistan, Kashmir, Burma, Philippines, Chechnya; petty warlords got the young and vulnerable to kill one another in the name of jihad. Muslims against Muslims. Not protecting anyone against invaders or occupiers; not bringing relief to the oppressed. Children being used, cynically exploited; people dying in conflicts which I was supporting in the name of jihad. And it still carries on today.
Jag skulle snart se andra sådana pojkar mörda varandra i konflikter mellan rivaliserande grupper. Och det var samma sak överallt – Afghanistan, Kashmir, Burma, Filippinerna, Tjetjenien – små krigsherrar fick de unga och sårbara att mörda varandra i jihads namn. Muslimer mot muslimer. Utan att skydda någon alls mot invaderande fiender eller ockupanter. Utan att hjälpa de förtryckta. Barn som användes och utnyttjades cyniskt. Människor som dog i konflikter som jag stödde i jihads namn. Och detta pågår än idag.
Realizing that the violent jihad I had engaged in abroad was so different -- such a chasm between what I had experienced and what I thought was sacred duty -- I had to reflect on my activities here in the UK. I had to consider my preaching, recruiting, fund-raising, training, but most importantly, radicalizing -- sending young people to fight and die as I was doing -- all totally wrong.
När jag insåg att det våldsamma jihad som jag hade deltagit i utomlands var så annorlunda – ett sådant avstånd mellan vad jag hade upplevt och vad jag såg som en helig plikt – blev jag tvungen att fundera på min verksamhet här. Jag fick omvärdera mitt predikande, rekrytering, insamling, utbildning, men viktigast av allt, radikalisering – att skicka ut unga för att strida och dö som jag gjorde – allt var totalt fel.
So I got involved in violent jihad in the mid '80s, starting with Afghanistan. And by the time I finished it was in the year 2000. I was completely immersed in it. All around me people supported, applauded, even celebrated what we were doing in their name. But by the time I learned to get out, completely disillusioned in the year 2000, 15 years had passed.
Jag gick alltså med i våldsamt jihad i mitten av 80-talet med början i Afghanistan. Och när jag slutade var det år 2000. Jag var helt insnärjd i det. Alla omkring mig stödde, applåderade, till och med hyllade det vi gjorde i deras namn. Men när jag kunde ta mig därifrån, år 2000, helt desillusionerad, hade det gått 15 år.
So what goes wrong? We were so busy talking about virtue, and we were blinded by a cause. And we did not give ourselves a chance to develop a virtuous character. We told ourselves we were fighting for the oppressed, but these were unwinnable wars. We became the very instrument through which more deaths occurred, complicit in causing further misery for the selfish benefit of the cruel few.
Så vad är det som går fel? Vi var så upptagna med att prata om dygd och vi var förblindade av saken. Och vi gav inte oss själva chans att bygga en dygdig karaktär. Vi intalade oss att vi stred för de förtryckta, men detta var krig som ingen kunde vinna. Vi kom att bli det instrument genom vilket fler människor dog, medskyldiga till ytterligare lidande för ett fåtal grymma människors själviskhets skull.
So over time, a very long time, I opened my eyes. I began to dare to face the truth, to think, to face the hard questions. I got in touch with my soul.
Så med tiden, en väldigt lång tid, kom jag att öppna ögonen. Jag började våga att inse sanningen, att tänka, att inte blunda för de svåra frågorna. Jag fick kontakt med min själ.
What have I learned? That people who engage in violent jihadism, that people who are drawn to these types of extremisms, are not that different to everyone else. But I believe such people can change. They can regain their hearts and restore them by filling them with human values that heal.
Vad har jag lärt mig? Att människor som går med i våldsam jihadism, människor som dras till sådana här typer av extremism, inte skiljer sig så mycket från andra. Men jag tror att sådana människor kan förändras. De kan vinna tillbaka sina hjärtan och göra dem hela genom att fylla dem med mänskliga värden som läker.
When we ignore the realities, we discover that we accept what we are told without critical reflection. And we ignore the gifts and advantages that many of us would cherish even for a single moment in their lives. I engaged in actions I thought were correct. But now I began to question how I knew what I knew. I endlessly told others to accept the truth, but I failed to give doubt its rightful place.
När vi negligerar verkligheten märker vi att vi accepterar det vi får höra utan kritisk reflektion. Och vi nonchalerar de gåvor som många skulle skatta sig lyckliga för om så bara för en enda gång i livet. Jag deltog i saker jag trodde var rätt. Men nu började jag ifrågasätta hur jag visste vad jag visste. Jag sa om och om igen till andra att de skulle acceptera sanningen, men jag gav inte tvekan den plats den borde ha fått.
This conviction that people can change is rooted in my experience, my own journey. Through wide reading, reflecting, contemplation, self-knowledge, I discovered, I realized that Islamists' world of us and them is false and unjust. Through considering the uncertainties in all that we had asserted, to the inviolable truths, incontestable truths, I developed a more nuanced understanding.
Övertygelsen att människor kan förändras kommer ur mina upplevelser, min egen resa. Genom omfattande läsning, reflekterande, funderande, självkännedom, upptäckte jag, insåg jag att islamisternas vi-och-dem-värld är falsk och orättvis. Genom att fundera över oklarheterna i allt som vi hade tagit för sant, till de okränkbara sanningarna, de obestridliga sanningarna, fick jag en mer nyanserad förståelse.
I realized that in a world crowded with variation and contradiction, foolish preachers, only foolish preachers like I used to be, see no paradox in the myths and fictions they use to assert authenticity. So I understood the vital importance of self-knowledge, political awareness and the necessity for a deep and wide understanding of our commitments and our actions, how they affect others.
Jag insåg att i en värld full av variation och motsägelser ser enfaldiga predikanter – bara enfaldiga predikanter, så som jag var då – ingen paradox i de myter och berättelser de nyttjar för att hävda sin autenticitet. Så jag förstod hur livsviktigt det är med självkännedom, politisk medvetenhet, och behovet av en djup och vid förståelse för vårt engagemang och våra handlingar, hur de påverkar andra.
So my plea today to everyone, especially those who sincerely believe in Islamist jihadism ... refuse dogmatic authority; let go of anger, hatred and violence; learn to right wrongs without even attempting to justify cruel, unjust and futile behavior. Instead create a few beautiful and useful things that outlive us. Approach the world, life, with love. Learn to develop or cultivate your hearts to see goodness, beauty and truth in others and in the world. That way we do matter more to ourselves ... to each other, to our communities and, for me, to God. This is jihad -- my true jihad.
Så min vädjan idag till alla, speciellt till dem som helt ärligt tror på islamistisk jihadism ... Vägra dogmatiska auktoriteter. Släpp ilska, hat och våld. Lär er att bekämpa orättfärdighet utan att ens försöka försvara grymt, orättvist och meningslöst beteende. Skapa istället ett antal vackra och användbara saker som överlever oss. Närma er världen, livet, med kärlek. Lär er att utveckla eller öva upp era hjärtan i att kunna se godhet, skönhet och sanning i andra och i världen. På det sättet betyder vi mer för oss själva ... för varandra, för dem runt omkring oss och, för min del, för Gud. Detta är jihad – mitt sanna jihad.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)