Joseph Keller used to jog around the Stanford campus, and he was struck by all the women jogging there as well. Why did their ponytails swing from side to side like that? Being a mathematician, he set out to understand why.
Joseph Keller brukade jogga runt campus på Stanford, och han noterade alla de kvinnor som också joggade där. Varför svängde deras hästsvansar från sida till sida på det där viset? Som matematiker bestämde han sig för att ta reda på det.
(Laughter)
(Skratt)
Professor Keller was curious about many things: why teapots dribble or how earthworms wriggle. Until a few months ago, I hadn't heard of Joseph Keller. I read about him in the New York Times, in the obituaries. The Times had half a page of editorial dedicated to him, which you can imagine is premium space for a newspaper of their stature.
Professor Keller var nyfiken på många saker: varför tekannor droppar eller hur daggmaskar slingrar sig. För ett par månader sedan kände jag inte till Joseph Keller. Jag läste om honom i New York Times, bland dödsrunorna. The Times hade en halvsidesartikel tillägnad honom, vilket, som ni förstår, är ett förstklassigt utrymme i en sådan tidning.
I read the obituaries almost every day. My wife understandably thinks I'm rather morbid to begin my day with scrambled eggs and a "Let's see who died today."
Jag läser dödsrunorna nästan varje dag. Min fru tycker, förståeligt nog, att jag är ganska morbid som börjar min dag med äggröra och, "Låt oss se vem som dog idag."
(Laughter)
(Skratt)
But if you think about it, the front page of the newspaper is usually bad news, and cues man's failures. An instance where bad news cues accomplishment is at the end of the paper, in the obituaries.
Men om man tänker på det, så innehåller ju tidningarnas förstasidor oftast dåliga nyheter, och visar på människans misslyckanden. En plats där dåliga nyheter visar på bedrifter är i slutet av tidningen, i dödsrunorna.
In my day job, I run a company that focuses on future insights that marketers can derive from past data -- a kind of rearview-mirror analysis. And we began to think: What if we held a rearview mirror to obituaries from the New York Times? Were there lessons on how you could get your obituary featured -- even if you aren't around to enjoy it?
På mitt jobb leder jag ett företag som fokuserar på framtida insikter som marknadsförare kan få utifrån tidigare data - ett slags backspegelsanalys. Och vi började fundera, tänk om vi höll upp en backspegel mot dödsrunorna i New York Times. Fanns det lärdomar där om hur man kan få sin dödsruna som en skriven artikel - även om man själv inte får uppleva det?
(Laughter)
(Skratt)
Would this go better with scrambled eggs?
Skulle detta passa bättre med äggröra?
(Laughter)
(Skratt)
And so, we looked at the data. 2,000 editorial, non-paid obituaries over a 20-month period between 2015 and 2016. What did these 2,000 deaths -- rather, lives -- teach us?
Så, vi tittade på datan. 2 000 artiklar, ej köpta dödsrunor under 20 månader från 2015 till 2016. Vad lärde vi oss
Well, first we looked at words.
av dessa 2 000 dödsfall, eller snarare, liv?
This here is an obituary headline. This one is of the amazing Lee Kuan Yew. If you remove the beginning and the end, you're left with a beautifully worded descriptor that tries to, in just a few words, capture an achievement or a lifetime. Just looking at these is fascinating. Here are a few famous ones, people who died in the last two years. Try and guess who they are.
Först tittade vi på orden. Detta är en rubrik i en dödsruna. Det handlar om den fantastiske Lee Kuan Yew. Om man tar bort början och slutet så får man en vackert formulerad beskrivning som i några få ord försöker fånga en bedrift eller en livstid. Det är fascinerande att titta på dem. Här är några kända, för människor som dog de senaste två åren. Försök gissa vilka de är.
[An Artist who Defied Genre] That's Prince.
[En artist som trotsade genrer] Det är Prince.
[Titan of Boxing and the 20th Century] Oh, yes.
[1900-talets boxningsjätte] O ja.
[Muhammad Ali]
[Muhammad Ali]
[Groundbreaking Architect] Zaha Hadid.
[Banbrytande arkitekt] Zaha Hadid.
So we took these descriptors and did what's called natural language processing, where you feed these into a program, it throws out the superfluous words -- "the," "and," -- the kind of words you can mime easily in "Charades," -- and leaves you with the most significant words. And we did it not just for these four, but for all 2,000 descriptors. And this is what it looks like. Film, theatre, music, dance and of course, art, are huge. Over 40 percent. You have to wonder why in so many societies we insist that our kids pursue engineering or medicine or business or law to be construed as successful. And while we're talking profession, let's look at age -- the average age at which they achieved things. That number is 37. What that means is, you've got to wait 37 years ... before your first significant achievement that you're remembered for -- on average -- 44 years later, when you die at the age of 81 -- on average.
Vi tog dessa beskrivningar och gjorde något som kallas naturlig språkbehandling, där man matar in dem i ett program, den sållar ut överflödiga ord - "den", "och" - ord som man enkelt kan mima när man leker charader - och lämnar kvar de mest betydelsefulla orden. Vi gjorde det inte bara för dessa fyra, utan för alla 2 000 beskrivningarna. Och så här ser det ut. Film, teater, musik, dans och konst förstås, de är stora. Mer än 40 procent. Man undrar ju varför vi, i så många samhällen, uppmanar våra barn att jobba som ingenjörer, läkare, affärsmän, jurister för att ses som framgångsrika. Och när vi ändå pratar om yrke, låt oss titta på ålder - den genomsnittliga åldern för bedrifter. Den är 37. Det innebär att du måste vänta 37 år ... innan den första bedrift som du blir ihågkommen för, i genomsnitt, 44 år senare, när du dör vid 81 års ålder, i genomsnitt.
(Laughter)
(Skratt)
Talk about having to be patient.
Snacka om att behöva ha tålamod.
(Laughter)
(Skratt)
Of course, it varies by profession. If you're a sports star, you'll probably hit your stride in your 20s. And if you're in your 40s like me, you can join the fun world of politics.
Det varierar förstås mellan yrken. Är du idrottsstjärna når du förmodligen toppen i 20-årsåldern. Och är du i 40-årsåldern, som jag, kan du hoppa in i den roliga politiken.
(Laughter)
(Skratt)
Politicians do their first and sometimes only commendable act in their mid-40s.
Politiker gör sin första, och ibland enda berömvärda handling i 40-årsåldern.
(Laughter)
(Skratt)
If you're wondering what "others" are, here are some examples. Isn't it fascinating, the things people do and the things they're remembered for?
Om du undrar vad "övriga" är, så är detta några exempel. Visst är det fascinerande, det folk gör och vad de blir ihågkomna för?
(Laughter)
(Skratt)
Our curiosity was in overdrive, and we desired to analyze more than just a descriptor. So, we ingested the entire first paragraph of all 2,000 obituaries, but we did this separately for two groups of people: people that are famous and people that are not famous. Famous people -- Prince, Ali, Zaha Hadid -- people who are not famous are people like Jocelyn Cooper, Reverend Curry or Lorna Kelly. I'm willing to bet you haven't heard of most of their names. Amazing people, fantastic achievements, but they're not famous. So what if we analyze these two groups separately -- the famous and the non-famous? What might that tell us?
Vår nyfikenhet var uppskruvad till max, och vi ville analysera mer än bara en beskrivning. Så vi tog hela första stycket i alla 2 000 dödsrunorna, men vi gjorde det uppdelat i två grupper av människor: kända människor och okända människor. Kända människor - Prince, Ali, Zaha Hadid - okända människor är såna som Jocelyn Cooper, pastor Curry eller Lorna Kelly. Jag slår vad om att du inte känner till de flesta av dessa namn. Otroliga människor, fantastiska bedrifter, men de är inte kända. Så vad händer om vi analyserar grupperna var för sig - de kända och de okända? Vad kan det säga oss?
Take a look. Two things leap out at me. First: "John."
Titta. Två saker sticker ut. För det första: "John."
(Laughter)
(Skratt)
Anyone here named John should thank your parents --
Alla här som heter John borde tacka sina föräldrar -
(Laughter)
(Skratt)
and remind your kids to cut out your obituary when you're gone. And second: "help."
och påminna barnen om att klippa ut dödsrunan när ni är borta. Och för det andra: "hjälp."
We uncovered, many lessons from lives well-led, and what those people immortalized in print could teach us. The exercise was a fascinating testament to the kaleidoscope that is life, and even more fascinating was the fact that the overwhelming majority of obituaries featured people famous and non-famous, who did seemingly extraordinary things. They made a positive dent in the fabric of life. They helped.
Vi upptäckte många lärdomar från väl levda liv, och vad dessa människor, förevigade i skrift, kan lära oss. Övningen var ett fascinerande bevis på livets kalejdoskop, och än mer fascinerande var att en överväldigande majoritet av dödsrunorna, handlade om kända och okända människor, som till synes gjorde enastående saker. De lämnade ett positivt märke på livets väv. De hjälpte till.
So ask yourselves as you go back to your daily lives: How am I using my talents to help society? Because the most powerful lesson here is, if more people lived their lives trying to be famous in death, the world would be a much better place.
Så fråga dig själv, när du återgår till ditt vardagsliv: Hur använder jag mina förmågor för att hjälpa samhället? För den starkaste lärdomen här är, om fler människor levde sina liv för att bli berömda efter döden, så skulle världen vara mycket bättre.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)