What do you think would happen if you invited an individual who had been living on the street for many years, had mental health issues and was an alcoholic to move directly from the street into housing? We had heard this was being done in New York City, and it was called the Housing First model. We wondered if it would work in Utah.
Vad tror du skulle hända om du bjöd in en person som levt på gatan i många år, som hade psykiska problem och var alkoholist att flytta direkt från gatan in i ett hus? Vi hade hört att man gjort detta i New York, det kallades för Bostad först-modellen. Vi undrade om detta skulle fungera i Utah.
So to make that determination, we decided to create a pilot, and Keta was one of the 17 chronically homeless individuals we included in this pilot. She had been on the street for 20-plus years, had mental health issues and was a severe alcoholic. The first night in her apartment, she put her belongings on the bed and slept on the floor. The next three nights, she slept out by the dumpster near the apartment building. With the aid of her case manager, she moved back into her apartment but continued to sleep on the floor for several nights. It took over two weeks for her to develop enough trust and confidence that this apartment was hers and would not be taken away from her before she would start sleeping in the bed.
Så vi bestämde oss för att starta ett pilotprojekt, och Keta var en av de 17 mångårigt hemlösa individer som var med i pilotprojektet. Gatan var hennes hem i över 20 år, hon hade psykiska besvär och var gravt alkoholiserad. Hennes första natt i lägenheten, lade hon sina tillhörigheter på sängen och sov själv på golvet. Följande tre nätter sov hon ute bredvid sopcontainern i närheten av huset. Med hjälp av hennes kontaktperson flyttade hon in i lägenheten men fortsatte att sova på golvet under flera nätter. Efter 2 veckor litade hon på att lägenheten var hennes och ingen skulle ta den ifrån henne och först då började hon sova i sängen.
Homelessness is a continuing challenge for many cities throughout our country. Our homeless population falls into three major categories: those that are temporarily homeless, about 75 percent; those that are episodically homeless, about 10 percent; and those that are chronically homeless, about 15 percent. Chronic homelessness is defined as an unaccompanied adult who has been continuously homeless for a year or more or more than four times homeless in three years that totals 365 days. This small 15 percent of the homeless population can consume 50 to 60 percent of the homeless resources available in a community. In addition, they can cost the community 20,000 to 45,000 dollars a year per person in emergency services costs, such as EMT runs, emergency room visits, as many of you will be aware, addictions, interactions with the police, jail time. Simply put, this small population costs a lot.
Hemlösheten ökar i många städer i hela vårt land. De hemlösa kan delas upp i tre grupper: tillfälligt hemlösa, ungefär 75%; de periodvis hemlösa, ungefär 10%; och de som ständigt lever som hemlösa, ungefär 15%. Definitionen av en person som ständigt lever i hemlöshet är en ensam vuxen som varit kontinuerligt hemlös i mer än ett år eller mer än fyra gånger inom loppet av tre år, totalt 365 dagar. Dessa 15% av våra hemlösa tar 50-60% av de resurser som totalt satsas på gruppen. Dessutom kan de kosta samhället 20 000 till 45 000 dollar/år och person i akuta kostnader såsom ambulans, besök på akutmottagningen, som många av er är medvetna om, missbruk, polisingripanden, fängelsevistelser. Enkelt uttryckt, den här lilla delen av befolkningen kostar mycket.
Based on this reality, the US government began an initiative in 2003 inviting states and cities and counties to develop a plan to end chronic homelessness in a 10-year period. The state of Utah accepted this invitation, and I was asked to lead this effort. In 2005, we approved a 10-year plan, and 10 years later, in 2015, we reported a reduction in our chronic homeless population of 91 percent statewide.
Baserat på detta, tog den amerikanska regeringen ett initiativ 2003 där man bjöd in stater, städer och counties för att utarbeta en plan för att sätta stopp för hemlösheten över en 10-års period. Staten Utah accepterade denna inbjudan och jag ombads leda arbetet. 2005 godkände vi en 10-årsplan, 10 år senare, 2015, kunde vi rapportera att gruppen långvarigt hemlösa minskat med 91% i Utah.
(Applause)
(Applåder)
That's amazing. When I began this process, and we began this process, I realized that I had a limited understanding of homelessness and the factors that impacted it, and that I needed a fairly major change in my belief, in my thinking, because I had been raised with the theory of rugged individualism and "pull yourself up by the bootstraps." That philosophy came from being raised on our family's cattle ranch in a small town in the western desert of Utah. On the ranch, you learned that nothing takes priority over caring for the cattle, something always needs fixing and most importantly, hard work makes the world right. It was through that lens that I would see homeless people. When I was a teenager, our family would go into Salt Lake City, and I would see these homeless people -- "hobos" we called them then -- sitting around on the street, and I would think, "You lazy bums, get a job. Pull yourself up by the bootstraps."
Det var fantastiskt. När jag började denna process, vi började denna process, insåg jag hur lite jag visste om hemlöshet och vilka faktorer som spelade in, och att jag behövde göra en förändring i min tro, i mitt tänkande, då jag var uppvuxen med teorin om varje individs personliga ansvar och att "ta sig i kragen." Den filosofin kom då jag växte upp på familjens lilla gård i en liten ökenstad i västra Utah. På gården lärde jag mig att först prioritera djuren, på en gård finns alltid något att göra och det viktigaste, hårt arbete lönar sig alltid. Den bakgrunden färgade hur jag såg de hemlösa. När jag i tonåren åkte med familjen till Salt Lake City, såg jag hemlösa människor - vi kallade dem "luffare" - sitta på gatan, och jag tänkte, "Skaffa er ett jobb, latmaskar. Ta er i kragen."
After high school, I left the ranch, graduated from college, went to work for Ford Motor Company for several years, then got a job at the Church of Jesus Christ of Latter Day Saints and moved back to Salt Lake City. During that employment, I had the opportunity to be loaned out to the state's largest homeless shelter to assist them in developing and improving their financial and management capabilities.
Efter high school, lämnade jag gården, tog collegeexamen, arbetade många år på Ford Motor Company, fick sedan jobb hos the Church of Jesus Christ of Latter Day Saints och flyttade hem till Salt Lake City. Under den anställningen fick jag förmånen att lånas ut till statens största center för hemlösa, för att hjälpa till att utveckla och förbättra deras ekonomi och förvaltningskapacitet.
While there, I became aware of a new approach to dealing with homeless individuals and drug addicts. It was called the harm reduction model, and it consisted of passing out clean needles and condoms. And I thought, "Now that is one stupid idea." (Laughter) "That's just going to encourage them to continue that behavior. Just tell them to stop." Several years later, I read some of the early 10-year plans to end chronic homelessness promoted by the federal government. As I read through those plans, and I thought, "Pfft! This is unrealistic. You can't end homelessness. There's too many personal choices and factors beyond our control."
Under min tid där, fick jag insyn i ett nytt arbetssätt för att ta hand om hemlösa och drogmissbrukare. Den kallades skadedämpningsmodellen, där man delade ut rena nålar och kondomer. "Vilken dålig idé" tänkte jag. (Skratt) "Det är en uppmaning till att fortsätta deras livsstil. Säg bara till dom att sluta." Flera år senare läste jag de tidiga 10-årsplanerna för att stoppa hemlöshet som den federala regeringen påbjudit. När jag läste dessa planer tänkte jag, "Helt orealistiskt. Du kan aldrig stoppa hemlöshet. Det finns för många personliga val och faktorer utanför vår kontroll."
My perspective changed, however, when I attended a conference in 2003, where I learned the reason behind the 10-year plan. First was this small population of the homeless group that was 15 percent and were very expensive. That made sense for a conservative state like Utah.
Dock förändrades mitt perspektiv, när jag 2003 besökte en konferens, och fick veta mer om bakgrunden till den här 10-årsplanen. Det handlade primärt om de 15% mångårigt hemlösa en väldigt dyr grupp. Det var logiskt i en konservativ stat som Utah.
The second insight was learning about this Housing First, or low-barrier housing. There had been an agency in New York City that had been inviting mentally ill homeless individuals to move directly from the street into housing. And they were also allowed to continue to use drugs and to drink, just like we can in our homes. They were, in addition, offered services -- not required to use them -- by on-site case managers to assist them to adjust to their new living arrangements and to stabilize their lives. They were using the harm reduction model. And despite my initial low expectations about hearing about this model, they were having an astonishing success rate: 85 percent were still housed after 12 months.
Min andra insikt kom när jag fick kunskap om Bostad först, bostäder med låga krav. I New York City hade en organisation erbjudit psykiskt sjuka och hemlösa att flytta direkt från gatan till en bostad. Här tilläts de bo trots att de fortsatte med droger och alkohol, precis som alla vi andra. De boende erbjöds service utan krav på att använda den - genom en kontaktperson som hjälpte de boende att anpassa sig till sin nya situation och ge dem stabilitet i livet. Skadereduktionsmodellen användes. Och trots mina låga förväntningar när jag först hörde talas om detta, så kunde de visa fantastiska siffror: 85% bodde kvar efter 12 månader.
The third insight was the importance of developing a trusting relationship. Because of the abuse these individuals have had throughout most of their lives, they hardly trust anybody, and the clean needles and condoms and low-barrier housing was a means to begin to develop a relationship of trust. Vital.
Min tredje insikt var vikten av att utveckla ett förtroende. Då dessa personer har varit utsatta för övergrepp under stora delar av sina liv, har de svårt att lita på någon, så rena kanyler, kondomer och låga krav för att få en bostad var ett sätt att bygga upp detta förtroende. Ett viktigt sätt.
So as I flew home from this conference, sitting in the plane looking out the window, I realized that my understanding and perspective about homelessness was shifting. And as I stared out that window, this very strong feeling and thought came to me that if there's any state in the union that could end chronic homelessness, it was the state of Utah, because there's an underlying feeling and desire and willingness to collaborate to serve our neighbors, including those who are homeless. A new vision was becoming clear to me how this could be done.
När jag flög hem efter konferensen, och såg ut genom flygplanets fönster, insåg jag att min förståelse för hemlösa hade förändrats. När jag såg ut genom fönstret, översköljdes jag av en stark känsla att om det fanns någon stat i USA som skulle kunna sätta stopp för hemlöshet så var det Utah, då det finns en stark känsla, vilja och önskan att stötta och hjälpa våra grannar, även de hemlösa. Jag fick en vision av hur vi skulle lyckas med detta.
Now, those of us that attended the conference said, "Yeah, these models will work in Utah." But when we got back home, there were many who said, "Nah, those aren't going to work. They won't succeed here." But there was, however, an affordable housing organization who was willing to build our first 100 units. But they had concerns about having 100 chronically homeless people in one location. To address that concern, we decided to create a pilot to test that idea while we built the first 100 units. We would use existing units scattered throughout Salt Lake City.
Vi som varit på konferensen sa, "Den här modellen kan fungera i Utah." När vi kom hem var det många som sa, "Nej, det kommer inte att fungera. Inte här." Men det fanns dock en organisation för billigt boende som var villig att bygga de första 100 lägenheterna. Men det fanns en oro över att ha 100 hemlösa människor på ett och samma ställe. För att adressera den oron, bestämde vi oss för ett pilotprojekt för att testa idén under tiden de första 100 lägenheterna byggdes. Vi kunde använda befintliga lägenheter som fanns runtom Salt Lake City,
Then we debated: Should we select fairly high-functioning homeless persons or the most challenging ones we could find? And this is where my background on the ranch came into play. Back then, my mother cooked our meals and heated the water for our weekly bath on a wood-burning and coal-burning stove. And after chopping wood for that stove all those years, I'd learned to chop the big end of the log first, when I had the most energy. We decided to use the "big end of the log first" approach and selected 17 of the most challenging, difficult, chronically homeless people we could find, because we knew we would learn the most from them. Twenty-two months later, all 17 were still housed, including Keta, who today, 11 years later, is sleeping in her own bed and is sober.
Sedan diskuterade vi: Ska vi välja de boende bland de som var någorlunda högfungerande eller de som innebar största utmaningen? Det var här min bakgrund från bondgården kom in. Då var det min mor som lagade maten och värmde vattnet då det var dags att ta veckobadet, på en ved- och koleldad spis. Efter att ha huggit ved till spisen alla de åren, lärde jag mig hugga den stora änden av vedträt först, när jag hade mest energi. Vi bestämde oss för "stora änden av vedträt först"-tillvägagångssättet och valde de 17 mest krävande, och utmanande vi kunde hitta av de mångårigt hemlösa då vi kunde lära oss mest genom dom. 22 månader senare, bodde alla 17 kvar, även Keta, som idag, 11 år senare, sover i sin egen säng och är nykter.
At the end of this pilot, one of the young case managers said, "We used to debate up at our university classes which theory of case management was the most effective. Now our theory of case management is: anything necessary to keep them housed." We became believers, and built hundreds of units over those next 10 years, leading to the reduction of our statewide chronic homeless population of 91 percent.
I slutfasen av pilotprojektet sa en av de unga kontaktpersonerna, "Vi brukade debattera på våra universitetskurser vilken teori i fallhantering som var mest effektiv. Nu är vår teori: allt som behövs för att hålla dem kvar i boende." Vi blev troende, byggde hundratals lägenheter de följande 10 åren, där vi reducerade antalet mångårigt hemlösa i Utah med 91%.
Now, who are homeless people? Many people just want them to go away, to disappear, not disrupt our lives. Through this 10-year, 11-year process, I gained many insights of why people become homeless. One of those insights came to me a few years ago when I was visiting with our medical outreach team. These are our frontline workers that go out and visit the street homeless and the prostitutes to check on their medical health. One of the team members mentioned that eight of the prostitutes had given birth to 31 children that had become wards of the state. They also shared that some of the pimps were their husbands, and worse yet, their parents. These prostitutes, in their late teens, 20s, early 30s, were expected to earn enough money a day to support a hundred-dollar-a-day heroin addiction, their living expenses and their pimp. And with unprotected sex, they were paid more, and predictably, this would lead to a pregnancy. Children born under these circumstances many times end up becoming homeless. And it's not helpful to look at those born under those circumstances, or a parent that makes their child a drug addict at age seven, or a generation of babies born through drug addiction, and not feel some despair. For me, I believe every person is of value, no matter who you are. And it's not helpful to look at somebody with this start in life and blame them for where they are.
Vilka blir hemlösa? Många vill bara att de ska försvinna, inte störa oss. De senaste 10-11 åren har jag fått många insikter i vad som leder till hemlöshet. En av dessa insikter fick jag för några år sedan när jag besökte vårt uppsökande medicinska team. De är vår frontlinje som söker upp hemlösa och prostituerade på gatan för att undersöka deras medicinska status. En av teammedlemmarna berättade att åtta prostituerade hade fött 31 barn som omhändertagits av myndigheterna. De berättade också att vissa hallickar var deras make, och än värre, deras föräldrar. Dessa prostituerade, i senare tonåren upp till 30-års åldern, förväntades tjäna nog med pengar under en dag för att ha råd med heroin för 100 dollar, uppehälle och sin hallick. De får mer betalt vid oskyddat sex, vilket leder till graviditet. Barn som föds under dessa omständigheter blir många gånger själv hemlösa, Det går inte att se på de som föds under dessa förhållanden, de föräldrar som gör sin 7-åring till missbrukare, eller generationer av barn födda genom drogmissbruk, utan att känna vanmakt. Jag tror att varje människa är värdefull, oavsett vem du är. Det hjälper inte att se på någon med den starten i livet och lasta dem för deras nuvarande situation.
(Applause)
(Applåder)
No one grows up saying, "My goal in life is to become homeless." And that's the beauty of the harm reduction and Housing First model. It recognizes the complexities of the different factors that can shape a human life. These models meet people where they are, not where we are or where we think they should be.
Ingen som växer upp säger, "Mitt mål i livet är att bli hemlös." Det är det vackra med skadereduktion och Bostad först-modellen. Att förstå komplexiteten i hur olika faktorer formar en människas liv. Vi möter människor där dom finns, inte var vi är eller var vi tycker dom borde vara.
The pilot we did with our 17 taught us many lessons. When people have been living on the street for many years, moving back into housing requires lots of things to learn. And Donald taught us some of these transition lessons. His case manager asked him why he had not turned up the heat in his cold apartment. Donald said, "How do you do that?" He was shown how to use a thermostat. The case manager also observed that he was heating the beans in the can on the stove, like he had done over the campfires for many years. He was shown how to use pots and pans. We also learned that he had a sister that he had not seen in 25 years, who thought he was dead. She was happy to learn otherwise, and they were soon reconnected. Hundreds of people like Keta and Donald are now housed and reconnecting with their families. Also, many of our communities are incurring fewer emergency services costs.
Pilotprojektet med våra första 17 boende gav oss många viktiga läxor. När människor bott på gatan i många år, innebär en flytt in i en lägenhet att de boende måste lära sig många saker. Donald gav oss några av dessa läxor. Hans kontaktperson frågade honom varför han inte höjt värmen i hans kalla lägenhet. Donald svarade, "Hur gör man det?" Man förklarade hur termostaten fungerade. Kontaktpersonen såg också att han värmde bönorna i burken på spisen, som han hade gjort över öppen eld i många år. Han lärde sig använda kastruller. Han berättade att han hade en syster han inte haft kontakt med på 25 år, som trodde han var död. Hon blev så glad när detta inte stämde, och snart återförenades dom. Hundratals människor som Keta och Donald har nu ett hem och återförenas med sina familjer. I våra samhällen uppstår lägre kostnader för akuttjänster.
I have learned over and over again that when you listen to somebody's story with an open heart, walk in their shoes with them, you can't help but love and care for them and want to serve them. This is why I'm committed to continuing to bring hope and support to our homeless citizens, who I consider to be my brothers and sisters.
Jag har lärt mig om och om igen att när du lyssnar på en persons historia med öppet sinne, tar en promenad i deras skor, kan du inte annat än att känna kärlek och omsorg för dem och en vilja att hjälpa. Det är därför jag är engagerad i att fortsätta ge hopp och stöd till våra hemlösa medborgare, som jag ser som mina bröder och systrar.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)