Hi. So I'd like to talk a little bit about the people who make the things we use every day: our shoes, our handbags, our computers and cell phones. Now, this is a conversation that often calls up a lot of guilt. Imagine the teenage farm girl who makes less than a dollar an hour stitching your running shoes, or the young Chinese man who jumps off a rooftop after working overtime assembling your iPad. We, the beneficiaries of globalization, seem to exploit these victims with every purchase we make, and the injustice feels embedded in the products themselves. After all, what's wrong with a world in which a worker on an iPhone assembly line can't even afford to buy one? It's taken for granted that Chinese factories are oppressive, and that it's our desire for cheap goods that makes them so.
Hej. Jag skulle vilja berätta lite om människorna som tillverkar de saker vi använder varje dag: våra skor, våra handväskor, våra datorer och mobiler. Det här är ett samtalsämne som ofta rör upp mycket skuldkänslor. Tänk dig tonårstjejen från landsbygden som syr dina joggingskor för mindre än en dollar per timme, eller den unge kinesiske mannen som hoppar från fabrikstaket efter att ha jobbat övertid med att montera din iPad. Vi som drar fördel av globaliseringen tycks exploatera dessa offer med varje inköp vi gör, och orättvisan tycks vara en del av själva produkterna. Vad är det för värld vi lever i där en arbetare som monterar iPhones inte ens har råd att köpa en? Det tas för givet att kinesiska fabriker är grymma, och att det är vårt begär efter billiga varor som möjliggör detta.
So, this simple narrative equating Western demand and Chinese suffering is appealing, especially at a time when many of us already feel guilty about our impact on the world, but it's also inaccurate and disrespectful. We must be peculiarly self-obsessed to imagine that we have the power to drive tens of millions of people on the other side of the world to migrate and suffer in such terrible ways. In fact, China makes goods for markets all over the world, including its own, thanks to a combination of factors: its low costs, its large and educated workforce, and a flexible manufacturing system that responds quickly to market demands. By focusing so much on ourselves and our gadgets, we have rendered the individuals on the other end into invisibility, as tiny and interchangeable as the parts of a mobile phone.
Den här simpla skildringen som sätter likhetstecken mellan västerländsk efterfrågan och kinesiskt lidande är tilltalande, särskilt i en tid då många av oss redan har skuldkänslor för vår inverkan på världen. Men den är också felaktig och respektlös. Vi måste vara extremt självupptagna om vi tror oss ha makten att driva tiotals miljoner människor på andra sidan jordklotet att migrera och lida så fruktansvärt. Kina tillverkar varor för marknader över hela världen, inklusive sin egen, på grund av en rad faktorer: låga kostnader, en stor, utbildad arbetskraft, och ett flexibelt tillverkningssystem som reagerar snabbt på marknadens efterfrågan. Genom att fokusera så mycket på oss själva och våra prylar har vi gjort de här människorna osynliga, lika små och utbytbara som delarna i en mobil. Kinesiska arbetare tvingas inte in i fabriker
Chinese workers are not forced into factories because of our insatiable desire for iPods. They choose to leave their homes in order to earn money, to learn new skills, and to see the world. In the ongoing debate about globalization, what's been missing is the voices of the workers themselves.
på grund av vårt omättliga begär efter iPods. De väljer att lämna sina hem för att tjäna pengar, för att få nya kunskaper, och för att se världen. Det som har har saknats i den pågående globaliseringsdebatten är arbetarnas egna röster.
Here are a few.
Här är några av dem.
Bao Yongxiu: "My mother tells me to come home and get married, but if I marry now, before I have fully developed myself, I can only marry an ordinary worker, so I'm not in a rush."
Bao Yongxiu: "Min mamma säger åt mig att komma hem och gifta mig, men om jag gifter mig nu innan jag har förverkligat mig själv, så kan jag bara gifta mig med en vanlig arbetare, så jag har ingen brådska."
Chen Ying: "When I went home for the new year, everyone said I had changed. They asked me, what did you do that you have changed so much? I told them that I studied and worked hard. If you tell them more, they won't understand anyway."
Chen Ying: "När jag åkte hem över nyåret sa alla att jag hade förändrats. De frågade vad jag hade gjort, som gjort att jag förändrats så mycket. Jag berättade för dem att jag studerat och arbetat hårt. Om jag skulle berätta mer än så skulle de ändå inte förstå."
Wu Chunming: "Even if I make a lot of money, it won't satisfy me. Just to make money is not enough meaning in life."
Wu Chunming: "Även om jag tjänar mycket pengar så är jag inte nöjd med bara det. Att bara tjäna pengar räcker inte för att skapa mening i livet."
Xiao Jin: "Now, after I get off work, I study English, because in the future, our customers won't be only Chinese, so we must learn more languages."
Xiao Jin: "Nu när jag går av mitt skift så studerar jag engelska, för i framtiden kommer våra kunder inte bara att vara kineser, så vi måste lära oss fler språk."
All of these speakers, by the way, are young women, 18 or 19 years old.
Alla de här personerna är unga kvinnor, 18 eller 19 år gamla. Jag spenderade två år på att lära känna fabriksarbetare som de här
So I spent two years getting to know assembly line workers like these in the south China factory city called Dongguan. Certain subjects came up over and over: how much money they made, what kind of husband they hoped to marry, whether they should jump to another factory or stay where they were. Other subjects came up almost never, including living conditions that to me looked close to prison life: 10 or 15 workers in one room, 50 people sharing a single bathroom, days and nights ruled by the factory clock. Everyone they knew lived in similar circumstances, and it was still better than the dormitories and homes of rural China.
i fabriksstaden Dongguan i södra Kina. En del samtalsämnen dök upp gång på gång: hur mycket pengar de tjänade, vilken sorts man de ville gifta sig med, om de skulle gå över till en annan fabrik, eller stanna där de var. Andra samtalsämnen dök nästan aldrig upp, till exempel levnadsförhållandena, som i mina ögon liknade fängelseliv: 10 eller 15 arbetare i ett rum, 50 personer som delade på ett badrum, dagar och nätter som styrdes av fabriksklockan. Alla de kände hade liknande levnadsförhållanden, och då var det ändå bättre än sovsalarna och hemmen på den kinesiska landsbygden.
The workers rarely spoke about the products they made, and they often had great difficulty explaining what exactly they did. When I asked Lu Qingmin, the young woman I got to know best, what exactly she did on the factory floor, she said something to me in Chinese that sounded like "qiu xi." Only much later did I realize that she had been saying "QC," or quality control. She couldn't even tell me what she did on the factory floor. All she could do was parrot a garbled abbreviation in a language she didn't even understand.
Arbetarna talade sällan om de produkter de tillverkade, och de hade ofta väldigt svårt att förklara exakt vad det var de gjorde. När jag frågade Lu Qingmin, den unga kvinna jag lärde känna bäst, vad det var hon gjorde på fabriksgolvet, så svarade hon något på kinesiska som lät som "qiu xi". Mycket senare insåg jag att hon hade sagt "QC", quality control. Hon kunde inte ens berätta för mig vad det var hon gjorde på fabriksgolvet. Hon kunde bara upprepa en förvrängd förkortning på ett språk hon inte förstod.
Karl Marx saw this as the tragedy of capitalism, the alienation of the worker from the product of his labor. Unlike, say, a traditional maker of shoes or cabinets, the worker in an industrial factory has no control, no pleasure, and no true satisfaction or understanding in her own work. But like so many theories that Marx arrived at sitting in the reading room of the British Museum, he got this one wrong. Just because a person spends her time making a piece of something does not mean that she becomes that, a piece of something. What she does with the money she earns, what she learns in that place, and how it changes her, these are the things that matter. What a factory makes is never the point, and the workers could not care less who buys their products.
Karl Marx såg det här som kapitalismens tragedi: alienationen av arbetaren från resultatet av arbetet. I jämförelse med till exempel en skomakare eller skåptillverkare har arbetaren inom fabriksindustrin ingen kontroll, inget nöje, och ingen verklig tillfredställelse eller förståelse för sitt eget arbete. Men liksom så många andra teorier som Marx kom fram till där han satt i läsrummet på British Museum, blev den här också felaktig. Bara för att en person använder sin tid till att tillverka en sak betyder det inte att hon blir den saken. Vad hon gör med pengarna hon tjänar, vad hon lär sig, och hur det förändrar henne, det är det som har betydelse. Det spelar ingen roll vad en fabrik tillverkar, och arbetarna bryr sig inte ett dugg om vem som köper produkterna.
Journalistic coverage of Chinese factories, on the other hand, plays up this relationship between the workers and the products they make. Many articles calculate: How long would it take for this worker to work in order to earn enough money to buy what he's making? For example, an entry-level-line assembly line worker in China in an iPhone plant would have to shell out two and a half months' wages for an iPhone.
Nyhetsreportage från kinesiska fabriker förstorar däremot förhållandet mellan arbetarna och produkterna de tillverkar. Många artiklar räknar ut hur lång tid det skulle ta för arbetaren att tjäna ihop tillräckligt för att kunna köpa produkten han tillverkar. En nyanställd kinesisk arbetare vid monteringbandet på en iPhone-fabrik skulle till exempel behöva slänga ut två och en halv månadslöner för en iPhone.
But how meaningful is this calculation, really? For example, I recently wrote an article in The New Yorker magazine, but I can't afford to buy an ad in it. But, who cares? I don't want an ad in The New Yorker, and most of these workers don't really want iPhones. Their calculations are different. How long should I stay in this factory? How much money can I save? How much will it take to buy an apartment or a car, to get married, or to put my child through school?
Men hur betydelsefull är egentligen den uträkningen? Jag skrev till exempel nyligen en artikel i The New Yorker, men jag har inte råd med en reklamplats i den. Men vem bryr sig? Jag vill inte ha en reklamplats och de flesta arbetare vill inte ha iPhones. De räknar på andra saker. Hur länge ska jag stanna i den här fabriken? Hur mycket pengar kan jag spara ihop? Hur mycket pengar behövs för att köpa en lägenhet eller en bil, eller att gifta sig, eller ha råd med mitt barns skolgång?
The workers I got to know had a curiously abstract relationship with the product of their labor. About a year after I met Lu Qingmin, or Min, she invited me home to her family village for the Chinese New Year. On the train home, she gave me a present: a Coach brand change purse with brown leather trim. I thanked her, assuming it was fake, like almost everything else for sale in Dongguan. After we got home, Min gave her mother another present: a pink Dooney & Bourke handbag, and a few nights later, her sister was showing off a maroon LeSportsac shoulder bag. Slowly it was dawning on me that these handbags were made by their factory, and every single one of them was authentic.
Arbetarna jag lärde känna hade en svårbegriplig relation till produkterna de tillverkade. Ungefär ett år efter att jag träffat Lu Qingmin, eller Min, bjöd hon med mig hem till sin by för att fira det kinesiska nyåret. På tåget hem gav hon mig en present: en plånbok av märket Coach, med bruna läderdetaljer. Jag tackade och antog att den var fejk precis som allt annat man kunde köpa i Dongguan. När vi hade kommit fram gav Min en present till sin mamma: en rosa handväska av märket Dooney & Bourke, och några kvällar senare visade hennes syster upp en rödbrun axelväska från LeSportsac. Det gick sakta upp för mig att de här handväskorna tillverkades i deras fabrik, och att varenda en av dem var äkta vara.
Min's sister said to her parents, "In America, this bag sells for 320 dollars." Her parents, who are both farmers, looked on, speechless. "And that's not all -- Coach is coming out with a new line, 2191," she said. "One bag will sell for 6,000." She paused and said, "I don't know if that's 6,000 yuan or 6,000 American dollars, but anyway, it's 6,000." (Laughter)
Mins syster sa till föräldrarna: "I Amerika får man ge 320 dollar för den här väskan." Föräldrarna, som är jordbrukare, såg på och var mållösa. "Och inte nog med det - Coach kommer med en ny kollektion, 2191. En väska kommer att kosta 6 000." Efter en liten paus sa hon: "Jag vet inte om det är 6 000 yuan eller 6 000 dollar, men det är 6 000."
Min's sister's boyfriend, who had traveled home with her
(Skratt)
for the new year, said, "It doesn't look like it's worth that much."
Mins systers pojkvän, som hade följt med henne hem över nyåret, sa: "Den ser inte ut att vara värd så mycket."
Min's sister turned to him and said, "Some people actually understand these things. You don't understand shit."
Mins syster sa till honom: "En del förstår sig faktiskt på sådana här saker. Du förstår inte ett skit."
(Laughter) (Applause)
(Skratt) (Applåder)
In Min's world, the Coach bags had a curious currency. They weren't exactly worthless, but they were nothing close to the actual value, because almost no one they knew wanted to buy one, or knew how much it was worth. Once, when Min's older sister's friend got married, she brought a handbag along as a wedding present. Another time, after Min had already left the handbag factory, her younger sister came to visit, bringing two Coach Signature handbags as gifts.
I Mins värld hade Coach-väskorna ett märkligt värde. De var inte direkt värdelösa, men de var inte på långa vägar värda vad de kostade, för nästan ingen de kände ville köpa en, eller visste hur mycket de var värda. När en vän till Mins storasyster skulle gifta sig tog hon med sig en handväska som bröllopspresent. En annan gång, när Min redan lämnat väskfabriken, kom en yngre syster och hälsade på, och hade tagit med sig två Coach Signature-väskor som presenter.
I looked in the zippered pocket of one, and I found a printed card in English, which read, "An American classic. In 1941, the burnished patina of an all-American baseball glove inspired the founder of Coach to create a new collection of handbags from the same luxuriously soft gloved-hand leather. Six skilled leatherworkers crafted 12 Signature handbags with perfect proportions and a timeless flair. They were fresh, functional, and women everywhere adored them. A new American classic was born."
Jag öppnade ett fack på den ena väskan och fann ett kort där det stod på engelska: "En amerikansk klassiker. År 1941 gav den blanka ytan på en amerikansk baseballhandske grundaren av Coach inspiration att skapa en ny serie handväskor av samma utsökta, mjuka läder. Sex skickliga läderhantverkare skapade tolv stycken Signature-handväskor med perfekta proportioner och en tidlös stil. De var nyskapande, funktionella, och älskade av kvinnor överallt. En ny amerikansk klassiker hade sett dagens ljus."
I wonder what Karl Marx would have made of Min and her sisters. Their relationship with the product of their labor was more complicated, surprising and funny than he could have imagined. And yet, his view of the world persists, and our tendency to see the workers as faceless masses, to imagine that we can know what they're really thinking.
Jag undrar vad Karl Marx skulle ha sagt om Min och hennes systrar. Deras relation till slutprodukten av arbetet var mer komplicerad, förvånande och skrattretande än han skulle ha kunnat tro. Och ändå lever hans syn på världen kvar, i vår tendens att se på arbetarna som ansiktslösa massor, och vår övertygelse om att vi vet vad de tänker.
The first time I met Min, she had just turned 18 and quit her first job on the assembly line of an electronics factory. Over the next two years, I watched as she switched jobs five times, eventually landing a lucrative post in the purchasing department of a hardware factory. Later, she married a fellow migrant worker, moved with him to his village, gave birth to two daughters, and saved enough money to buy a secondhand Buick for herself and an apartment for her parents. She recently returned to Dongguan on her own to take a job in a factory that makes construction cranes, temporarily leaving her husband and children back in the village.
Första gången jag träffade Min hade hon precis fyllt 18 och sagt upp sig från sitt första jobb vid monteringsbandet på en elektronikfabrik. Under de två år som följde såg jag hur hon bytte jobb fem gånger, för att slutligen landa i ett välbetalt jobb på inköpsavdelningen på en metallfabrik. Senare gifte hon sig med en annan migrantarbetare, flyttade med honom till hans by, fick två döttrar, och sparade ihop tillräckligt för att köpa en begagnad Buick till sig själv, och en lägenhet till sina föräldrar. För inte så länge sedan återvände hon till Dongguan på egen hand för att ta ett jobb i en fabrik som tillverkar lyftkranar, och lämnade för en tid mannen och barnen hemma i byn. Hon skrev till mig i ett mejl nyligen:
In a recent email to me, she explained, "A person should have some ambition while she is young so that in old age she can look back on her life and feel that it was not lived to no purpose."
"Man måste ha lite ambitioner som ung, så att man på ålderns höst kan se tillbaka på livet, och känna att det inte gick en förbi utan mening."
Across China, there are 150 million workers like her, one third of them women, who have left their villages to work in the factories, the hotels, the restaurants and the construction sites of the big cities. Together, they make up the largest migration in history, and it is globalization, this chain that begins in a Chinese farming village and ends with iPhones in our pockets and Nikes on our feet and Coach handbags on our arms that has changed the way these millions of people work and marry and live and think. Very few of them would want to go back to the way things used to be.
Över hela Kina finns det 150 miljoner arbetare som henne. En tredjedel av dem är kvinnor som har lämnat sina byar för att arbeta i fabrikerna, hotellen, restaurangerna och på konstruktionsanläggningarna i de stora städerna. Sammantaget utgör de den största folkvandringen i historien. Och det är globaliseringen, den här kedjan som börjar i en kinesisk jordbrukarby och slutar med iPhones i våra fickor och Nike-skor på våra fötter och Coach-väskor på våra armar, som har förändrat hur dessa miljoner människor arbetar, gifter sig, lever och tänker. Det är få av dem som skulle vilja gå tillbaka till hur det var förr.
When I first went to Dongguan, I worried that it would be depressing to spend so much time with workers. I also worried that nothing would ever happen to them, or that they would have nothing to say to me. Instead, I found young women who were smart and funny and brave and generous. By opening up their lives to me, they taught me so much about factories and about China and about how to live in the world.
Första gången jag åkte till Dongguan var jag orolig att det skulle vara deprimerande att spendera så mycket tid med arbetare. Jag oroade mig också för att inget skulle hända i deras liv, eller att de inte skulle ha något att säga mig. Istället fann jag unga kvinnor som var smarta och roliga, modiga och generösa. Genom att öppna upp sina liv för mig, lärde de mig så mycket om fabriker, om Kina, och om att leva i världen.
This is the Coach purse that Min gave me on the train home to visit her family. I keep it with me to remind me of the ties that tie me to the young women I wrote about, ties that are not economic but personal in nature, measured not in money but in memories. This purse is also a reminder that the things that you imagine, sitting in your office or in the library, are not how you find them when you actually go out into the world.
Det här är Coach-plånboken som Min gav till mig på tåget hem till hennes familj. Jag bär med mig den som en påminnelse om mina band till de kvinnor jag skrev om. Band som inte är av ekonomisk, men av personlig natur, och som inte räknas i pengar, utan i minnen. Den är också en påminnelse om att saker man föreställer sig, där man sitter på sitt kontor eller på biblioteket, inte överensstämmer med vad man finner när man faktiskt tar steget ut i världen.
Thank you. (Applause) (Applause)
Tack. (Applåder)
Chris Anderson: Thank you, Leslie, that was an insight that a lot of us haven't had before. But I'm curious. If you had a minute, say, with Apple's head of manufacturing, what would you say?
Chris Anderson: Tack Leslie. Det där var en inblick många av oss aldrig har fått förut. Men jag är nyfiken... Låt säga att du fick en minut med Apples chef för tillverkning. Vad skulle du säga?
Leslie Chang: One minute?
Leslie Chang: En minut?
CA: One minute. (Laughter)
CA: En minut. (Skratt)
LC: You know, what really impressed me about the workers is how much they're self-motivated, self-driven, resourceful, and the thing that struck me, what they want most is education, to learn, because most of them come from very poor backgrounds. They usually left school when they were in 7th or 8th grade. Their parents are often illiterate, and then they come to the city, and they, on their own, at night, during the weekends, they'll take a computer class, they'll take an English class, and learn really, really rudimentary things, you know, like how to type a document in Word, or how to say really simple things in English. So, if you really want to help these workers, start these small, very focused, very pragmatic classes in these schools, and what's going to happen is, all your workers are going to move on, but hopefully they'll move on into higher jobs within Apple, and you can help their social mobility and their self-improvement. When you talk to workers, that's what they want. They do not say, "I want better hot water in the showers. I want a nicer room. I want a TV set." I mean, it would be nice to have those things, but that's not why they're in the city, and that's not what they care about.
LC: Vad som verkligen imponerade mig vad gäller arbetarna var hur motiverade de var, ambitiösa, påhittiga, och det som slog mig var att det de önskade mest var utbildning. Många kom från väldigt fattiga förhållanden. Många hade hoppat av skolan i sjunde eller åttonde klass. Deras föräldrar var ofta analfabeter. Sen kommer de till stan, och på egen hand, på kvällar och helger, tar de kurser i data eller engelska, och får lära sig väldigt grundläggande saker, som att skriva ett dokument i Word, eller att säga enkla fraser på engelska. Så om man verkligen vill hjälpa arbetarna, ska man starta små, koncentrerade, praktiska kurser. Och vad som kommer hända sen är att alla arbetare kommer att gå vidare, men förhoppningsvis till högre tjänster inom Apple. Det är ett sätt att stödja deras sociala rörlighet och utveckling. Det är sådant de säger att de vill ha. De säger inte: "Jag vill ha varmare vatten i duschen, ett bättre rum, eller en TV." Det vore fint om det fanns, med det är inte därför de är där, det är inte deras fokus.
CA: Was there a sense from them of a narrative that things were kind of tough and bad, or was there a narrative of some kind of level of growth, that things over time were getting better?
CA: Fanns det en känsla i deras berättelser av att saker var svåra och hemska, eller var det skildringar av utveckling, och att saker med tiden blev bättre?
LC: Oh definitely, definitely. I mean, you know, it was interesting, because I spent basically two years hanging out in this city, Dongguan, and over that time, you could see immense change in every person's life: upward, downward, sideways, but generally upward. If you spend enough time, it's upward, and I met people who had moved to the city 10 years ago, and who are now basically urban middle class people, so the trajectory is definitely upward. It's just hard to see when you're suddenly sucked into the city. It looks like everyone's poor and desperate, but that's not really how it is. Certainly, the factory conditions are really tough, and it's nothing you or I would want to do, but from their perspective, where they're coming from is much worse, and where they're going is hopefully much better, and I just wanted to give that context of what's going on in their minds, not what necessarily is going on in yours.
LC: Definitivt. Absolut. Det var intressant, för jag spenderade i stort sett två år i den här staden, Dongguan, och under den tiden kunde man se enorma förändringar i varje persons liv. Uppåt, nedåt, sidledes, fast generellt sett uppåt. Ger man det tid så går det uppåt. Jag träffade folk som hade flyttat till stan för tio år sedan, och som nu var stadsbor av medelklass, så riktningen är helt klart uppåt. Det är bara svårt att se det när man plötsligt slukas upp av staden. Alla verkar fattiga och desperata, men det är inte så det är. Det är klart att det är tufft i fabrikerna, och det är inte jobb du eller jag skulle vilja göra, men från deras perspektiv är situationen de kom ifrån ännu värre, och förhoppningsvis är de på väg mot något mycket bättre. Jag ville bara bidra med det sammanhanget, att det som pågår i deras värld inte är detsamma som pågår i er. CA: Tack så mycket för ditt föredrag.
CA: Thanks so much for your talk. Thank you very much. (Applause)
Tack så mycket.