There are things we say when we catch the eye of a stranger or a neighbor walking by. We say, "Hello, how are you? It's a beautiful day. How do you feel?" These sound kind of meaningless, right? And, in some ways, they are. They have no semantic meaning. It doesn't matter how you are or what the day is like. They have something else. They have social meaning. What we mean when we say those things is: I see you there.
Det finns sådant vi säger vid ögonkontakt med okända eller då grannen går förbi. Vi säger, "Hej, hur är det? Vilket fint väder. Hur mår du?" Tomma fraser, visst? Och på vissa sätt är de ju det. De har ingen egentlig mening. Det spelar ingen roll hur du mår eller hur dagen är. De har något annat. De har social betydelse. Vad vi menar när vi säger dessa saker är: Du där, jag ser dig.
I'm obsessed with talking to strangers. I make eye contact, say hello, I offer help, I listen. I get all kinds of stories. About seven years ago, I started documenting my experiences to try to figure out why. What I found was that something really beautiful was going on. This is almost poetic. These were really profound experiences. They were unexpected pleasures. They were genuine emotional connections. They were liberating moments.
Jag är besatt av att prata med främlingar. Jag söker ögonkontakt , säger hej, jag erbjuder hjälp, jag lyssnar. Jag får alla typer av berättelser. För ungefär sju år sedan började jag dokumentera mina erfarenheter för att försöka lista ut varför. Vad jag fann var att något riktigt vackert hände. Nästan som poesi. Det var verkligen djupa upplevelser. De gav oväntade njutningar. Det var äkta känslomässiga kopplingar. Det var befriande tillfällen.
So one day, I was standing on a corner waiting for the light to change, which, I'm a New Yorker, so that means I was actually standing in the street on the storm drain, as if that could get me across faster. And there's an old man standing next to me. So he's wearing, like, a long overcoat and sort of an old-man hat, and he looked like somebody from a movie. And he says to me, "Don't stand there. You might disappear." So this is absurd, right? But I did what he said. I stepped back onto the sidewalk. And he smiled, and he said, "Good. You never know. I might have turned around, and zoop, you're gone."
Så en dag, stod jag i ett gathörn och väntade på grönt ljus, och jag är från New York, så jag stod i själva verket på gatan utanför trottoarkanten, som om det kunde få mig över snabbare. Jämte mig står en gammal man. Han är klädd i en lång överrock och någon form av gubbhatt, han såg ut som en figur i en film. Och han säger till mig, "Stå inte där. Du kan försvinna." Visst är det absurt? Men jag gjorde som han sa. Steg tillbaka på trottoaren. Och han log, och sa, "Bra. Man vet aldrig. Jag kunde ha vänt, och vips, så är du borta. "
This was weird, and also really wonderful. He was so warm, and he was so happy that he'd saved me. We had this little bond. For a minute, I felt like my existence as a person had been noticed, and I was worth saving. The really sad thing is, in many parts of the world, we're raised to believe that strangers are dangerous by default, that we can't trust them, that they might hurt us. But most strangers aren't dangerous. We're uneasy around them because we have no context. We don't know what their intentions are. So instead of using our perceptions and making choices, we rely on this category of "stranger."
Detta var konstigt, och också verkligen underbart. Han var så trygg, och han var så glad att han hade räddat mig. Vi hade den här lilla kontakten. I en minut, kändes det som att min existens som person hade märkts, och jag var värd att räddas. Det verkligt sorgliga är att, i många delar av världen, uppfostras vi att tro att främlingar alltid är farliga, att vi inte kan lita på dem, att de kan skada oss. Men de flesta främlingar är inte farliga. Vi blir obekväma i deras närhet eftersom vi saknar sammanhang. Vi vet inte vad deras avsikter är. Så istället för att lita på våra intryck när vi gör våra val, väljer vi att klassa dom som "främmande".
I have a four-year-old. When I say hello to people on the street, she asks me why. She says, "Do we know them?"
Jag har en fyraåring. När jag säger hej till folk på gatan, frågar hon mig varför. Hon frågar, "Känner vi dom?"
I say, "No, they're our neighbor."
Jag säger: "Nej, det är våra grannar."
"Are they our friend?"
"Är de våra vänner?"
"No, it's just good to be friendly."
"Nej, det är bara bra att vara vänlig."
I think twice every time I say that to her, because I mean it, but as a woman, particularly, I know that not every stranger on the street has the best intentions. It is good to be friendly, and it's good to learn when not to be, but none of that means we have to be afraid.
Jag tänker efter två gånger varje gång jag säger det till henne, eftersom jag menar det, men speciellt som kvinna, vet jag att inte alla främlingar på gatan har de bästa avsikter. Det är bra att vara vänlig, och bra att veta när man inte ska vara det, men inget av detta innebär att vi måste vara rädda.
There are two huge benefits to using our senses instead of our fears. The first one is that it liberates us. When you think about it, using perception instead of categories is much easier said than done. Categories are something our brains use. When it comes to people, it's sort of a shortcut for learning about them. We see male, female, young, old, black, brown, white, stranger, friend, and we use the information in that box. It's quick, it's easy and it's a road to bias. And it means we're not thinking about people as individuals. I know an American researcher who travels frequently in Central Asia and Africa, alone. She's entering into towns and cities as a complete stranger. She has no bonds, no connections. She's a foreigner. Her survival strategy is this: get one stranger to see you as a real, individual person. If you can do that, it'll help other people see you that way, too.
Det finns två stora fördelar med att använda våra sinnen istället för våra farhågor. Den första är att det frigör oss. När man tänker på det, att använda sinnen istället för kategoriseringar är lättare sagt än gjort. Kategorisering är något som våra hjärnor använder. När det gäller människor, så är det en slags genväg för att lära sig mer om dom. Vi ser man, kvinna, ung, gammal, svart, brun, vit, främling, vän, och vi använder informationen i den rutan. Det är snabbt, det är lätt och det är en väg mot fördomar. Det betyder att vi inte tänker på människor som individer. Jag känner en amerikansk forskare som reser mycket i Centralasien och Afrika, ensam. Hon går runt i byar och städer som en fullständig främling. Hon har inga relationer, inga kontakter. Hon är en främling. Hennes överlevnadsstrategi är: få en främling att se dig som en verklig, enskild individ. Kan du göra det, hjälper det andra att också se dig på det sättet.
The second benefit of using our senses has to do with intimacy. I know it sounds a little counterintuitive, intimacy and strangers, but these quick interactions can lead to a feeling that sociologists call "fleeting intimacy." So, it's a brief experience that has emotional resonance and meaning. It's the good feeling I got from being saved from the death trap of the storm drain by the old man, or how I feel like part of a community when I talk to somebody on my train on the way to work.
Den andra fördelen med att lita till sinnet har att göra med närhet. Jag vet att det låter lite motsägelsefullt, närhet och främlingar, men dessa korta samspel kan leda till en känsla som sociologer kallar "flyktig intimitet." Det är en kort upplevelse som har känslomässig resonans och mening. Det är den goda känslan jag fick när jag räddades från dödsfällan vid trottoarkanten av den gamle mannen, eller hur jag känner mig som en del av en gemenskap när jag pratar med någon på mitt tåg på väg till jobbet.
Sometimes it goes further. Researchers have found that people often feel more comfortable being honest and open about their inner selves with strangers than they do with their friends and their families -- that they often feel more understood by strangers. This gets reported in the media with great lament. "Strangers communicate better than spouses!" It's a good headline, right? I think it entirely misses the point. The important thing about these studies is just how significant these interactions can be; how this special form of closeness gives us something we need as much as we need our friends and our families.
Ibland går det ännu längre. Forskare har funnit att folk ofta känner sig mer bekväma med att vara ärlig och öppen om sitt inre jag med främlingar än med sina vänner och sin familj - att de ofta känner sig mer förstådda av främlingar. Detta beskrivs i media med stor klagan. "Främlingar kommunicerar bättre än makar! " Det är en bra rubrik, eller hur? Jag tycker att den helt missar poängen. Det viktiga med de här studierna är hur betydelsefulla dessa interaktioner kan vara; hur denna speciella form av närhet ger oss något som vi behöver, lika mycket som vi behöver vänner och familj.
So how is it possible that we communicate so well with strangers? There are two reasons. The first one is that it's a quick interaction. It has no consequences. It's easy to be honest with someone you're never going to see again, right? That makes sense. The second reason is where it gets more interesting. We have a bias when it comes to people we're close to. We expect them to understand us. We assume they do, and we expect them to read our minds. So imagine you're at a party, and you can't believe that your friend or your spouse isn't picking up on it that you want to leave early. And you're thinking, "I gave you the look."
Så vad beror det på att vi kommunicerar så bra med främlingar? Det finns två skäl. Det första är att det är en snabb interaktion. Det har inga konsekvenser. Det är lätt att vara ärlig med någon du aldrig kommer att se igen, visst? Det låter vettigt. Det andra skälet är mer intressant. Vi har en fördom om människor som vi är nära. Vi förväntar oss att dom ska förstå oss. Vi förutsätter det, och tror att dom kan läsa våra tankar Tänk dig att du är på en fest, och du förstår inte varför din vän eller make inte fattar att du vill gå tidigt. Du tänker, "Jag gav ju dig den där blicken."
With a stranger, we have to start from scratch. We tell the whole story, we explain who the people are, how we feel about them; we spell out all the inside jokes. And guess what? Sometimes they do understand us a little better.
Med en främling måste vi börja om från början. Vi berättar hela historien, vi förklarar vilka personerna är, vad vi känner för dem; vi förklarar de interna skämten. Och vet ni vad? Ibland förstår dom faktiskt oss lite bättre
OK. So now that we know that talking to strangers matters, how does it work? There are unwritten rules we tend to follow. The rules are very different depending on what country you're in, what culture you're in. In most parts of the US, the baseline expectation in public is that we maintain a balance between civility and privacy. This is known as civil inattention. So, imagine two people are walking towards each other on the street. They'll glance at each other from a distance. That's the civility, the acknowledgment. And then as they get closer, they'll look away, to give each other some space.
Okej. Så nu när vi vet att prat med främlingar är betydelsefullt, hur fungerar det? Det finns oskrivna regler som vi tenderar att följa. Reglerna är mycket olika beroende på vilket land du är i, vilken kultur du är i. I de flesta delar av USA, är grundregeln vanligen att vi upprätthåller en balans mellan hövlighet och privatliv. Detta kallas civil ouppmärksamhet. Tänk dig att två människor går mot varandra på gatan. På håll kommer dom att snegla på varandra. Det är hövlighet, bekräftelsen. När de kommer närmare kommer de att titta bort, för att ge varandra utrymme.
In other cultures, people go to extraordinary lengths not to interact at all. People from Denmark tell me that many Danes are so averse to talking to strangers, that they would rather miss their stop on the bus than say "excuse me" to someone that they need to get around. Instead, there's this elaborate shuffling of bags and using your body to say that you need to get past, instead of using two words.
I andra kulturer, går man långa omvägar för att inte mötas. Danskar berättar för mig att där är de så främmande för att prata med främlingar, att på bussen missar de hellre sin hållplats än att säga "ursäkta mig" till någon för att komma förbi. I stället finns ett tydligt viftande med påsar som ihop med kroppsspråket säger att man vill förbi, istället för att använda två ord.
In Egypt, I'm told, it's rude to ignore a stranger, and there's a remarkable culture of hospitality. Strangers might ask each other for a sip of water. Or, if you ask someone for directions, they're very likely to invite you home for coffee. We see these unwritten rules most clearly when they're broken, or when you're in a new place and you're trying to figure out what the right thing to do is.
I Egypten, sägs det, att det är oförskämt att ignorera en främling och där finns en tydlig kultur av gästfrihet. Främlingar kan fråga om en klunk vatten. Eller, om du frågar någon om vägen, är det mycket troligt att de bjuder hem dig på kaffe. Man ser dessa oskrivna regler tydligast när de bryts, eller när man är på en ny plats och försöker räkna ut hur man ska göra.
Sometimes breaking the rules a little bit is where the action is. In case it's not clear, I really want you to do this. OK? So here's how it's going to go. Find somebody who is making eye contact. That's a good signal. The first thing is a simple smile. If you're passing somebody on the street or in the hallway here, smile. See what happens.
Ibland bryter man mot reglerna lite och det är då det händer. Om det inte är tydligt, vill jag verkligen att ni testar. OK? Så här ska det gå till. Hitta någon som tar ögonkontakt. Det är ett bra tecken. Börja med ett enkelt leende. Om du möter någon på gatan eller i korridoren här utanför, le. Kolla vad som händer.
Another is triangulation. There's you, there's a stranger, there's some third thing that you both might see and comment on, like a piece of public art or somebody preaching in the street or somebody wearing funny clothes. Give it a try. Make a comment about that third thing, and see if starts a conversation.
En annan är triangulering. Där är du, där finns en främling, där finns en tredje sak som ni båda kan se och kommentera, kanske ett konstverk eller någon som predikar på gatan eller någon som bär roliga kläder. Testa. Kommentera den där tredje saken, och se om en konversation startar.
Another is what I call noticing. This is usually giving a compliment. I'm a big fan of noticing people's shoes. I'm actually not wearing fabulous shoes right now, but shoes are fabulous in general. And they're pretty neutral as far as giving compliments goes. People always want to tell you things about their awesome shoes.
En annan är att uppmärksamma. Det innebär vanligen att ge en komplimang. Jag gillar att kommentera folks skor. Jag bär inga snygga skor just nu, men skor är snygga i allmänhet. Och de är ganska neutrala att ge komplimanger på. Folk vill alltid berätta saker om sina fantastiska skor.
You may have already experienced the dogs and babies principle. It can be awkward to talk to someone on the street; you don't know how they're going to respond. But you can always talk to their dog or their baby. The dog or the baby is a social conduit to the person, and you can tell by how they respond whether they're open to talking more.
Du har kanske redan upplevt hund- och spädbarnsmetoden. Det kan vara obekvämt att prata med någon på gatan; du är osäker på hur de ska reagera. Men du kan alltid prata med deras hund eller deras barn. Hunden eller barnet är en social väg till personen, och hur dom reagerar visar om de är öppna för att prata mer.
The last one I want to challenge you to is disclosure. This is a very vulnerable thing to do, and it can be very rewarding. So next time you're talking to a stranger and you feel comfortable, tell them something true about yourself, something really personal. You might have that experience I talked about of feeling understood.
Det sista jag vill utmana dig till är att avslöja något om dig själv. Detta är en mycket känslig sak att göra, och det kan vara mycket givande. Så nästa gång du pratar med en främling och du känner dig bekväm, berätta något sant om dig själv, något riktigt personligt. Du kanske känner igen det jag talade om, att vara förstådd.
Sometimes in conversation, it comes up, people ask me, "What does your dad do?" or, "Where does he live?" And sometimes I tell them the whole truth, which is that he died when I was a kid. Always in those moments, they share their own experiences of loss. We tend to meet disclosure with disclosure, even with strangers.
I samtal kommer det ibland på tal, folk frågar mig, "Vad gör din pappa?" eller "Var bor han?" Och ibland berättar jag hela sanningen, att han dog när jag var liten. Och alltid i den stunden, berättar de om sina egna erfarenheter av förlust. Vi väljer ofta att möta avslöjande med avslöjande, även med främlingar.
So, here it is. When you talk to strangers, you're making beautiful interruptions into the expected narrative of your daily life and theirs. You're making unexpected connections. If you don't talk to strangers, you're missing out on all of that. We spend a lot of time teaching our children about strangers. What would happen if we spent more time teaching ourselves? We could reject all the ideas that make us so suspicious of each other. We could make a space for change.
Så, när du pratar med främlingar, gör du spännande inhopp i den förväntade berättelsen om ditt dagliga liv och deras. Du får kontakter du inte väntat dig. Om du inte pratar med främlingar går du miste om allt detta. Vi ägnar mycket tid åt att lära våra barn om främlingar. Vad skulle hända om vi ägnade mer tid åt att lära oss själva? Vi kunde skrota alla idéer som gör oss så misstänksamma mot varandra. Vi kunde skapa utrymme för förändring.
Thank you.
Tack
(Applause)
(Applåder)