I'd like to try something new. Those of you who are able, please stand up. OK, so I'm going to name some names. When you hear a name that you don't recognize, you can't tell me anything about them, I'd like you to take a seat and stay seated. The last person standing, we're going to see what they know. OK?
Jag skulle vilja prova något nytt. Alla ni som kan, kan ni ställa er upp. Jag kommer nämna några namn. När ni hör ett namn ni inte känner igen, någon ni inte vet något om, då kan ni sätta er ner och förbli sittande. Den sista som står upp får en fråga. OK?
(Laughter)
(Skratt)
All right. Eric Garner. Mike Brown. Tamir Rice. Freddie Gray.
Då kör vi. Eric Garner. Mike Brown. Tamir Rice. Freddie Gray.
So those of you who are still standing, I'd like you to turn around and take a look. I'd say half to most of the people are still standing. So let's continue.
Ni som fortfarande står upp, jag vill att ni vänder er om och tittar. Jag skulle säga att hälften eller fler fortfarande står upp. Då fortsätter vi.
Michelle Cusseaux. Tanisha Anderson. Aura Rosser. Meagan Hockaday.
Michelle Cusseaux. Tanisha Anderson. Aura Rosser. Meagan Hockaday.
So if we look around again, there are about four people still standing, and actually I'm not going to put you on the spot. I just say that to encourage transparency, so you can be seated.
Om vi tittar oss omkring igen så är det fyra personer som fortfarande står upp, och jag tänkte faktiskt inte testa er. Jag säger bara så för att få sanningsenliga svar,
(Laughter)
så nu kan ni sätta er.
(Skratt)
So those of you who recognized the first group of names know that these were African-Americans who have been killed by the police over the last two and a half years. What you may not know is that the other list is also African-Americans who have been killed within the last two years. Only one thing distinguishes the names that you know from the names that you don't know: gender.
De av er som kände igen den första gruppen vet att de var afroamerikaner som har dödats av polisen under de senaste två och ett halvt åren. Det ni kanske inte vet är att den andra listan också är afroamerikaner som har blivit dödade under de senaste två åren. Bara en sak skiljer de namn ni känner igen från de ni inte känner igen: Kön.
So let me first let you know that there's nothing at all distinct about this audience that explains the pattern of recognition that we've just seen. I've done this exercise dozens of times around the country. I've done it to women's rights organizations. I've done it with civil rights groups. I've done it with professors. I've done it with students. I've done it with psychologists. I've done it with sociologists. I've done it even with progressive members of Congress. And everywhere, the awareness of the level of police violence that black women experience is exceedingly low.
Ni ska veta att det är inte något unikt med just den här publiken som förklarar vilka man känner igen. Jag har genomfört den här övningen dussintals gånger runt om i landet. Jag har gjort den med kvinnorättsorganisationer. Jag har gjort den i människorättsgrupper. Jag har gjort den med professorer och med studenter. Jag har gjort den med psykologer. Jag har gjort den med socionomer. Jag har till och med gjort den med progressiva medlemmar i Kongressen. Och överallt är medvetenheten om graden av polisvåld som svarta kvinnor upplever synnerligen låg.
Now, it is surprising, isn't it, that this would be the case. I mean, there are two issues involved here. There's police violence against African-Americans, and there's violence against women, two issues that have been talked about a lot lately. But when we think about who is implicated by these problems, when we think about who is victimized by these problems, the names of these black women never come to mind.
Visst är det förvånande att det är så. Det är två saker som händer samtidigt här. Det är polisvåld mot afroamerikaner och det är våld mot kvinnor; två saker som varit på tapeten den senaste tiden. Men när vi tänker på vilka som drabbas av dessa problem, när vi tänker på vilka offren är för dessa problem, så kommer vi inte ihåg namnen på dessa svarta kvinnor.
Now, communications experts tell us that when facts do not fit with the available frames, people have a difficult time incorporating new facts into their way of thinking about a problem. These women's names have slipped through our consciousness because there are no frames for us to see them, no frames for us to remember them, no frames for us to hold them. As a consequence, reporters don't lead with them, policymakers don't think about them, and politicians aren't encouraged or demanded that they speak to them.
Kommunikationsexperter kan berätta att när fakta inte passar in i gängse ramar så har folk svårt att ta till sig ny fakta till sitt resonemang kring ett problem. Dessa kvinnors namn har passerat oss förbi obemärkt eftersom det inte finns några ramar att se dem i, inga ramar för oss att minnas dem i, inga ramar för oss att stoppa dem i. Konsekvensen blir att de inte blir rubriker i tidningar, beslutsfattare tänker inte på dem, politiker uppmanas inte eller avkrävs inte att tala till dem.
Now, you might ask, why does a frame matter? I mean, after all, an issue that affects black people and an issue that affects women, wouldn't that necessarily include black people who are women and women who are black people? Well, the simple answer is that this is a trickle-down approach to social justice, and many times it just doesn't work. Without frames that allow us to see how social problems impact all the members of a targeted group, many will fall through the cracks of our movements, left to suffer in virtual isolation. But it doesn't have to be this way.
Nu kan man fråga sig, vad spelar en ram för roll? När allt kommer omkring, en fråga som rör svarta människor och en fråga som rör kvinnor, borde det inte innefatta svarta människor som är kvinnor och kvinnor som är svarta? Det enkla svaret är att vi saknar en heltäckande process för att uppnå rättvisa, och ganska ofta går det helt enkelt fel. Om vi inte har ramar till vår hjälp för att se hur sociala problem slår mot alla i en utsatt grupp så kommer många inte fångas upp av våra rörelser och därför lämnas ensamma med sitt lidande. Men det måste inte vara så här.
Many years ago, I began to use the term "intersectionality" to deal with the fact that many of our social justice problems like racism and sexism are often overlapping, creating multiple levels of social injustice.
För många år sedan började jag använda begreppet "intersektionalitet" för att kunna beskriva att många av våra sociala rättviseproblem, som rasism och könsdiskriminering, ofta överlappar varandra och därmed skapar flera nivåer av social orättvisa.
Now, the experience that gave rise to intersectionality was my chance encounter with a woman named Emma DeGraffenreid. Emma DeGraffenreid was an African-American woman, a working wife and a mother. I actually read about Emma's story from the pages of a legal opinion written by a judge who had dismissed Emma's claim of race and gender discrimination against a local car manufacturing plant. Emma, like so many African-American women, sought better employment for her family and for others. She wanted to create a better life for her children and for her family. But she applied for a job, and she was not hired, and she believed that she was not hired because she was a black woman.
Den händelse som blev upprinnelsen till intersektionalitet var att jag råkade träffade en kvinna som hette Emma DeGraffenreid. Emma DeGraffenreid var en afroamerikansk kvinna, en yrkeskvinna med man och barn. Jag läste faktiskt om hennes historia i ett rättsligt utlåtande skiven av en domare som hade avfärdat Emmas fall angående ras- och könsdiskriminering på en lokal bilfabrik. Emma, i likhet med så många afroamerikanska kvinnor, letade efter ett bättre jobb åt familjen och andra. Hon ville skapa ett bättre liv för sina barn och sin familj. Hon sökte ett jobb men hon fick det inte. Hon ansåg att hon inte fick det för att hon var en svart kvinna.
Now, the judge in question dismissed Emma's suit, and the argument for dismissing the suit was that the employer did hire African-Americans and the employer hired women. The real problem, though, that the judge was not willing to acknowledge was what Emma was actually trying to say, that the African-Americans that were hired, usually for industrial jobs, maintenance jobs, were all men. And the women that were hired, usually for secretarial or front-office work, were all white. Only if the court was able to see how these policies came together would he be able to see the double discrimination that Emma DeGraffenreid was facing. But the court refused to allow Emma to put two causes of action together to tell her story because he believed that, by allowing her to do that, she would be able to have preferential treatment. She would have an advantage by having two swings at the bat, when African-American men and white women only had one swing at the bat. But of course, neither African-American men or white women needed to combine a race and gender discrimination claim to tell the story of the discrimination they were experiencing. Why wasn't the real unfairness law's refusal to protect African-American women simply because their experiences weren't exactly the same as white women and African-American men? Rather than broadening the frame to include African-American women, the court simply tossed their case completely out of court.
Domaren i fråga avfärdade Emmas anmälan, och argumentet för detta var att arbetsgivaren visst anställde afroamerikaner och att arbetsgivaren anställde kvinnor. Problemet, som domaren inte ville erkänna, var det som Emma försökte säga, att de afroamerikaner som anställdes, vanligtvis för verkstadsjobb, underhållsjobb, alla var män, och att de kvinnor som anställdes, vanligtvis för sekreterar- eller receptionsjobb, alla var vita. Bara om domstolen kunde se hur detta hängde ihop skulle han kunna se den dubbla diskrimineringen som Emma DeGraffenreid drabbades av. Men domstolen tillät inte Emma att kombinera två anledningar när hon berättade sin historia eftersom han ansåg att om han tillät henne det så skulle hon specialbehandlas. Hon skulle ha en fördel av att få slå två gånger med basebollträet då afroamerikanska män och vita kvinnor bara fick slå en gång. Men varken afroamerikanska män eller vita kvinnor behövde kombinera ras- och könsdiskriminering för att kunna berätta om den diskriminering de utsattes för. Den verkliga orättvisan låg här i rättvisans vägran att skydda afroamerikanska kvinnor bara för att deras upplevelser inte var exakt likadana som vita kvinnors och afroamerikanska mäns. Istället för att vidga ramen så att afroamerikanska kvinnor täcktes så slängdes deras fall helt sonika ut från domstolen.
Now, as a student of antidiscrimination law, as a feminist, as an antiracist, I was struck by this case. It felt to me like injustice squared. So first of all, black women weren't allowed to work at the plant. Second of all, the court doubled down on this exclusion by making it legally inconsequential. And to boot, there was no name for this problem. And we all know that, where there's no name for a problem, you can't see a problem, and when you can't see a problem, you pretty much can't solve it.
Som studerande av antidiskrimineringsrätt, som feminist, som antirasist, slogs jag av detta fall. Det kändes som orättvisa i kubik. För det första: svarta kvinnor tilläts inte arbeta på fabriken. För det andra: domstolen orsakade dubbel skada när fallet ströks, genom att det då blev något man aldrig kan straffas för. Till råga på allt så fanns det inget namn på den här typen av problem. Och vi vet alla att när ett problem inte har ett namn så syns det inte, och syns det inte så är det mycket svårt att lösa.
Many years later, I had come to recognize that the problem that Emma was facing was a framing problem. The frame that the court was using to see gender discrimination or to see race discrimination was partial, and it was distorting. For me, the challenge that I faced was trying to figure out whether there was an alternative narrative, a prism that would allow us to see Emma's dilemma, a prism that would allow us to rescue her from the cracks in the law, that would allow judges to see her story.
Många år senare, hade jag kommit fram till att problemet Emma hade berodde på något som kallas framing. Referensramen som domstolen använde för att kunna se könsdiskriminering eller för att kunna se rasism, räckte inte till och gav upphov till konstigheter. Jag tog mig an utmaningen att försöka hitta en alternativ vinkel, ett prisma som skulle göra det möjligt att se Emmas dilemma, ett prisma som skulle kunna rädda henne från luckorna i lagen, som skulle göra hennes historia synlig för domare.
So it occurred to me, maybe a simple analogy to an intersection might allow judges to better see Emma's dilemma. So if we think about this intersection, the roads to the intersection would be the way that the workforce was structured by race and by gender. And then the traffic in those roads would be the hiring policies and the other practices that ran through those roads. Now, because Emma was both black and female, she was positioned precisely where those roads overlapped, experiencing the simultaneous impact of the company's gender and race traffic. The law -- the law is like that ambulance that shows up and is ready to treat Emma only if it can be shown that she was harmed on the race road or on the gender road but not where those roads intersected.
Då slog det mig att kanske en enkel analogi med en korsning skulle kunna få domare att förstå Emmas dilemma. Om man tänker på den här korsningen så skulle vägarna till korsningen vara sättet som de anställda var strukturerade; efter ras och kön. Trafiken på dessa vägar skulle motsvara hur man väljer vem man anställer och andra oskrivna regler som rullar på dessa vägar. Eftersom Emma var både svart och kvinna befann hon sig precis där dessa vägar överlappade varandra och blev påkörd samtidigt av både företagets köns- och rastrafik. Rättsväsendet är som ambulansen som dyker upp för att ta hand om Emma, men bara om det kan bevisas att hon skadades på vägen för ras eller på vägen för kön, men inte om det hände i korsningen.
So what do you call being impacted by multiple forces and then abandoned to fend for yourself? Intersectionality seemed to do it for me.
Vad kan man kalla det när man drabbas av flera krafter för att sedan bli övergiven och få klara sig själv? Intersektionalitet fungerade för mig.
I would go on to learn that African-American women, like other women of color, like other socially marginalized people all over the world, were facing all kinds of dilemmas and challenges as a consequence of intersectionality, intersections of race and gender, of heterosexism, transphobia, xenophobia, ableism, all of these social dynamics come together and create challenges that are sometimes quite unique. But in the same way that intersectionality raised our awareness to the way that black women live their lives, it also exposes the tragic circumstances under which African-American women die.
Jag kom att förstå att afroamerikanska kvinnor, som andra färgade kvinnor, som andra socialt marginaliserade runt om i världen, stötte på alla möjliga dilemman och utmaningar som en följd av Intersektionalitet; överlapp mellan ras och kön, mellan heterosexualitet, transfobi, främlingsfientlighet, diskriminering mot funktionsnedsatta. Alla dessa sociala fördomar samverkar och skapar utmaningar som ibland blir väldigt speciella. Men på samma sätt som intersektionalitet fick oss att förstå hur svarta kvinnor lever sina liv så visar det också på de tragiska förhållanden som afroamerikanska kvinnor dör under.
Police violence against black women is very real. The level of violence that black women face is such that it's not surprising that some of them do not survive their encounters with police. Black girls as young as seven, great grandmothers as old as 95 have been killed by the police. They've been killed in their living rooms, in their bedrooms. They've been killed in their cars. They've been killed on the street. They've been killed in front of their parents and they've been killed in front of their children. They have been shot to death. They have been stomped to death. They have been suffocated to death. They have been manhandled to death. They have been tasered to death. They've been killed when they've called for help. They've been killed when they were alone, and they've been killed when they were with others. They've been killed shopping while black, driving while black, having a mental disability while black, having a domestic disturbance while black. They've even been killed being homeless while black. They've been killed talking on the cell phone, laughing with friends, sitting in a car reported as stolen and making a U-turn in front of the White House with an infant strapped in the backseat of the car. Why don't we know these stories? Why is it that their lost lives don't generate the same amount of media attention and communal outcry as the lost lives of their fallen brothers? It's time for a change.
Polisvåld mot svarta kvinnor är ett verkligt problem. Nivån av våld som svarta kvinnor får utstå ligger på en sådan nivå att det inte är förvånande att en del av dem inte överlever mötet med polisen. Svarta flickor så unga som sju år, gammelmormödrar så gamla som 95, har dödats av polisen. De har dödats i sina vardagsrum, i sina sovrum. De har dödats i sina bilar. De har dödats på gatan. De har dödats framför sina föräldrar och de har dödats framför sina barn. De har skjutits till döds. De har blivit ihjältrampade. De har kvävts till döds. De har misshandlats till döds. De har skjutits ihjäl med elpistol. De har blivit dödade när de ropat på hjälp. De har dödats när de varit ensamma och de har dödats när de varit med andra. De har dödats när de handlat som svart, kört bil som svart, haft en mental funktionnedsättning som svart, haft ett bråk i hemmet som svart. De har till och med blivit dödade som hemlös och svart. De har blivit dödade när de talat i mobiltelefon, skrattat med vänner, suttit i en bil som rapporterats stulen när de gjort en u-sväng framför Vita Huset med ett spädbarn i baksätet i bilen. Varför känner vi inte till dessa historier? Varför är det så att deras förlorade liv inte skapar lika stor mediestorm och ramaskri som liv som förloras av deras fallna bröder? Det är dags för en förändring.
So what can we do? In 2014, the African-American Policy Forum began to demand that we "say her name" at rallies, at protests, at conferences, at meetings, anywhere and everywhere that state violence against black bodies is being discussed. But saying her name is not enough. We have to be willing to do more. We have to be willing to bear witness, to bear witness to the often painful realities that we would just rather not confront, the everyday violence and humiliation that many black women have had to face, black women across color, age, gender expression, sexuality and ability.
Vad kan vi göra? 2014 började African-American Policy Forum kräva att vi "säger hennes namn" på politiska möten, under protester, på konferenser, på möten; var som helst och överallt där samhällsvåld mot svarta människor diskuteras. Men att säga hennes namn räcker inte. Vi måste vara villiga att göra mer. Vi måste vara villiga att vittna, att vittna om ofta plågsamma sanningar som vi helst inte skulle vilja ta i, det vardagliga våldet och förödmjukelsen många svarta kvinnor har fått stå ut med; svarta kvinnor av alla nyanser, åldrar, sexuell läggning, sexualitet och grad av funktionsnedsättning.
So we have the opportunity right now -- bearing in mind that some of the images that I'm about to share with you may be triggering for some -- to collectively bear witness to some of this violence. We're going to hear the voice of the phenomenal Abby Dobson. And as we sit with these women, some who have experienced violence and some who have not survived them, we have an opportunity to reverse what happened at the beginning of this talk, when we could not stand for these women because we did not know their names.
Vi har möjligheten just nu - några av bilderna jag tänker dela med er kan vara mycket upprivande - att gemensamt vittna om en del av våldet. Vi kommer höra rösten från den fenomenala Abby Dobson. Och när vi sitter tillsammans med dessa kvinnor - en del som upplevt våld och en del som inte överlevt det - så har vi möjligheten att ställa tillrätta det som hände i början av mitt föredrag, när vi inte kunde stå upp för dessa kvinnor eftersom vi inte kände till deras namn.
So at the end of this clip, there's going to be a roll call. Several black women's names will come up. I'd like those of you who are able to join us in saying these names as loud as you can, randomly, disorderly. Let's create a cacophony of sound to represent our intention to hold these women up, to sit with them, to bear witness to them, to bring them into the light.
Så i slutet av detta filmklipp kommer ett upprop ske. Flera svarta kvinnors namn kommer ropas upp. Jag önskar att de av er som har möjlighet, att ni säger deras namn så högt som ni kan, slumpmässigt, i oordning. Låt oss skapa en kakafoni av ljud för att representera vår önskan att lyfta fram dessa kvinnor, att sitta med dem, att vittna om dem, att föra fram dem i ljuset.
(Singing) Abby Dobson: Say, say her name.
(Sång) Abby Dobson: Säg, säg hennes namn.
Say, say her name.
Säg, säg hennes namn.
(Audience) Shelly!
(Publiken) Shelly!
(Audience) Kayla!
(Publiken) Kayla!
AD: Oh, say her name.
AD: Oh, säg hennes namn.
(Audience shouting names)
(Publiken skriker namn)
Say, say, say her name.
Säg, säg, säg hennes namn.
Say her name.
Säg hennes namn.
For all the names I'll never know,
För alla dem jag aldrig kommer känna,
say her name.
säg hennes namn.
KC: Aiyanna Stanley Jones, Janisha Fonville, Kathryn Johnston, Kayla Moore, Michelle Cusseaux, Rekia Boyd, Shelly Frey, Tarika, Yvette Smith.
KC: Aiyanna Stanley Jones, Janisha Fonville, Kathryn Johnston, Kayla Moore, Michelle Cusseaux, Rekia Boyd, Shelly Frey, Tarika, Yvette Smith.
AD: Say her name.
AD: Säg hennes namn.
KC: So I said at the beginning, if we can't see a problem, we can't fix a problem. Together, we've come together to bear witness to these women's lost lives. But the time now is to move from mourning and grief to action and transformation. This is something that we can do. It's up to us.
KC: Som jag sade i början, om vi inte kan se ett problem så kan vi inte fixa problemet. Vi har kommit samman för att vittna om dessa kvinnors förlorade liv. Men nu är det dags att gå från sorg och bedrövelse till handling och förändring. Detta är något vi kan göra. Det ligger på oss.
Thank you for joining us. Thank you.
Tack för att ni deltog. Tack!
(Applause)
(Applåder)