G'day, my name's Kevin. I'm from Australia. I'm here to help. (Laughter)
Goddag, jag heter Kevin. Jag kommer från Australien. Jag är här för att hjälpa till. (Skratt)
Tonight, I want to talk about a tale of two cities. One of those cities is called Washington, and the other is called Beijing. Because how these two capitals shape their future and the future of the United States and the future of China doesn't just affect those two countries, it affects all of us in ways, perhaps, we've never thought of: the air we breathe, the water we drink, the fish we eat, the quality of our oceans, the languages we speak in the future, the jobs we have, the political systems we choose, and, of course, the great questions of war and peace.
Ikväll vill jag prata om en berättelse om två städer. En av dessa städer heter Washington, och den andra heter Peking. Därför att hur dessa två huvudstäder formar sin framtid och framtiden för USA och Kina påverkar inte bara de två länderna. Det påverkar oss alla på sätt som vi kanske aldrig har tänkt på: luften vi andas, vattnet vi dricker, fisken vi äter, havens kvalitet, de språk vi talar i framtiden, de jobb vi har, de politiska system vi väljer, och givetvis, de stora frågorna om krig och fred.
You see that bloke? He's French. His name is Napoleon. A couple of hundred years ago, he made this extraordinary projection: "China is a sleeping lion, and when she awakes, the world will shake." Napoleon got a few things wrong; he got this one absolutely right. Because China is today not just woken up, China has stood up and China is on the march, and the question for us all is where will China go and how do we engage this giant of the 21st century?
Ser du den där snubben? Han är fransk. Han heter Napoleon. För några hundra år sedan gjorde han en utmärkt förutsägelse: “Kina är ett sovande lejon, och när hon vaknar, kommer världen att skaka.” Napoleon hade fel om några få saker; men hade helt rätt i detta. För Kina har idag inte bara vaknat, Kina har ställt sig upp och Kina är på frammarsch, och frågan vi alla ställer oss är vart Kina är på väg och hur vi ska bemöta denna jätte på 2000-talet?
You start looking at the numbers, they start to confront you in a big way. It's projected that China will become, by whichever measure -- PPP, market exchange rates -- the largest economy in the world over the course of the decade ahead. They're already the largest trading nation, already the largest exporting nation, already the largest manufacturing nation, and they're also the biggest emitters of carbon in the world. America comes second.
Börjar man kolla på siffrorna, så slår de emot en med kraft. Det har beräknats att Kina kommer att bli, oavsett vilket mått man använder, PPP, marknadsväxelkurser, världens största ekonomi under årtiondet framöver. De är redan den största handelsnationen, redan den största exportnationen, redan den största industrinationen, och de är även den största utsläpparen av kol i världen. USA kommer tvåa.
So if China does become the world's largest economy, think about this: It'll be the first time since this guy was on the throne of England -- George III, not a good friend of Napoleon's -- that in the world we will have as the largest economy a non-English speaking country, a non-Western country, a non-liberal democratic country. And if you don't think that's going to affect the way in which the world happens in the future, then personally, I think you've been smoking something, and it doesn't mean you're from Colorado.
Så om Kina blir världens största ekonomi, fundera över detta: Det kommer att vara första gången sedan den här snubben satt på Englands tron - George III, inte en god vän till Napoleon - som vi i världen kommer att ha som största ekonomi ett icke-engelsktalande land, ett icke-västligt land, ett icke-liberalt, icke-demokratiskt land. Om du inte tror att det kommer att påverka hur världen ter sig i framtiden, så tror jag personligen att du har rökt på, och det betyder inte att du kommer från Colorado.
So in short, the question we have tonight is, how do we understand this mega-change, which I believe to be the biggest change for the first half of the 21st century? It'll affect so many things. It will go to the absolute core. It's happening quietly. It's happening persistently. It's happening in some senses under the radar, as we are all preoccupied with what's going in Ukraine, what's going on in the Middle East, what's going on with ISIS, what's going on with ISIL, what's happening with the future of our economies. This is a slow and quiet revolution. And with a mega-change comes also a mega-challenge, and the mega-challenge is this: Can these two great countries, China and the United States -- China, the Middle Kingdom, and the United States, Měiguó -- which in Chinese, by the way, means "the beautiful country." Think about that -- that's the name that China has given this country for more than a hundred years. Whether these two great civilizations, these two great countries, can in fact carve out a common future for themselves and for the world? In short, can we carve out a future which is peaceful and mutually prosperous, or are we looking at a great challenge of war or peace? And I have 15 minutes to work through war or peace, which is a little less time than they gave this guy to write a book called "War and Peace."
Så kort och gott, kvällens fråga är, hur ska vi förstå denna mega-förändring, som jag anser är den största förändringen för 2000-talets första halva? Det kommer att påverka så många saker. Det kommer att nå den djupaste kärnan. Det händer i tystnad. Det händer beständigt. Det händer i vissa avseenden under radarn, eftersom vi alla är upptagna med vad som pågår i Ukraina, vad som pågår i Mellanöstern, vad som pågår med IS, vad som pågår med ISIL, vad som händer med våra ekonomiers framtid. Det är en långsam och tyst revolution. Och mega-förändringar medför mega-utmaningar, och mega-utmaningen är följande: kan dessa två stora länder, Kina och USA - Kina, Mittens rike, och USA, Měiguó - som på kinesiska, förresten, betyder “det vackra landet.” Fundera över det - det är det namn som Kina har kallat det här landet i mer än hundra år. Om dessa två stora civilisationer, dessa två stora länder, de facto kan skapa en gemensam framtid för dem själva och för världen? Kort sagt, kan vi skapa en framtid som är fredlig och ömsesidigt blomstrande, eller tittar vi på en stor utmaning om krig eller fred? Jag har 15 minuter på mig att prata om krig eller fred, vilket är lite mindre tid än de gav den här snubben till att skriva en bok vid namn “Krig och fred.”
People ask me, why is it that a kid growing up in rural Australia got interested in learning Chinese? Well, there are two reasons for that. Here's the first of them. That's Betsy the cow. Now, Betsy the cow was one of a herd of dairy cattle that I grew up with on a farm in rural Australia. See those hands there? These are not built for farming. So very early on, I discovered that in fact, working in a farm was not designed for me, and China was a very safe remove from any career in Australian farm life.
Folk frågar mig varför en unge uppväxt på landsbygden i Australien ville lära sig kinesiska? Det finns två anledningar till det. Här är den första. Det är kon Betsy. Kon Betsy tillhörde en flock av mjölkboskap som jag växte upp med på en gård på Australiens landsbygd. Ser ni händerna där? De är inte skapta för jordbruk. Så jag upptäckte i ett tidigt skede att jordbruksarbete inte var avsett för mig, och Kina var väldigt avlägset från någon karriär inom australiensiskt lantliv.
Here's the second reason. That's my mom. Anyone here ever listen to what their mom told them to do? Everyone ever do what their mom told them to do? I rarely did, but what my mom said to me was, one day, she handed me a newspaper, a headline which said, here we have a huge change. And that change is China entering the United Nations. 1971, I had just turned 14 years of age, and she handed me this headline. And she said, "Understand this, learn this, because it's going to affect your future."
Här är den andra anledningen. Min mamma. Har ni någonsin lyssnat på vad er mamma sa åt er att göra? Har ni någonsin gjort vad er mamma sa åt er att göra? Jag gjorde sällan det, men det mamma sa till mig var, en dag gav hon mig en tidning, med en rubrik som sa, “Här har vi en enorm förändring.” Och den förändringen är att Kina går med i Förenta Nationerna. År 1971 hade jag precis fyllt 14, och hon gav mig den här rubriken. Hon sa, “Förstå det här, lär dig det här, för att det kommer att påverka din framtid.”
So being a very good student of history, I decided that the best thing for me to do was, in fact, to go off and learn Chinese. The great thing about learning Chinese is that your Chinese teacher gives you a new name. And so they gave me this name: Kè, which means to overcome or to conquer, and Wén, and that's the character for literature or the arts. Kè Wén, Conqueror of the Classics. Any of you guys called "Kevin"? It's a major lift from being called Kevin to be called Conqueror of the Classics. (Laughter) I've been called Kevin all my life. Have you been called Kevin all your life? Would you prefer to be called Conqueror of the Classics?
Då jag var en väldigt bra elev i historia, bestämde jag mig för att det bästa jag kunde göra var att åka iväg och lära mig kinesiska. Det bästa med att lära sig kinesiska är att din kinesiska lärare ger dig ett nytt namn. Så de gav mig det här namnet: Kè, som betyder att besegra eller erövra, och Wèn, som är tecknet för litteratur eller konst. Kè Wèn, erövrare av klassikerna. Är det någon av er som heter “Kevin”? Vilket enormt lyft från att kallas Kevin till att kallas erövrare av klassikerna. (Skratt) Jag har hetat Kevin i hela mitt liv. Har du hetat Kevin i hela ditt liv? Skulle du föredra att heta erövrare av klassikerna?
And so I went off after that and joined the Australian Foreign Service, but here is where pride -- before pride, there always comes a fall. So there I am in the embassy in Beijing, off to the Great Hall of the People with our ambassador, who had asked me to interpret for his first meeting in the Great Hall of the People. And so there was I. If you've been to a Chinese meeting, it's a giant horseshoe. At the head of the horsehoe are the really serious pooh-bahs, and down the end of the horseshoe are the not-so-serious pooh-bahs, the junior woodchucks like me. And so the ambassador began with this inelegant phrase. He said, "China and Australia are currently enjoying a relationship of unprecedented closeness." And I thought to myself, "That sounds clumsy. That sounds odd. I will improve it." Note to file: Never do that. It needed to be a little more elegant, a little more classical, so I rendered it as follows. [In Chinese]
Efter det gick jag med i den australienska utrikestjänsten, men det är här stolthet - före stolthet, kommer alltid ett fall. Så där står jag på ambassaden i Peking, på väg mot Folkets stora sal med vår ambassadör, som hade bett mig att vara tolk för hans första möte i Folkets stora sal. Så där stod jag. Ett kinesiskt möte är som en enorm hästsko. Högst upp på hästskon finns några väldigt seriösa storpampar och vid änden av hästskon finns några mindre seriösa storpampar, de underordnade murmeldjuren som jag. Ambassadören inledde med en klumpig fras. Han sa, “Kina och Australien njuter för närvarande av ett förhållande med närhet utan motstycke.” Och jag tänkte för mig själv, “Det låter klumpigt. Det låter udda. Jag kommer förbättra det.” Notera: Gör aldrig det. Det behövde bli lite mer elegant, och lite mer klassiskt, så jag återgav det som följande: [På kinesiska]
There was a big pause on the other side of the room. You could see the giant pooh-bahs at the head of the horseshoe, the blood visibly draining from their faces, and the junior woodchucks at the other end of the horseshoe engaged in peals of unrestrained laughter. Because when I rendered his sentence, "Australia and China are enjoying a relationship of unprecedented closeness," in fact, what I said was that Australia and China were now experiencing fantastic orgasm. (Laughter)
Det blev en lång paus på andra sidan rummet. Man kunde se storpamparna högst upp på hästskon, bli synligt bleka, och de underordnade murmeldjuren vid andra änden av hästskon ägnade sig åt högljudda, ohämmade skratt. För när jag återgav meningen, “Australien och Kina njuter av ett förhållande med närhet utan motstycke,” sa jag i själva verket att Australien och Kina nu upplevde en fantastisk orgasm. (Skratt)
That was the last time I was asked to interpret. But in that little story, there's a wisdom, which is, as soon as you think you know something about this extraordinary civilization of 5,000 years of continuing history, there's always something new to learn.
Det var den sista gången jag blev ombedd att tolka. Men i den lilla berättelsen finns en lärdom, som är att när du tror att du vet någonting om denna fantastiska civilisation med 5000 år av obruten historia, så finns det alltid något nytt att lära sig.
History is against us when it comes to the U.S. and China forging a common future together. This guy up here? He's not Chinese and he's not American. He's Greek. His name's Thucydides. He wrote the history of the Peloponnesian Wars. And he made this extraordinary observation about Athens and Sparta. "It was the rise of Athens and the fear that this inspired in Sparta that made war inevitable." And hence, a whole literature about something called the Thucydides Trap.
Historien är emot oss när det gäller att USA och Kina ska bilda en gemensam framtid. Snubben här uppe? Han är varken kines eller amerikan. Han är grek, han heter Thukydides. Han skrev historien om de peloponnesiska krigen. Han gjorde en utmärkt observation om Aten och Sparta. “Det var Atens uppkomst och den rädsla detta väckte hos Sparta som gjorde krig oundvikligt.” Och följaktligen skrevs en hel litteratur om något som kallas Thukydides fälla.
This guy here? He's not American and he's not Greek. He's Chinese. His name is Sun Tzu. He wrote "The Art of War," and if you see his statement underneath, it's along these lines: "Attack him where he is unprepared, appear where you are not expected." Not looking good so far for China and the United States.
Den här snubben? Han är inte amerikan eller grek, han är kines. Han heter Sun Tzu. Han skrev “Krigets konst,” om du ser hans uttalande undertill, så låter det ungefär så här: “Attackera honom där han är oförberedd, dyk upp där du inte är väntad.” Det ser inte bra ut än så länge för Kina och USA.
This guy is an American. His name's Graham Allison. In fact, he's a teacher at the Kennedy School over there in Boston. He's working on a single project at the moment, which is, does the Thucydides Trap about the inevitably of war between rising powers and established great powers apply to the future of China-U.S. relations? It's a core question. And what Graham has done is explore 15 cases in history since the 1500s to establish what the precedents are. And in 11 out of 15 of them, let me tell you, they've ended in catastrophic war.
Den här snubben är amerikan. Han heter Graham Allison. I själva verket är han lärare vid the Kennedy School borta i Boston. För närvarande arbetar han med ett projekt, som är, Kan Thukydides fälla om krigets oundviklighet mellan växande stormakter gälla för framtida relationer mellan Kina och USA? Det är en kärnfråga. Det Graham har gjort är att utforska 15 historiska fall sedan 1500-talet för att etablera precedensfallen. 11 av 15 av fallen, är jag rädd, slutade med katastrofala krig.
You may say, "But Kevin -- or Conqueror of the Classics -- that was the past. We live now in a world of interdependence and globalization. It could never happen again." Guess what? The economic historians tell us that in fact, the time which we reached the greatest point of economic integration and globalization was in 1914, just before that happened, World War I, a sobering reflection from history.
Då kanske du säger, “Men Kevin - eller erövrare av klassikerna - det var det förflutna. Nu lever vi i en värld av ömsesidigt beroende och globalisering. Det kan inte hända igen.” Gissa vad? De ekonomiska historikerna menar att vi i själva verket nådde den högsta punkten för ekonomisk integration och globalisering år 1914, precis innan första världskriget, en brysk reflektion från historien.
So if we are engaged in this great question of how China thinks, feels, and positions itself towards the United States, and the reverse, how do we get to the baseline of how these two countries and civilizations can possibly work together?
Så om vi engagerar oss i denna stora fråga om hur Kina tänker, känner, och ställer sig i förhållande till USA, och vice versa, hur kommer vi då till grunden för hur dessa två länder och civilisationer möjligen kan samarbeta?
Let me first go to, in fact, China's views of the U.S. and the rest of the West. Number one: China feels as if it's been humiliated at the hands of the West through a hundred years of history, beginning with the Opium Wars. When after that, the Western powers carved China up into little pieces, so that by the time it got to the '20s and '30s, signs like this one appeared on the streets of Shanghai. ["No dogs and Chinese allowed"] How would you feel if you were Chinese, in your own country, if you saw that sign appear? China also believes and feels as if, in the events of 1919, at the Peace Conference in Paris, when Germany's colonies were given back to all sorts of countries around in the world, what about German colonies in China? They were, in fact, given to Japan. When Japan then invaded China in the 1930s the world looked away and was indifferent to what would happen to China. And then, on top of that, the Chinese to this day believe that the United States and the West do not accept the legitimacy of their political system because it's so radically different from those of us who come from liberal democracies, and believe that the United States to this day is seeking to undermine their political system. China also believes that it is being contained by U.S. allies and by those with strategic partnerships with the U.S. right around its periphery. And beyond all that, the Chinese have this feeling in their heart of hearts and in their gut of guts that those of us in the collective West are just too damned arrogant. That is, we don't recognize the problems in our own system, in our politics and our economics, and are very quick to point the finger elsewhere, and believe that, in fact, we in the collective West are guilty of a great bunch of hypocrisy.
Låt mig först prata om Kinas synpunkter om USA och resten av västvärlden. Först och främst: Kina har känt sig förödmjukade av västvärlden under de senaste seklet, från och med opiumkrigen. När västmakterna efter händelsen delade upp Kina i smådelar, så att det vid 20 och 30-talet dök upp skyltar som denna på gatorna i Shanghai. [Inga hundar eller kineser tillåtna] Hur skulle du känna om du var kines, i ditt eget land, och du såg en sådan skylt? Kina upplever också att vid händelserna år 1919, vid fredskonferensen i Paris, när Tysklands kolonier återgavs till alla möjliga länder runtom i världen, vad hände då med de tyska kolonierna i Kina? De gavs i själva verket till Japan. När Japan sedan invaderade Kina på 1930-talet vände omvärlden ryggen till och var likgiltiga inför Kinas öde. Utöver det, anser kineserna än idag att USA och västvärlden inte accepterar legitimiteten hos deras politiska system för att det är så radikalt annorlunda för de av oss som kommer från liberala demokratier, de tror att USA än idag är ute efter att undergräva deras politiska system. Kina upplever också att de begränsas av allierade till USA och de med strategiska förhållanden till USA precis runt deras gränsområden. Förutom det har kineserna en känsla djupt ner i maggropen av att vi i den samlade västvärlden är för jävla arroganta. Att vi inte erkänner problemen inom våra egna system, inom vår politik och ekonomi, och är väldigt snabba med att peka finger, de anser att vi i den samlade västvärlden är skyldiga till en hel del hyckleri.
Of course, in international relations, it's not just the sound of one hand clapping. There's another country too, and that's called the U.S. So how does the U.S. respond to all of the above? The U.S. has a response to each of those. On the question of is the U.S. containing China, they say, "No, look at the history of the Soviet Union. That was containment." Instead, what we have done in the U.S. and the West is welcome China into the global economy, and on top of that, welcome them into the World Trade Organization. The U.S. and the West say China cheats on the question of intellectual property rights, and through cyberattacks on U.S. and global firms. Furthermore, the United States says that the Chinese political system is fundamentally wrong because it's at such fundamental variance to the human rights, democracy, and rule of law that we enjoy in the U.S. and the collective West. And on top of all the above, what does the United States say? That they fear that China will, when it has sufficient power, establish a sphere of influence in Southeast Asia and wider East Asia, boot the United States out, and in time, when it's powerful enough, unilaterally seek to change the rules of the global order.
Givetvis, inom internationella relationer är det inte bara ljudet av en hand som applåderar. Det finns även ett annat land som kallas USA. Så hur svarar USA på allt ovan? USA har ett svar till varenda punkt. På frågan om USA begränsar Kina svarar de, “Nej, se på Sovjetunionens historia. Det var begränsning.” Det vi istället har gjort i USA och i väst är att välkomna Kina in i den globala ekonomin, och ovanpå det, välkomnat dem in i världshandelsorganisationen. USA och väst säger att Kina fuskar i frågan om immateriella rättigheter, samt genom cyberattacker mot USA och globala firmor. Dessutom säger USA att det kinesiska politiska systemet är fundamentalt fel för att det fundamentalt skiljer sig från de rättigheter, den demokrati och den rättsstatsprincip vi åtnjuter i USA och i den samlade västvärlden. Och ovanpå allt detta, vad säger USA? Att de är rädda för att Kina, när de har tillräcklig makt, kommer att etablera en inflytandesfär i sydöstra Asien och östra Asien generellt, sparka ut USA, och i sinom tid, när de är mäktiga nog, ensidigt försöka ändra reglerna för den globala världsordningen.
So apart from all of that, it's just fine and dandy, the U.S.-China relationship. No real problems there. The challenge, though, is given those deep-rooted feelings, those deep-rooted emotions and thought patterns, what the Chinese call "Sīwéi," ways of thinking, how can we craft a basis for a common future between these two?
Bortsett från det, så är den bara toppen, USA och Kinas relation. Inga egentliga problem där. Utmaningen, dock, med tanke på de djupt rotade känslorna, de djupt rotade känslorna och tankemönstren, det kineserna kallar “Sīwéi,” tankesätt, hur kan vi bygga en grund för en gemensam framtid mellan dessa två?
I argue simply this: We can do it on the basis on a framework of constructive realism for a common purpose. What do I mean by that? Be realistic about the things that we disagree on, and a management approach that doesn't enable any one of those differences to break into war or conflict until we've acquired the diplomatic skills to solve them. Be constructive in areas of the bilateral, regional and global engagement between the two, which will make a difference for all of humankind. Build a regional institution capable of cooperation in Asia, an Asia-Pacific community. And worldwide, act further, like you've begun to do at the end of last year by striking out against climate change with hands joined together rather than fists apart.
Jag argumenterar för detta: Vi kan göra det baserat på ett ramverk av konstruktiv realism med ett gemensamt mål. Vad menar jag med det? Att vara realistiska om det vi är oeniga om, och ha ett förvaltningssätt som inte möjliggör att några oenigheter kan bryta ut i krig eller konflikt tills vi har de diplomatiska förmågor som krävs för att lösa dem. Vara konstruktiva vad gäller bilaterala, regionala och globala förbindelser mellan parterna, vilket kommer att göra skillnad för hela mänskligheten. Bygga en regional institution som kan samarbeta i Asien, en gemenskap i Asien och Stillahavsområdet. Och världen över, fortsätta agera som ni började göra vid slutet av förra året genom att protestera mot klimatförändringarna hand i hand snarare än att hytta med nävarna.
Of course, all that happens if you've got a common mechanism and political will to achieve the above. These things are deliverable. But the question is, are they deliverable alone? This is what our head tells us we need to do, but what about our heart?
Allt detta kan hända om det finns en gemensam mekanism och en politisk vilja att uppnå det. Dessa saker är genomförbara. Men frågan är, är de genomförbara på egen hand? Detta är vad vårt huvud säger att vi behöver göra, men vårt hjärta då?
I have a little experience in the question back home of how you try to bring together two peoples who, frankly, haven't had a whole lot in common in the past. And that's when I apologized to Australia's indigenous peoples. This was a day of reckoning in the Australian government, the Australian parliament, and for the Australian people. After 200 years of unbridled abuse towards the first Australians, it was high time that we white folks said we were sorry.
Jag har en viss erfarenhet av frågan hemifrån om hur man ska föra två folk samman som, rent krasst, inte har haft mycket gemensamt i det förflutna. Och det var när jag bad om ursäkt till Australiens ursprungsbefolkning. Det var en räkenskapens dag för Australiens regering, Australiens parlament, och för Australiens folk. Efter 200 år av ohämmad misshandel av Australiens ursprungsbefolkning, så var det hög tid för oss vita att be om ursäkt.
The important thing -- (Applause)
Det viktiga... (Applåder)
The important thing that I remember is staring in the faces of all those from Aboriginal Australia as they came to listen to this apology. It was extraordinary to see, for example, old women telling me the stories of when they were five years old and literally ripped away from their parents, like this lady here. It was extraordinary for me to then be able to embrace and to kiss Aboriginal elders as they came into the parliament building, and one woman said to me, it's the first time a white fella had ever kissed her in her life, and she was over 70. That's a terrible story.
Det viktiga som jag kommer ihåg var att se ansiktena hos alla aboriginer när de kom för att höra denna ursäkt. Det var enastående att se, till exempel, äldre kvinnor som berättade om när de var fem år och bokstavligen slets ifrån sina föräldrar, som den här damen. Det var enastående för mig att sedan kunna omfamna och kyssa äldre aboriginer när de kom in i parlamentsbyggnaden, och en kvinna sa till mig, att det var första gången som en vit snubbe hade kysst henne, och hon var över 70. Det är en förfärlig historia.
And then I remember this family saying to me, "You know, we drove all the way from the far North down to Canberra to come to this thing, drove our way through redneck country. On the way back, stopped at a cafe after the apology for a milkshake." And they walked into this cafe quietly, tentatively, gingerly, a little anxious. I think you know what I'm talking about. But the day after the apology, what happened? Everyone in that cafe, every one of the white folks, stood up and applauded. Something had happened in the hearts of these people in Australia. The white folks, our Aboriginal brothers and sisters, and we haven't solved all these problems together, but let me tell you, there was a new beginning because we had gone not just to the head, we'd gone also to the heart.
Och sedan minns jag att en familj sa till mig, “Du vet, vi körde hela vägen långt norrifrån ner till Canberra för att komma hit, körde hela vägen genom ett land med bondlurkar. På vägen tillbaka stannade vi vid ett kafé efter ursäkten för att ta en milkshake.” Och de gick in på detta kafé, tyst, trevande, försiktigt och lite ängsligt. Jag tror ni vet vad jag pratar om. Men vad hände dagen efter ursäkten? Alla på kaféet, alla som var vita, stod upp och applåderade. Något hade hänt i dessa australienares hjärtan. De vita, våra aboriginska bröder och systrar, och vi har inte löst alla dessa problem tillsammans, men låt mig säga dig, det var en ny början för vi hade inte bara nått huvudet, vi hade även nått hjärtat.
So where does that conclude in terms of the great question that we've been asked to address this evening, which is the future of U.S.-China relations? The head says there's a way forward. The head says there is a policy framework, there's a common narrative, there's a mechanism through regular summitry to do these things and to make them better. But the heart must also find a way to reimagine the possibilities of the America-China relationship, and the possibilities of China's future engagement in the world. Sometimes, folks, we just need to take a leap of faith not quite knowing where we might land.
Så var dras slutsatsen vad gäller den stora frågan som vi har ombetts diskutera denna kväll, hur framtiden ser ut för USA:s och Kinas relation? Huvudet säger att det finns en väg framåt. Huvudet säger att det finns en politisk ram, ett gemensamt narrativ, det finns en struktur genom regelbundna toppmöten att göra dessa saker och förbättra dem. Men hjärtat måste också hitta ett sätt att ompröva möjligheterna för USA:s och Kinas relation, och möjligheterna för Kinas framtida relation till omvärlden. Ibland, gott folk, måste vi chansa lite utan att riktigt veta var vi kan landa.
In China, they now talk about the Chinese Dream. In America, we're all familiar with the term "the American Dream." I think it's time, across the world, that we're able to think also of something we might also call a dream for all humankind. Because if we do that, we might just change the way that we think about each other.
I Kina pratar man nu om den kinesiska drömmen. I Amerika är vi alla bekanta med termen “den amerikanska drömmen.” Jag tycker att det är dags att vi världen över ska komma på något som vi kan kalla för en dröm för hela mänskligheten. För om vi gör det, så kanske vi kan förändra hur vi tänker om varandra.
[In Chinese]
[På kinesiska]
That's my challenge to America. That's my challenge to China. That's my challenge to all of us, but I think where there's a will and where there is imagination we can turn this into a future driven by peace and prosperity and not once again repeat the tragedies of war.
Det är min utmaning till USA. Det är min utmaning till Kina. Det är min utmaning till oss alla, men jag tror att där det finns en vilja och där det finns fantasi kan vi vända det här till en framtid som drivs av fred och framgång och aldrig mer upprepa krigets tragedier.
I thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)
Chris Anderson: Thanks so much for that. Thanks so much for that. It feels like you yourself have a role to play in this bridging. You, in a way, are uniquely placed to speak to both sides.
Chris Anderson: Tack så mycket för det. Det känns som att du själv har en roll i detta brobyggande. På ett sätt är du unikt placerad för att tala med båda sidorna.
Kevin Rudd: Well, what we Australians do best is organize the drinks, so you get them together in one room, and we suggest this and suggest that, then we go and get the drinks. But no, look, for all of us who are friends of these two great countries, America and China, you can do something. You can make a practical contribution, and for all you good folks here, next time you meet someone from China, sit down and have a conversation. See what you can find out about where they come from and what they think, and my challenge for all the Chinese folks who are going to watch this TED Talk at some time is do the same. Two of us seeking to change the world can actually make a huge difference. Those of us up the middle, we can make a small contribution.
Kevin Rudd: Det vi australienare gör bäst är att organisera drinkarna, så man samlar alla i ett rum och ger dem ett antal förslag, och sedan hämtar vi drinkarna. Seriöst dock, för alla som är vänner till dessa två stora länder, USA och Kina, ni kan göra någonting. Ni kan bidra rent praktiskt. Och till alla härliga människor här, nästa gång du träffar någon från Kina, sätt er ner och ha en konversation. Se vad du kan ta reda på om var de kommer ifrån och vad de tycker, och min utmaning till alla kineser som kommer att se det här vid något tillfälle är att göra detsamma. Att två av oss försöker förändra världen kan faktiskt göra en enorm skillnad. Vi som befinner oss i mitten, vi kan också hjälpa till.
CA: Kevin, all power to you, my friend. Thank you.
CA: Kevin, all styrka till dig min vän. Tack.
KR: Thank you. Thank you, folks.
KR: Tack. Tack gott folk.
(Applause)
(Applåder)