I recently retired from the California Highway Patrol after 23 years of service. The majority of those 23 years was spent patrolling the southern end of Marin County, which includes the Golden Gate Bridge. The bridge is an iconic structure, known worldwide for its beautiful views of San Francisco, the Pacific Ocean, and its inspiring architecture.
Jag pensionerades nyligen från trafikpolisen i Kalifornien efter 23 års tjänst. Majoriteten av dessa 23 år patrullerade jag den södra delen av Marin County som innefattar Golden Gate-bron. Bron är ett ikoniskt byggnadsverk som är världsberömt för sin vackra utsikt över San Fransisco, Stilla Havet, och sin inspirerande arkitektur.
Unfortunately, it is also a magnet for suicide, being one of the most utilized sites in the world. The Golden Gate Bridge opened in 1937. Joseph Strauss, chief engineer in charge of building the bridge, was quoted as saying, "The bridge is practically suicide-proof. Suicide from the bridge is neither practical nor probable." But since its opening, over 1,600 people have leapt to their death from that bridge. Some believe that traveling between the two towers will lead you to another dimension -- this bridge has been romanticized as such — that the fall from that frees you from all your worries and grief, and the waters below will cleanse your soul.
Tyvärr är det också en magnet för självmordsbenägna och är en av de mest användna platserna för självmord i världen. Golden Gate-bron invigdes 1937. Josef Strauss var chefsingenjör och ansvarig för byggandet av bron. Han sa: "Bron är i praktiken självmordssäker. Att använda bron för att avsluta sitt liv är varken praktiskt eller troligt." Men ända sen bron öppnades, har mer än 1 600 personer störtat mot döden från bron. En del tror att man genom att färdas mellan de två tornen kan förflytta dig in i en annan dimension - bron har blivit så romantiserad att man tror att ett fall kan frigöra dig från all din oro och sorg, och att vattnet där nere kommer att rena din själ.
But let me tell you what actually occurs when the bridge is used as a means of suicide. After a free fall of four to five seconds, the body strikes the water at about 75 miles an hour. That impact shatters bones, some of which then puncture vital organs. Most die on impact. Those that don't generally flail in the water helplessly, and then drown. I don't think that those who contemplate this method of suicide realize how grisly a death that they will face. This is the cord. Except for around the two towers, there is 32 inches of steel paralleling the bridge. This is where most folks stand before taking their lives. I can tell you from experience that once the person is on that cord, and at their darkest time, it is very difficult to bring them back. I took this photo last year as this young woman spoke to an officer contemplating her life. I want to tell you very happily that we were successful that day in getting her back over the rail.
Men låt mig berätta vad som egentligen händer när bron används för att begå självmord. Efter ett fritt fall på fyra till fem sekunder slår kroppen ner i vattnet med en hastighet på ungefär 120 kilometer i timmen. Det nedslaget bryter ben i kroppen, ben som sen punkterar vitala organ. De flesta dör direkt vid nedslaget. De som inte dör direkt brukar hjälplöst plaska i vattnet, och drunknar sen. Jag tror inte att de som överväger den här typen av självmord inser vilken hemsk död de går tillmötes. Det här är brons yttre avsats. Förutom runt de två tornen, sticker stålavsatsen ut 80 centimeter på båda sidorna om bron. Det är här de flesta står innan de tar sitt liv. Min erfarenhet är att när en person står där på avsatsen i sin allra mörkaste stund, är det oerhört svårt att få dem att komma tillbaka. Förra året tog jag det här fotot när den här unga kvinnan pratade med en polis om hur hon såg på sitt liv. Och jag kan meddela, som tur är, att den dagen, lyckades vi få henne att komma tillbaka över räcket.
When I first began working on the bridge, we had no formal training. You struggled to funnel your way through these calls. This was not only a disservice to those contemplating suicide, but to the officers as well. We've come a long, long way since then. Now, veteran officers and psychologists train new officers.
När jag började jobba på bron hade vi inte fått någon formell utbildning. Vi fick verkligen kämpa för att hitta rätt sätt att hantera utryckningarna. Det var inte bara en otjänst för de som övervägde att begå självmord, utan även för polismännen. Vi har kommit väldigt långt sedan dess. Nu är det före detta poliser och psykologer som utbildar nya poliser.
This is Jason Garber. I met Jason on July 22 of last year when I get received a call of a possible suicidal subject sitting on the cord near midspan. I responded, and when I arrived, I observed Jason speaking to a Golden Gate Bridge officer. Jason was just 32 years old and had flown out here from New Jersey. As a matter of fact, he had flown out here on two other occasions from New Jersey to attempt suicide on this bridge. After about an hour of speaking with Jason, he asked us if we knew the story of Pandora's box. Recalling your Greek mythology, Zeus created Pandora, and sent her down to Earth with a box, and told her, "Never, ever open that box." Well one day, curiosity got the better of Pandora, and she did open the box. Out flew plagues, sorrows, and all sorts of evils against man. The only good thing in the box was hope. Jason then asked us, "What happens when you open the box and hope isn't there?" He paused a few moments, leaned to his right, and was gone. This kind, intelligent young man from New Jersey had just committed suicide.
Det här är Jason Garber. Jag träffade Jason den 22 juli förra året, vid en utryckning till ett troligt självmordsfall som satt på avsatsen i närheten av mittspannet. Jag ryckte ut och när jag kom dit såg jag att Jason pratade med en Golden Gate bro-polis. Jason var bara 32 år gammal och hade flugit hit från New Jersey. Och det visade sig att han även hade flugit hit två gånger tidigare, från New Jersey, för att begå självmord på den här bron. Efter att ha pratat med Jason i en timme frågade han oss om vi kände till historien om Pandoras ask. Om ni kan er grekiska mytologi så minns ni att Zeus skapade Pandora, skickade ner henne till jorden med en ask och sa "Öppna aldrig någonsin denna ask." Men en dag gav Pandora efter för sin nyfikenhet och öppnade asken. Ut flög pestsjukdomar, sorger och all möjlig ondska gentemot människan. Det enda goda som fanns i asken var hopp. Jason frågade oss "Vad händer när man öppnar asken och den inte innehåller något hopp?" Sen tystnade han en stund, lutade sig åt höger, och var borta. Den här vänliga, intelligenta unga mannen från New Jersey hade precis tagit sitt liv.
I spoke with Jason's parents that evening, and I suppose that, when I was speaking with them, that I didn't sound as if I was doing very well, because that very next day, their family rabbi called to check on me. Jason's parents had asked him to do so. The collateral damage of suicide affects so many people.
Jag pratade med Jasons föräldrar den kvällen och jag antar att det hördes på mig att jag inte mådde så bra. För dagen efter ringde familjens rabbin för att höra hur jag mådde. Jasons föräldrar hade bett honom göra det. De indirekta skadorna ett självmord orsakar påverkar så många människor.
I pose these questions to you: What would you do if your family member, friend or loved one was suicidal? What would you say? Would you know what to say? In my experience, it's not just the talking that you do, but the listening. Listen to understand. Don't argue, blame, or tell the person you know how they feel, because you probably don't. By just being there, you may just be the turning point that they need. If you think someone is suicidal, don't be afraid to confront them and ask the question. One way of asking them the question is like this: "Others in similar circumstances have thought about ending their life; have you had these thoughts?" Confronting the person head-on may just save their life and be the turning point for them. Some other signs to look for: hopelessness, believing that things are terrible and never going to get better; helplessness, believing that there is nothing that you can do about it; recent social withdrawal; and a loss of interest in life.
Jag skulle vilja ställa några frågor till er. Vad skulle du göra om en familjemedlem, vän eller någon du håller kär, var självmordsbenägen? Vad skulle du säga? Skulle du veta vad du skulle säga? Min erfarenhet är att det handlar inte bara om att du säger något, utan att du lyssnar. Lyssnar för att förstå. Säg inte emot. Skuldbelägg inte. Säg inte att du vet hur det känns. För det gör du antagligen inte. Bara genom att finnas där, kanske du är precis den vändpunkt som de behöver. Om du tycker att någon verkar suicidal, var inte rädd för att konfrontera och ställa frågan. Ett sätt att ställa frågan kan vara så här: "Andra, i liknande omständigheter, har funderat på att avsluta sitt liv. Har du haft såna tankar?" Att konfrontera personen rakt på sak kan vara just det som räddar deras liv och blir vändpunkten. Andra tecken att hålla koll på: Hopplöshet - att tycka att allt är förfärligt och att det aldrig kommer att bli bättre; Hjälplöshet - att tro att det inte går att göra något åt det; Att personen har dragit sig undan mycket på sistone och totalt tappat intresse för livet.
I came up with this talk just a couple of days ago, and I received an email from a lady that I'd like to read you her letter. She lost her son on January 19 of this year, and she wrote this me this email just a couple of days ago, and it's with her permission and blessing that I read this to you.
Jag förberedde det här talet för några dagar sen och jag fick ett mejl från en kvinna som jag skulle vilja läsa upp för er. Hon förlorade sin son den 19 januari i år och hon skickade det här mejlet för bara några dagar sen. Det är med hennes tillåtelse och välsignelse som jag nu vill läsa det här för er.
"Hi, Kevin. I imagine you're at the TED Conference. That must be quite the experience to be there. I'm thinking I should go walk the bridge this weekend. Just wanted to drop you a note. Hope you get the word out to many people and they go home talking about it to their friends who tell their friends, etc. I'm still pretty numb, but noticing more moments of really realizing Mike isn't coming home. Mike was driving from Petaluma to San Francisco to watch the 49ers game with his father on January 19. He never made it there. I called Petaluma police and reported him missing that evening. The next morning, two officers came to my home and reported that Mike's car was down at the bridge. A witness had observed him jumping off the bridge at 1:58 p.m. the previous day. Thanks so much for standing up for those who may be only temporarily too weak to stand for themselves. Who hasn't been low before without suffering from a true mental illness? It shouldn't be so easy to end it. My prayers are with you for your fight. The GGB, Golden Gate Bridge, is supposed to be a passage across our beautiful bay, not a graveyard. Good luck this week. Vicky."
"Hej Kevin, jag antar att du är på TED-konferensen just nu. Det måste vara en häftig upplevelse för dig att vara med där. Jag funderar på att ta en promenad på bron i helgen. Jag ville bara skriva några rader. Jag hoppas du når ut till många människor och att de går hem och pratar om det med sina vänner, som berättar för sina vänner, etcetera. Jag är fortfarande rätt avtrubbad, men allt oftare slås jag av insikten att Mike inte kommer hem. Mike körde från Petaluma till San Fransisco för att se 49ers-matchen med sin pappa den 19 januari. Han kom aldrig fram. Jag ringde polisen i Petaluma och anmälde honom försvunnen den kvällen. Morgonen efter kom två poliser hem till mig och rapporterade att Mikes bil stod nere vid bron. Ett vittne hade sett honom hoppa från bron klockan 13:58 dagen innan. Jag vill tacka så mycket för att du står upp för de som under en kort period kanske är för svaga för att klara sig själva. Vem har inte varit nere på botten tidigare utan att vara drabbade av psykisk ohälsa? Det borde inte få vara så enkelt att avsluta det. Din kamp finns med i mina böner. GGB - Golden Gate Bridge ska vara en passage över vår vackra bukt, inte en kyrkogård. Lycka till den här veckan. Vicky."
I can't imagine the courage it takes for her to go down to that bridge and walk the path that her son took that day, and also the courage just to carry on.
Jag kan inte ens föreställa mig det modet som krävs för henne för att ta sig till bron och gå samma väg som hennes son tog den där dagen, och modet att gå vidare.
I'd like to introduce you to a man I refer to as hope and courage. On March 11 of 2005, I responded to a radio call of a possible suicidal subject on the bridge sidewalk near the north tower. I rode my motorcycle down the sidewalk and observed this man, Kevin Berthia, standing on the sidewalk. When he saw me, he immediately traversed that pedestrian rail, and stood on that small pipe which goes around the tower. For the next hour and a half, I listened as Kevin spoke about his depression and hopelessness. Kevin decided on his own that day to come back over that rail and give life another chance. When Kevin came back over, I congratulated him. "This is a new beginning, a new life." But I asked him, "What was it that made you come back and give hope and life another chance?" And you know what he told me? He said, "You listened. You let me speak, and you just listened."
Jag skulle vilja presentera er för en man som jag tycker står för hopp och mod. Den 11 mars 2005 svarade jag på ett radioanrop om en trolig självmordskandidat på brons gångväg i närheten av det norra tornet. Jag körde in på gångvägen med min motorcykel och såg att den här mannen, Kevin Berthia, stod på gångvägen. När han såg mig, tog han sig direkt över räcket till gångvägen och ställde sig på det smala röret som löper runt tornet. I en och en halv timme lyssnade jag på när Kevin pratade om sin depression och sin hopplöshet. Kevin tog själv beslutet den dagen, att ta sig tillbaka över räcket, och ge livet en chans till. När Kevin hade klättrat tillbaka gratulerade jag honom, "Det här är en ny början, ett nytt liv." Men jag frågade också, "Vad var det som gjorde att du kom tillbaka för att ge hoppet och livet en ny chans?" Och vet ni vad han sa till mig? Han sa, "Du lyssnade. Du lät mig prata och du bara lyssnade."
Shortly after this incident, I received a letter from Kevin's mother, and I have that letter with me, and I'd like to read it to you.
Kort efter den här incidenten, fick jag ett brev från Kevins mamma, och jag har med mig det brevet, och jag vill läsa det för er.
"Dear Mr. Briggs, Nothing will erase the events of March 11, but you are one of the reasons Kevin is still with us. I truly believe Kevin was crying out for help. He has been diagnosed with a mental illness for which he has been properly medicated. I adopted Kevin when he was only six months old, completely unaware of any hereditary traits, but, thank God, now we know. Kevin is straight, as he says. We truly thank God for you. Sincerely indebted to you, Narvella Berthia." And on the bottom she writes, "P.S. When I visited San Francisco General Hospital that evening, you were listed as the patient. Boy, did I have to straighten that one out."
"Kära Mr Briggs, Inget kommer att få det som hände den 11 mars att försvinna, men du är en av anledningarna till att Kevin fortfarande lever. Jag är helt säker på att Kevin ropade på hjälp. Han är diagnosticerad med en psykisk sjukdom som han har fått rätt medicinering för. Jag adopterade Kevin när han bara var sex månader gammal, utan att ha en aning om att han hade några ärftliga sjukdomar. Men tack gode gud - nu vet vi. Kevin säger att han mår bra nu. Vi tackar verkligen gud för dig och vi står i stor tacksamhetsskuld. Narvella Berthia." Och längst ner står det, "P.S. När jag besökte San Fransisco General Hospital den där kvällen, stod du listad som patienten. Så det fick jag ju rätta till."
Today, Kevin is a loving father and contributing member of society. He speaks openly about the events that day and his depression in the hopes that his story will inspire others.
Idag är Kevin en öm far och är med och bidrar till ett bättre samhälle. Han talar öppet om vad som hände den där dagen och om sin depression i hopp om att hans berättelse ska inspirera andra.
Suicide is not just something I've encountered on the job. It's personal. My grandfather committed suicide by poisoning. That act, although ending his own pain, robbed me from ever getting to know him. This is what suicide does. For most suicidal folks, or those contemplating suicide, they wouldn't think of hurting another person. They just want their own pain to end. Typically, this is accomplished in just three ways: sleep, drugs or alcohol, or death. In my career, I've responded to and been involved in hundreds of mental illness and suicide calls around the bridge. Of those incidents I've been directly involved with, I've only lost two, but that's two too many. One was Jason. The other was a man I spoke to for about an hour. During that time, he shook my hand on three occasions. On that final handshake, he looked at me, and he said, "Kevin, I'm sorry, but I have to go." And he leapt. Horrible, absolutely horrible.
Självmord är inte bara något som jag har stött på i jobbet. Det är personligt. Min farfar begick självmord genom att förgifta sig själv. Den handlingen, som i och för sig satte stopp för hans smärta, berövade mig möjligheten att någonsin få lära känna honom. Det är vad självmord innebär. För de flesta självmordsbenägna, eller de som överväger självmord, skulle aldrig drömma om att skada en annan person. De vill bara få slut på sin egen smärta. I vanliga fall brukar gå till på något av tre sätt: sömn, droger eller alkohol - eller död. Under min karriär har jag ryckt ut till och varit involverad i hundratals utryckningar som har gällt psykisk ohälsa och självmord i området runt bron. Av alla de incidenter som jag har varit direkt involverad i, har jag bara förlorat två. Men det var två för mycket. En av dem var Jason. Den andra var en man som jag pratade med i ungefär en timme. Under tiden vi pratade, skakade han min hand vid tre tillfällen. Vid den sista handskakningen tittade han på mig och sa, "Kevin, jag är ledsen, men jag måste gå." Och så hoppade han. Fruktansvärt. Så otroligt fruktansvärt.
I do want to tell you, though, the vast majority of folks that we do get to contact on that bridge do not commit suicide. Additionally, that very few who have jumped off the bridge and lived and can talk about it, that one to two percent, most of those folks have said that the second that they let go of that rail, they knew that they had made a mistake and they wanted to live. I tell people, the bridge not only connects Marin to San Francisco, but people together also. That connection, or bridge that we make, is something that each and every one of us should strive to do. Suicide is preventable. There is help. There is hope.
Jag vill ändå understryka, att de flesta av alla som vi kommer i kontakt med på bron, begår inte självmord. Det bör även tilläggas, att de få som har hoppat från bron, och överlevt och kan prata om det, en till två procent, de flesta av dem har sagt att i samma sekund som de släppte räcket visste de att de har gjort ett misstag och att de egentligen ville leva. Jag brukar säga att bron inte bara för Marin och San Fransisco samman, utan för även människor samman. Den förbindelsen, eller bron som vi skapar, är något som vi alla borde sträva efter. Självmord går att förhindra. Det finns hjälp. Det finns hopp.
Thank you very much.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)