I was around 10 when one day, I discovered a box of my father's old things. In it, under a bunch of his college textbooks, was a pair of black corduroy bell-bottom pants. These pants were awful -- musty and moth-eaten. And of course, I fell in love with them. I'd never seen anything like them. Until that day, all I'd ever known and worn was my school uniform, which, in fact, I was pretty grateful for, because from quite a young age, I'd realized I was somewhat different. I'd never been one of the boys my age; terrible at sports, possibly the unmanliest little boy ever.
När jag var i tioårsåldern hittade jag en kartong med pappas gamla saker. I den, under en hög läroböcker från universitetet, låg ett par utsvängda, svarta manchesterbyxor. Byxorna var hemska, unkna och malätna. Självklart förälskade jag mig i dem. Jag hade aldrig sett något liknande. Fram till den dagen, hade jag bara burit min skoluniform, som jag faktiskt var väldigt tacksam för eftersom jag redan som liten förstått att jag var lite annorlunda. Jag liknade inte pojkarna i min ålder; jag var dålig på sport, kanske världens omanligaste lille pojke.
(Laughter)
(Skratt)
I was bullied quite a bit. And so, I figured that to survive I would be invisible, and the uniform helped me to seem no different from any other child.
Jag blev ofta mobbad. Så för att överleva försökte jag göra mig osynlig och uniformen hjälpte mig att vara precis som alla andra barn.
(Laughter)
(Skratt)
Well, almost. This became my daily prayer: "God, please make me just like everybody else." I think this went straight to God's voicemail, though.
Nästan, i alla fall. Varje dag bad jag: "Gud, gör mig likadan som alla andra." Men det meddelandet gick visst raka vägen till Guds röstbrevlåda.
(Laughter)
(Skratt)
And eventually, it became pretty clear that I was not growing up to be the son that my father always wanted. Sorry, Dad.
Och så småningom blev det uppenbart att jag inte skulle växa upp till den son min pappa alltid önskat sig. Jag beklagar, pappa.
No, I was not going to magically change. And over time, I grew less and less sure that I actually wanted to. Therefore, the day those black corduroy bell-bottom pants came into my life, something happened. I didn't see pants; I saw opportunity. The very next day, I had to wear them to school, come what may. And once I pulled on those god-awful pants and belted them tight, almost instantly, I developed what can only be called a swagger.
Jag skulle inte genomgå någon magisk förändring. Och med tiden blev jag allt mindre säker på att jag faktiskt ville förändras. Den dagen de där svarta, utsvängda manchesterbyxorna dök upp hände något. Jag såg inte ett par byxor. Jag såg en möjlighet. Redan nästa dag måste jag ha dem i skolan vad som än hände. Och när jag tagit på mig de hemska byxorna och dragit åt bältet hårt lade jag min nästan genast till med en svassande stil.
(Laughter)
(Skratt)
All the way to school, and then all the way back because I was sent home at once --
Hela vägen till skolan, och hela vägen tillbaka eftersom jag genast skickades hem ...
(Laughter)
(Skratt)
I transformed into a little brown rock star.
förvandlades jag till en liten brun rockstjärna.
(Laughter)
(Skratt)
I finally didn't care anymore that I could not conform. That day, I was suddenly celebrating it. That day, instead of being invisible, I chose to be looked at, just by wearing something different. That day, I discovered the power of what we wear. That day, I discovered the power of fashion, and I've been in love with it ever since.
Äntligen slutade jag bry mig om att jag inte passade in. Den dagen var det plötsligt något att fira. Istället för att vara osynlig valde jag att bli sedd bara genom att ha på mig något annorlunda. Den dagen upptäckte jag kraften som finns i våra kläder. Den dagen upptäckte jag klädmodets kraft, och jag har älskat det ända sedan dess.
Fashion can communicate our differences to the world for us. And with this simple act of truth, I realized that these differences -- they stopped being our shame. They became our expressions, expressions of our very unique identities. And we should express ourselves, wear what we want. What's the worst that could happen? The fashion police are going to get you for being so last season?
Kläderna kan förmedla våra olikheter till omvärlden. Och med en så enkel sanning förstod jag att de här olikheterna inte var en skam. De blev vårt sätt att uttrycka oss, uttryck för våra unika personligheter. Och vi bör uttrycka oss, klä oss hur vi vill. Vad är det värsta som kan hända? Kommer modepolisen och tar dig för att du är omodern?
(Laughter)
(Skratt)
Yeah. Well, unless the fashion police meant something entirely different. Nobel Prize laureate Malala survived Taliban extremists in October 2012. However, in October 2017, she faced a different enemy, when online trolls viciously attacked the photograph that showed the 20-year-old wearing jeans that day. The comments, the hatred she received, ranged from "How long before the scarf comes off?" to, and I quote, "That's the reason the bullet directly targeted her head a long time ago." Now, when most of us decide to wear a pair of jeans someplace like New York, London, Milan, Paris, we possibly don't stop to think that it's a privilege; something that somewhere else can have consequences, something that can one day be taken away from us.
Visst. Ja, om inte modepolisen är något helt annat. Nobelprisvinnaren Malala överlevde de talibanska extremisterna i oktober 2012. Men i oktober 2017 ställdes hon inför en annan fiende när troll på nätet hätskt angrep ett foto av den tjugoåriga Malala i jeans. Kommentarerna, hatet hon fick utstå, spände från "Hur länge dröjer det innan sjalen försvinner?" till, och jag citerar, "Det där är anledningen till att hon fick en kula i huvudet en gång i tiden." När de flesta av oss tar på oss ett par jeans i New York, London, Milano eller Paris, tänker vi nog inte på att det är ett privilegium, något som skulle få konsekvenser på andra ställen, något som kan tas ifrån oss en vacker dag.
My grandmother was a woman who took extraordinary pleasure in dressing up. Her fashion was colorful. And the color she loved to wear so much was possibly the only thing that was truly about her, the one thing she had agency over, because like most other women of her generation in India, she'd never been allowed to exist beyond what was dictated by custom and tradition. She'd been married at 17, and after 65 years of marriage, when my grandfather died suddenly one day, her loss was unbearable. But that day, she was going to lose something else as well, the one joy she had: to wear color. In India, according to custom, when a Hindu woman becomes a widow, all she's allowed to wear is white from the day of the death of her husband. No one made my grandmother wear white. However, every woman she'd known who had outlived her husband, including her mother, had done it. This oppression was so internalized, so deep-rooted, that she herself refused a choice. She passed away this year, and until the day she died, she continued to wear only white.
Min farmor var en kvinna som älskade att klä upp sig. Hon klädde sig färggrant. Och de färgstarka kläderna hon älskade så mycket var kanske det enda som verkligen var hon, det enda hon fick bestämma över, för som de flesta andra indiska kvinnor i hennes generation hade hon aldrig fått existera utanför sedernas och traditionens ramar. Hon gifte sig som sjuttonåring och när min farfar plötsligt gick bort efter 65 års äktenskap var hennes förlust outhärdlig. Men den dagen förlorade hon också något annat, hennes enda glädje: att klä sig färggrant. Enligt indiska traditioner ska en hinduisk änka aldrig bära annat än vita kläder från den dagen hennes make går bort. Ingen tvingade min farmor att bära vitt. Men alla kvinnor hon kände som överlevt sina makar, även hennes egen mamma, hade gjort det. Förtrycket var så internaliserat, så djupt inrotat, att hon förvägrade sig själv ett val. Hon gick bort i år, och fram till sin död bar hon bara vita kläder.
I have a photograph with her from earlier, happier times. In it, you can't really see what she's wearing -- the photo is in black and white. However, from the way she's smiling in it, you just know she's wearing color. This is also what fashion can do. It has the power to fill us with joy, the joy of freedom to choose for ourselves how we want to look, how we want to live -- a freedom worth fighting for. And fighting for freedom, protest, comes in many forms.
Jag har ett foto av henne från gladare tider. Man ser inte riktigt vad hon har på sig, för kortet är svartvitt. Men det syns på hennes leende att hon bär något färggrant. Det här är också en av modets egenskaper. Det har kraften att fylla oss med glädje, den lyckliga friheten i att välja själva hur vi vill se ut, hur vi vill leva. Den friheten är värd att slåss för. Och kampen för frihet, protesterna, kan se ut på olika sätt.
Widows in India like my grandmother, thousands of them, live in a city called Vrindavan. And so, it's been a sea of white for centuries. However, only as recently as 2013, the widows of Vrindavan have started to celebrate Holi, the Indian festival of color, which they are prohibited from participating in. On this one day in March, these women take the traditional colored powder of the festival and color each other. With every handful of the powder they throw into the air, their white saris slowly start to suffuse with color. And they don't stop until they're completely covered in every hue of the rainbow that's forbidden to them. The color washes off the next day, however, for that moment in time, it's their beautiful disruption. This disruption, any kind of dissonance, can be the first gauntlet we throw down in a battle against oppression. And fashion -- it can create visual disruption for us -- on us, literally.
Tusentals änkor i Indien, som min farmor, bor i en stad som heter Vrindavan. Den har varit som ett vitt, böljande hav i århundraden. Men så sent som 2013 började änkorna i Vrindavan fira Holi, den indiska färgfestivalen, som de är förbjudna att delta i. Den här dagen i mars tar kvinnorna det traditionella färgpulvret och ger varandra färg. För varje handfull pulver de kastar upp i luften drar deras vita saris långsamt åt sig färg. Och de slutar inte förrän de är helt täckta i alla regnbågens nyanser som de är förbjudna att bära. Färgen tvättas ur nästa dag, men under den stunden är det deras vackra uppror. Ett sådant uppror, alla former av oenighet, kan vara vår första utmaning mot förtrycket. Och mode ... det kan skapa ett visuellt uppror åt oss, bokstavligt talat på oss.
Lessons of defiance have always been taught by fashion's great revolutionaries: its designers. Jean Paul Gaultier taught us that women can be kings. Thom Browne -- he taught us that men can wear heels. And Alexander McQueen, in his spring 1999 show, had two giant robotic arms in the middle of his runway. And as the model, Shalom Harlow began to spin in between them, these two giant arms -- furtively at first and then furiously, began to spray color onto her. McQueen, thus, before he took his own life, taught us that this body of ours is a canvas, a canvas we get to paint however we want.
Utmaningar är något som alltid har lärts ut av modets stora revolutionärer: de som designar. Jean Paul Gaultier lärde oss att kvinnor kan vara kungar. Thom Browne lärde oss att män kan ha högklackat. Och på Alexander McQueens vårvisning 1999 fanns två enorma robotarmar mitt på catwalken. När modellen, Shalom Harlow, snurrade runt mellan dem började de stora armarna först försiktigt och sedan våldsamt spruta färg på henne. Så McQueen lärde oss, innan han tog sitt eget liv, att vår kropp är en målarduk som vi kan måla hur vi vill.
Somebody who loved this world of fashion was Karar Nushi. He was a student and actor from Iraq. He loved his vibrant, eclectic clothes. However, he soon started receiving death threats for how he looked. He remained unfazed. He remained fabulous, until July 2017, when Karar was discovered dead on a busy street in Baghdad. He'd been kidnapped. He'd been tortured. And eyewitnesses say that his body showed multiple wounds. Stab wounds.
En man som älskade modevärlden hette Karar Nushi. Han var student och skådespelare från Irak. Han älskade sina färgstarka, stilblandade kläder. Men han fick snart ta emot dödshot på grund av sitt utseende. Det skrämde honom inte. Han fortsatte vara sagolik ända till juli 2017, då han hittades död på en vältrafikerad gata i Bagdad. Han hade blivit kidnappad. Han hade blivit torterad. Ögonvittnen sa att hans kropp var täckt av sår. Knivhugg.
Two thousand miles away in Peshawar, Pakistani transgender activist Alisha was shot multiple times in May 2016. She was taken to the hospital, but because she dressed in women's clothing, she was refused access to either the men's or the women's wards. What we choose to wear can sometimes be literally life and death. And even in death, we sometimes don't get to choose. Alisha died that day and then was buried as a man.
I Peshawar, över 3 000 km därifrån, sköts transkvinnan och aktivisten Alisha med flera skott i maj 2016. Hon fördes till sjukhus, men eftersom hon var klädd i kvinnokläder släpptes hon inte in på vare sig männens eller kvinnornas avdelning. De kläder vi väljer kan ibland betyda skillnaden mellan liv och död. Och inte ens i döden är det säkert att vi får välja. Alisha dog den dagen och begravdes som en man.
What kind of world is this? Well, it's one in which it's natural to be afraid, to be frightened of this surveillance, this violence against our bodies and what we wear on them. However, the greater fear is that once we surrender, blend in and begin to disappear one after the other, the more normal this false conformity will look, the less shocking this oppression will feel.
Vad är det här för värld? Jo, en värld där det är naturligt att vara rädd, att skrämmas av övervakningen och våldet mot våra kroppar och vad vi täcker dem med. Men den största skräcken är att när vi ger upp, smälter in, och börjar försvinna en efter en, kommer den falska konformiteten att verka allt mer normal och förtrycket kommer att verka allt mindre förfärande.
For the children we are raising, the injustice of today could become the ordinary of tomorrow. They'll get used to this, and they, too, might begin to see anything different as dirty, something to be hated, something to be extinguished, like lights to be put out, one by one, until darkness becomes a way of life. However, if I today, then you tomorrow, maybe even more of us someday, if we embrace our right to look like ourselves, then in the world that's been violently whitewashed, we will become the pinpricks of color pushing through, much like those widows of Vrindavan.
För de barn vi uppfostrar nu kan dagens orättvisor bli morgondagens normalläge. De vänjer sig och de börjar kanske också tycka att det som är annorlunda är fult, något man ska hata, något man ska kväva precis som när vi släcker ljuslågor en efter en tills mörkret blir vårt liv. Men om jag nu, idag, och ni imorgon och kanske även andra någon dag anammar rätten att se ut som oss själva kan vi, i en värld som aggressivt målats vit, bli små färgfläckar som lyser igenom ytan, precis som änkorna i Vrindavan.
How then, with so many of us, will the crosshairs of a gun be able to pick out Karar, Malala, Alisha? Can they kill us all?
Och när vi är så många, hur ska gevärssiktets hårkors kunna hitta Karar, Malala, eller Alisha? Kan de döda oss alla?
The time is now to stand up, to stand out. Where sameness is safeness, with something as simple as what we wear, we can draw every eye to ourselves to say that there are differences in this world, and there always will be. Get used to it. And this we can say without a single word. Fashion can give us a language for dissent. It can give us courage. Fashion can let us literally wear our courage on our sleeves. So wear it. Wear it like armor. Wear it because it matters. And wear it because you matter.
Det är dags att resa sig, att sticka ut. När likformighet innebär trygghet kan vi med en så enkel sak som våra kläder dra blickarna till oss och säga det alltid kommer att finnas olikheter i världen. Det får folk leva med. Och vi kan säga det utan att yttra ett enda ord. Mode kan ge oss ett sätt att uttrycka vårt motstånd. Det kan ge oss mod. Kläderna låter oss bokstavligen bära vårt mod på utsidan. Så gör det. Bär det som en rustning. Gör det för att det är viktigt. Gör det för att du är viktig.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)