So it's 1995, I'm in college, and a friend and I go on a road trip from Providence, Rhode Island to Portland, Oregon. And you know, we're young and unemployed, so we do the whole thing on back roads through state parks and national forests -- basically the longest route we can possibly take. And somewhere in the middle of South Dakota, I turn to my friend and I ask her a question that's been bothering me for 2,000 miles. "What's up with the Chinese character I keep seeing by the side of the road?" My friend looks at me totally blankly. There's actually a gentleman in the front row who's doing a perfect imitation of her look. (Laughter) And I'm like, "You know, all the signs we keep seeing with the Chinese character on them." She just stares at me for a few moments, and then she cracks up, because she figures out what I'm talking about. And what I'm talking about is this. (Laughter) Right, the famous Chinese character for picnic area.
Det är 1995. Jag går på college och en vän och jag är på långtur från Providence, Rhode Island till Portland, Oregon. Ni vet, vi är unga och arbetslösa, så vi tar den långa vägen via småvägar, genom nationalparker, och nationalskogar - i huvudsak tar vi den längsta möjliga vägen. Någonstans i mitten av South Dakota vänder jag mig till min vän och jag ställer frågan som stört mig under 320 mil. "Vad är grejen med det kinesiska tecknet jag har sett längs vägen?" Min vän tittade på mig som ett frågetecken. Det är en gentleman på första raden som faktiskt gör en exakt imitation av hur hon såg ut. (Skratt) Och jag säger, "Du vet, alla skyltar vi som ser med det kinesiska tecknet på." Hon stirrar på mig en stund, och sen brister hon ut i skratt, när hon klurat ut vad jag pratade om. Och jag pratade om denna. (Skratt) Rätt gissat, det berömda kinesiska tecknet för ett picknickområde.
(Laughter)
(Skratt)
I've spent the last five years of my life thinking about situations exactly like this -- why we sometimes misunderstand the signs around us, and how we behave when that happens, and what all of this can tell us about human nature. In other words, as you heard Chris say, I've spent the last five years thinking about being wrong. This might strike you as a strange career move, but it actually has one great advantage: no job competition. (Laughter) In fact, most of us do everything we can to avoid thinking about being wrong, or at least to avoid thinking about the possibility that we ourselves are wrong. We get it in the abstract. We all know everybody in this room makes mistakes. The human species, in general, is fallible -- okay fine.
Jag har spenderat de senaste fem åren av mitt liv med att tänka på situationer exakt som den här - hur vi ibland missförstår skyltar kring oss, hur vi beter oss när det sker, och vad detta kan säga oss om den mänskliga naturen. Med andra ord, som ni hört Chris säga, så har jag spenderat de senaste fem åren med att tänka på hur det är att ha fel. Det här slår er nog som ett konstigt karriärval, men det har faktiskt en stor fördel: ingen konkurrens om jobbet. (Skratt) Faktum är att de flesta gör vad som helst för att undvika att tänka på att ha fel, eller åtminstone undvika att tänka på möjligheten att vi har fel. Vi förstår det på ett abstrakt plan. Vi vet att alla i detta rum gör misstag. Människan generellt är felande - ok, så är det.
But when it comes down to me, right now, to all the beliefs I hold, here in the present tense, suddenly all of this abstract appreciation of fallibility goes out the window -- and I can't actually think of anything I'm wrong about. And the thing is, the present tense is where we live. We go to meetings in the present tense; we go on family vacations in the present tense; we go to the polls and vote in the present tense. So effectively, we all kind of wind up traveling through life, trapped in this little bubble of feeling very right about everything.
Men när det kommer till just mig, här och nu, och allt jag tror på, här, i nutiden, så försvinner plötsligt all abstrakt förståelse av felbarhet ut genom fönstret - och jag kan verkligen inte tänka att jag har fel om något alls. Saken är, det är i nutiden vi lever. Vi går till möten i nutid, vi åker på familjesemestrar i nutid, vi går till vallokaler och röstar i nutid. Så i själva verket är vi på resa genom våra liv, fångade i denna lilla bubbla där vi känner att vi har rätt om allt.
I think this is a problem. I think it's a problem for each of us as individuals, in our personal and professional lives, and I think it's a problem for all of us collectively as a culture. So what I want to do today is, first of all, talk about why we get stuck inside this feeling of being right. And second, why it's such a problem. And finally, I want to convince you that it is possible to step outside of that feeling and that if you can do so, it is the single greatest moral, intellectual and creative leap you can make.
Jag tror det är ett problem. Jag tror det är ett problem för oss som individer, i våra privatliv och yrkesliv, och jag tror det är ett problem för oss kollektivt som kultur. Så vad jag vill idag är att först av allt prata om varför vi fastnar i känslan av att ha rätt. För det andra varför det är ett problem. Slutligen vill jag övertyga er om att det är möjligt att kliva ur känslan, och att om man kan göra detta är det det enskilt största moraliska, intellektuella och kreativa steg som man kan ta.
So why do we get stuck in this feeling of being right? One reason, actually, has to do with a feeling of being wrong. So let me ask you guys something -- or actually, let me ask you guys something, because you're right here: How does it feel -- emotionally -- how does it feel to be wrong? Dreadful. Thumbs down. Embarrassing. Okay, wonderful, great. Dreadful, thumbs down, embarrassing -- thank you, these are great answers, but they're answers to a different question. You guys are answering the question: How does it feel to realize you're wrong? (Laughter) Realizing you're wrong can feel like all of that and a lot of other things, right? I mean it can be devastating, it can be revelatory, it can actually be quite funny, like my stupid Chinese character mistake. But just being wrong doesn't feel like anything.
Så varför fastnar vi i denna känsla av ha rätt? En anledning är faktiskt känslan man får av att ha fel. Så låt mig fråga er - eller egentligen, låt mig fråga er någonting eftersom ni är här: Hur känns det - emotionellt - hur känns det att ha fel? Gruvligt. Tummen ned. Generande. Okej underbart, lysande. Gruvligt, tummen ner, generande - tack, detta var strålande svar, men de ger svar på en annan fråga. Ni svarar på frågan: Hur känns det när ni förstått att ni har fel? (Skratt) När man förstår man har fel så känns det så eller hur? Jag menar, det kan vara förödande eller avslöjande, det kan vara rätt roligt, som mitt dumma misstag med det kinesiska tecknet. Men att bara ha fel känns inte alls.
I'll give you an analogy. Do you remember that Loony Tunes cartoon where there's this pathetic coyote who's always chasing and never catching a roadrunner? In pretty much every episode of this cartoon, there's a moment where the coyote is chasing the roadrunner and the roadrunner runs off a cliff, which is fine -- he's a bird, he can fly. But the thing is, the coyote runs off the cliff right after him. And what's funny -- at least if you're six years old -- is that the coyote's totally fine too. He just keeps running -- right up until the moment that he looks down and realizes that he's in mid-air. That's when he falls. When we're wrong about something -- not when we realize it, but before that -- we're like that coyote after he's gone off the cliff and before he looks down. You know, we're already wrong, we're already in trouble, but we feel like we're on solid ground. So I should actually correct something I said a moment ago. It does feel like something to be wrong; it feels like being right.
Jag vill visa på en analogi. Kommer ni ihåg den tecknade Loony Tunes där det finns en patetisk prärievarg som alltid jagar men aldrig fångar en gök? Det är samma i nästan varje avsnitt, ett tillfälle där vargen jagar göken och göken ramlar ned från en klippa, han är ok - han är fågel, han kan flyga. Men prärievargen ramlar från klippan efter honom. Det roliga är - åtminstone om man är sex år gammal - att prärievargen också klarar det. Han fortsätter bara springa - ända tills han tittar ned och förstår att han är uppe i luften. Det är då han faller ned. När vi har fel om någonting - inte när vi förstått det, men före det - är vi som prärievargen efter att han lämnat klippan men innan han tittar ned. Och ni vet, vi har redan fel, vi är redan i trubbel, men vi tror oss vara på fast mark. Så jag borde nog rätta det jag sa alldeles nyss. Det känns att ha fel; det känns som att man har rätt.
(Laughter)
(Skratt)
So this is one reason, a structural reason, why we get stuck inside this feeling of rightness. I call this error blindness. Most of the time, we don't have any kind of internal cue to let us know that we're wrong about something, until it's too late. But there's a second reason that we get stuck inside this feeling as well -- and this one is cultural. Think back for a moment to elementary school. You're sitting there in class, and your teacher is handing back quiz papers, and one of them looks like this. This is not mine, by the way. (Laughter) So there you are in grade school, and you know exactly what to think about the kid who got this paper. It's the dumb kid, the troublemaker, the one who never does his homework. So by the time you are nine years old, you've already learned, first of all, that people who get stuff wrong are lazy, irresponsible dimwits -- and second of all, that the way to succeed in life is to never make any mistakes.
Så detta är en anledning, en strukturell anledning, till att vi fastnar i känslan av att ha rätt. Jag kallar detta felblindhet. Större delen av tiden, har vi ingen inre signal som talar om när vi har fel om något, förrän det är försent. Det finns en till anledning till att vi fastnar i känslan, den är kulturell. Tänk tillbaka på grundskolan. Du sitter där i ett klassrum, din lärare lämnar ut provresultat, och ett av dem ser ut så här. Det här är förresten inte mitt. (Skratt) Så där är du, i grundskolan, och du vet vad du ska tänka om ungen som fick det provresultatet. Det är en korkad unge, en bråkstake, en sån som aldrig gör sina läxor. Så vid den åldern, när du är nio, har du redan lärt dig, för det första, att människor som gör fel är lata, oansvariga dumbommar - och för det andra, att vägen till att lyckas i livet är att aldrig göra några misstag.
We learn these really bad lessons really well. And a lot of us -- and I suspect, especially a lot of us in this room -- deal with them by just becoming perfect little A students, perfectionists, over-achievers. Right, Mr. CFO, astrophysicist, ultra-marathoner? (Laughter) You're all CFO, astrophysicists, ultra-marathoners, it turns out. Okay, so fine. Except that then we freak out at the possibility that we've gotten something wrong. Because according to this, getting something wrong means there's something wrong with us. So we just insist that we're right, because it makes us feel smart and responsible and virtuous and safe.
Vi lär oss dessa dåliga läxor väldigt väl. Många av oss - många i detta rum, misstänker jag - hanterar det genom att bli perfekta A-studenter, perfektionister, överambitiösa. Eller hur, herr ekonomichef, astrofysiker, ultramaratonlöpare? (Skratt) Alla ni är ekonomichefer, astrofysiker eller ultramaratonlöpare. Okej. Men sedan bryter vi ihop över risken att ha gjort fel. För enligt detta, är att ha fel, ett tecken på att det är något fel på oss. Så vi hävdar att vi har rätt, eftersom det får oss att känna oss smarta, ansvarstagande, dugliga och trygga.
So let me tell you a story. A couple of years ago, a woman comes into Beth Israel Deaconess Medical Center for a surgery. Beth Israel's in Boston. It's the teaching hospital for Harvard -- one of the best hospitals in the country. So this woman comes in and she's taken into the operating room. She's anesthetized, the surgeon does his thing -- stitches her back up, sends her out to the recovery room. Everything seems to have gone fine. And she wakes up, and she looks down at herself, and she says, "Why is the wrong side of my body in bandages?" Well the wrong side of her body is in bandages because the surgeon has performed a major operation on her left leg instead of her right one. When the vice president for health care quality at Beth Israel spoke about this incident, he said something very interesting. He said, "For whatever reason, the surgeon simply felt that he was on the correct side of the patient." (Laughter) The point of this story is that trusting too much in the feeling of being on the correct side of anything can be very dangerous.
Så låt mig berätta en historia. För några år sen, träffar en kvinna en kirurg på Beth Israel Deaconess Medical Center. Beth Israel i Boston. Det är Harvards universitetssjukhus - ett av de bästa sjukhusen i landet. Kvinnan kommer in och tas till operationssalen. Hon sövs ned och kirurgen gör sitt jobb - syr ihop henne, skickar henne till uppvakningsrummet. Allting verkar ha gått bra. Hon vaknar upp, tittar ned på sig själv och säger, "Varför sitter bandagen på fel sida?" Bandagen är på fel sida av kroppen, eftersom kirurgen gjorde en stor operation på hennes vänstra ben i stället för det högra. När chefen för vårdkvalitet på Beth Israel talade om incidenten sa han något väldigt intressant. Han sa, "Av någon anledning, så kände kirurgen helt enkelt att han var på rätt sida av patienten." (Skratt) Poängen med denna berättelse är att för mycket tillit till känslan av att vara på rätt sida om något, kan vara mycket farligt.
This internal sense of rightness that we all experience so often is not a reliable guide to what is actually going on in the external world. And when we act like it is, and we stop entertaining the possibility that we could be wrong, well that's when we end up doing things like dumping 200 million gallons of oil into the Gulf of Mexico, or torpedoing the global economy. So this is a huge practical problem. But it's also a huge social problem.
Denna interna känsla av rättrådighet som vi alla så ofta känner, är inte en tillförlitlig vägvisare till vad som verkligen pågår i den externa världen. Och när vi beter oss som att den är det, och slutar vara öppna för möjligheten att vi skulle kunna ha fel, det är då det slutar med att vi gör saker som att dumpa 760 miljoner liter olja i Mexikanska gulfen, eller torpedera den globala ekonomin. Detta är ett enormt praktiskt problem. Men det är även ett socialt problem.
Think for a moment about what it means to feel right. It means that you think that your beliefs just perfectly reflect reality. And when you feel that way, you've got a problem to solve, which is, how are you going to explain all of those people who disagree with you? It turns out, most of us explain those people the same way, by resorting to a series of unfortunate assumptions. The first thing we usually do when someone disagrees with us is we just assume they're ignorant. They don't have access to the same information that we do, and when we generously share that information with them, they're going to see the light and come on over to our team. When that doesn't work, when it turns out those people have all the same facts that we do and they still disagree with us, then we move on to a second assumption, which is that they're idiots. (Laughter) They have all the right pieces of the puzzle, and they are too moronic to put them together correctly. And when that doesn't work, when it turns out that people who disagree with us have all the same facts we do and are actually pretty smart, then we move on to a third assumption: they know the truth, and they are deliberately distorting it for their own malevolent purposes. So this is a catastrophe.
Tänk en stund på vad det innebär att känna att man har rätt. Det betyder att man tror att ens övertygelse överensstämmer fullständigt med verkligheten. När man känner på det sättet, har man ett problem att lösa, och det är hur man ska kunna förklara alla människor som är oense med en? Det visar sig att de flesta av oss förklarar dessa människor genom att göra en massa olyckliga antaganden. Det första vi normalt gör när någon är oense med oss är att anta att de är okunniga. Att de inte har samma information som vi och att när vi generöst delar vår information med dem så kommer de att se ljuset och komma över till vårt lag. När detta inte fungerar och det visar sig att de har samma fakta som vi, men fortfarande inte håller med oss, då rör vi oss mot det andra antagandet, vilket är att de är idioter. (Skratt) De har alla bitarna till pusslet och de är bara dumhuvuden som inte satt ihop dem rätt. När detta inte funkar, när det visar sig att de som är oense med oss, har samma fakta som vi och faktiskt är rätt smarta, då rör vi oss mot det tredje antagandet: de är medvetna om sanningen, och de förvränger den medvetet för sina egna illvilliga syften. Det är katastrofalt.
This attachment to our own rightness keeps us from preventing mistakes when we absolutely need to and causes us to treat each other terribly. But to me, what's most baffling and most tragic about this is that it misses the whole point of being human. It's like we want to imagine that our minds are just these perfectly translucent windows and we just gaze out of them and describe the world as it unfolds. And we want everybody else to gaze out of the same window and see the exact same thing. That is not true, and if it were, life would be incredibly boring. The miracle of your mind isn't that you can see the world as it is. It's that you can see the world as it isn't. We can remember the past, and we can think about the future, and we can imagine what it's like to be some other person in some other place. And we all do this a little differently, which is why we can all look up at the same night sky and see this and also this and also this. And yeah, it is also why we get things wrong.
Denna hängivenhet till vår felfrihet hindrar oss från att undvika misstag när vi verkligen behöver det, och får oss att behandla andra mycket dåligt. Men det som förbluffar mig mest, och det mest tragiska med detta, är att vi missar hela poängen med att vara människor. Det är som att vi vill föreställa oss att våra tankar är som helt genomskinliga fönster, vi tittar ut genom dem och beskriver världen som uppenbarar sig. Och vi vill att alla ska se ut genom samma fönster och se exakt samma sak. Men det är ju inte sant, och om det vore så, skulle livet vara otroligt tråkigt. Miraklet med dina tankar är inte att du ser världen som den är. Det är att du kan se världen som den inte är. Vi kan komma ihåg det förflutna, vi kan tänka på framtiden, och vi kan föreställa oss hur det är att vara en annan person på en annan plats. Vi gör alla detta lite olika, det är därför vi kan titta upp på samma natthimmel och se detta, det här med, och även detta. Och ja, det är också därför vi ibland har fel.
1,200 years before Descartes said his famous thing about "I think therefore I am," this guy, St. Augustine, sat down and wrote "Fallor ergo sum" -- "I err therefore I am." Augustine understood that our capacity to screw up, it's not some kind of embarrassing defect in the human system, something we can eradicate or overcome. It's totally fundamental to who we are. Because, unlike God, we don't really know what's going on out there. And unlike all of the other animals, we are obsessed with trying to figure it out. To me, this obsession is the source and root of all of our productivity and creativity.
1 200 år innan Descartes sa sina berömda ord, "Jag tänker, alltså finns jag.", satte sig St. Augustine ner och skrev "Fallor ergo sum" - "Jag felar, alltså finns jag.". Augustine förstod att vår kapacitet att fela inte är någon slags generande defekt i det mänskliga systemet, något vi kan ta bort eller komma över. Det är helt fundamentalt för vilka vi är. Eftersom vi, till skillnad från Gud, inte riktigt vet vad som pågår där ute. Till skillnad från alla andra djur, är vi besatta av att klura ut det. För mig är denna besatthet källan och roten till all vår produktivitet och kreativitet.
Last year, for various reasons, I found myself listening to a lot of episodes of the Public Radio show This American Life. And so I'm listening and I'm listening, and at some point, I start feeling like all the stories are about being wrong. And my first thought was, "I've lost it. I've become the crazy wrongness lady. I just imagined it everywhere," which has happened. But a couple of months later, I actually had a chance to interview Ira Glass, who's the host of the show. And I mentioned this to him, and he was like, "No actually, that's true. In fact," he says, "as a staff, we joke that every single episode of our show has the same crypto-theme. And the crypto-theme is: 'I thought this one thing was going to happen and something else happened instead.' And the thing is," says Ira Glass, "we need this. We need these moments of surprise and reversal and wrongness to make these stories work." And for the rest of us, audience members, as listeners, as readers, we eat this stuff up. We love things like plot twists and red herrings and surprise endings. When it comes to our stories, we love being wrong.
Förra året, av olika orsaker, så lyssnade jag på många avsnitt av radioprogrammet This American Life. Jag lyssnade och lyssnade, och vid någon punkt började jag känna att alla berättelserna handlade om ha fel. Min första tanke var, "Jag har tappat konceptet. Jag har blivit den galna feldamen. Jag har föreställt mig det överallt." vilket också har skett. Men några månader senare, intervjuade jag programledaren Ira Glass. Jag nämnde detta för honom, och hans reaktion var "Det är ju faktiskt sant." "Faktum är," sa han, "att vi i personalen brukar skämta om att varje avsnitt av programmet har samma kryptiska tema. Och det kryptiska temat är: 'Jag trodde att detta skulle hända men någonting annat hände i stället.' och grejen är", säger Ira Glass, "att vi behöver detta. Vi behöver dessa ögonblick av förvåning, av omsvängningar och fel för att dessa berättelser ska fungera." Och resten av oss, folk i publiken, som lyssnare eller som läsare vi slukar detta. Vi älskar när en historia får en vändning, ett villospår eller ett överraskande slut. När det gäller berättelser, älskar vi att ha fel.
But, you know, our stories are like this because our lives are like this. We think this one thing is going to happen and something else happens instead. George Bush thought he was going to invade Iraq, find a bunch of weapons of mass destruction, liberate the people and bring democracy to the Middle East. And something else happened instead. And Hosni Mubarak thought he was going to be the dictator of Egypt for the rest of his life, until he got too old or too sick and could pass the reigns of power onto his son. And something else happened instead. And maybe you thought you were going to grow up and marry your high school sweetheart and move back to your hometown and raise a bunch of kids together. And something else happened instead. And I have to tell you that I thought I was writing an incredibly nerdy book about a subject everybody hates for an audience that would never materialize. And something else happened instead.
Men ni vet, våra berättelser är såna eftersom våra liv är såna. Vi tror att en sak kommer att hända och någonting annat händer istället. George Bush tänkte invadera Irak, hitta en massa massförstörelsevapen, befria befolkningen och bringa demokrati till Mellanöstern. Men något annat hände i stället. Hosni Mubarak tänkte vara Egyptens diktator tills han var för gammal eller för sjuk och kunde lämna över ledarskapet till sin son. Men något annat hände i stället. Kanske har du tänkt att du skulle växa upp, gifta dig med tonårskärleken, flytta tillbaka till din hemstad och få ungar tillsammans. Men något annat hände istället. Och jag måste säga, att jag trodde att jag skrev en otroligt nördig bok om ett ämne som alla hatar, för en publik som aldrig skulle finnas. Men något annat hände i stället.
(Laughter)
(Skratt)
I mean, this is life. For good and for ill, we generate these incredible stories about the world around us, and then the world turns around and astonishes us. No offense, but this entire conference is an unbelievable monument to our capacity to get stuff wrong. We just spent an entire week talking about innovations and advancements and improvements, but you know why we need all of those innovations and advancements and improvements? Because half the stuff that's the most mind-boggling and world-altering -- TED 1998 -- eh. (Laughter) Didn't really work out that way, did it? (Laughter) Where's my jet pack, Chris?
Jag menar, så här är livet. På gott och ont, skapar vi dessa berättelser om världen runt oss, sen vänder världen och förvånar oss. Ta inte illa upp, men hela denna konferens är ett otroligt monument över vår förmåga att fatta saker fel. Vi har spenderat hela veckan med att prata om innovationer, framgångar och förbättringar, men vet ni varför vi behöver alla dessa innovationer, framgångar och förbättringar? Eftersom hälften av sakerna är de mest häpnadsväckande och världsförbättrande - TED 1998 - äh. (Skratt) Det blev inte riktigt så, eller hur? (Skratt) Vart är mitt jetpack, Chris?
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)
So here we are again. And that's how it goes. We come up with another idea. We tell another story. We hold another conference. The theme of this one, as you guys have now heard seven million times, is the rediscovery of wonder. And to me, if you really want to rediscover wonder, you need to step outside of that tiny, terrified space of rightness and look around at each other and look out at the vastness and complexity and mystery of the universe and be able to say, "Wow, I don't know. Maybe I'm wrong."
Så, här är vi igen. Och så här funkar det. Vi kommer på en till idé. Vi berättar en till berättelse. Vi håller en konferens till. Temat för denna är som ni vet och hört en miljon gånger, att återfinna undret. Och för mig, om vi verkligen vill finna undret igen, måste vi kliva ur det pyttelilla hemska rummet av rätthet, se oss om på varandra och titta ut över vidsträcktheten, komplexiteten och mysteriet som är vårt universum, och våga säga, "Wow, jag vet inte. Kanske har jag fel."
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)
Thank you guys.
Tack allihopa.
(Applause)
(Applåder)