Do you ever wonder why we're surrounded with things that help us do everything faster and faster and faster? Communicate faster, but also work faster, bank faster, travel faster, find a date faster, cook faster, clean faster and do all of it all at the same time? How do you feel about cramming even more into every waking hour?
Undrar du ibland varför vi är omgivna av saker som hjälper oss att göra allt snabbare och snabbare och snabbare? Kommunicera snabbare, men också arbeta snabbare, göra bankärenden snabbare, resa snabbare, hitta en date snabbare, laga mat snabbare, städa snabbare och göra allt detta samtidigt? Hur känner du inför att klämma in allt mer i varenda vaken timme?
Well, to my generation of Americans, speed feels like a birthright. Sometimes I think our minimum speed is Mach 3. Anything less, and we fear losing our competitive edge. But even my generation is starting to question whether we're the masters of speed or if speed is mastering us.
Nå, för min generation av amerikaner, känns hastighet som en rättighet. Ibland tänker jag att vår lägsta hastighet är Mach 3. Allt som är lägre får oss att känna att vi förlorar vår konkurrenskraft. Men även min generation börjar ifrågasätta huruvida vi kontrollerar hastigheten eller om hastigheten kontrollerar oss.
I'm an anthropologist at the Rand Corporation, and while many anthropologists study ancient cultures, I focus on modern day cultures and how we're adapting to all of this change happening in the world. Recently, I teamed up with an engineer, Seifu Chonde, to study speed. We were interested both in how people are adapting to this age of acceleration and its security and policy implications. What could our world look like in 25 years if the current pace of change keeps accelerating? What would it mean for transportation, or learning, communication, manufacturing, weaponry or even natural selection? Will a faster future make us more secure and productive? Or will it make us more vulnerable?
Jag är antropolog vid Rand Corporation, och då många antropologer studerar antika kulturer, fokuserar jag på nutida kulturer och hur vi anpassar oss till alla dessa förändringar som händer i världen. Jag mötte nyligen upp med en ingenjör, Seifu Chonde, för att studera hastighet. Vi var intresserade av hur människor anpassar sig till denna acceleration och dess implikationer på säkerhet och politik. Hur kan vår värld se ut om 25 år om den nuvarande förändringstakten fortsätter att accelerera? Vad kommer det betyda för transport, eller för lärande, kommunikation, tillverkning, vapen eller till och med naturligt urval? Kommer en snabbare framtid få oss att känna oss mer säkra och produktiva? Eller få oss att känna oss mer sårbara?
In our research, people accepted acceleration as inevitable, both the thrills and the lack of control. They fear that if they were to slow down, they might run the risk of becoming obsolete. They say they'd rather burn out than rust out. Yet at the same time, they worry that speed could erode their cultural traditions and their sense of home. But even people who are winning at the speed game admit to feeling a little uneasy. They see acceleration as widening the gap between the haves, the jet-setters who are buzzing around, and the have-nots, who are left in the digital dust.
I vår forskning, accepterade människor accelerationen som oundviklig, både spänningen och bristen på kontroll. De fruktade att om vi skulle sakta ner, skulle de riskera att bli föråldrade. De sa att de hellre bränner ut sig än att rosta igen. Men samtidigt fruktade de att snabbhet skulle erodera deras kulturella traditioner och deras hemkänsla. Men även folk som vinner i snabbspelet medger att de känner sig illa till mods. De upplever att accelerationen gör sprickan större mellan klasserna Jet-setters som surrar runt, och de som inte har något, som blir lämnade i dammet av digitaliseringen.
Yes, we have good reason to forecast that the future will be faster, but what I've come to realize is that speed is paradoxical, and like all good paradoxes, it teaches us about the human experience, as absurd and complex as it is.
Ja, vi har bra belägg för att förutspå att framtiden blir snabbare, men vad jag har börjat inse är att snabbhet är paradoxal, och som alla goda paradoxer, lär den oss något om mänskliga upplevelser, hur absurd och komplex den än är.
The first paradox is that we love speed, and we're thrilled by its intensity. But our prehistoric brains aren't really built for it, so we invent roller coasters and race cars and supersonic planes, but we get whiplash, carsick, jet-lagged. We didn't evolve to multitask. Rather, we evolved to do one thing with incredible focus, like hunt -- not necessarily with great speed but with endurance for great distance. But now there's a widening gap between our biology and our lifestyles, a mismatch between what our bodies are built for and what we're making them do. It's a phenomenon my mentors have called "Stone Agers in the fast lane."
Den första paradoxen är att vi älskar snabbhet, och vi blir exalterade av dess intensitet. Men våra förhistoriska hjärnor är inte riktigt byggda för det, så vi uppfinner berg- och dalbanor och racingbilar och överljudsplan, men vi får whiplash, vi blir åksjuka, jet-laggade, Vi utvecklades inte för att multitaska. Snarare utvecklades vi för att göra en sak med otroligt fokus, som jakt - men inte nödvändigtvis med hög hastighet men med uthållighet för en lång distans. Men nu är det en större spricka mellan vår biologi och våra livsstilar, en missanpassning mellan vad våra kroppar är byggda för och vad vi utsätter dem för. Det är ett fenomen mina mentorer kallade "Stenåldersmän i höghastighetsfilen."
(Laughter)
(Skratt)
A second paradox of speed is that it can be measured objectively. Right? Miles per hour, gigabytes per second. But how speed feels, and whether we like it, is highly subjective. So we can document that the pace at which we are adopting new technologies is increasing. For example, it took 85 years from the introduction of the telephone to when the majority of Americans had phones at home. In contrast, it only took 13 years for most of us to have smartphones. And how people act and react to speed varies by culture and among different people within the same culture. Interactions that could be seen as pleasantly brisk and convenient in some cultures could be seen as horribly rude in others. I mean, you wouldn't go asking for a to-go cup at a Japanese tea ceremony so you could jet off to your next tourist stop. Would you?
En andra paradox är att snabbhet går att mäta objektivt. Visst? Mil per timme, gigabytes per sekund. Men hur snabbhet känns, och huruvida vi tycker om det, är högst subjektivt. Så vi kan dokumentera att vår takt för att ta till oss ny teknologi ökar. Till exempel tog det 85 år från introduktionen av telefonen till dess att majoriteten av Amerikaner hade telefon hemma. Som jämförelse tog det bara 13 år innan de flesta av oss hade smartphones. Och hur människor agerar och reagerar på snabbhet varierar från kulturer och mellan olika människor inom samma kultur. Interaktioner som kan ses som behagligt livliga och bekväma inom några kulturer kan ses som oerhört otrevliga inom andra. Ni skulle inte be att få en kopp att "ta med" vid en japansk te-ceremoni för att kunna hasta vidare till nästa turistattraktion. Skulle ni?
A third paradox is that speed begets speed. The faster I respond, the more responses I get, the faster I have to respond again. Having more communication and information at our fingertips at any given moment was supposed to make decision-making easier and more rational. But that doesn't really seem to be happening.
En tredje paradox är att snabbhet föder snabbhet. Ju snabbare jag svarar desto fler svar får jag, och desto snabbare måste jag svara igen. Att ha mer kommunikation och mer information tillhanda när som helst var menat att göra beslutsfattande enklare och mer rationellt. Men det verkar inte riktigt vara så.
Here's just one more paradox: If all of these faster technologies were supposed to free us from drudgery, why do we all feel so pressed for time? Why are we crashing our cars in record numbers, because we think we have to answer that text right away? Shouldn't life in the fast lane feel a little more fun and a little less anxious? German speakers even have a word for this: "Eilkrankheit." In English, that's "hurry sickness." When we have to make fast decisions, autopilot brain kicks in, and we rely on our learned behaviors, our reflexes, our cognitive biases, to help us perceive and respond quickly. Sometimes that saves our lives, right? Fight or flight. But sometimes, it leads us astray in the long run.
Här är en till paradox: Om alla dessa snabbare tekniker skulle befria oss från slit, varför känner vi alla oss så tidspressade? Varför krockar vi våra bilar rekordmycket, är det för att tror att vi måste svara på det där sms:et på direkten? Borde inte vår liv i den snabba filen kännas lite mer kul och lite mindre ångestfylld? Tysktalande har till och med ett ord för det här: "Eilkrankheit." På engelska är det "skynda-sjukan". När vi måste ta snabba beslut, går autopiloten i vår hjärna igång, och vi litar på våra inlärda beteenden, våra reflexer, våra kognitiva fördomar, för att hjälpa oss uppfatta och svara snabbt. Ibland räddar det våra liv, visst? Slåss eller fly. Men ibland leder de oss vilse i det långa loppet.
Oftentimes, when our society has major failures, they're not technological failures. They're failures that happen when we made decisions too quickly on autopilot. We didn't do the creative or critical thinking required to connect the dots or weed out false information or make sense of complexity. That kind of thinking can't be done fast. That's slow thinking. Two psychologists, Daniel Kahneman and Amos Tversky, started pointing this out back in 1974, and we're still struggling to do something with their insights.
Ofta, när våra samhällen har stora misslyckanden, är det inte teknologiska misslyckanden. De är misslyckanden som händer för att vi har tagit ett beslut för snabbt på autopilot. Vi hade inte det kreativa eller kritiska tänkandet för att koppla ihop informationen eller fasa ut falsk information eller förstå komplexitet. Den sortens tänkande sker inte snabbt. Det är långsamt tänkande. Två psykologer, Daniel Kahneman och Amos Tversky, började peka på detta 1974, och vi har fortfarande svårt att göra något med deras insikter.
All of modern history can be thought of as one spurt of acceleration after another. It's as if we think if we just speed up enough, we can outrun our problems. But we never do. We know this in our own lives, and policymakers know it, too. So now we're turning to artificial intelligence to help us make faster and smarter decisions to process this ever-expanding universe of data. But machines crunching data are no substitute for critical and sustained thinking by humans, whose Stone Age brains need a little time to let their impulses subside, to slow the mind and let the thoughts flow.
All modern historia kan ses som en spurt efter den andra. Som att vi tänker att om vi bara ökar hastigheten så kan vi springa ifrån våra problem. Men det gör vi aldrig. Vi vet det i våra egna liv, och beslutsfattare vet om det också. Så nu vänder vi oss till artificiell intelligens för att hjälpa oss att fatta bättre beslut för att bearbeta detta oändligt expanderande universum av data. Men maskiner som tuggar data är ingen ersättning för kritiskt och oavbrutet tänkande av människor, vars stenåldershjärnor behöver lite tid att låta impulserna sjunka undan, för att bromsa sinnet och låta tankarna flöda.
If you're starting to think that we should just hit the brakes, that won't always be the right solution. We all know that a train that's going too fast around a bend can derail, but Seifu, the engineer, taught me that a train that's going too slowly around a bend can also derail.
Om du börjar tänka att vi bara borde bromsa helt, kommer det inte alltid vara den rätta lösningen. Vi vet alla att ett tåg som går för fort runt en sväng kan spåra ur, men Seifu, ingenjören, lärde mig att ett tåg som går för långsamt också kan spåra ur.
So managing this spurt of acceleration starts with the understanding that we have more control over speed than we think we do, individually and as a society. Sometimes, we'll need to engineer ourselves to go faster. We'll want to solve gridlock, speed up disaster relief for hurricane victims or use 3-D printing to produce what we need on the spot, just when we need it. Sometimes, though, we'll want to make our surroundings feel slower to engineer the crash out of the speedy experience. And it's OK not to be stimulated all the time. It's good for adults and for kids. Maybe it's boring, but it gives us time to reflect. Slow time is not wasted time.
Så att hantera denna spurt börjar med att förstå att vi har mer kontroll över vår fart än vi tror vi har, individuellt och som ett samhälle. Ibland behöver vi konstruera oss själva att gå snabbare. Vi kommer vilja lösa trafikstockningar, snabba upp katastrofhjälp för orkanoffer eller använda 3D-skrivare för att producera vad vi behöver på plats, precis när vi behöver det. Ibland, dock, kommer vi vilja att göra att vår omgivning kännas långsammare för att konstruera kraschen ut ur den snabba upplevelsen. Och det är okej att inte vara stimulerad hela tiden. Det är bra för vuxna och för barn. Kanske är det tråkigt, men det ger oss tid att reflektera. Långsam tid är inte bortkastad tid.
And we need to reconsider what it means to save time. Culture and rituals around the world build in slowness, because slowness helps us reinforce our shared values and connect. And connection is a critical part of being human. We need to master speed, and that means thinking carefully about the trade-offs of any given technology. Will it help you reclaim time that you can use to express your humanity? Will it give you hurry sickness? Will it give other people hurry sickness? If you're lucky enough to decide the pace that you want to travel through life, it's a privilege. Use it. You might decide that you need both to speed up and to create slow time: time to reflect, to percolate at your own pace; time to listen, to empathize, to rest your mind, to linger at the dinner table.
Och vi behöver på nytt överväga vad det betyder att spara tid. Kulturer och ritualer världen runt bygger i långsamhet, för långsamhet hjälper oss förstärka våra delade värderingar och föra oss samman. Och föreningen är en kritisk del av att vara människa. Vi behöver styra vår snabbhet, och det betyder att noggrannt tänka på konsekvenserna med all teknologi. Hjälper den dig återvinna tid som du kan använda för att uttrycka din mänsklighet? Ger den dig skynda-sjukan? Ger den andra människor skynda-sjukan? Om du har möjlgigheten att bestämma vilken takt du vill resa genom livet, är det ett privilegium. Använd det. Du kanske beslutar att du både behöver öka hastigheten och skapa långsam tid: tid att reflektera, att filtrera, i din egen takt; tid att lyssna, att empatisera, att vila ditt sinne, att dröja kvar vid middagsbordet.
So as we zoom into the future, let's consider setting the technologies of speed, the purpose of speed and our expectations of speed to a more human pace.
Så medan vi zoomar in i framtiden, låt oss överväga att sätta snabbhetens teknologi, meningen med snabbhet, och våra förväntningar av snabbhet, i en mer mänsklig takt.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)