Getting a college education is a 20-year investment. When you're growing up poor, you're not accustomed to thinking that far ahead. Instead, you're thinking about where you're going to get your next meal and how your family is going to pay rent that month. Besides, my parents and my friends' parents seemed to be doing just fine driving taxis and working as janitors. It wasn't until I was a teenager when I realized I didn't want to do those things. By then, I was two-thirds of the way through my education, and it was almost too late to turn things around.
Att ta en högskoleexamen kräver en investering på 20 år. När du växer upp fattig är du inte van vid att tänka så långt framåt. Istället funderar du på var du får din nästa måltid och hur din familj ska betala hyran för månaden. Dessutom tycktes mina föräldrar och mina vänners föräldrar klara sig bra genom att köra taxi och arbeta som vaktmästare. Det var först som tonåring som jag insåg att jag inte ville arbeta med sånt. Då hade jag redan två tredjedelar av min utbildning bakom mig och det var nästan för sent att ändra på saker.
When you grow up poor, you want to be rich. I was no different. I'm the second-oldest of seven, and was raised by a single mother on government aid in Queens, New York. By virtue of growing up low-income, my siblings and I went to some of New York City's most struggling public schools. I had over 60 absences when I was in seventh grade, because I didn't feel like going to class. My high school had a 55 percent graduation rate, and even worse, only 20 percent of the kids graduating were college-ready.
När du växer upp fattig vill du bli rik. Det ville jag också. Jag är det näst äldsta barnet av sju, min mamma försörjde oss ensam med hjälp av bidrag i Queens, New York. Eftersom vi kom från en låginkomstfamilj gick jag och mina syskon i New York Citys sämsta kommunala skolor. Jag hade över 60 frånvarotillfällen när jag gick i sjunde klass eftersom jag inte ville gå till skolan. Bara 55% av gymnasieeleverna i min skola utexaminerades och ännu värre: Endast 20 % av dem som utexaminerades var behöriga för högskolan.
When I actually did make it to college, I told my friend Brennan how our teachers would always ask us to raise our hands if we were going to college. I was taken aback when Brennan said, "Karim, I've never been asked that question before." It was always, "What college are you going to?" Just the way that question is phrased made it unacceptable for him not to have gone to college.
När jag äntligen kom in på en högskola sade jag till min vän Brennan att våra lärare alltid bad oss räcka upp handen om vi tänkte fortsätta på högskola. Jag blev överraskad när Brennan sade "Karim, ingen har någonsin frågat mig det där." De frågade alltid: Vilken högskola tänker du studera vid?" Bara hur frågan ställdes gjorde det otänkbart för honom att inte fortsätta studera.
Nowadays I get asked a different question. "How were you able to make it out?" For years I said I was lucky, but it's not just luck. When my older brother and I graduated from high school at the very same time and he later dropped out of a two-year college, I wanted to understand why he dropped out and I kept studying. It wasn't until I got to Cornell as a Presidential Research Scholar that I started to learn about the very real educational consequences of being raised by a single mother on government aid and attending the schools that I did. That's when my older brother's trajectory began to make complete sense to me.
Nu för tiden får jag en annan fråga. "Hur klarade du dig?" Under många år svarade jag att jag hade haft tur, men det var inte helt sant. När min äldre bror och jag gick ut gymnasiet samtidigt, och han hoppade av en 2-årig utbildning, ville jag förstå varför han hoppade av och jag fortsatte. Det var när jag kom till Cornell som Presidential Research-forskare som jag började förstå konsekvenserna det har på ens utbildning av att ha en ensamförsörjande mamma på statligt bidrag och av att gå i de skolor jag gick i. Det var då jag började förstå min brors utbildningsbana.
I also learned that our most admirable education reformers, people like Arne Duncan, the former US Secretary of Education, or Wendy Kopp, the founder of Teach For America, had never attended an inner city public school like I had. So much of our education reform is driven by a sympathetic approach, where people are saying, "Let's go and help these poor inner city kids, or these poor black and Latino kids," instead of an empathetic approach, where someone like me, who had grown up in this environment, could say, "I know the adversities that you're facing and I want to help you overcome them."
Jag lärde mig också att våra mest prisade utbildningsförnyare, Arne Duncan, USA:s f.d. utbildningsminister, och Wendy Kopp, grundaren av Teach For America, aldrig hade gått i en kommunal grundskola. En stor del av vår utbildningsreform drivs av sympatiska motiv där tanken är: "Låt oss hjälpa dessa fattiga barn i stan, eller dessa färgade eller latinobarn." Istället för att ha empatiska motiv där folk som jag som vuxit upp i samma miljö kunde säga: "Jag förstår motgångarna du kämpar med och jag vill hjälpa dig."
Today when I get questions about how I made it out, I share that one of the biggest reasons is that I wasn't ashamed to ask for help. In a typical middle class or affluent household, if a kid is struggling, there's a good chance that a parent or a teacher will come to their rescue even if they don't ask for help. However, if that same kid is growing up poor and doesn't ask for help, there's a good chance that no one will help them. There are virtually no social safety nets available.
När någon idag frågar mig om hur jag klarade mig svarar jag att jag framförallt inte var rädd att be om hjälp. I ett typiskt medelklass- eller välställt hem, där ett barn har det svårt, är det sannolikt att en förälder eller en lärare hjälper det, även om hen inte ber om hjälp. Men, om barnet växer upp i ett fattigt hem och inte ber om hjälp, är det sannolikt att ingen hjälper barnet. Det finns praktiskt taget inga sociala stödnätverk till hands.
So seven years ago, I started to reform our public education system shaped by my firsthand perspective. And I started with summer school. Research tells us that two-thirds of the achievement gap, which is the disparity in educational attainment between rich kids and poor kids or black kids and white kids, could be directly attributed to the summer learning loss. In low-income neighborhoods, kids forget almost three months of what they learned during the school year over the summer. They return to school in the fall, and their teachers spend another two months reteaching them old material. That's five months. The school year in the United States is only 10 months. If kids lose five months of learning every single year, that's half of their education. Half.
Så för sju år sedan började jag förnya vårt kommunala skolsystem utifrån mitt personliga perspektiv. Jag började med sommarskolan. Forskning visar att två tredjedelar av prestationsklyftan, det vill säga skillnaden i skolfärdigheter mellan rika och fattiga barn, eller färgade och vita barn, direkt kunde tillskrivas mindre inlärning under sommaren. I låginkomstområden glömmer barnen nästan tre månader av vad de lärt sig under skolåret under sommaren. De går till skolan på hösten och deras lärare använder två extra månader för att repetera materialet. Det är fem månader sammanlagt. Skolåret i USA består bara av 10 månader. Om barnen förlorar fem månader av inlärning varje år, är det halva deras utbildning. Halva.
If kids were in school over the summer, then they couldn't regress, but traditional summer school is poorly designed. For kids it feels like punishment, and for teachers it feels like babysitting. But how can we expect principals to execute an effective summer program when the school year ends the last week of June and then summer school starts just one week later? There just isn't enough time to find the right people, sort out the logistics, and design an engaging curriculum that excites kids and teachers.
Om barnen deltar i sommarskola kan de inte glömma materialet, men den vanliga sommarskolan är dåligt uppbyggd. Barnen ser den som ett straff och lärarna känner sig som barnvakter. Hur kan vi förvänta oss att rektorer förverkligar en effektiv sommarskola när skolåret slutar sista veckan i juni och sommarskolan börjar endast en vecka senare? Tiden räcker inte till att hitta de rätta lärarna, planera logistiken, och bygga upp en bra läroplan som inspirerar både barn och lärare.
But what if we created a program over the summer that empowered teachers as teaching coaches to develop aspiring educators? What if we empowered college-educated role models as teaching fellows to help kids realize their college ambitions? What if empowered high-achieving kids as mentors to tutor their younger peers and inspire them to invest in their education? What if we empowered all kids as scholars, asked them what colleges they were going to, designed a summer school they want to attend to completely eliminate the summer learning loss and close two-thirds of the achievement gap?
Men tänk om vi skapade en sommarskola som gjorde det möjligt för lärare att som mentorer utveckla kommande pedagoger? Tänk om det var möjligt för högt utbildade förebilder att som lärare hjälpa barn förverkliga sina högskoleambitioner? Tänk om det var möjligt för ambitiösa barn att arbeta som mentorer för yngre skolkamrater och inspirera dem att satsa på sin utbildning? Tänk om vi som forskare uppmuntrade alla barn och frågade dem vilka högskolor de vill studera vid, skapade en sommarskola som de vill gå i för att helt eliminera inlärningsbortfallet och fylla två tredjedelar av prestationsklyftan?
By this summer, my team will have served over 4,000 low-income children, trained over 300 aspiring teachers and created more than 1,000 seasonal jobs across some of New York City's most disadvantaged neighborhoods.
Före sommaren kommer mitt team att ha hjälpt över 4 000 låginkomstbarn, utbildat över 300 lärarstudenter och skapat mer än 1 000 säsongsarbeten i några av New York Citys mest missgynnade områden.
(Applause)
(Applåder)
And our kids are succeeding. Two years of independent evaluations tell us that our kids eliminate the summer learning loss and make growth of one month in math and two months in reading. So instead of returning to school in the fall three months behind, they now go back four months ahead in math and five months ahead in reading.
Och det går bra för våra barn. Två år av oberoende utvärderingar visar att våra barn eliminerar sommarens inlärningsbortfall och gör en månads framsteg i matte och två månader i läsning. Istället för att gå tillbaka till skolan tre månader på efterkälke är de istället fyra månader före i matte och fem månader i läsning.
(Applause)
(Applåder)
Ten years ago, if you would have told me that I'd graduate in the top 10 percent of my class from an Ivy League institution and have an opportunity to make a dent on our public education system just by tackling two months of the calendar year, I would have said, "Nah. No way." What's even more exciting is that if we can prevent five months of lost time just by redesigning two months, imagine the possibilities that we can unlock by tackling the rest of the calendar year.
Om ni för 10 år sedan hade sagt till mig att jag utexamineras bland de bästa i klassen vid ett Ivy League-universitet och att jag har möjlighet att påverka vårt kommunala skolsystem bara genom att ändra på två månader av kalenderåret, skulle jag ha sagt "Knappast. Aldrig i livet." Det som är ännu bättre är att om vi kan motarbeta fem månader av förlorad tid bara genom att omstrukturera två månader, föreställ er vad vi kan förverkliga genom att omarbeta resten av skolåret.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)