There's a group of people in Kenya. People cross oceans to go see them. These people are tall. They jump high. They wear red. And they kill lions. You might be wondering, who are these people? These are the Maasais. And you know what's cool? I'm actually one of them.
Det finns en grupp människor i Kenya. Folk reser över hav för att träffa dem. Dessa människor är långa. De hoppar högt. De har på sig rött. Och de dödar lejon. Du kanske undrar vilka människor det här är? De är Massajerna. Och vet du vad det häftiga är? Jag är faktiskt en av dem.
The Maasais, the boys are brought up to be warriors. The girls are brought up to be mothers. When I was five years old, I found out that I was engaged to be married as soon as I reached puberty. My mother, my grandmother, my aunties, they constantly reminded me that your husband just passed by. (Laughter) Cool, yeah? And everything I had to do from that moment was to prepare me to be a perfect woman at age 12. My day started at 5 in the morning, milking the cows, sweeping the house, cooking for my siblings, collecting water, firewood. I did everything that I needed to do to become a perfect wife.
Hos Massajerna uppfostras pojkarna till krigare. Flickorna uppfostras till mödrar. När jag var fem år gammal, fick jag reda på att jag skulle gifta mig så snart som jag kommit in i puberteten. Min mor, min mormor, mina mostrar och fastrar, påminde mig konstant att din make precis gick förbi. (Skratt) Häftigt eller? Och allt jag behövde göra från det tillfället var att förbereda mig på att bli en perfekt kvinna vid 12 års ålder. Min dag började vid 5 på morgonen med att mjölka kor, sopa huset, laga mat till mina syskon, hämta vatten, ved. Jag gjorde allt jag behövde göra för att bli en perfekt fru.
I went to school not because the Maasais' women or girls were going to school. It's because my mother was denied an education, and she constantly reminded me and my siblings that she never wanted us to live the life she was living. Why did she say that? My father worked as a policeman in the city. He came home once a year. We didn't see him for sometimes even two years. And whenever he came home, it was a different case. My mother worked hard in the farm to grow crops so that we can eat. She reared the cows and the goats so that she can care for us. But when my father came, he would sell the cows, he would sell the products we had, and he went and drank with his friends in the bars. Because my mother was a woman, she was not allowed to own any property, and by default, everything in my family anyway belongs to my father, so he had the right. And if my mother ever questioned him, he beat her, abused her, and really it was difficult.
Jag gick i skolan - inte för att Massajernas kvinnor och flickor gick i skolan - utan för att min mor inte fick någon utbildning, och hon ständigt påminde mig och mina syskon att hon inte ville att våra liv skulle vara som hennes. Varför sa hon det? Min far arbetade som polis inne i stan. Han kom hem en gång om året. Ibland så träffade vi inte ens honom under två år. Och när han kom hem var det annorlunda. Min mor jobbade hårt på farmen för att odla grödor så att vi hade mat. Hon tog hand om korna och getterna så att hon kunde ta hand om oss. Men när min far kom hem så sålde han korna, han sålde de varor vi hade, och han drack tillsammans med sina vänner i barerna. Eftersom min mor var en kvinna så tilläts hon inte att äga någon egendom, och därmed så tillhörde allting, i alla fall i min familj, min far, så det var hans rättighet. Och om min mor någonsin ifrågasatte honom så slog han henne, misshandlade henne, och det var verkligen svårt.
When I went to school, I had a dream. I wanted to become a teacher. Teachers looked nice. They wear nice dresses, high-heeled shoes. I found out later that they are uncomfortable, but I admired it. (Laughter) But most of all, the teacher was just writing on the board -- not hard work, that's what I thought, compared to what I was doing in the farm. So I wanted to become a teacher.
Jag hade en dröm när jag gick i skolan. Jag ville bli lärare. Lärare såg bra ut. De hade fina klänningar, högklackade skor. Jag fick senare reda på att de är obekväma, men jag beundrade det. (Skratt) Men mest var det att läraren bara skrev på tavlan -- inte så hårt arbete, det var vad jag trodde, jämfört med vad jag gjorde på farmen. Så jag ville bli lärare.
I worked hard in school, but when I was in eighth grade, it was a determining factor. In our tradition, there is a ceremony that girls have to undergo to become women, and it's a rite of passage to womanhood. And then I was just finishing my eighth grade, and that was a transition for me to go to high school. This was the crossroad. Once I go through this tradition, I was going to become a wife. Well, my dream of becoming a teacher will not come to pass. So I talked -- I had to come up with a plan to figure these things out. I talked to my father. I did something that most girls have never done. I told my father, "I will only go through this ceremony if you let me go back to school." The reason why, if I ran away, my father will have a stigma, people will be calling him the father of that girl who didn't go through the ceremony. It was a shameful thing for him to carry the rest of his life. So he figured out. "Well," he said, "okay, you'll go to school after the ceremony."
Jag jobbade hårt i skolan, men när jag gick i åttonde klass så var det något som inte gick att bortse från. Enligt våra traditioner så finns det en ceremoni som flickor måste delta i för att bli kvinnor, och den markerar att du har övergått till att vara kvinna. Och då höll jag precis på att gå ut åttonde klass, och jag skulle börja på gymnasiet. Det var ett vägskäl. Efter att jag deltagit i den här traditionen skulle jag gifta mig. Så mina drömmar om att bli lärare kommer inte att uppfyllas. Så jag pratade - jag var tvungen att komma på en plan för att lösa saker och ting. Jag pratade med min far. Jag gjorde någonting som de flesta flickor aldrig gjort. Jag sa till min far: "Jag kommer bara genomgå den här ceremonin om du låter mig fortsätta att gå i skolan" För om jag rymde så skulle min far få en negativ stämpel, folk skulle kalla honom "fadern till flickan som inte deltog i ceremonin". Det var något han skulle behöva skämmas över under resten av sitt liv. Så tänkte han. "Ja," sa han, "okej, du kommer att gå i skolan efter ceremonin."
I did. The ceremony happened. It's a whole week long of excitement. It's a ceremony. People are enjoying it. And the day before the actual ceremony happens, we were dancing, having excitement, and through all the night we did not sleep. The actual day came, and we walked out of the house that we were dancing in. Yes, we danced and danced. We walked out to the courtyard, and there were a bunch of people waiting. They were all in a circle. And as we danced and danced, and we approached this circle of women, men, women, children, everybody was there. There was a woman sitting in the middle of it, and this woman was waiting to hold us. I was the first. There were my sisters and a couple of other girls, and as I approached her, she looked at me, and I sat down. And I sat down, and I opened my legs. As I opened my leg, another woman came, and this woman was carrying a knife. And as she carried the knife, she walked toward me and she held the clitoris, and she cut it off.
Jag deltog i ceremonin. Det är en hel lång vecka full av uppståndelse. Det är en ceremoni. Folk har kul. Och dagen innan den faktiska ceremonin ska ske så dansar vi och har roligt, och under den natten så sover vi ingenting. Dagen i fråga kom, och vi gick ut från huset som vi dansat i. Ja, vi dansade och dansade. Vi gick ut till gårdsplanen, och det var en massa folk som väntade där. De stod i en cirkel. Och då vi dansade och dansade, så närmade vi oss cirkeln med kvinnor, män, kvinnor, barn, alla var där. I mitten satt det en kvinna, och denna kvinna väntade på att få hålla i oss. Jag var den första. Det var mina systrar och ett par till flickor, och då jag närmade mig henne tittade hon på mig, och jag satte mig ner. Och jag satte mig ner, och jag särade på benen. När jag särade på benen så kom en till kvinna, och den här kvinnan höll i en kniv. Och medans hon höll i kniven så gick hon mot mig och hon höll i min klitoris, och hon skar av den.
As you can imagine, I bled. I bled. After bleeding for a while, I fainted thereafter. It's something that so many girls -- I'm lucky, I never died -- but many die. It's practiced, it's no anesthesia, it's a rusty old knife, and it was difficult. I was lucky because one, also, my mom did something that most women don't do. Three days later, after everybody has left the home, my mom went and brought a nurse. We were taken care of. Three weeks later, I was healed, and I was back in high school. I was so determined to be a teacher now so that I could make a difference in my family.
Som du kan tänka dig så blödde jag. Jag blödde. Efter att jag blött ett tag så svimmade jag. Det är något som så många flickor - jag hade tur, jag dog inte - men många dör. Det genomförs, utan bedövning, med en rostig gammal kniv, och det var svårt. Jag hade tur för min mamma gjorde något som de flesta kvinnor inte gör. Efter tre dagar, då alla hade lämnat hemmet, så tog min mamma hem en sjuksköterska. Vi blev omhändertagna. Efter tre veckor så hade jag läkt och var tillbaka på gymnasiet. Jag var så inställd på att bli lärare nu så att jag kunde hjälpa min familj.
Well, while I was in high school, something happened. I met a young gentleman from our village who had been to the University of Oregon. This man was wearing a white t-shirt, jeans, camera, white sneakers -- and I'm talking about white sneakers. There is something about clothes, I think, and shoes. They were sneakers, and this is in a village that doesn't even have paved roads. It was quite attractive.
Men när jag gick på gymnasiet så hände någonting. Jag träffade en ung herre från vår by som hade gått på Oregons universitet. Denna man hade på sig en vit t-shirt, jeans, en kamera, vita gympaskor - och jag menar verkligen vita gympaskor. Jag tror det är något speciellt med kläder, och skor. Det var gympaskor, och det här var i en by som inte ens har stenbelagda vägar. Det var rätt attraktivt.
I told him, "Well, I want to go to where you are," because this man looked very happy, and I admired that.
Jag sa till honom, "Jag vill åka dit du är," för den här mannen verkade väldigt glad, och jag beundrade det.
And he told me, "Well, what do you mean, you want to go? Don't you have a husband waiting for you?"
Och han sa till mig: "Men vad menar du, vill du åka iväg? Har du inte en make som väntar på dig?"
And I told him, "Don't worry about that part. Just tell me how to get there."
Och jag sa till honom: "Oroa dig inte för det. Berätta bara hur man tar sig dit."
This gentleman, he helped me. While I was in high school also, my dad was sick. He got a stroke, and he was really, really sick, so he really couldn't tell me what to do next. But the problem is, my father is not the only father I have. Everybody who is my dad's age, male in the community, is my father by default -- my uncles, all of them -- and they dictate what my future is.
Den här herren, han hjälpte mig. När jag gick på gymnasiet så var min pappa sjuk. Han fick en stroke, och han var mycket, mycket sjuk, så han kunde verkligen inte säga till mig vad jag skulle göra. Men problemet var att min far inte är den ända far jag har. Alla män i min fars ålder i mitt samhälle fungerar också som min far - mina morbröder och farbröder, alla - och de bestämde över min framtid.
So the news came, I applied to school and I was accepted to Randolph-Macon Woman's College in Lynchburg, Virginia, and I couldn't come without the support of the village, because I needed to raise money to buy the air ticket. I got a scholarship but I needed to get myself here. But I needed the support of the village, and here again, when the men heard, and the people heard that a woman had gotten an opportunity to go to school, they said, "What a lost opportunity. This should have been given to a boy. We can't do this."
Så nyheten spred sig, jag hade sökt till och kommit in på Randolph-Macons Kvinnohögskola i Lynchburg i Virginia, och jag kunde inte åka utan min bys stöd, för jag behövde sammla ihop pengar till flygbiljetten. Jag hade ett stipendium men jag var tvungen att ta mig dit. Men jag behövde byns stöd, och när männen fick reda på och när folk fick reda på att en kvinna hade möjligheten att studera sa de: "Vilket slöseri. En pojke borde ha fått den möjligheten. Vi kan inte göra detta."
So I went back and I had to go back to the tradition. There's a belief among our people that morning brings good news. So I had to come up with something to do with the morning, because there's good news in the morning. And in the village also, there is one chief, an elder, who if he says yes, everybody will follow him. So I went to him very early in the morning, as the sun rose. The first thing he sees when he opens his door is, it's me.
Så jag åkte tillbaka och var tvungen att leva traditionsenligt. Vårt folk har en övertygelse att morgonen bär med sig något gott. Så jag var tvungen att komma på något att göra med morgonen, för bra saker händer på morgonen. Och i byn finns det även en hövding, en äldre, och om han säger ja så gör alla andra det med. Så jag gick till honom mycket tidigt på morgonen, då solen gick upp. Det första han ser när han öppnar sin dörr är mig.
"My child, what are you doing here?"
"Mitt barn, vad gör du här?"
"Well, Dad, I need help. Can you support me to go to America?" I promised him that I would be the best girl, I will come back, anything they wanted after that, I will do it for them.
"Jo, far, jag behöver hjälp. Kan du stötta min resa till Amerika?" Jag lovade honom att jag skulle uppföra mig väl, Jag kommer tillbaka och vad de än vill att jag ska göra efteråt kommer jag att göra för dem.
He said, "Well, but I can't do it alone." He gave me a list of another 15 men that I went -- 16 more men -- every single morning I went and visited them. They all came together. The village, the women, the men, everybody came together to support me to come to get an education.
Han sa, "Jo, men jag klarar inte av det själv." Han gav mig en lista på 15 män som jag gick till -- 16 män - varenda morgon så gick jag och besökte dem. De gick ihop. Byn, kvinnorna, männen, alla gick ihop och stöttade min utbildning.
I arrived in America. As you can imagine, what did I find? I found snow! I found Wal-Marts, vacuum cleaners, and lots of food in the cafeteria. I was in a land of plenty.
Jag anlände i Amerika. Ni kan nog föreställa er vad jag upptäckte? Jag såg snö! Jag såg Wal-Marts, dammsugare, och mycket mat i kafeteriorna. Jag befann mig i ett land av överflöd.
I enjoyed myself, but during that moment while I was here, I discovered a lot of things. I learned that that ceremony that I went through when I was 13 years old, it was called female genital mutilation. I learned that it was against the law in Kenya. I learned that I did not have to trade part of my body to get an education. I had a right. And as we speak right now, three million girls in Africa are at risk of going through this mutilation. I learned that my mom had a right to own property. I learned that she did not have to be abused because she is a woman. Those things made me angry. I wanted to do something. As I went back, every time I went, I found that my neighbors' girls were getting married. They were getting mutilated, and here, after I graduated from here, I worked at the U.N., I went back to school to get my graduate work, the constant cry of these girls was in my face. I had to do something.
Jag hade roligt, men under den tid jag tillbringade här så upptäckte jag mycket. Jag fick reda på att den ceremoni som jag deltog i när jag var 13 år gammal kallas kvinnlig könsstympning. Jag fick reda på att det var emot lagen i Kenya. Jag fick reda på att jag inte behövde byta bort en del av min kropp för att få utbilda mig. Jag hade rättigheter. Och det finns nu tre millioner flickor i Afrika som riskerar att stympas på det här sättet. Jag fick reda på att min mamma hade rätt till att äga egendom. Jag fick reda på att hon inte behöver bli misshandlad för att hon är en kvinna. Detta gjorde mig arg. Jag ville göra någonting. När jag åkte tillbaka, varenda gång, så skulle mina grannars döttrar gifta sig. De stympades, och här, efter att jag tagit examen härifrån så jobbade jag på F.N., jag började studera igen för att få en magisterexamen, jag kunde hela tiden känna dessa flickors olycka. Jag var tvungen att göra någonting.
As I went back, I started talking to the men, to the village, and mothers, and I said, "I want to give back the way I had promised you that I would come back and help you. What do you need?"
När jag åkte tillbaka började jag prata med männen, med byn, med mödrar, och jag sa´: "Jag vill återbetala er, jag lovade att jag skulle komma tillbaka och hjälpa er. Vad behöver ni?"
As I spoke to the women, they told me, "You know what we need? We really need a school for girls." Because there had not been any school for girls. And the reason they wanted the school for girls is because when a girl is raped when she's walking to school, the mother is blamed for that. If she got pregnant before she got married, the mother is blamed for that, and she's punished. She's beaten. They said, "We wanted to put our girls in a safe place."
När jag pratade med kvinnorna sa de: "Vet du vad vi behöver? Vi behöver en flickskola." För det hade inte funnits någon flickskola. Och de ville ha en flickskola för att när en flicka våldtas när hon går till skolan så beskylls hennes mor för det. Om hon blir gravid innan hon är gift så beskylls hennes mor för det, och hon bestraffas. Hon blir slagen. De sa,"Vi vill ha ett säkert ställe till våra flickor."
As we moved, and I went to talk to the fathers, the fathers, of course, you can imagine what they said: "We want a school for boys."
När vi gick vidare, och jag gick och pratade med fäderna, ni kan så klart föreställa er vad fäderna sa: "Vi vill ha en pojkskola."
And I said, "Well, there are a couple of men from my village who have been out and they have gotten an education. Why can't they build a school for boys, and I'll build a school for girls?" That made sense. And they agreed. And I told them, I wanted them to show me a sign of commitment. And they did. They donated land where we built the girls' school. We have.
Och jag sa: "Jo men det finns ett par män från min by som har rest och de har skaffat en utbildning. Varför kan inte de bygga en pojkskola, och jag bygger en flickskola?" Det var logiskt. Och de höll med. Och jag sa till dem att jag ville att de skulle visa att de var engagerade. Och det gjorde de. De gav oss marken vi byggde flickskolan på. Vi har.
I want you to meet one of the girls in that school. Angeline came to apply for the school, and she did not meet any criteria that we had. She's an orphan. Yes, we could have taken her for that. But she was older. She was 12 years old, and we were taking girls who were in fourth grade. Angeline had been moving from one place -- because she's an orphan, she has no mother, she has no father -- moving from one grandmother's house to another one, from aunties to aunties. She had no stability in her life. And I looked at her, I remember that day, and I saw something beyond what I was seeing in Angeline. And yes, she was older to be in fourth grade. We gave her the opportunity to come to the class. Five months later, that is Angeline. A transformation had begun in her life. Angeline wants to be a pilot so she can fly around the world and make a difference. She was not the top student when we took her. Now she's the best student, not just in our school, but in the entire division that we are in. That's Sharon. That's five years later. That's Evelyn. Five months later, that is the difference that we are making.
Jag vill att ni ska träffa en av flickorna från den skolan. Angeline kom och sökte till skolan, och hon mötte inte våra krav. Hon är föräldralös. Ja, vi kunde ha antagit henne på den grunden. Men hon var äldre. Hon var 12 år gammal, och vi antog flickor som gick i fjärde klass. Angeline hade flyttat från ett ställe -- för hon är föräldralös , hon har ingen mor, hon har ingen far - flyttade från sin mormors hus till ett annat, från mostrar till fastrar. Det fanns ingen stabilitet i hennes liv. Och jag såg på henne, jag kommer i håg den dagen, och jag såg någonting utöver vad jag såg i Angeline. Och visst var hon för gammal för att gå i fjärde klass. Vi gav henne möjligheten att ansluta sig till klassen. Fem månader senare är det här Angeline. Hennes liv har börjat förändras. Angeline vill bli pilot så att hon kan flyga runt i världen och ändra den. Hon var inte den bästa eleven då vi antog henne. Nu är hon den bästa eleven, inte bara i vår skola, men i hela vårt distrikt. Det här är Sharon. Efter fem år. Det här är Evelyn. Efter fem månader, det är den skillnad vi gör.
As a new dawn is happening in my school, a new beginning is happening. As we speak right now, 125 girls will never be mutilated. One hundred twenty-five girls will not be married when they're 12 years old. One hundred twenty-five girls are creating and achieving their dreams. This is the thing that we are doing, giving them opportunities where they can rise. As we speak right now, women are not being beaten because of the revolutions we've started in our community.
Som om en ny dag gryr på min skola, allt börjar om på nytt, Nu så kommer 125 flickor aldrig att stympas. Etthundratjugofem flickor kommer inte att vara gifta vid 12 års ålder. Etthundratjugofem flickor skapar och uppnår sina drömmar. Det är vad vi gör, vi ger dem möjligheter att utvecklas. I detta ögonblick så blir kvinnor inte slagna på grund av revolutionen som vi har påbörjat i vårt samhälle.
(Applause)
(Applåder)
I want to challenge you today. You are listening to me because you are here, very optimistic. You are somebody who is so passionate. You are somebody who wants to see a better world. You are somebody who wants to see that war ends, no poverty. You are somebody who wants to make a difference. You are somebody who wants to make our tomorrow better. I want to challenge you today that to be the first, because people will follow you. Be the first. People will follow you. Be bold. Stand up. Be fearless. Be confident. Move out, because as you change your world, as you change your community, as we believe that we are impacting one girl, one family, one village, one country at a time. We are making a difference, so if you change your world, you are going to change your community, you are going to change your country, and think about that. If you do that, and I do that, aren't we going to create a better future for our children, for your children, for our grandchildren? And we will live in a very peaceful world. Thank you very much.
Jag vill utmana dig idag. Du lyssnar på mig för att du är här, väldigt optimistisk. Du är någon mycket passionerad. Du är någon som vill att världen ska bli bättre. Du är någon som vill att krig ska ta slut, ingen fattigdom. Du är någon som vill förändra. Du är någon som vill göra vår morgondag bättre. Jag vill utmana dig idag att vara först, för folk kommer att följa dig. Var först. Folk kommer att följa dig. Var djärv. Stå ut. Var utan fruktan. Var självsäker. Bredda dina vyer, för när du ändrar din värld, när du ändrar ditt samhälle, då tror vi att vi påverkar en flicka, en familj, en by, ett land åt gången. Vi gör skillnad, så om du förändrar din värld, så kommer du att förändra ditt samhälle, du kommer att förändra ditt land, och tänk på det. Om du gör det, och jag gör det, kommer vi inte att skapa en bättre framtid för våra barn, för dina barn, för våra barnbarn? Och vi kommer att leva i en mycket fredlig värld. Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)