So I'd like you to imagine for a moment that you're a soldier in the heat of battle. Maybe you're a Roman foot soldier or a medieval archer or maybe you're a Zulu warrior. Regardless of your time and place, there are some things that are constant. Your adrenaline is elevated, and your actions are stemming from these deeply ingrained reflexes, reflexes rooted in a need to protect yourself and your side and to defeat the enemy.
Jag vill att du ska tänka dig att du är en soldat mitt i stridens hetta. Du kanske är en romersk fotsoldat eller en medeltida bågskytt eller kanske en zulukrigare. Oavsett tid eller var du befinner dig finns det några saker som är konstanta. Din adrenalinnivå är förhöjd, och dina handlingar utgår från djupt inrotade reflexer, reflexer som kommer från ett behov av att skydda dig själv och din sida och att besegra fienden.
So now, I'd like you to imagine playing a very different role, that of the scout. The scout's job is not to attack or defend. The scout's job is to understand. The scout is the one going out, mapping the terrain, identifying potential obstacles. And the scout may hope to learn that, say, there's a bridge in a convenient location across a river. But above all, the scout wants to know what's really there, as accurately as possible. And in a real, actual army, both the soldier and the scout are essential. But you can also think of each of these roles as a mindset -- a metaphor for how all of us process information and ideas in our daily lives. What I'm going to argue today is that having good judgment, making accurate predictions, making good decisions, is mostly about which mindset you're in.
Och nu vill jag att du ska tänka dig i en mycket annorlunda roll, som en spejare. Spejarens jobb är inte att attackera eller försvara. Spejarens jobb är att förstå. Spejaren är den som går ut, kartlägger terrängen och identifierar potentiella hinder. Och spejaren kanske hoppas på att hitta en bro på en lämplig plats över en flod. Men mest av allt vill spejaren veta vad som faktiskt finns där, så exakt som möjligt. Och i en verklig armé är både soldaten och spejaren nödvändiga. Men man kan också tänka på båda dessa roller som attityder, en metafor för hur vi alla behandlar information och idéer i våra vardagsliv. Vad jag tänker argumentera för idag är att ha bra omdöme, göra korrekta förutsägelser, fatta bra beslut till stor del handlar om vilken mental attityd man har.
To illustrate these mindsets in action, I'm going to take you back to 19th-century France, where this innocuous-looking piece of paper launched one of the biggest political scandals in history. It was discovered in 1894 by officers in the French general staff. It was torn up in a wastepaper basket, but when they pieced it back together, they discovered that someone in their ranks had been selling military secrets to Germany.
För att illustrera dessa mentala attityder i praktiken vill jag ta med er till 1800-talets Frankrike, där det här helt vanliga papperet orsakade en av de största politiska skandalerna i historien. Det upptäcktes 1894 av officerare i den franska armén. Det var sönderrivet och låg i en papperskorg, men när de satte ihop det igen upptäckte de att någon bland dem hade sålt militärhemligheter till Tyskland.
So they launched a big investigation, and their suspicions quickly converged on this man, Alfred Dreyfus. He had a sterling record, no past history of wrongdoing, no motive as far as they could tell. But Dreyfus was the only Jewish officer at that rank in the army, and unfortunately at this time, the French Army was highly anti-Semitic. They compared Dreyfus's handwriting to that on the memo and concluded that it was a match, even though outside professional handwriting experts were much less confident in the similarity, but never mind that. They went and searched Dreyfus's apartment, looking for any signs of espionage. They went through his files, and they didn't find anything. This just convinced them more that Dreyfus was not only guilty, but sneaky as well, because clearly he had hidden all of the evidence before they had managed to get to it.
Så de startade en stor undersökning och deras misstankar drogs snabbt till den här mannen, Alfred Dreyfus. Han hade en gedigen karriär, inga felsteg bakom sig, inget motiv som de kunde se. Men Dreyfus var den enda judiska officeren med den rangen i armén, och tyvärr var den franska armén vid den här tiden starkt antisemitisk. De jämförde Dreyfus handstil med den på anteckningen och drog slutsatsen att de stämde överens, även om professionella handstilsexperter utanför det militära var mycket mindre övertygade om likheten, men strunt i det. De sökte igenom Dreyfus lägenhet och letade efter tecken på spionage. De gick igenom hans papper men de hittade ingenting. Det gjorde dem bara mer övertygade om att Dreyfus inte bara var skyldig, utan lömsk också, eftersom han tydligen hade gömt alla bevis innan de hade lyckats komma över dem.
Next, they went and looked through his personal history for any incriminating details. They talked to his teachers, they found that he had studied foreign languages in school, which clearly showed a desire to conspire with foreign governments later in life. His teachers also said that Dreyfus was known for having a good memory, which was highly suspicious, right? You know, because a spy has to remember a lot of things.
Sedan tittade de igenom hans personliga historia för att hitta belastande detaljer. De pratade med hans lärare, de fick reda på att han hade läst främmande språk i skolan vilket tydligt visade en önskan att konspirera med främmande makter senare i livet. Hans lärare sa att Dreyfus var känd för att ha ett gott minne, vilket också var väldigt misstänkt. För en spion måste ju kunna komma ihåg en massa saker.
So the case went to trial, and Dreyfus was found guilty. Afterwards, they took him out into this public square and ritualistically tore his insignia from his uniform and broke his sword in two. This was called the Degradation of Dreyfus. And they sentenced him to life imprisonment on the aptly named Devil's Island, which is this barren rock off the coast of South America. So there he went, and there he spent his days alone, writing letters and letters to the French government begging them to reopen his case so they could discover his innocence. But for the most part, France considered the matter closed.
Så fallet gick till domstol, och Dreyfus förklarades skyldig. Efteråt tog de ut honom på torget och slet av hans gradbeteckning från uniformen på ett rituellt sätt och bröt av hans svärd mitt itu. Det här kallades Dreyfus degradering. Och de dömde honom till livstids fängelse på den lämpligen benämnda Djävulsön, vilket är en karg bergsö utanför Sydamerika. Han hamnade där, och tillbringade sina dagar ensam, och skrev brev efter brev till den franska regeringen där han bad dem ompröva hans fall för att kunna se att han var oskyldig. Men på det stora hela hade Frankrike lagt ärendet bakom sig.
One thing that's really interesting to me about the Dreyfus Affair is this question of why the officers were so convinced that Dreyfus was guilty. I mean, you might even assume that they were setting him up, that they were intentionally framing him. But historians don't think that's what happened. As far as we can tell, the officers genuinely believed that the case against Dreyfus was strong. Which makes you wonder: What does it say about the human mind that we can find such paltry evidence to be compelling enough to convict a man?
En sak som har intresserat mig med Dreyfusaffären är varför officerarna var så övertygade om att Dreyfus var skyldig. Man kan till och med tro att de satte dit honom, att de medvetet gillrade en fälla åt honom. Men historiker tror inte att det gick till så. Så vitt vi kan se trodde officerarna att bevisen mot Dreyfus var starka. Det får en att tänka: Vad säger det om det mänskliga psyket att vi kan tycka att så svaga bevis är tillräckligt övertygande för att fälla en man?
Well, this is a case of what scientists call "motivated reasoning." It's this phenomenon in which our unconscious motivations, our desires and fears, shape the way we interpret information. Some information, some ideas, feel like our allies. We want them to win. We want to defend them. And other information or ideas are the enemy, and we want to shoot them down. So this is why I call motivated reasoning, "soldier mindset."
Det handlar om något som forskare brukar kalla "motivated reasoning". Det är ett fenomen där våra omedvetna motiv, våra önskningar och rädslor påverkar hur vi tolkar information. Viss information, vissa idéer känns som våra allierade. Vi vill att de ska vinna. Vi vill försvara dem. Och annan information eller idéer är fienden, och vi vill krossa dem. Det är därför jag kallar "motivated reasoning"
Probably most of you have never persecuted
för "soldatattityd".
a French-Jewish officer for high treason, I assume, but maybe you've followed sports or politics, so you might have noticed that when the referee judges that your team committed a foul, for example, you're highly motivated to find reasons why he's wrong. But if he judges that the other team committed a foul -- awesome! That's a good call, let's not examine it too closely. Or, maybe you've read an article or a study that examined some controversial policy, like capital punishment. And, as researchers have demonstrated, if you support capital punishment and the study shows that it's not effective, then you're highly motivated to find all the reasons why the study was poorly designed. But if it shows that capital punishment works, it's a good study. And vice versa: if you don't support capital punishment, same thing.
Förmodligen har ingen av er anklagat en fransk-judisk officer för högförräderi, antar jag, men kanske har du följt sport eller politik, så du kanske har märkt att när domaren dömer att ditt lag har begått en foul, till exempel, så är du mycket motiverad att hitta skäl till varför han har fel. Men om han dömer en foul mot det andra laget – fantastiskt! Det var ett bra beslut, vi tänker inte mer på det. Eller kanske har du läst en artikel eller studie som undersökte ett kontroversiell ämne, som dödsstraff. Och som forskare har visat är det så att om du stöder dödsstraff och studien visar att det inte är effektivt, är du mycket motiverad att hitta alla anledningar till att studien var dåligt utformad. Men om den visar att dödsstraff fungerar, då är det en bra studie. Och vice versa: om du inte stöder dödsstraff, samma sak.
Our judgment is strongly influenced, unconsciously, by which side we want to win. And this is ubiquitous. This shapes how we think about our health, our relationships, how we decide how to vote, what we consider fair or ethical. What's most scary to me about motivated reasoning or soldier mindset, is how unconscious it is. We can think we're being objective and fair-minded and still wind up ruining the life of an innocent man.
Vårt omdöme är starkt påverkat utan att vi vet om det, av den sida som vi vill ska vinna. Så här är det överallt. Det styr hur vi tänker på vår hälsa, våra relationer, hur vi bestämmer vad vi ska rösta på, vad vi tycker är rättvist eller etiskt. Det som skrämmer mig mest med motivated reasoning eller soldatattityden är hur omedveten den är. Vi kan tycka att vi är objektiva och rättrådiga och ändå råka förstöra livet för en oskyldig person.
However, fortunately for Dreyfus, his story is not over. This is Colonel Picquart. He's another high-ranking officer in the French Army, and like most people, he assumed Dreyfus was guilty. Also like most people in the army, he was at least casually anti-Semitic. But at a certain point, Picquart began to suspect: "What if we're all wrong about Dreyfus?" What happened was, he had discovered evidence that the spying for Germany had continued, even after Dreyfus was in prison. And he had also discovered that another officer in the army had handwriting that perfectly matched the memo, much closer than Dreyfus's handwriting. So he brought these discoveries to his superiors, but to his dismay, they either didn't care or came up with elaborate rationalizations to explain his findings, like, "Well, all you've really shown, Picquart, is that there's another spy who learned how to mimic Dreyfus's handwriting, and he picked up the torch of spying after Dreyfus left. But Dreyfus is still guilty." Eventually, Picquart managed to get Dreyfus exonerated. But it took him 10 years, and for part of that time, he himself was in prison for the crime of disloyalty to the army.
Lyckligtvis slutar inte Dreyfus historia där. Det här är överste Piquart. Han var också högt rankad officer i den franska armén, och som de flesta antog han att Dreyfus var skyldig. Som de flesta i armén var han i alla fall måttligt antisemitisk. Men vid en viss tidpunkt började Picquart att misstänka: "Tänk om vi alla hade fel om Dreyfus?" Det som hände var att han hade hittat bevis för att spionaget för Tyskland hade fortsatt även efter att Dreyfus hade hamnat i fängelse. Och han hade också upptäckt att en annan officer i armén hade en handstil som var exakt lika anteckningen, mycket mer lika än Dreyfus handstil. Han tog upp dessa upptäckter med sina överordnade men till hans förfäran brydde de sig antingen inte om det eller angav krångliga skäl för att förklara vad han hittat som "Allt du har visat, Picquart, är att det finns en annan spion som lärde sig att härma Dreyfus handstil och han tog över spionerandet efter att Dreyfus försvunnit. Men Dreyfus är fortfarande skyldig." Till slut lyckades Picquart få Dreyfus friad. Men det tog honom 10 år, och under en del av den tiden satt han själv i fängelse för att ha varit illojal mot armén.
A lot of people feel like Picquart can't really be the hero of this story because he was an anti-Semite and that's bad, which I agree with. But personally, for me, the fact that Picquart was anti-Semitic actually makes his actions more admirable, because he had the same prejudices, the same reasons to be biased as his fellow officers, but his motivation to find the truth and uphold it trumped all of that.
Många människor tycker inte att Picquart är någon hjälte eftersom han var antisemit, och jag håller jag om att det inte är bra. För mig personligen är det faktum att Piquart var antisemit något som faktiskt gör hans handlingar ännu mer beundransvärda, för han hade samma fördomar, samma anledningar att vara partisk som sina officerskollegor men hans motivation att hitta sanningen och upprätthålla den vann över det.
So to me, Picquart is a poster child for what I call "scout mindset." It's the drive not to make one idea win or another lose, but just to see what's really there as honestly and accurately as you can, even if it's not pretty or convenient or pleasant. This mindset is what I'm personally passionate about. And I've spent the last few years examining and trying to figure out what causes scout mindset. Why are some people, sometimes at least, able to cut through their own prejudices and biases and motivations and just try to see the facts and the evidence as objectively as they can?
Så för mig är Picquart ett praktexamplar av vad jag kallar "spejarattityd". Det är driften att inte låta en idé vinna och en annan förlora, utan bara att se vad som faktiskt finns där så ärligt och exakt som man kan, även om det inte är vackert, bekvämt eller behagligt. Den här attityden är vad jag brinner för personligen. Jag har tillbringat de senaste åren med att undersöka och försöka ta reda på vad som skapar en spejarattityd. Varför kan vissa människor, iallafall ibland se igenom sina egna fördomar, färgade åsikter och motiv och bara försöka se på fakta och bevis så objektivt de kan?
And the answer is emotional. So, just as soldier mindset is rooted in emotions like defensiveness or tribalism, scout mindset is, too. It's just rooted in different emotions. For example, scouts are curious. They're more likely to say they feel pleasure when they learn new information or an itch to solve a puzzle. They're more likely to feel intrigued when they encounter something that contradicts their expectations. Scouts also have different values. They're more likely to say they think it's virtuous to test your own beliefs, and they're less likely to say that someone who changes his mind seems weak. And above all, scouts are grounded, which means their self-worth as a person isn't tied to how right or wrong they are about any particular topic. So they can believe that capital punishment works. If studies come out showing that it doesn't, they can say, "Huh. Looks like I might be wrong. Doesn't mean I'm bad or stupid."
Svaret handlar om känslor. Precis som soldatattityden är baserad på känslor, som misstänksamhet eller stamtänkande, är spejarattityden också det. Den är bara baserad på andra känslor. Spejare är till exempel nyfikna. De säger oftare att de mår bra av att lära sig nya saker eller är sugna på att lösa problem. De blir oftare intresserade när de stöter på något som inte stämmer med deras förväntningar. Spejare har också andra värderingar. De säger oftare att det är ärofyllt att ifrågasätta vad man tror på och det är mindre chans att de säger att det bara är veklingar som ändrar sig. Framför allt är spejare trygga i sig själva, vilket betyder att deras värde som person inte beror på om de har rätt eller fel om något speciellt ämne. De kan tro att dödsstraff fungerar. Men om en studie publiceras som visar motsatsen kan de säga "Oj. Jag har visst haft fel. Det gör mig inte dålig eller dum."
This cluster of traits is what researchers have found -- and I've also found anecdotally -- predicts good judgment. And the key takeaway I want to leave you with about those traits is that they're primarily not about how smart you are or about how much you know. In fact, they don't correlate very much with IQ at all. They're about how you feel. There's a quote that I keep coming back to, by Saint-Exupéry. He's the author of "The Little Prince." He said, "If you want to build a ship, don't drum up your men to collect wood and give orders and distribute the work. Instead, teach them to yearn for the vast and endless sea."
Den här uppsättningen egenskaper är det som forskare har hittat, och jag har också stött på det, som förutsäger gott omdöme. Och det som är viktigt att komma ihåg om de här egenskaperna är att de inte framför allt handlar om hur smart man är eller hur mycket man vet. De korrelerar faktiskt inte särskilt mycket med IQ. De handlar om hur man känner. Det finns ett citat som jag ofta återkommer till, av Saint-Exupéry. Han har skrivit "Lille Prinsen". Han sa, "Om du vill bygga ett skepp, tvinga inte dina mannar att samla ihop ved, ge inte order och fördela arbetet. Lär dem istället att längta efter det vidsträckta och oändliga havet."
In other words, I claim, if we really want to improve our judgment as individuals and as societies, what we need most is not more instruction in logic or rhetoric or probability or economics, even though those things are quite valuable. But what we most need to use those principles well is scout mindset. We need to change the way we feel. We need to learn how to feel proud instead of ashamed when we notice we might have been wrong about something. We need to learn how to feel intrigued instead of defensive when we encounter some information that contradicts our beliefs.
Med andra ord menar jag att om vi verkligen vill förbättra vårt omdöme som individer och som samhällen, behöver vi inte lära oss mer om logik, retorik, sannolikhet eller ekonomi, även om dessa saker är ganska värdefulla. Men det vi verkligen behöver använda är spejarens attityd. Vi behöver känna på ett annat sätt. Vi behöver lära oss att känna oss stolta istället för att skämmas när vi märker att vi kanske har haft fel om någonting. Vi behöver bli intresserade istället för försvarsinriktade när vi stöter på information som motsäger vad vi tror på.
So the question I want to leave you with is: What do you most yearn for? Do you yearn to defend your own beliefs? Or do you yearn to see the world as clearly as you possibly can?
Så frågan jag vill lämna er med är: Vad längtar du mest efter? Strävar du efter att försvara det du tror på? Eller längtar du efter att se världen så klart du någonsin kan?
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)