I'm turning 44 next month, and I have the sense that 44 is going to be a very good year, a year of fulfillment, realization. I have that sense, not because of anything particular in store for me, but because I read it would be a good year in a 1968 book by Norman Mailer.
Jag blir 44 nästa månad, och det känns som om 44 kommer att bli ett väldigt bra år, ett år av uppfyllda mål och självförverkligande. Det känns så, inte för att det finns något särskilt som jag väntar på, utan för att jag har läst att det är ett bra år i en bok av Norman Mailer från 1968.
"He felt his own age, forty-four ..." wrote Mailer in "The Armies of the Night," "... felt as if he were a solid embodiment of bone, muscle, heart, mind, and sentiment to be a man, as if he had arrived."
"Han kände sin egen ålder, fyrtiofyra ..." skrev Mailer i "Nattens arméer" " ... kände sig som den stabila kropp av ben, muskler, hjärta, tankar och känslor som krävdes för att vara man, som om han hade nått fram."
Yes, I know Mailer wasn't writing about me. But I also know that he was; for all of us -- you, me, the subject of his book, age more or less in step, proceed from birth along the same great sequence: through the wonders and confinements of childhood; the emancipations and frustrations of adolescence; the empowerments and millstones of adulthood; the recognitions and resignations of old age. There are patterns to life, and they are shared. As Thomas Mann wrote: "It will happen to me as to them."
Jo, jag vet att Mailer inte skrev om mig. Men att han samtidigt gjorde det; eftersom vi alla - du, jag och huvudpersonen i hans bok - åldras steg för steg. Vi följer samma fantastiska bana, från det att vi föds: genom barndomens mirakler och begränsningar; genom ungdomens frigörelseprocess och frustrationer; till kraften och ansvaret hos de vuxna och de insikter och den försoning som hör de äldre till. Det finns livsmönster, och dem delar vi. Thomas Mann skrev: "Det kommer att hända mig likväl som dem."
We don't simply live these patterns. We record them, too. We write them down in books, where they become narratives that we can then read and recognize. Books tell us who we've been, who we are, who we will be, too. So they have for millennia. As James Salter wrote, "Life passes into pages if it passes into anything."
Vi inte bara lever de här mönstren; vi bevarar dem. Vi skriver ned dem i böcker, där de blir till berättelser som sedan kan läsas och kännas igen. Böcker säger oss vilka vi har varit, vilka vi är - och vilka vi kommer att bli. Och så har de gjort i tusentals år. James Salter skrev: "Livet omvandlas till sidor, om det omvandlas till någonting alls."
And so six years ago, a thought leapt to mind: if life passed into pages, there were, somewhere, passages written about every age. If I could find them, I could assemble them into a narrative. I could assemble them into a life, a long life, a hundred-year life, the entirety of that same great sequence through which the luckiest among us pass. I was then 37 years old, "an age of discretion," wrote William Trevor. I was prone to meditating on time and age. An illness in the family and later an injury to me had long made clear that growing old could not be assumed. And besides, growing old only postponed the inevitable, time seeing through what circumstance did not. It was all a bit disheartening.
För sex år sedan slog mig en tanke: om livet omvandlas till sidor, då skulle det ju någonstans finnas skrivna texter om alla åldrar. Om jag kunde hitta dem, så kunde jag sätta ihop dem till en berättelse. Jag kunde sätta samman dem till ett liv, ett långt liv, ett hundraårigt liv, hela den långa fantastiska banan som de mest lyckligt lottade bland oss får följa. Då var jag 37, "urskillningens ålder" skrev William Trevor. Jag funderade mycket över tiden och åldrandet. Efter en sjukdom i familjen och när jag själv blev skadad visste jag sedan länge att det inte är självklart att bli gammal. Och att bli gammal var bara att skjuta upp det oundvikliga. Tiden genomskådade det som omständigheterna inte gjorde. Det var ju ganska nedslående.
A list, though, would last. To chronicle a life year by vulnerable year would be to clasp and to ground what was fleeting, would be to provide myself and others a glimpse into the future, whether we made it there or not. And when I then began to compile my list, I was quickly obsessed, searching pages and pages for ages and ages. Here we were at every annual step through our first hundred years. "Twenty-seven ... a time of sudden revelations," "sixty-two, ... of subtle diminishments."
Men en förteckning skulle i alla fall överleva. Att nedteckna ett liv, det ena sårbara året efter det andra, skulle bli som att fånga upp och förankra det som flöt omkring, skulle ge mig själv och andra en glimt in i framtiden oavsett om vi nådde dit. När jag väl börjat samla ihop min lista blev jag som besatt. Jag letade sida efter sida efter alla möjliga åldrar. Nu var vi här på varje års steg genom våra första hundra år. "Tjugo-sju ... en period av plötsliga uppenbarelser," "sextiotvå ... av subtila minskande förmågor."
I was mindful, of course, that such insights were relative. For starters, we now live longer, and so age more slowly. Christopher Isherwood used the phrase "the yellow leaf" to describe a man at 53, only one century after Lord Byron used it to describe himself at 36.
Naturligtvis visste jag att sådana insikter var relativa. Nu för tiden lever vi längre, och åldras mer långsamt. Christopher Isherwood använde uttrycket "det gula bladet" för att beskriva en 53-årig man, bara ett sekel efter att Lord Byron hade använt det om sig själv när han var 36.
(Laughter)
(Skratt)
I was mindful, too, that life can swing wildly and unpredictably from one year to the next, and that people may experience the same age differently. But even so, as the list coalesced, so, too, on the page, clear as the reflection in the mirror, did the life that I had been living: finding at 20 that "... one is less and less sure of who one is;" emerging at 30 from the "... wasteland of preparation into active life;" learning at 40 "... to close softly the doors to rooms [I would] not be coming back to." There I was.
Jag visste också att livet kan förändras ohyggligt och oförutsägbart från ett år till ett annat, och att olika människor kan känna samma ålder på olika sätt. Men trots det: när listan växte fram, uppenbarades också på sidorna, lika klart som en spegelbild det liv som jag dittills hade levt: och insåg att vid 20 "... blir man allt mindre säker på vem man är;" och vid 30 uppstår man från "... ödelandet där man förbereder sig för ett aktivt liv;" till att vid 40 " ... mjukt stänga dörrar till sådana rum som [jag] inte kommer att återvända till." Och där stod jag.
Of course, there we all are. Milton Glaser, the great graphic designer whose beautiful visualizations you see here, and who today is 85 -- all those years "... a ripening and an apotheosis," wrote Nabokov -- noted to me that, like art and like color, literature helps us to remember what we've experienced.
Där står vi alla, naturligtvis. Milton Glaser, den store grafiske designern vars vackra visualiseringar ni ser här, och som idag är 85 - alla dessa år "... ett mognande och en apoteos", skrev Nabokov - påpekade för mig att precis som konst och färg kan litteraturen hjälpa oss att minnas vad vi har upplevt.
And indeed, when I shared the list with my grandfather, he nodded in recognition. He was then 95 and soon to die, which, wrote Roberto Bolaño, "... is the same as never dying." And looking back, he said to me that, yes, Proust was right that at 22, we are sure we will not die, just as a thanatologist named Edwin Shneidman was right that at 90, we are sure we will. It had happened to him, as to them.
Och när jag läste listan för min farfar bekräftade han den, nickande. Då var han 95 och skulle snart dö, vilket, som Roberto Bolaño skrev, "... är detsamma som att aldrig dö." Och när jag ser tillbaka var det han sa att ja, Proust hade rätt i att när vi är 22, är vi säkra på att vi aldrig ska dö, precis som tanatologen Edwin Scheidman hade rätt i att vid 90 är vi säkra på att vi ska det. Det hände honom liksom dem.
Now the list is done: a hundred years. And looking back over it, I know that I am not done. I still have my life to live, still have many more pages to pass into. And mindful of Mailer, I await 44.
Nu är listan klar: ett hundra år. Och när jag går igenom den vet jag att jag inte är färdig. Jag ska fortfarande leva mitt liv och har många fler sidor att nå fram till. Och med Mailer i bakhuvudet ser jag fram emot 44.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)