First of all, thank you for your attention. There's nothing quite like being in a room full of people like this, where all of you are giving your attention to me. It's a powerful feeling, to get attention. I'm an actor, so I'm a bit of an expert on, well, nothing, really.
Först, tack för er uppmärksamhet. Det är något speciellt med att vara i ett rum fullt av folk där ni alla fäster er uppmärksamhet på mig. Det är en mäktig känsla att få uppmärksamhet. Jag är skådespelare, så jag är lite av en expert på... inget alls.
(Laughter)
(Skratt)
But I do know what it feels like to get attention -- I've been lucky in my life to get a lot more than my fair share of attention. And I'm grateful for that, because like I said, it's a powerful feeling. But there's another powerful feeling that I've also been lucky to experience a lot as an actor. And it's funny, it's sort of the opposite feeling, because it doesn't come from getting attention. It comes from paying attention.
Men jag vet hur det känns att få uppmärksamhet - Jag har haft tur i mitt liv som har fått mer än nog av uppmärksamhet. Och jag är tacksam för det eftersom, som jag sa, det är en mäktig känsla. Men det finns en annan mäktig känsla som jag också varit lycklig lottad att uppleva som skådespelare. Lustigt nog är det är nästan en motsatt känsla, för det kommer inte från att ta emot uppmärksamhet. Det kommer från att vara uppmärksam.
When I'm acting, I get so focused that I'm only paying attention to one thing. Like when I'm on set and we're about to shoot and the first AD calls out "Rolling!" And then I hear "speed," "marker," "set," and then the director calls "Action!" I've heard that sequence so many times, like, it's become this Pavlovian magic spell for me. "Rolling," "speed," "marker," "set" and "action." Something happens to me, I can't even help it. My attention ... narrows. And everything else in the world, anything else that might be bothering me or might grab my attention, it all goes away, and I'm just ... there. And that feeling, that is what I love, that, to me, is creativity. And that's the biggest reason I'm so grateful that I get to be an actor.
När jag uppträder ger jag min uppmärksamhet till en enda sak. Som när jag är på en inspelning och vi snart ska börja filma och regiassistenten ropar ut "Rullar!" Sedan hör jag "kamera, "klappa", "klara" och sedan ropar regissören "Börja!" Jag har hört den sviten så många gånger, den har blivit som en pavlovsk trollformel för mig "Rulla", "kamera", "klappa", "klara"och "börja". Något händer med mig, jag kan inte hjälpa det. Min uppmärksamhet... begränsas. Och allt annat i hela världen, allt annat som besvärar mig eller som skulle kunna fånga min uppmärksamhet, bara försvinner och jag är bara... i nuet Den känslan är vad jag älskar, det är för mig kreativitet. Det är därför jag är så tacksam att få vara skådespelare.
So, there's these two powerful feelings. There's getting attention and paying attention. Of course, in the last decade or so, new technology has allowed more and more people to have this powerful feeling of getting attention. For any kind of creative expression, not just acting. It could be writing or photography or drawing, music -- everything. The channels of distribution have been democratized, and that's a good thing.
Dessa är två mäktiga känslor. Att få uppmärksamhet och att vara uppmärksam. Det senaste årtiondet eller så har ny teknologi tillåtit fler och fler att känna denna mäktiga känsla av att få uppmärksamhet. För alla kreativa uttryck, inte enbart skådespeleri. Det kan vara skrivande, fotografi, teckning, musik - allt möjligt Distributionskanalerna har blivit var mans egendom, och det är ju positivt.
But I do think there's an unintended consequence for anybody on the planet with an urge to be creative -- myself included, because I'm not immune to this. I think that our creativity is becoming more and more of a means to an end -- and that end is to get attention. And so I feel compelled to speak up because in my experience, the more I go after that powerful feeling of paying attention, the happier I am. But the more I go after the powerful feeling of getting attention, the unhappier I am.
Men jag tror att det finns en oavsiktlig konsekvens för alla på denna planet med en kreativ längtan, mig själv inräknad, jag är inte immun mot detta. Jag tror att vår kreativitet har blivit mer och mer som ett medel för att nå ett mål, och det målet är att få uppmärksamhet. Så jag vill göra min röst hörd för min erfarenhet säger att ju mer jag jagar efter känslan av att vara uppmärksam desto lyckligare blir jag. Men ju mer jag jagar känslan av att få uppmärksamhet, desto mer bedrövad blir jag.
(One person claps)
(En person klappar)
And -- thanks.
Och - tack.
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)
So this is something that goes way back for me. I think the first time I can remember using my acting to get attention, I was eight years old at summer camp. And I'd been going on auditions for about a year by then, and I'd been lucky to get some small parts in TV shows and commercials, and I bragged about it a lot, that summer at camp. And at first, it worked. The other kids gave me a bunch of extra attention, because I had been on "Family Ties." That's a picture of me on "Family Ties."
Detta är något som har funnits med mig länge. Jag minns när jag först använde skådespeleriet för att få uppmärksamhet. Jag var åtta år gammal, på sommarläger. Jag hade gått på provspelningar i ungefär ett år, och jag hade haft turen att få några små roller i TV-serier och reklamfilmer, och jag skröt mycket om det på lägret den sommaren. Till en början så funkade det. De andra barnen gav mig en massa extra uppmärksamhet eftersom jag hade varit med i "Fem i familjen" Där är en bild på mig i "Fem i familjen"
(Laughter)
(Skratt)
Then, the tide turned -- I think I took it too far with the bragging. And then, the other kids started to make fun of me. I remember there was this one girl I had a crush on, Rocky. Her name was Rachel, she went by Rocky. And she was beautiful, and she could sing, and I was smitten with her, and I was standing there, bragging. And she turned to me and she called me a show-off. Which I 100 percent deserved. But you know, it still really hurt. And ever since that summer, I've had a certain hesitance to seek attention for my acting.
Sen vände vinden - Jag tror jag gick för långt med skrytandet. Och de de andra barnen började reta mig. Jag minns en flicka som jag var kär i, Rocky. Hon hette Rachel men kallades Rocky. Hon var vacker, och hon kunde sjunga. Jag var så förtjust i henne, och jag stod där och skröt. Hon vände sig till mig och kallade mig mallgroda. Vilket jag förtjänade, till 100 procent. Men det gjorde ändå ont. Sedan den sommaren har jag varit tveksam till
Sometimes, people would ask me,
att söka uppmärksamhet för mitt skådespeleri.
"Wait a minute, if you don't like the attention, then why are you an actor?" And I'd be like, "Because that's not what acting's about, man, it's about the art." And they'd be like, "OK, OK, dude."
Ibland frågar folk "Vänta lite, om du inte gillar uppmärksamheten, varför är du skådespelare?" Jag svarar: "Det är inte det det handlar om, det är en konstform." Och de säger "Okej, okej grabben."
(Laughter)
(Skratt)
And then Twitter came out. And I got totally hooked on it, just like everybody else, which made me into a complete hypocrite. Because at that point, I was absolutely using my acting to get attention. I mean, what, did I think I was just getting all these followers because of my brilliant tweets? I actually did think that -- I was like --
Och sedan kom Twitter. Och jag blev helt fast i det, precis som alla andra. Vilket gjorde mig till en hycklare. För vid den tiden var mitt syfte med skådespeleri att få uppmärksamhet. Trodde jag verkligen att jag fick alla dessa följare på grund av mina briljanta Twitter-meddelanden? Jag trodde faktiskt det, jag tänkte
(Laughter)
(Skratt)
"They don't just like me because they saw me in 'Batman,' they like what I have to say, I've got a way with words."
"De gillar inte mig bara för att jag var med i "Batman", de gillar vad jag har att säga, hur jag uttrycker mig."
(Laughter)
(Skratt)
And then in no time at all, it started having an impact on my dearly beloved creative process. It still does. I try not to let it. But you know, I'd be sitting there, like, reading a script. And instead of thinking, "How can I personally identify with this character?" Or "How is the audience going to relate to this story?" I'm like, "What are people going to say about this movie on Twitter?" And "What will I say back that will be good and snarky enough to get a lot of retweets, but not too harsh, because people love to get offended, and I don't want to get canceled?" These are the thoughts that enter my mind when I'm supposed to be reading a script, trying to be an artist.
Men sen på nolltid började det påverka min älskade kreativa process. Det gör det fortfarande. Jag försöker att undvika det. Men när jag sätter mig ned och läser ett manus, Och istället för att tänka "Hur kan jag identifiera mig med denna roll?" Eller "Hur kan publiken relatera till den här berättelsen?" så tänker jag "Vad kommer folk att säga om filmen på Twitter?" Och "Vad kan jag svara som är bra och lagom otrevligt för att få många retweetar, men inte för skarpt för folk är lättsårade och jag vill inte bli avskedad?" Det är dessa tankar som tar över när jag egentligen borde läsa ett manus och vara en artist.
And I'm not here to tell you that technology is the enemy of creativity. I don't think that. I think tech is just a tool. It has the potential to foster unprecedented human creativity. Like, I even started an online community called HITRECORD, where people all over the world collaborate on all kinds of creative projects, so I don't think that social media or smartphones or any technology is problematic in and of itself. But ... if we're going to talk about the perils of creativity becoming a means to get attention, then we have to talk about the attention-driven business model of today's big social media companies, right?
Jag säger inte att teknik är kreativitetens fiende. Det tror jag inte. Jag tror det är ett verktyg. Det har potential att gynna mänsklig kreativitet som vi aldrig förr sett. Jag startade till och med ett webbforum, HITRECORD där folk från hela världen kan samarbeta i alla möjliga kreativa projekt så jag tror inte att sociala medier, smarta telefoner eller annan teknik är problematisk i sig själv. Men ... Om vi ska prata om hur kreativitet riskerar att bli ett sätt att söka uppmärksamhet då måste vi också prata om den uppmärksamhetsdrivna företagsmodellen som råder i sociala medier, eller hur?
(Applause)
(Applåder)
This will be familiar territory for some of you, but it's a really relevant question here: How does a social media platform like, for example, Instagram, make money? It's not selling a photo-sharing service -- that part's free. So what is it selling? It's selling attention. It's selling the attention of its users to advertisers. And there's a lot of discussion right now about how much attention we're all giving to things like Instagram, but my question is: How is Instagram getting so much attention?
Detta är för vissa av er ett välkänt område men en mycket relevant frågeställning är: Hur kan en social medieplattform som till exempel Instagram tjäna pengar? De säljer inte en fotodelningstjänst - den delen är gratis. Så vad säljer de? De säljer uppmärksamhet. De säljer användarnas uppmärksamhet till annonsörer. Det finns en stor diskussion just nu kring hur mycket uppmärksamhet vi alla ger till tjänster som Instagram. men min fråga är: Hur gör Instagram för att få så mycket uppmärksamhet?
We get it for them. Anytime somebody posts on Instagram, they get a certain amount of attention from their followers, whether they have a few followers or a few million followers. And the more attention you're able to get, the more attention Instagram is able to sell. So it's in Instagram's interest for you to get as much attention as possible. And so it trains you to want that attention, to crave it, to feel stressed out when you're not getting enough of it. Instagram gets its users addicted to the powerful feeling of getting attention. And I know we all joke, like, "Oh my God, I'm so addicted to my phone," but this is a real addiction. There's a whole science to it. If you're curious, I recommend the work of Jaron Lanier, Tristan Harris, Nir Eyal.
Vi ger det till dem. Närhelst någon gör ett inlägg på Instagram får de ett visst mått av uppmärksamhet från sina följare oavsett om de har ett fåtal eller flera miljoner följare. Och ju mer uppmärksamhet du får, desto mer uppmärksamhet kan Instagram sälja. Så det ligger i Instagrams intresse att du får så mycket uppmärksamhet som möjligt. Detta drillar dig att vilja få denna uppmärksamhet att behöva det, att känna dig stressad när du inte får nog av det. Instagram gör sina användare beroende av den mäktiga känslan av att få uppmärksamhet. Jag vet att vi alla skämtar om att vi är så beroende av vår telefon, men detta är ett verkligt beroende. Det är en hel vetenskap. Om ni är nyfikna så kan jag rekommendera Jaron Lanier, Tristan Harris och Nir Eyal.
But here's what I can tell you. Being addicted to getting attention is just like being addicted to anything else. It's never enough. You start out and you're thinking, "If only I had 1,000 followers, that would feel amazing." But then you're like, "Well, once I get to 10,000 followers," and, "Once I get to 100 -- Once I get to a million followers, then I'll feel amazing."
Men så mycket kan jag säga, att vara beroende av uppmärksamhet är precis samma sak som andra typer av beroenden. Man får aldrig nog. I början tänker du "Om jag bara hade 1 000 följare så skulle det kännas underbart." Men sen tänker du "När jag kommer upp i 10 000 följare så..." och "När jag når 100 ... när jag når en miljon följare, då skulle det kännas underbart."
So I have 4.2 million followers on Twitter -- it's never made me feel amazing. I'm not going to tell you how many I have on Instagram, because I feel genuine shame about how low the number is, because I joined Instagram after "Batman" came out.
Jag har 4,2 miljoner följare på Twitter. Det har aldrig känts underbart. Jag ids inte berätta hur många jag har på Instagram för jag skäms över hur få de är eftersom jag gick med i Instagram efter "Batman" kom ut.
(Laughter)
(Skratt)
And I search other actors, and I see that their number is higher than mine, and it makes me feel terrible about myself. Because the follower count makes everybody feel terrible about themselves. That feeling of inadequacy is what drives you to post, so you can get more attention, and then that attention that you get is what these companies sell, that's how they make their money. So there is no amount of attention you can get where you feel like you've arrived, and you're like, "Ah, I'm good now."
Jag ser andra skådespelare som har ett högre antal följare än jag och det får mig att må så dåligt över mig själv. För antalet följare får alla att må dåligt över sig själva. Denna känsla av otillräcklighet driver dig att göra fler inlägg så att du får mer uppmärksamhet. Uppmärksamheten du får är vad dessa företag säljer, det är så de tjänar pengar. Så det finns ingen mängd av uppmärksamhet som kan ge dig en känsla av tillfredsställelse där du tänker "Nu känner jag mig nöjd".
And of course, there are a lot of actors who are more famous than I am, have more followers than I do, but I bet you they would tell you the same thing. If your creativity is driven by a desire to get attention, you're never going to be creatively fulfilled.
Självklart finns det många skådespelare som är mer berömda än mig, som har fler följare än mig, men jag slår vad om att de skulle säga samma sak. Om din kreativitet drivs av att få uppmärksamhet kommer du aldrig känna dig kreativt tillfredsställd.
But I do have some good news. There is this other powerful feeling. Something else you can do with your attention besides letting a giant tech company control it and sell it. This is that feeling I was talking about, why I love acting so much -- it's being able to pay attention to just one thing.
Men jag har några goda nyheter. Det finns en annan mäktig känsla. Något annat du kan göra med din uppmärksamhet förutom att låta tekniska företag kontrollera och sälja den. Detta är känslan jag pratade om tidigare, varför jag älskar att agera. Det är förmågan att kunna vara uppmärksam på en enda sak.
Turns out there's actually some science behind this too. Psychologists and neuroscientists -- they study a phenomenon they call flow, which is this thing that happens in the human brain when someone pays attention to just one thing, like something creative, and manages not to get distracted by anything else. And some say the more regularly you do this, the happier you'll be.
Det visar sig att det finns vetenskap som styrker detta. Psykologer och hjärnforskare studerar ett fenomen som de kallar "flow". Detta är något som händer i den mänskliga hjärnan när man är uppmärksam på en enda sak, exempelvis något kreativt, när man lyckas med att inte distraheras av något annat. Det sägs att ju mer regelbundet man gör detta, desto lyckligare blir man.
Now I'm not a psychologist or a neuroscientist. But I can tell you, for me, that is very true. It's not always easy, it's hard. To really pay attention like this takes practice, everybody does it their own way. But if there's one thing I can share that I think helps me focus and really pay attention, it's this: I try not to see other creative people as my competitors. I try to find collaborators. Like, if I'm acting in a scene, if I start seeing the other actors as my competitors, and I'm like, "God, they're going to get more attention than I am, people are going to be talking about their performance more than mine" -- I've lost my focus. And I'm probably going to suck in that scene.
Jag är inte psykolog eller hjärnforskare. Men jag kan säga att det fungerar för mig. Det är inte alltid lätt, det är svårt. Att lära sig vara verkligt uppmärksam kräver övning, och alla gör det på sitt sätt. Men en sak jag kan dela med mig av som har hjälpt mig att fokusera och vara uppmärksam, så är det detta: Jag försöker att inte se andra kreativa människor som rivaler. Jag försöker hitta medarbetare. Om jag agerar i en scen, och börjar se de andra skådespelarna som rivaler, och tänker "Åh nej, de kommer att få mer uppmärksamhet än mig, folk kommer att prata mer om deras uppträdande än mitt." Då förlorar jag fokus. Och jag kommer antagligen att suga i den scenen.
But when I see the other actors as collaborators, then it becomes almost easy to focus, because I'm just paying attention to them. And I don't have to think about what I'm doing -- I react to what they're doing, they react to what I'm doing, and we can kind of keep each other in it together. But I don't want you to think it's only actors on a set that can collaborate in this way. I could be in whatever kind of creative situation. It could be professional, could be just for fun. I could be collaborating with people I'm not even in the same room with. In fact, some of my favorite things I've ever made, I made with people that I never physically met.
Men om jag ser de andra skådespelarna som medarbetare så blir det nästan lätt att fokusera eftersom min uppmärksamhet ligger på dem. Och jag behöver inte tänka på vad jag själv gör, jag reagerar på vad de gör, de reagerar på vad jag gör och vi kan tillsammans hålla kvar varandra i fokus. Men det betyder inte att det enbart är skådespelare som kan samarbeta på detta sätt. Det kan ske i alla kreativa situationer. Det kan vara professionellt eller bara på skoj Jag kan samarbeta med folk som inte ens är i samma rum. Faktum är att jag gjorde några av mina absoluta favoritprojekt ihop med folk jag aldrig träffat.
And by the way, this, to me, is the beauty of the internet. If we could just stop competing for attention, then the internet becomes a great place to find collaborators. And once I'm collaborating with other people, whether they're on set, or online, wherever, that makes it so much easier for me to find that flow, because we're all just paying attention to the one thing that we're making together. And I fell like I'm part of something larger than myself, and we all sort of shield each other from anything else that might otherwise grab our attention, and we can all just be there.
Och förresten, detta är för mig det fina med internet. Om vi bara kunde sluta att tävla om uppmärksamhet så är internet en utmärkt plats att hitta medarbetare. Och när jag väl börjat arbeta tillsammans med andra, oavsett om det är på inspelningar eller över nätet, så blir det så mycket lättare för mig att hitta mitt "flow" eftersom vi alla är uppmärksamma på det vi skapar tillsammans. Och jag känner att jag är en del av något mycket större än mig själv och vi hjälps åt att skydda varandra från allt annat som vill fånga vår uppmärksamhet och vi kan alla bara vara närvarande.
At least that's what works for me. Sometimes. Sometimes -- it doesn't always work. Sometimes, I still totally get wrapped up in that addictive cycle of wanting to get attention. I mean, like, even right now, can I honestly say there's not some part of me here who's like, "Hey, everybody, look at me, I'm giving a TED Talk!"
Det är åtminstone så det funkar för mig. Ibland. Ibland - det funkar inte alltid. Jag blir alltjämt uppslukad av den beroendeframkallande känslan av att vilja få uppmärksamhet. Till och med just nu kan jag inte ärligt säga att det inte finns en del av mig som vill säga "Titta på mig allihopa, jag håller ett TED Talk!"
(Laughter)
(Skratt)
There is -- there's, you know, some part. But I can also honestly say that this whole creative process of writing and giving this talk, it's been a huge opportunity for me to focus and really pay attention to something I care a lot about.
Det finns - en del av mig. Men jag kan också ärligt säga att den kreativa processen kring att skriva och hålla detta föredrag har gett mig en enorm möjlighet att fokusera på och uppmärksamma något som jag verkligen bryr mig om.
So regardless of how much attention I do or don't get as a result, I'm happy I did it. And I'm grateful to all of you for letting me. So thank you, that's it, you can give your attention to someone else now.
Så oavsett hur mycket uppmärksamhet jag får eller inte får som följd är jag glad att vara här. Och jag är tacksam för att ni alla lät mig göra det. Så tack, det var allt, nu kan ni ge er uppmärksamhet till någon annan.
Thanks again.
Tack igen.
(Applause)
(Applåder)