I'm very fortunate to be here. I feel so fortunate. I've been so impressed by the kindness expressed to me. I called my wife Leslie, and I said, "You know, there's so many good people trying to do so much good. It feels like I've landed in a colony of angels." It's a true feeling. But let me get to the talk -- I see the clock is running.
Jag är lyckosam som får vara här. Jag känner mig så lyckosam. Jag har blivit så imponerad av godheten riktad mot mig. Jag ringde min fru, Leslie, och jag sade, ”Det finns så många goda människor som försöker göra så mycket gott. Det känns som jag har landat i en koloni av änglar.” Det är en sann känsla. Men låt mig att börja med föredraget – jag ser att tiden går.
I'm a public school teacher, and I just want to share a story of my superintendent. Her name is Pam Moran in Albemarle County, Virginia, the foothills of the Blue Ridge Mountains. And she's a very high-tech superintendent. She uses smart boards, she blogs, she Tweets, she does Facebook, she does all this sort of high-tech stuff. She's a technology leader and instructional leader. But in her office, there's this old wooden, weather-worn table, kitchen table -- peeling green paint, it's kind of rickety. And I said, "Pam, you're such a modern, cutting-edge person. Why is this old table in your office?"
Jag är en skollärare, och jag vill dela med mig av en historia om min skolföreståndare. Hennes namn är Pam Moran från Albemarle County, Virginia, vid foten av Blue Ridge Mountains. Och hon är en väldigt high-tech skolföreståndare. Hon använder smart boards, hon bloggar, hon Twittrar och använder Facebook, hon gör alla dessa high-tech saker. Hon är en ledare inom både teknologi och undervisning. Men på hennes kontor så står det ett gammalt och slitet köksbord i trä som skalar av grön färg och står lite ostadigt. Och jag sade, "Pam, du är ju en så modern och nytänkande person. Varför står detta gamla bord på ditt kontor?”
And she told me, she said, "You know, I grew up in Southwestern Virginia, in the coal mines and the farmlands of rural Virginia, and this table was in my grandfather's kitchen. And we'd come in from playing, he'd come in from plowing and working, and we'd sit around that table every night. And as I grew up, I heard so much knowledge and so many insights and so much wisdom come out around this table, I began to call it the wisdom table. And when he passed on, I took this table with me and brought it to my office, and it reminds me of him. It reminds me of what goes on around an empty space sometimes." The project I'm going to tell you about is called the World Peace Game, and essentially it is also an empty space. And I'd like to think of it as a 21st century wisdom table, really.
Och hon sade till mig, ”Jag växte upp i sydvästra Virginia, bland kolgruvorna och åkrarna i enkla Virginia, och detta bord stod i min far-/morfars kök. Och vi kom in från lekandet, och han kom in från plogandet och arbetet, och vi satt omkring detta bord varenda kväll. Jag växte upp och hörde så mycket kunskap så mycket insikt och så mycket visdom omkring det bordet, att jag började kalla det för visdomsbordet. När han gick bort så tog jag bordet med mig och ställde det i mitt kontor och det påminner mig om honom. Det påminner mig om vad som ibland försiggår omkring tomma ytor.” Projektet som jag ska berätta om kallas för World Peace Game (Världsfredsspelet), och i grunden handlar det också om en tom yta. Jag skulle vilja beskriva det som ett 2000-talets visdomsbord.
It all started back in 1977. I was a young man, and I had been dropping in and out of college. And my parents were very patient, but I had been doing intermittent sojourns to India on a mystical quest. And I remember the last time I came back from India -- in my long white flowing robes and my big beard and my John Lennon glasses -- and I said to my father, "Dad, I think I've just about found spiritual enlightenment." He said, "Well there's one more thing you need to find." I said, "What is that, dad?" "A job." (Laughter) And so they pleaded with me to get a degree in something. So I got a degree and it turned out to be education. It was an experimental education program. It could have been dentistry, but the word "experimental" was in it, and so that's what I had to go for.
Allt började år 1977. Jag var en ung man och jag hade hoppat på och av college. Och mina föräldrar var väldigt tålmodiga, jag hade gjort upprepade vistelser i Indien på en vallfärd. Och jag minns den senaste gången som jag kom tillbaka från Indien, i mina långa, vita, böljande kläder, och mitt stora skägg och mina John Lennon-brillor, och jag sade till min far, ”Pappa, jag tror jag har funnit andlig upplysning.” Han sade, ”Då är det en sak till som du måste hitta.” Jag sade, ”Vad är det, pappa?” ”Ett jobb.” (Skratt) De bad mig att skaffa en examen i något. Så jag skaffade mig en examen som visade sig vara inom utbildning. Det var ett experimentellt utbildningsprogram. Det kunde ha varit tandvård, men nu stod det ”experimentellt”, så det är vad jag siktade in på.
And I went in for a job interview in the Richmond Public Schools in Virginia, the capital city, bought a three-piece suit -- my concession to convention -- kept my long beard and my afro and my platform shoes -- at the time it was the '70s -- and I walked in, and I sat down and had an interview. And I guess they were hard up for teachers because the supervisor, her name was Anna Aro, said I had the job teaching gifted children. And I was so shocked, so stunned, I got up and said, "Well, thank you, but what do I do?" (Laughter) Gifted education hadn't really taken hold too much. There weren't really many materials or things to use. And I said, "What do I do?" And her answer shocked me. It stunned me. Her answer set the template for the entire career I was to have after that. She said, "What do you want to do?" And that question cleared the space. There was no program directive, no manual to follow, no standards in gifted education in that way. And she cleared such a space that I endeavored from then on to clear a space for my students, an empty space, whereby they could create and make meaning out of their own understanding.
Jag gick till en jobbintervju för Richmond Public Schools i Virginia, huvudstaden, jag köpte en kostym – min underkastelse till tradition, men behöll mitt skägg och mitt afro och mina platåskor – det var ju ändå 70-talet – och jag gick in, satte mig ner och hade en intervju. Och jag antar att de hade brist på lärare, eftersom handledaren, hennes namn var Anna Aro, sade att jag hade fått jobbet att utbilda begåvade barn. Och jag var chockerad, lamslagen, jag ställde mig upp och sade, ”Tack, men vad är det jag ska göra?” (Skratt) Utbildning för begåvade hade inte slagit rot ännu. Det fanns inte mycket material att använda sig av. Och jag sade, ”Vad ska jag göra?” Och hennes svar chockerade mig, lamslog mig. Hennes svar blev mallen för den karriär jag skulle ha därefter. Hon sade, "Vad är det du vill göra?" Och den frågan rensade hela ytan. Det fanns inget program eller läroplan, ingen manual att följa, inga normer inom utbildning för begåvade på sätt och vis. Och hon rensade en sådan yta att jag strävade därefter att rensa en yta för mina elever, en tom yta där de kan skapa och bilda uppfattning efter deras egen förståelse.
So this happened in 1978, and I was teaching many years later, and a friend of mine introduced me to a young filmmaker. His name is Chris Farina. Chris Farina is here today at his own cost. Chris, could you stand up and let them see you -- a young, visionary filmmaker who's made a film. (Applause) This film is called "World Peace and Other 4th Grade Achievements." He proposed the film to me -- it's a great title. He proposed the film to me, and I said, "Yeah, maybe it'll be on local TV, and we can say hi to our friends." But the film has really gone places. Now it's still in debt, but Chris has managed, through his own sacrifice, to get this film out. So we made a film and it turns out to be more than a story about me, more than a story about one teacher. It's a story that's a testament to teaching and teachers. And it's a beautiful thing.
Det här hände år 1978, och jag var en lärare i många år, då en vän till mig introducerade mig till en ung filmare. Hans namn är Chris Farina. Chris Farina tog sig hit idag på egen bekostnad. Chris, kan du ställa dig upp så att de kan se dig -- en ung, framtidstänkande filmskapare som gjorde en film -- (Applåder) Filmen heter ”World Peace and Other 4th Grade Achievements.” Han föreslog filmen till mig -- det är en fantastisk titel. Han föreslog filmen till mig, och jag sade, "Visst, den kanske dyker upp på lokal-TV så vi kan säga hej till våra vänner." Men filmen har nått väldigt långt. Den är fortfarande skuldsatt, men Chris har lyckats, genom sitt eget uppoffrande, att få ut filmen. Så vi gjorde en film som visade sig handla mer än om bara mig, mer än om bara en lärare. Det är en berättelse som är en skildring av lärande och lärare. Och det är ett vackert ting.
And the strange thing is, when I watch the film -- I have the eerie sensation of seeing it -- I saw myself literally disappear. What I saw was my teachers coming through me. I saw my geometry teacher in high school, Mr. Rucell's wry smile under his handlebar mustache. That's the smile I use -- that's his smile. I saw Jan Polo's flashing eyes. And they weren't flashing in anger, they were flashing in love, intense love for her students. And I have that kind of flash sometimes. And I saw Miss Ethel J. Banks who wore pearls and high-heels to elementary school every day. And you know, she had that old-school teacher stare. You know the one. (Laughter) "And I'm not even talking about you behind me, because I've got eyes in the back of my head." (Laughter) You know that teacher? I didn't use that stare very often, but I do have it in my repertoire. And Miss Banks was there as a great mentor for me.
Och det som är underligt, är att när jag tittar på filmen -- så får jag den kusliga upplevelsen när jag ser den – jag såg mig själv försvinna. Vad jag såg var mina lärare skina igenom mig. Jag såg min geometrilärare i högstadiet, Mr. Rucells kluriga leende under sin snurrade mustasch. Det är samma leende som jag har – det är hans leende. Jag såg Jan Polos brinnande ögon. Men de brann inte med ilska, de brann med passion, en intensiv passion för hennes elever. Och jag har den sortens eld ibland. Och jag såg fröken Ethel J. Banks som bar pärlor och högklackat till grundskolan varje dag. Och ni vet, hon hade den där traditionella lärarblicken. Ni känner till den. (Skratt) "Och jag talar inte ens om dig bakom mig, för jag har ögon i nacken.” (Skratt) Ni känner till den sortens lärare? Jag använder inte den blicken särskilt ofta, men jag har den till mitt förfogande. Och fröken Banks var en utmärkt mentor till mig.
And then I saw my own parents, my first teachers. My father, very inventive, spatial thinker. That's my brother Malcolm there on the right. And my mother, who taught me in fourth grade in segregated schools in Virginia, who was my inspiration. And really, I feel as though, when I see the film -- I have a gesture she does, like this -- I feel like I am a continuation of her gesture. I am one of her teaching gestures. And the beautiful thing was, I got to teach my daughter in elementary school, Madeline. And so that gesture of my mother's continues through many generations. It's an amazing feeling to have that lineage. And so I'm here standing on the shoulders of many people. I'm not here alone. There are many people on this stage right now.
Och sedan såg jag mina föräldrar, mina första lärare. Min far, väldigt uppfinningsrik och utvidgad tänkare. Det där är min bror, Malcolm, till höger. Och min mor, som var min lärare i fjärde klass i den segregerade skolan i Virginia, hon var min inspiration. Och sannerligen, jag känner som om, när jag ser filmen -- jag har en gest som hon använde, den här -- och jag känner som om jag är en fortsättning av hennes gest. Jag är en av hennes lärargester. Och det fina var att jag fick lära min dotter i grundskolan, Madeleine. Och så den gesten som min mor startade fortsätter genom generationerna. Det är en otrolig känsla att ha en sådan slags härkomst. Och så står jag här på axlarna hos många människor. Jag är inte här ensam. Det är många som står på den här scenen just nu.
And so this World Peace Game I'd like to tell you about. It started out like this: it's just a four-foot by five-foot plywood board in an inner-city urban school, 1978. I was creating a lesson for students on Africa. We put all the problems of the world there, and I thought, let's let them solve it. I didn't want to lecture or have just book reading. I wanted to have them be immersed and learn the feeling of learning through their bodies. So I thought, well they like to play games. I'll make something -- I didn't say interactive; we didn't have that term in 1978 -- but something interactive. And so we made the game, and it has since evolved to a four-foot by four-foot by four-foot Plexiglass structure. And it has four Plexiglass layers.
Och så var det Världsfredspelet som jag skulle vilja tala om. Det började så här: en enkel 4x5 fot plywoodskiva i en innerstadsskola, 1978. Jag utformade en lektion för elever om Afrika. Vi placerade alla världens problem där, och jag tänkte, låt dem lösa det. Jag ville inte hålla ett föredrag eller en bokläsning. Jag ville få dem inblandade och erfara känslan att lära sig genom sina kroppar. Så jag tänkte att de tycker om lekar och spel. Jag gör någonting – jag sade inte ”interaktivt”, vi hade inte det uttrycket 1978, men någonting interaktivt. Så vi skapade spelet, och det har sedan dess utvecklats till en 4x4x4 fot stor plexiglasstruktur. Och den har fyra lager av plexiglas.
There's an outer space layer with black holes and satellites and research satellites and asteroid mining. There's an air and space level with clouds that are big puffs of cotton we push around and territorial air spaces and air forces, a ground and sea level with thousands of game pieces on it -- even an undersea level with submarines and undersea mining. There are four countries around the board. The kids make up the names of the countries -- some are rich; some are poor. They have different assets, commercial and military. And each country has a cabinet. There's a Prime Minister, Secretary of State, Minister of Defense and a CFO, or Comptroller. I choose the Prime Minister based on my relationship with them. I offer them the job, they can turn it down, and then they choose their own cabinet. There's a World Bank, arms dealers and a United Nations. There's also a weather goddess who controls a random stock market and random weather.
Det finns ett lager för yttre rymden med svarta hål och satelliter och forskningssatelliter och asteroidgruvor. Ett lager för rymden och luftrummet, med moln som är stora bomullstussar som vi skjuter omkring och territoriella luftrum och flygvapen, och mark- och havslagret med tusentals spelpjäser på det – till och med en undervattensnivå med u-båtar och undervattensgruvor. Det finns fyra länder på brädet. Barnen hittar på namn till länderna – vissa är rika och andra är fattiga. De har olika resurser, kommersiella och militära. Varje land har en regering. Det finns en premiärminister, utrikesminister, försvarsminister och en CFO, eller finansminister. Jag väljer premiärminister utifrån min relation till dem. Jag erbjuder dem jobbet och de kan tacka nej, och de väljer sedan sin egen regering. Det finns en världsbank, vapenhandlare och Förenta Nationerna. De finns också en vädergudinna som kontrollerar börsmarknaden och vädret.
(Laughter)
(Skratt)
That's not all. And then there's a 13-page crisis document with 50 interlocking problems. So that, if one thing changes, everything else changes. I throw them into this complex matrix, and they trust me because we have a deep, rich relationship together. And so with all these crises, we have -- let's see -- ethnic and minority tensions; we have chemical and nuclear spills, nuclear proliferation. There's oil spills, environmental disasters, water rights disputes, breakaway republics, famine, endangered species and global warming. If Al Gore is here, I'm going to send my fourth-graders from Agnor-Hurt and Venable schools to you because they solved global warming in a week. (Laughter) (Applause) And they've done it several times too.
Det är inte allt. Det finns också ett 13 sidor långt krisdokument med 50 sammankopplade problem, så att ifall någonting förändras så påverkar det allt annat. Jag kastar in dem i denna komplicerade matris, och de litar på mig för att vi har en djup och rik relation till varandra. På tal om alla dessa kriser, vi har -- låt se -- etnicitets- och minoritetskonflikter; vi har kemiska och radioaktiva spill spridning och produktion av kärnvapen. Det finns oljespill, miljökatastrofer, vattenrättstvister, utbrytarregioner, svält, utrotningshotade arter och global uppvärmning. Om Al Gore är här, jag skickar mina fjärdeklassare från Agnor-Hurt och Venable till dig för de löste global uppvärmning på en vecka. (Skratt) (Applåder) Och de har gjort det flera gånger också.
(Laughter)
(Skratt)
So I also have in the game a saboteur -- some child -- it's basically a troublemaker -- and I have my troublemaker put to use because they, on the surface, are trying to save the world and their position in the game. But they're also trying to undermine everything in the game. And they do it secretly through misinformation and ambiguities and irrelevancies, trying to cause everyone to think more deeply. The saboteur is there, and we also read from Sun Tzu's "The Art of War." Fourth-graders understand it -- nine years old -- and they handle that and use that to understand how to, not follow -- at first they do -- the paths to power and destruction, the path to war. They learn to overlook short-sighted reactions and impulsive thinking, to think in a long-term, more consequential way.
Det finns också en sabotör i spelet -- något barn -- det är i stort sett en bråkmakare -- och bråkmakaren gör som så att den, på ytan, ser ut att försöka rädda världen och deras plats i spelet, samtidigt som de försöker att sabotera allting. Och de gör det i hemlighet, via felaktig information tvetydigheter och irrelevans, och försöker få alla att tänka mer djupsinnigt. Vi har sabotören, och vi läser dessutom Sun Tzu's "Krigskonsten" Fjärdeklassare förstår den -- nio år gamla -- och de hanterar det och utnyttjar det för att förstå, inte följa -- till en början gör de det -- vägen till makt och förstörelse, vägen till krig. De lär sig att ignorera kortsiktiga reaktioner och impulsivt tänkande, för att istället tänka långsiktigt och mer konsekvent.
Stewart Brand is here, and one of the ideas for this game came from him with a CoEvolution Quarterly article on a peace force. And in the game, sometimes students actually form a peace force. I'm just a clock watcher. I'm just a clarifier. I'm just a facilitator. The students run the game. I have no chance to make any policy whatsoever once they start playing. So I'll just share with you ...
Stewart Brand är här, och en av idéerna för spelet kom från honom från en artikel i Coevolution Quarterly om fredsstyrkor. Det händer att eleverna bildar fredsstyrkor i spelet ibland. Jag håller bara tiden. Jag förklarar, jag assisterar. Eleverna styr spelet. Jag har ingen chans att göra politiska beslut när de väl börjar spela. Jag delar med mig till er...
(Video) Boy: The World Peace Game is serious. You're actually getting taught something like how to take care of the world. See, Mr. Hunter is doing that because he says his time has messed up a lot, and he's trying to tell us how to fix that problem.
(Video) Pojke: Världsfredsspelet är på allvar. Du lär dig faktiskt någonting om hur man tar hand om världen. Mr. Hunter gör det för han säger att hans generation har krånglat till en massa, och han försöker säga till oss hur man ska lösa det problemet.
John Hunter: I offered them a -- (Applause) Actually, I can't tell them anything because I don't know the answer. And I admit the truth to them right up front: I don't know. And because I don't know, they've got to dig up the answer. And so I apologize to them as well. I say, "I'm so sorry, boys and girls, but the truth is we have left this world to you in such a sad and terrible shape, and we hope you can fix it for us, and maybe this game will help you learn how to do it." It's a sincere apology, and they take it very seriously.
John Hunter: Jag erbjöd dem en -- (Applåder) Faktum är att jag inte kan säga dem någonting, för jag kan inte svaren. Och jag erkänner det till dem från början: Jag vet inte. Och eftersom att jag inte vet, så måste de hitta svaren. Och jag ber dem också om ursäkt. Jag säger, "Jag är ledsen, pojkar och flickor, men sanningen är den att vi har lämnat världen i ett så fruktansvärt dåligt skick, och vi hoppas att ni kan fixa den åt oss, och kanske kan det här spelet lära er hur ni ska göra." Det är en uppriktig ursäkt som de tar på största allvar.
Now you may be wondering what all this complexity looks like. Well when we have the game start, here's what you see.
Ni kanske undrar hur allt det här komplicerade ser ut. När spelet väl börjar så ser det ut så här.
(Video) JH: All right, we're going into negotiations as of now. Go. (Chatter)
(Video) JH: All right, vi sätter igång med förhandlingarna nu. Börja. (Prat)
JH: My question to you is, who's in charge of that classroom? It's a serious question: who is really in charge? I've learned to cede control of the classroom over to the students over time. There's a trust and an understanding and a dedication to an ideal that I simply don't have to do what I thought I had to do as a beginning teacher: control every conversation and response in the classroom. It's impossible. Their collective wisdom is much greater than mine, and I admit it to them openly. So I'll just share with you some stories very quickly of some magical things that have happened.
JH: Min fråga till er är, vem styr det där klassrummet? Det är en uppriktig fråga: vem är det som styr? Jag har lärt mig att överlämna kontrollen av klassrummet till eleverna, med tiden. Det finns en tillit och förståelse och en målmedvetenhet gentemot ett ideal att jag helt enkelt inte behöver göra det som jag trodde jag behövde göra som en nyutexaminerad lärare: kontrollera varenda konversation och svar i klassrummet. Det är omöjligt. Deras gemensamma visdom överstiger min egen, och jag erkänner det till dem. Så jag delar med mig av några skildringar lite snabb, av några fängslande saker som har hänt.
In this game we had a little girl, and she was the Defense Minister of the poorest nation. And the Defense Minister -- she had the tank corps and Air Force and so forth. And she was next door to a very wealthy, oil-rich neighbor. Without provocation, suddenly she attacked, against her Prime Minister's orders, the next-door neighbor's oil fields. She marched into the oil field reserves, surrounded it, without firing a shot, and secured it and held it. And that neighbor was unable to conduct any military operations because their fuel supply was locked up.
Det var ett spel där vi hade en liten flicka, och hon var försvarsminister för det fattigaste landet. Som försvarsminister hade hon tillgång till stridsvagnar och flygvapnet och annat. Hon var granne till ett väldigt framgångsrikt och oljerikt land. Utan provokation så attackerade hon plötsligen, emot hennes premiärministers order, grannens oljefält. Hon marscherade in i oljefältet omringade det, utan att avfyra ett enda skott, säkrade och höll det. Och grannen kunde inte utföra några militära operationer för deras bränsleförråd var otillgängligt.
We were all upset with her, "Why are you doing this? This is the World Peace Game. What is wrong with you?" (Laughter) This was a little girl and, at nine years old, she held her pieces and said, "I know what I'm doing." To her girlfriends she said that. That's a breach there. And we learned in this, you don't really ever want to cross a nine year-old girl with tanks. (Laughter) They are the toughest opponents. And we were very upset. I thought I was failing as a teacher. Why would she do this?
Vi var alla upprörda med henne, "Vad håller du på med? Det här är världsfredsspelet. Vad är det för fel på dig?" (Skratt) Det var en liten flicka, nio år gammal, hon höll sina spelpjäser och sade, "Jag vet vad jag gör." Hon sade det till sina tjejkompisar. Det var en spricka där. Vi lärde oss av detta, att du inte vill söka bråk med en nioårig flicka med stridsvagnar. (Skratt) De är de hårdaste av motståndare. Och vi var väldigt upprörda. Jag trodde att jag hade misslyckats som lärare. Varför gjorde hon det?
But come to find out, a few game days later -- and there are turns where we take negotiation from a team -- actually there's a negotiation period with all teams, and each team takes a turn, then we go back in negotiation, around and around, so each turn around is one game day. So a few game days later it came to light that we found out this major country was planning a military offensive to dominate the entire world. Had they had their fuel supplies, they would have done it. She was able to see the vectors and trend lines and intentions long before any of us and understand what was going to happen and made a philosophical decision to attack in a peace game.
Men jag fick sedan veta, ett par speldagar senare -- det är omgångar då vi tar förhandlingar från ett lag -- det är faktiskt förhandlingsperioder med alla lag, och varje lag får sin egen runda, sedan går vi tillbaka till förhandling, runt och runt, så att varje runda är en speldag. Så ett par speldagar senare visade det sig att det här stora landet planerade en militär offensiv för att ta över hela världen. Hade de haft sitt bränsle så hade de lyckats. Hon kunde se vektorerna och trendlinjerna och avsikterna långt innan resten av oss och förstod vad som skulle hända och gjorde ett filosofiskt beslut att attackera i spel som handlar om fred.
Now she used a small war to avert a larger war, so we stopped and had a very good philosophical discussion about whether that was right, conditional good, or not right. That's the kind of thinking that we put them in, the situations. I could not have designed that in teaching it. It came about spontaneously through their collective wisdom.
Hon startade ett mindre krig för att stoppa ett större, vi stannade upp där och hade en bra filosofisk diskussion huruvida det var rätt villkorligt rätt, eller om det var fel. Det var den sortens tänkande vi placerade dem i, situationerna. Jag hade inte kunna utforma något sådant inom lärande. Det kom spontant genom deras kollektiva visdom.
(Applause)
(Applåder)
Another example, a beautiful thing happened. We have a letter in the game. If you're a military commander and you wage troops -- the little plastic toys on the board -- and you lose them, I put in a letter. You have to write a letter to their parents -- the fictional parents of your fictional troops -- explaining what happened and offering your condolences. So you have a little bit more thought before you commit to combat. And so we had this situation come up -- last summer actually, at Agnor-Hurt School in Albemarle County -- and one of our military commanders got up to read that letter and one of the other kids said, "Mr. Hunter, let's ask -- there's a parent over there." There was a parent visiting that day, just sitting in the back of the room. "Let's ask that mom to read the letter. It'll be more realer if she reads it." So we did, we asked her, and she gamely picked up the letter. "Sure." She started reading. She read one sentence. She read two sentences. By the third sentence, she was in tears. I was in tears. Everybody understood that when we lose somebody, the winners are not gloating. We all lose. And it was an amazing occurrence and an amazing understanding.
Ett annat exempel, en vacker händelse. Vi har ett brev i spelet. Om du är en befälhavare och använder soldater -- de små pjäserna i plast på brädet -- och om du förlorar dem, så introducerade jag ett brev. Du måste skriva ett brev till deras föräldrar -- låtsasföräldrarna till dina låtsassoldater -- som förklarar vad som hände och sända dina kondoleanser. Så du ägnar lite mer tid åt dina tankar innan du börjar med krigsföring. En sådan situation dök upp en gång -- förra sommaren faktiskt, på Agnor-Hurt skolan i Albemarle County -- och en av våra befälhavare ställde sig upp för att läsa brevet då ett av barnen sade, "Mr. Hunter, låt oss fråga -- det är en förälder där borta." Det var en förälder som besökte oss den dagen, som satt längst bak i rummet. "Låt oss fråga den där mamman att läsa brevet. Det blir riktigare om hon läser det." Så vi gjorde det, vi frågade henne, och hon tog brevet. "Visst." Hon började läsa. Hon läste en mening. Hon läste två meningar. Vid den tredje meningen så grät hon. Jag grät. Alla förstod att när vi förlorar någon så är vinnarna inte skadeglada. Alla förlorar. Och det var en otrolig händelse och en otrolig insikt.
I'll show you what my friend David says about this. He's been in many battles.
Jag visar er vad min vän David säger om saken. Han har vart i många strider.
(Video) David: We've really had enough of people attacking. I mean, we've been lucky [most of] the time. But now I'm feeling really weird because I'm living what Sun Tzu said one week. One week he said, "Those who go into battle and win will want to go back, and those who lose in battle will want to go back and win." And so I've been winning battles, so I'm going into battles, more battles. And I think it's sort of weird to be living what Sun Tzu said.
(Video) David: Vi har verkligen fått nog av att folk attackerar jag menar, vi har haft tur för det mesta. Men nu så känner jag mig väldigt konstig, för jag lever ut vad Sun Tzu sade en vecka. En vecka sade han, "De som kämpar och segrar vill fortsätta kämpa, och de som kämpar och förlorar vill tillbaka för att segra." Och jag har vunnit strider, så jag går in i strider, fler strider. Och jag tycker det är konstigt att leva det som Sun Tzu sa.
JH: I get chills every time I see that. That's the kind of engagement you want to have happen. And I can't design that, I can't plan that, and I can't even test that. But it's self-evident assessment. We know that's an authentic assessment of learning. We have a lot of data, but I think sometimes we go beyond data with the real truth of what's going on.
JH: Jag för rysningar varje gång jag ser det. Det är den sortens inlevelse som du vill ska inträffa. Och jag kan inte designa det, jag kan inte planera det, jag kan inte ens testa det. Men det är en självbevisande bedömning. Vi vet att det är en autentisk bedömning av utbildning. Vi har massor av data, men jag tror att vi ibland måste gå bortom data med sanningen om vad som försiggår.
So I'll just share a third story. This is about my friend Brennan. We had played the game one session after school for many weeks, about seven weeks, and we had essentially solved all 50 of the interlocking crises. The way the game is won is all 50 problems have to be solved and every country's asset value has to be increased above its starting point. Some are poor, some are wealthy. There are billions. The World Bank president was a third-grader one time. He says, "How many zeros in a trillion? I've got to calculate that right away." But he was setting fiscal policy in that game for high school players who were playing with him.
Jag delar med mig av en tredje händelse. Det handlar om min vän Brennan. Vi hade spelat en omgång efter skolan i många veckor, ungefär sju veckor, och vi hade i stort sett löst alla 50 av de sammankopplade kriserna. Det är så spelet är vunnet, när alla 50 problem är lösta och varje lands resursvärde måste vara över sitt ursprungsvärde. Några är fattiga, andra är rika. Det finns miljarder. Världsbanken leddes en gång av en tredjeklassare. Han sade, "Hur många nollor är det i en biljon? Jag måste beräkna det på en gång." Men han gjorde skattebeslut i det spelet för högstadiespelare som spelade med honom.
So the team that was the poorest had gotten even poorer. There was no way they could win. And we were approaching four o'clock, our cut-off time -- there was about a minute left -- and despair just settled over the room. I thought, I'm failing as a teacher. I should have gotten it so they could have won. They shouldn't be failing like this. I've failed them. And I was just feeling so sad and dejected. And suddenly, Brennan walked over to my chair and he grabbed the bell, the bell I ring to signal a change or a reconvening of cabinets, and he ran back to his seat, rang the bell. Everybody ran to his chair: there was screaming; there was yelling, waving of their dossiers. They get these dossiers full of secret documents. They were gesticulating; they were running around. I didn't know what they were doing. I'd lost control of my classroom. Principal walks in, I'm out of a job. The parents were looking in the window.
Laget som var det fattigaste hade blivit ännu fattigare. Det fanns inget sätt för dem att vinna. Och vi närmade oss kl. 4, vår avslutningstid -- det var ungefär en minut kvar -- och förtvivlan hängde över rummet. Jag tänkte, jag har misslyckats som lärare. Jag borde ha ordnat så att de kunde vinna. De ska inte behöva misslyckas så här. Jag har svikit dem. Och jag kände mig så ledsen och nedslagen. Plötsligt så gick Brennan över till min stol och tog klockan, klockan som jag ringer för att signalera en ändring eller ett möte bland regeringarna, och sprang tillbaka till sin plats och ringde i klockan. Alla sprang till över till hans plats, de skrek, de ropade och viftade med sina mappar. De har dessa mappar fulla med hemliga dokument. De gestikulerade, de sprang omkring. Jag förstod inte vad de höll på med, jag hade förlorat kontrollen över mitt klassrum. Rektorn går in och jag har mist jobbet. Föräldrarna tittar in genom fönstret.
And Brennan runs back to his seat. Everybody runs back to their seat. He rings the bell again. He says, "We have" -- and there's 12 seconds left on the clock -- "we have, all nations, pooled all our funds together. And we've got 600 billion dollars. We're going to offer it as a donation to this poor country. And if they accept it, it'll raise their asset value and we can win the game. Will you accept it?" And there are three seconds left on the clock. Everybody looks at this prime minister of that country, and he says, "Yes." And the game is won. Spontaneous compassion that could not be planned for, that was unexpected and unpredictable.
Och Brennan springer tillbaka till sin plats. Alla springer till sina platser. Han ringer i klockan igen. Han säger, "Vi har..." och det är 12 sekunder kvar på klockan -- "vi samtliga nationer har samlat ihop våra resurser. Vi har 600 miljarder dollar. Vi erbjuder det som en donation till det här fattiga landet. Om det tar emot det så höjer det deras värde och vi kan vinna spelet. Tar ni emot det?" Och det var tre sekunder kvar på klockan. Alla ser till premiärministern till det landet, och han säger, "Ja." Och spelet var vunnet. Spontan medkänsla som inte kan planeras för, som var oväntad och oförutsägbar.
Every game we play is different. Some games are more about social issues, some are more about economic issues. Some games are more about warfare. But I don't try to deny them that reality of being human. I allow them to go there and, through their own experience, learn, in a bloodless way, how not to do what they consider to be the wrong thing. And they find out what is right their own way, their own selves. And so in this game, I've learned so much from it, but I would say that if only they could pick up a critical thinking tool or creative thinking tool from this game and leverage something good for the world, they may save us all. If only.
Varje omgång av spelet är annorlunda. Vissa spel handlar mer om samhällsfrågor, andra handlar mer om ekonomi. Vissa spel handlar mer om krigsföring. Men jag försöker inte neka dem den verkligheten av att vara människa. Jag låter dem gå dit och, genom deras egna erfarenheter lära sig, utan blodspillo, hur man undviker att göra det som de anser är fel. Och de listar ut vad som är rätt på deras eget sätt, på egen hand. I detta spel, jag har lärt mig så mycket från det, men jag skulle säga att om de endast fick ett verktyg för kritiskt tänkande eller för kreativt tänkande från det här spelet och åstadkomma någonting gott i världen, så kan de rädda oss alla. Om endast.
And on behalf of all of my teachers on whose shoulders I'm standing, thank you. Thank you. Thank you.
Och å mina lärares vägnar, vilkas axlar jag står på, Tack. Tack. Tack.
(Applause)
(Applåder)