You all know this story. In the summer of 1950, Enrico Fermi, the Italian-American physicist and atomic-pile builder, went to lunch at Los Alamos National Laboratory and joined some colleagues there, and asked them a question: "Where is everybody?" This confused his colleagues, obviously, because they were sitting right there with him. And then he had to clarify that he wasn't talking about them. He was talking about the space aliens.
Ni känner alla till den här historien. Sommaren 1950, gick Enrico Fermi, den italiensk-amerikanska fysikern och atomhögsbyggaren, på lunch vid Los Alamos National Laboratory, satte sig med några kollegor och ställde en fråga: "Var är alla?" Detta förvirrade hans kollegor, förstås, eftersom de satt där med honom. Så han fick klargöra att han inte talade om dem. Han talade om rymdvarelserna.
You see, this was only a few years after the supposed flying saucer crash at Roswell, New Mexico. And even though that turned out to be nothing, nothing at all -- (Laughter) -- merely a downed weather balloon piloted by small hairless men with slits for mouths ... Still, America had gone saucer-mad, even famous scientists who were eating lunch. Fermi's reasoning, if I may paraphrase badly, is that the universe is so vast that it stands to reason, there should be other intelligent life out there. And the universe is so old that unless we were the very first civilization ever to evolve, we should have some evidence of their existence by now. And yet, to the best of our knowledge, we are alone.
Ni förstår, detta var bara några få år efter den förmodade tefatskraschen vid Roswell, New Mexico. Och trots att det hade visat sig vara ingenting, ingenting -- (Skratt) -- bara en landad väderballong styrd av små hårlösa män med munnar som springor... Amerika hade blivit tefatsgalet, till och med berömda vetenskapsmän som åt lunch. Fermis resonemang, om jag får parafrasera illa, är att universum är så stort att det är rimligt att anta att det finns annat intelligent liv där ute. Och universum är så gammalt att såvida vi inte var den första civilisationen nånsin att utvecklas, så borde vi ha något slags bevis för deras existens nu. Ändå är vi, så vitt vi vet, ensamma.
"Where is everybody?" asked Fermi, and his colleagues had no answer. Fermi then went on with the same blunt logic to disprove fairies, Sasquatch, God, the possibility of love -- and thereafter, as you know, Enrico Fermi ate alone. (Laughter) Now, I am not a scientist. I have never built an atomic pile. Although, I might argue that, technically, every pile is atomic.
"Var är alla?" frågade Fermi, och hans kollegor hade inget svar. Fermi använde samma trubbiga logik för att motbevisa älvor, snömannen, Gud, möjligheten till kärlek -- och efter det, som ni vet, åt Enrico Fermi ensam. (Skratt) Så, jag är ingen vetenskapsman. Jag har aldrig byggt en hög av atomer. Trots att jag tekniskt sett skulle kunna argumentera för att alla högar är byggda av atomer.
(Laughter)
(Skratt)
However, with respect, I might point out two possibilities that Enrico Fermi perhaps did not consider. One is that the aliens might be very far away. Perhaps, I dare say, even on other planets. The other possibility -- (Laughter) -- is, perhaps, Enrico Fermi himself was an alien.
Men jag vill respektfullt peka på två möjligheter som Enrico Fermi kanske inte tänkte på. Den ena är att rymdvarelser kan vara väldigt långt borta. Kanske till och med, vågar jag påstå, på andra planeter. Den andra möjligheten -- (Skratt) -- är att kanske Enrico Fermi själv var en rymdvarelse.
(Laughter)
(Skratt)
Think about it. Isn't it a little convenient that in the midst of the World War, out of nowhere, suddenly an Italian scientist showed up with an amazing new technology that would transform everything in the world and darken the history of the human species forever after? And isn't it a little strange that he required no payment for this? That he asked for only one thing -- a gift of two healthy sperm whales? That's -- that's not true. But it is strange.
Fundera på det. Är det inte lite bekvämt att mitt i världskriget, från ingenstans, dyker plötsligt en italiensk vetenskapsman upp med en fantastisk ny teknologi som skulle förändra allt i världen och förmörka mänsklighetens historia för evig tid? Och är det inte lite märkligt att han inte krävde någon betalning för detta? Att han bara ville ha en sak -- två friska kaskelottvalar? Det där -- det där var inte sant. Men det är märkligt.
(Laughter)
(Skratt)
And if Enrico Fermi were indeed a space alien, wouldn't he be the first to have tried to convince his fellow scientists that the space aliens are not already here? For it is given in certain UFO-ology or UFOlogy circles, that the aliens are already here and have been for millennia; that they have walked among us in disguise, observing us, guiding our evolution from ape to man -- if you believe in that sort of thing -- and, occasionally, kidnapping us in their flying saucers and taking us away to have sex with us in pyramids.
Och om Enrico Fermi i själva verket var en rymdvarelse, skulle inte han ha varit den första att försöka övertyga sina vetenskapliga kollegor om att rymdvarelserna inte redan är här? För det är en självklarhet i viss UFOlogi eller i vissa UFOlogi-kretsar, att rymdvarelserna redan är här, har varit här i årtusenden; att de har vandrat bland oss, förklädda, observerat oss, väglett vår evolution från apa till människa -- om man tror på sånt alltså -- och att de ibland har kidnappat oss i sina flygande tefat och fört bort oss för att ha sex med oss i pyramider.
(Laughter)
(Skratt)
It's a difficult theory to discount, I think you'll agree.
Det är en teori som är svår att bortse från, eller hur?
(Laughter)
(Skratt)
For even in my own life, there are memories I have that are difficult to explain -- happenings that are so odd and unaccountably weird, that it is difficult to imagine they were not the result of prolonged and frequent contact with aliens throughout my life. For how else will you explain the amazing and absolutely true close encounters that I had and will describe to you now? Encounter one: Ocean City, New Jersey, 1980. This was the summer when the special edition of "Close Encounters of the Third Kind" was released. And I went on vacation with my parents to the Jersey shore. Within 12 hours, I was horribly sunburned, just like Richard Dreyfuss in the movie.
För även i mitt eget liv, finns minnen som jag har svårt att förklara -- händelser som är så udda och oförklarligt konstiga att det är svårt att föreställa sig att de inte var ett resultat av långvarig och frekvent kontakt med rymdvarelser genom livet. För hur förklarar man annars de fantastiska och helt sanna närkontakter som jag haft och som jag ska beskriva för er nu? Närkontakt ett: Ocean City, New Jersey, 1980. Det var sommaren då specialutgåvan av "Närkontakt av tredje graden" släpptes. Jag åkte på semester med mina föräldrar till Jersey-kusten. Inom 12 timmar var jag fruktansvärt solsvedd, precis som Richard Dreyfuss i filmen.
(Laughter)
(Skratt)
And so I spent the rest of the vacation largely sitting outside our little rental house at night, the sidewalk still warm from the sun, watching the skies for UFOs. What did I see? Stars, satellites, blinking airplanes -- typical sky junk. Occasionally, kids would come and join me and watch, but their necks soon got sore, and they would go off to the boardwalk to play video games and mingle with humans. I was pretty good at the video games. I was not very good at the other part, so I stayed alone with the cosmos.
Så jag fick tillbringa resten av semestern mestadels sittande utanför vår lilla stuga på kvällarna, medan gångvägen fortfarande var solvarm, och titta upp mot himlen efter UFOn. Vad såg jag? Stjärnor, satelliter, blinkande flygplan -- typiskt rymdskrot. Ibland kom några ungar förbi och tittade med mig, men de fick snart ont i nacken och drog iväg till strandpromenaden för att spela TV-spel och hänga med människor. Jag var rätt bra på TV-spel. Jag var inte så bra på det andra, så jag stannade ensam med kosmos.
And that's when it happened. An elderly couple came walking down the street. I would say they were in their late seventies, and I would say that they were on a date, because he was wearing a very neat little suit with a yellow tie -- a brown suit. And she was wearing a cardigan, because it was now fully night and a chill was coming in off the ocean. I remember, for some reason, that they were exactly the same height. And then they stopped, and the man turned to me and said, "What are you looking for, flying saucers?"
Och det var då det hände. Ett äldre par kom gående längs gatan. Jag skulle säga att de var närmare åttio år, och jag skulle säga att de var på dejt, för han hade på en prydlig kostym och gul slips -- en brun kostym. Hon hade på sig en kofta, för det var nu sent på kvällen och kylan svepte in från havet. Jag minns av någon anledning att de var exakt lika långa. Sedan stannade de, mannen vände sig mot mig och sa "Vad letar du efter, flygande tefat?"
(Laughter)
(Skratt)
You have to admit, that's a pretty boss piece of detective work for an old man on a date. But what was stranger still -- and even I realized it at the time, as a nine-year-old child -- was that they stopped at all. That this old man would interrupt his moonlight stroll with his sweetheart with the precise reason of making fun of a child. "Oh," he said, "little green men." And then his girlfriend joined in, too. "There's no such thing as space men," she said. "There's no such thing." And then they both laughed. "Ha, ha, ha." I looked around. The street was entirely empty. I had stopped hearing the sound of the ocean. It was as though time had stopped. I did not know why they were teasing me. I looked into their strangely angry faces, and I remember wondering, are they wearing rubber masks?
Ni måste medge att det är en ganska tuff slutledning för att vara en gammal man på dejt. Men det konstiga -- och jag förstod det till och med då, som nioåring -- var att de överhuvudtaget stannade. Att den gamle mannen skulle avbryta sin månskenspromenad med sin älskling, av den enda anledningen att reta ett barn. "Åh" sa han, "små gröna män". Då hoppade flickvännen också in. "Det finns inga rymdmän" sa hon. "Det finns inget sådant". Sedan skrattade de båda. "Ha, ha, ha". Jag såg mig om. Gatan var helt tom. Jag hörde inte längre havets ljud. Det var som att tiden stod still. Jag vet inte varför de retade mig. Jag såg in i deras märkligt arga ansikten, och jag minns att jag undrade om de bar gummimasker?
(Laughter)
(Skratt)
And what would be behind those rubber masks, if they were? Giant, almond-shaped, unblinking eyes? Slits for mouths? The old man crooked his finger as though he were firing a gun, and then he made laser sounds. "Kew, kew, kew -- watch out." And they turned at once and walked away. The old man reached out his knobbly claw for the woman's hand, and found it, and left me alone. Now, you could describe this as a simple misunderstanding -- a strange encounter among humans. Maybe it was swamp gas, but -- (Laughter) -- I know what I saw.
Och vad skulle finnas bakom de maskerna i så fall? Stora, mandelformade, oblinkande ögon? Munnar som springor? Den gamle mannen krökte fingret som om han sköt med en pistol, och så gjorde han laserljud. "Kjo, kjo, kjo -- se upp". Så vände de sig plötsligt och gick vidare. Den gamle mannen sträckte ut sin ojämna klo efter kvinnans hand, tog den och lämnade mig ifred. Man skulle kunna beskriva detta som ett enkelt missförstånd -- ett märkligt möte mellan människor. Kanske var det träskgas, men -- (Skratt) -- Jag vet vad jag såg.
Close encounter two: Brookline, Massachusetts, 1984. I went to see the movie "Dune," and a girl talked to me. Now, on its face -- (Laughter) -- this is impossible on its face, I realize -- but it is absolutely true. It was opening night, naturally. I went with my friend Tim McGonigal, who sat on my left. On my right was the girl in question. She had long, curly black hair, a blue jean jacket. I remember, she had some sort of injury to her ankle, an Ace bandage, and she had crutches. She was very tall, I would say. I was starting high school at the time. I would say she was a junior, but I had never seen her before. She didn't go to my school. I didn't know her name, and I never will. She was sitting with someone who I presume was her mother, and they were talking about the novel, "Dune." They were both big fans, mother and daughter -- very unusual. They were talking about how their favorite characters were the giant sandworms. And then it got stranger. That's when she turned to me and said, "Are you looking forward to seeing the movie?"
Närkontakt två: Brookline, Massachusetts, 1984. Jag skulle se filmen "Dune", och en flicka talade till mig. Vid första anblicken -- (Skratt) -- jag förstår att det är omöjligt vid första anblicken -- men det är helt sant. Det var premiärkväll förstås. Jag gick med min vän Tim McGonigal, han satt på min vänstra sida. På höger sida var flickan i fråga. Hon hade långt, lockigt, svart hår och en blå jeansjacka. Jag minns att hon hade skadat vristen, hon hade bandage och kryckor. Hon var väldigt lång, skulle jag säga. Jag skulle börja gymnasiet vid den tiden. Hon gick nog i tvåan, men jag hade aldrig sett henne förut. Hon gick inte i min skola. Jag visste inte hennes namn och jag kommer aldrig veta det. Hon satt med någon som jag förmodar var hennes mamma, och de talade om boken "Dune". De var stora fans, både mamma och dotter -- väldigt ovanligt. De talade om att deras favoritkaraktärer var de enorma sandmaskarna. Sedan blev det konstigare. Det var då hon vände sig till mig och sa "Ser du fram emot att se filmen?"
(Laughter)
(Skratt)
First of all, I was embarrassed because I had not read the novel "Dune" at that time. I was merely a connoisseur of movies featuring desert planets, as I still am.
Först blev jag generad för jag hade inte läst "Dune". Jag var bara expert på filmer med ökenplaneter, det är jag fortfarande.
(Laughter) But it was also the tone of how she asked the question: apropos of nothing, like she didn't even care about the answer, as though she just wanted to talk to me. I did not know what to say. I said, "Yes." I did not even turn my head. The movie began. I need not remind you that this was David Lynch's version of "Dune," in which all of the characters were sexy and deformed at the same time.
(Skratt) Men det var också hennes tonfall när hon ställde frågan: apropå ingenting, som om hon inte ens brydde sig om svaret, som om hon bara ville prata med mig. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag sa "Ja". Jag vände inte ens på huvudet. Filmen började. Jag behöver inte påpeka att detta var David Lynchs version av "Dune", där alla rollfigurer var sexiga och vanskapta på samma gång.
(Laughter)
(Skratt)
There was a character called the Third-Stage Guild Navigator, which was a kind of giant, floating fetus-creature that lived in a giant tank with this orange mist of psychedelic spice swirling around him, allowing him to bend space and time. He could never leave the tank or interact with the outside world. He had become, in his isolation, so deformed and so sexy, that he had to talk through a kind of old-timey radio to the outside world, and could never touch them. I mean, I liked him a lot better than the sandworms. The sandworms were fine, but your favorite character? Please.
Det fanns en karaktär som kallades Third-Stage Guild Navigator, som var som en enorm, flytande foster-varelse som levde i en stor behållare med en orange dimma av psykedeliska kryddor som virvlade runt honom, och gjorde så att han kunde böja tid och rum. Han kunde aldrig lämna behållaren eller interagera med världen utanför. Han hade, i sin isolering, blivit så vanskapt och sexig att han var tvungen att prata genom en gammaldags radio till omvärlden, och aldrig kunde röra dem Jag menar, jag gillade honom mycket mer än sandmaskarna. Sandmaskarna var okej, men favoritfigurer? Kom igen.
When the movie ended, everyone seemed very happy to get up and get out of the theatre as soon as possible. Except for the girl. As I walked out, her pace slowed. Perhaps it was the crutches, but it seemed -- (Laughter) -- it seemed as though she might want to talk to me again. When I say it out loud, it sounds so ridiculous, but I can only come to the conclusion that it was what, in the alien abductee community, they call a "screen memory": a ridiculous false recollection designed by their brain to cover up some trauma -- say, of being kidnapped and flown off to a sex pyramid.
När filmen slutade verkade alla väldigt glada att komma ut från bion så fort som möjligt. Förutom flickan. När jag gick ut började hon gå långsammare. Kanske var det kryckorna, men det verkade som -- (Skratt) -- det verkade som om hon ville tala till mig igen. När jag säger det högt låter det så löjligt, men jag kan bara dra slutsatsen att det var det som i rymdvarelsebortförande-kretsar kallas för ett falskt minne: ett löjligt falskt minne, skapat av hjärnan för att dölja något slags trauma -- till exempel att ha blivit kidnappad och förd till en sexpyramid.
(Laughter)
(Skratt)
And so I sure am glad I did not slow down to talk to her. I sure am glad I never saw her again.
Så jag är verkligen glad att jag inte saktade in och pratade med henne. Jag är verkligen glad att jag aldrig såg henne igen.
Close encounter three: Philadelphia, Pennsylvania, 1989. In the mid-to-late '80s, the novelist Whitley Strieber wrote a book called "Communion," in which he described his own lifelong experiences being abducted by aliens. And he also described the phenomenon known in this community as "lost time," where Whitley Strieber would suddenly become aware that he could not remember the previous ten minutes, or the previous ten hours, or the previous ten days. And would come to the conclusion that that was when the aliens were taking him and giving him rectal probes.
Närkontakt tre: Philadelphia, Pennsylvania, 1989. I slutet av 80-talet skrev författaren Whitley Strieber en bok som heter "Närkontakt" där han beskriver sina egna livslånga upplevelser av att föras bort av rymdvarelser. Han beskrev också fenomenet som i dessa kretsar kallas "förlorad tid" där Whitley Strieber plötsligt kunde inse att han inte kunde minnas de tio senaste minuterna eller de senaste tio timmarna, eller de senaste tio dagarna. Vilket ledde till slutsatsen att det var då rymdvarelserna tog honom och satte in rektalsonder.
(Laughter)
(Skratt)
This book became, naturally, an enormous best-seller. This image by Ted Joseph was from that book, and was his, sort of, police sketch of what the creatures looked like that Whitley Strieber had described to him. And it was so successful that they made it into a movie. And in 1989, the way I remember it, I was in Philadelphia visiting my girlfriend, and we decided, apropos of nothing, to go see this movie. And the way I remember it, the movie featured these details. One: Whitley Strieber was played by Christopher Walken. Two: the alien was played by a rubber puppet.
Boken blev förstås en enorm bästsäljare. Den här bilden av Ted Joseph är från boken, och var hans, typ, fantombild av hur varelserna såg ut som Whitley Strieber hade beskrivit för honom. Den blev så framgångsrik att man gjorde en film av den. Och 1989, så som jag kommer ihåg det, var jag i Philadelphia, hälsade på min flickvän, och vi bestämde oss apropå ingenting, för att gå och se den här filmen. Och som jag kommer ihåg det, innehöll filmen följande detaljer. Ett: Whitley Strieber spelades av Christopher Walken. Två: rymdvarelsen spelades av en gummidocka.
(Laughter)
(Skratt)
Three: there was a surprisingly long sequence of the film in which the rubber puppet gives Christopher Walken a rectal probe. Four: this was being shown in a regular movie theater in Center City, Philadelphia. Five: all of which is to say, they made a movie out of the book, "Communion," and it starred Christopher Walken. Does something seem strange about this to you? Something odd? Something off? Something wrong with this picture? Think about it. Yes. The answer is: I had a girlfriend. What?
Tre: det var en förvånansvärt lång sekvens i filmen där gummidockan ger Christopher Walken en rektalsond. Fyra: detta visades i en vanlig bio i Center City i Philadelphia. Fem: allt detta vill säga är att de gjorde en film av "Närkontakt", och Christopher Walken hade huvudrollen. Är det något med detta som verkar märkligt? Något udda? Något knasigt? Nånting fel med den här bilden? Fundera på det. Ja. Svaret är: Jag hade en flickvän. Va?
(Laughter)
(Skratt)
How did this happen? When did this happen? I remember walking out of the theater and becoming suddenly aware of this fact, as we walked hand in hand, and pondering these very same questions. And to this day, I have no answer for you. Close encounter four: the Algarve, Portugal, 1991. Some years later, I and this woman -- we'll call her "Catherine Fletcher" -- (Laughter) -- went traveling through the south of Portugal together. We stayed in old, crumbling, walled cities, in tiny little hotels, and we would climb up to the roof and drink Vinho Verde and watch the sun set and play checkers. What? Did we do this? Really? Does anyone do this? We went to some topless beaches. Excuse me? No, not in my life. For what it's worth, we went to Sagres, which was considered, at the time, to be the end of the world. And there I was chased by a pack of feral dogs on the dock, and the lead dog bit me on the ass, requiring me to go to a strange Portuguese clinic and receive an ass shot. Make of that what you will.
Hur hände detta? När hände det? Jag minns att jag gick ut från bion och plötsligt insåg detta faktum, när vi gick hand i hand och funderade på just dessa frågor. Än i denna dag har jag inget svar. Närkontakt fyra: Algarve, Portugal, 1991. Några år senare var jag och den här kvinnan -- vi kan kalla henne "Catherine Fletcher" -- (Skratt) -- på resa genom södra Portugal tillsammans. Vi bodde i gamla, söndervittrade, muromgärdade byar, små hotell, vi klättrade upp på taket och drack Vino Verde, tittade på solnedgången och spelade dam. Va? Gjorde vi detta? Verkligen? Gör någon detta? Vi gick till några topless-stränder. Ursäkta mig? Nej, aldrig i livet. För vad det är värt, vi åkte till Sagres, som vid den tiden ansågs vara världens ände. Där jagades jag av en flock vildhundar i hamnen, och ledarhunden bet mig i röven, vilket tvingade mig till en märklig portugisisk klinik för att få en rövspruta. Dra vilka slutsatser ni vill.
(Laughter)
(Skratt)
Our last day in Portugal, we were in the district capital of Faro, and Catherine decided that she wanted to go to the beach one last time. Now, Faro is a bustling little city, and to get to the beach, she explained, you would have to take a bus and then a boat. And did I want to come with? But I was exhausted and dog-bitten, and so I said, "No." I remember what she looked like before she left. The freckles had grown and multiplied on her face and shoulders, clustering into a kind of a tan. A tan, we were both tan -- is this true? Her eyes were extra bright and extra blue, as a result. She was smiling. She was a single woman about to go alone into a country, not even speaking the language, to travel alone by bus and boat to go to a beach she did not know or had never seen. I loved her, and then she went out into that strange, alien land.
På vår sista dag i Portugal var vi i distriktshuvudstaden Faro, och Catherine bestämde att hon ville gå till stranden en sista gång. Faro är en livlig liten stad, och för att ta sig till stranden, förklarade hon att man måste ta bussen och sedan en båt. Ville jag följa med? Men jag var utmattad och hundbiten, så jag sa nej. Jag minns hur hon såg ut innan hon åkte iväg. Fräknarna hade vuxit och blivit fler i hennes ansikte och på axlarna, flutit ihop till en slags solbränna. Solbränna, vi var båda solbrända -- är detta sant? Hennes ögon var extra klara och blåa på grund av detta. Hon log. Hon var en singelkvinna på väg att åka ensam i ett land, utan att ens tala språket, åka ensam med buss och båt för att komma till en strand hon inte kände till eller någonsin hade sett. Jag älskade henne, och sedan gick hon ut i det där märkliga, främmande landet.
It took me some time to come to my senses. I had my own "lost time" moment, where I woke up and suddenly realized it was very late in the day, almost dinnertime, and she had not come back. Nervous, I went down to the street to look for her. Now, I did not speak Portuguese. I did not know where the beach was. I could not call her on a cell phone because this was 1991, and the aliens had not given us that technology yet.
Det tog mig en stund att sansa mig. Jag hade mitt eget "förlorad tid"-ögonblick, där jag vaknade upp och plötsligt insåg att det var sent på dagen, nästan middagsdags, och hon hade inte kommit tillbaka. Jag gick, nervöst, ut på gatan för att leta efter henne. Jag talade inte portugisiska. Jag visste inte var stranden var. Jag kunde inte ringa hennes mobil, för detta var 1991 och rymdvarelserna hade inte gett oss den teknologin än.
(Laughter)
(Skratt)
I realized that the day would only have two possible outcomes: either Catherine would come back to the hotel, or she would never come back to the hotel. And so I sat down to wait. I did not watch the skies, but the very end of the street where the buses and cars and pedestrians and little scooters were moving along. And I watched those constellations shift, hoping that they would part and I would see her face. It was at that moment, in that very small town of 30,000 or so, that I truly appreciated the vastness of the universe and the searching we might do in it. And that's when the Liberians came along. Five young men -- all laughing, happy, traveling together, coming back to this hotel where they were staying.
Jag insåg att dagen bara kunde ha två möjliga utfall: antingen skulle Catherine komma tillbaka till hotellet, eller så skulle hon aldrig komma tillbaka till hotellet. Så jag satte mig ner och väntade. Jag tittade inte på himlen, men mot slutet av gatan där bussar och bilar och fotgängare och mopeder rörde sig. Jag såg på när de där konstellationerna förändrades, hoppades att de skulle dela sig och jag skulle se hennes ansikte. Det var i den stunden, i den där mycket lilla 30.000-personersstaden, som jag verkligen insåg universums vidd och sökandet vi kan göra i det. Det var då liberianerna kom förbi. Fem unga män -- skrattande, glada, de reste tillsammans och kom tillbaka till hotellet där de bodde.
One of them was named Joseph, and he asked me what was I doing, and I explained. And he said, "Don't worry." He was sure that Catherine would be safe. But he did not seem so very sure, for he sat down to wait with me. And for the next two hours, they all waited with me: taking turns, going up to their room, coming back, telling me jokes, distracting me. Two hours, they gave me a message. We are not alone.
En av dem hette Joseph, och han frågade mig vad jag gjorde, så jag förklarade. Han sa "Oroa dig inte". Han var säker på att Catherine var välbehållen. Men han verkade inte helt säker, för han satte sig ner och väntade med mig. Under de följande två timmarna väntade de alla med mig, turades om, gick upp till rummet, kom tillbaka, berättade roliga historier, distraherade mig. I två timmar gav de mig ett meddelande. Vi är inte ensamma.
And then, in the middle of a sentence, at the very birth of twilight, I turned and looked down the street. The stars aligned, and she came back. She was smiling. She did not understand why I was so worried. Neither did the Liberians, although there was a huge amount of relief in their laughter as they clapped us on the back, and went back up to their room and left us alone in the street, holding hands. An event like this leaves a scar on the memory, much like a piece of alien technology that has been inserted into your buttocks by a "Portuguese doctor."
Och då, mitt i en mening, när det just börjat skymma, vände jag mig och såg ner för gatan. Stjärnorna radade upp sig och hon kom tillbaka. Hon log. Hon förstod inte varför jag var så orolig. Det gjorde inte liberianerna heller, även om det fanns en stor lättnad i deras skratt när de klappade oss på ryggen och gick tillbaka till sina rum och lämnade oss ensamma på gatan, vi höll varandra i händerna. En händelse som denna lämnar ett ärr i minnet, väldigt likt ett föremål av rymdteknologi som har förts in i din skinka av en portugisisk "doktor".
(Laughter)
(Skratt)
And even now, a decade and a half later, even now that we are married, I look for her still, whenever she is not in the room. And even though, I think you'll agree, it is probable that during the time she was away, she was kidnapped and replaced by an alien clone, I love her and wait for her still.
Och ännu, ett och ett halvt decennium senare, även nu när vi är gifta, tittar jag fortfarande efter henne så fort hon inte är i rummet. Och fastän jag tror ni håller med om att det är troligt att hon, medan hon var borta, blev kidnappad och utbytt mot en rymdvarelse-klon, så älskar jag henne och väntar fortfarande på henne.
Thank you for your kind attention.
Tack för er vänliga uppmärksamhet.
(Applause)
(Applåder)