I grew up to study the brain because I have a brother who has been diagnosed with a brain disorder, schizophrenia. And as a sister and later, as a scientist, I wanted to understand, why is it that I can take my dreams, I can connect them to my reality, and I can make my dreams come true? What is it about my brother's brain and his schizophrenia that he cannot connect his dreams to a common and shared reality, so they instead become delusion?
Jag växte upp till att bli hjärnforskare eftersom jag har en bror som har diagnostiserats med en hjärnsjukdom: schizofreni. Som syster, och senare som forskare, ville jag förstå varför det är så att jag kan ta mina drömmar, koppla ihop dem med min verklighet, och förverkliga dem. Vad är det med min brors hjärna och hans schizofreni som gör att han inte kan koppla sina drömmar till en gemensam verklighet, utan att de istället blir vanföreställningar?
So I dedicated my career to research into the severe mental illnesses. And I moved from my home state of Indiana to Boston, where I was working in the lab of Dr. Francine Benes, in the Harvard Department of Psychiatry. And in the lab, we were asking the question, "What are the biological differences between the brains of individuals who would be diagnosed as normal control, as compared with the brains of individuals diagnosed with schizophrenia, schizoaffective or bipolar disorder?"
Så jag ägnade min karriär åt forskning kring allvarliga psykiska sjukdomar. Och jag flyttade från min hemstat, Indiana, till Boston där jag arbetade i dr. Francine Benes laboratorium vid Harvards psykiatriska fakultet. I labbet ställde vi frågan "Vilka är de biologiska skillnaderna mellan hjärnan hos individer diagnostiserade med normal hjärnfunktion jämfört med hjärnan hos individer som diagnostiserats med schizofreni, schizoaffektivt syndrom eller bipolär sjukdom?
So we were essentially mapping the microcircuitry of the brain: which cells are communicating with which cells, with which chemicals, and then in what quantities of those chemicals? So there was a lot of meaning in my life because I was performing this type of research during the day, but then in the evenings and on the weekends, I traveled as an advocate for NAMI, the National Alliance on Mental Illness.
Så vi kartlade i grund och botten hjärnans mikrokretsar: Vilka celler kommunicerar med vilka celler, reagerar med vilka kemikalier och i vilka mängder av dessa kemikalier? Jag hade ett mycket meningsfullt liv, eftersom jag utförde den här sortens forskning på dagarna. På kvällar och helger reste jag som förespråkare för NAMI, nationella alliansen för psykisk sjukdom.
But on the morning of December 10, 1996, I woke up to discover that I had a brain disorder of my own. A blood vessel exploded in the left half of my brain. And in the course of four hours, I watched my brain completely deteriorate in its ability to process all information. On the morning of the hemorrhage, I could not walk, talk, read, write or recall any of my life. I essentially became an infant in a woman's body.
Men på morgonen den 10 december 1996, vaknade jag och upptäckte att jag själv hade en hjärnsjukdom. Ett blodkärl i min vänstra hjärnhalva hade exploderat, och inom loppet av fyra timmar fick jag se min hjärna fullständigt förlora sin förmåga att bearbeta information. Den morgonen kunde jag inte gå, tala, läsa, skriva eller minnas något från mitt liv. Jag förvandlades till ett spädbarn i en kvinnas kropp.
If you've ever seen a human brain, it's obvious that the two hemispheres are completely separate from one another. And I have brought for you a real human brain.
Om du någonsin har sett en människohjärna så är det uppenbart att de två hjärnhalvorna är fullständigt skilda från varandra. Jag har tagit med mig en riktig människohjärna.
(Groaning, laughter)
So this is a real human brain. This is the front of the brain, the back of brain with the spinal cord hanging down, and this is how it would be positioned inside of my head. And when you look at the brain, it's obvious that the two cerebral cortices are completely separate from one another.
Det här är alltså en riktig hjärna. Detta är hjärnans framsida, och baksidan av hjärnan med ryggmärgen som hänger ned, och så här skulle hjärnan vara placerad i mitt huvud. När man tittar på hjärnan är det självklart att de två hjärnhalvorna är fullständigt skilda från varandra.
For those of you who understand computers, our right hemisphere functions like a parallel processor, while our left hemisphere functions like a serial processor. The two hemispheres do communicate with one another through the corpus callosum, which is made up of some 300 million axonal fibers. But other than that, the two hemispheres are completely separate. Because they process information differently, each of our hemispheres think about different things, they care about different things, and, dare I say, they have very different personalities. Excuse me. Thank you. It's been a joy.
För er som förstår er på datorer så fungerar den högra hjärnhalvan som en parallellprocessor, medan den vänstra hjärnhalvan fungerar som en serieprocessor. De två hjärnhalvorna kommunicerar visserligen med varandra genom hjärnbalken som är uppbyggd av ungefär 300 miljoner nervtrådar. Men bortsett från detta så är de båda hjärnhalvorna fullständigt åtskilda. Eftersom de hanterar information olika, tänker hjärnhalvorna också på olika saker, bryr sig om olika saker och, vågar jag påstå, har väldigt olika personligheter. Ursäkta, tack, det har varit ett nöje. (Assistent: Det har det varit)
Assistant: It has been.
(Laughter)
Our right human hemisphere is all about this present moment. It's all about "right here, right now." Our right hemisphere, it thinks in pictures and it learns kinesthetically through the movement of our bodies. Information, in the form of energy, streams in simultaneously through all of our sensory systems and then it explodes into this enormous collage of what this present moment looks like, what this present moment smells like and tastes like, what it feels like and what it sounds like. I am an energy-being connected to the energy all around me through the consciousness of my right hemisphere. We are energy-beings connected to one another through the consciousness of our right hemispheres as one human family. And right here, right now, we are brothers and sisters on this planet, here to make the world a better place. And in this moment we are perfect, we are whole and we are beautiful.
Vår högra hjärnhalva är helt i nuet, i detta ögonblick. Allt handlar om "här och nu". Vår högra hjärnhalva tänker i bilder och den lär sig kinestetiskt, genom kroppens rörelser. Information i form av energi strömmar in genom våra sinnen, alla sensoriska system och exploderar i ett enormt collage av hur detta ögonblick ser ut, hur det luktar och smakar, hur det känns och hur det låter. Jag är ett energiväsen, länkad till energin runtom mig, genom min högra hjärnhalvas medvetande. Vi är alla energiväsen, länkade till varandra genom våra högra hjärnhalvors medvetenhet, som en mänsklig familj. Just här, just nu är vi bröder och systrar på den här planeten, här för att göra världen till en bättre plats. Och i denna stund är vi perfekta, vi är hela och vi är vackra.
My left hemisphere, our left hemisphere, is a very different place. Our left hemisphere thinks linearly and methodically. Our left hemisphere is all about the past and it's all about the future. Our left hemisphere is designed to take that enormous collage of the present moment and start picking out details, and more details about those details. It then categorizes and organizes all that information, associates it with everything in the past we've ever learned, and projects into the future all of our possibilities. And our left hemisphere thinks in language. It's that ongoing brain chatter that connects me and my internal world to my external world. It's that little voice that says to me, "Hey, you've got to remember to pick up bananas on your way home. I need them in the morning." It's that calculating intelligence that reminds me when I have to do my laundry. But perhaps most important, it's that little voice that says to me, "I am. I am."
Min vänstra hjärnhalva, vår vänstra hjärnhalva, är en annorlunda plats. Vår vänstra hjärnhalva tänker linjärt och metodiskt. För vänstra hjärnhalvan handlar allt om det förflutna och om framtiden. Vår vänstra hjärnhalva är gjord för att ta det enorma collaget av nuet och börja välja ut detaljer, detaljer och mer detaljer om dessa detaljer för att sedan kategorisera och sortera all denna information, och associera den med allt i det förflutna som vi någonsin har lärt oss och projicera det till framtiden med alla våra möjligheter. Vår vänstra hjärnhalva tänker i språk. Det är det ständiga tjattret som länkar mig och min inre värld till den yttre världen. Det är den lilla rösten som säger: "Hej, du måste komma ihåg att köpa bananer på vägen hem. Jag behöver dem på morgonen." Det är den beräknande intelligensen som påminner mig när jag måste tvätta mina kläder. Men kanske viktigast av allt, det är rösten som säger till mig, "Jag är, jag ÄR."
And as soon as my left hemisphere says to me "I am," I become separate. I become a single solid individual, separate from the energy flow around me and separate from you. And this was the portion of my brain that I lost on the morning of my stroke.
Och så fort min vänsta hjärnhalva säger till mig att jag är, blir jag avskild. Jag förvandlas till en individ, avskild från energiflödet runtom mig och avskild från er. Det var denna del av hjärnan som jag förlorade den morgon då jag fick min stroke.
On the morning of the stroke, I woke up to a pounding pain behind my left eye. And it was the kind of caustic pain that you get when you bite into ice cream. And it just gripped me -- and then it released me. And then it just gripped me -- and then it released me. And it was very unusual for me to ever experience any kind of pain, so I thought, "OK, I'll just start my normal routine."
Morgonen då jag fick en stroke, vaknade jag upp med en bultande smärta bakom mitt vänstra öga. Det var den typen av smärta, brännande smärta, som du får när du biter i glass. Och den tog tag i mig -- och så släppte den. Den tog tag i mig -- och så släppte den. Det var väldigt ovanligt för mig att överhuvudtaget uppleva någon form av smärta, så jag tänkte, OK, jag gör min vanliga rutin.
So I got up and I jumped onto my cardio glider, which is a full-body, full-exercise machine. And I'm jamming away on this thing, and I'm realizing that my hands look like primitive claws grasping onto the bar. And I thought, "That's very peculiar." And I looked down at my body and I thought, "Whoa, I'm a weird-looking thing." And it was as though my consciousness had shifted away from my normal perception of reality, where I'm the person on the machine having the experience, to some esoteric space where I'm witnessing myself having this experience.
Jag gick upp och klev på min "cardio glider", som är en träningsmaskin för hela kroppen. Jag kör igång med träningen och inser att mina händer ser ut som primitiva klor som greppar handtagen. Jag tänkte "Det var verkligen märkligt", så jag såg ner på min kropp och tänkte "Oj, jag är en märklig figur". Det var som att mitt medvetande hade förflyttats från min vanliga uppfattning av verkligheten, där jag är personen på träningsmaskinen med den här upplevelsen, till en rymd där jag ser mig själv ha den här upplevelsen.
And it was all very peculiar, and my headache was just getting worse. So I get off the machine, and I'm walking across my living room floor, and I realize that everything inside of my body has slowed way down. And every step is very rigid and very deliberate. There's no fluidity to my pace, and there's this constriction in my area of perception, so I'm just focused on internal systems. And I'm standing in my bathroom getting ready to step into the shower, and I could actually hear the dialogue inside of my body. I heard a little voice saying, "OK. You muscles, you've got to contract. You muscles, you relax."
Allt var väldigt märkligt och huvudvärken blev bara värre. Så jag går av träningsmaskinen, jag går över vardagsrumsgolvet, och jag inser att allting i mitt kropp har saktats ned väldigt mycket. Varje steg jag tar är stelt och väldigt försiktigt. Det finns inget flyt i gången, och mitt förnimmelseområde känns hopsnört, så jag fokuserar bara på de interna systemen. Jag står i badrummet och gör mig redo för att kliva in i duschen och jag kan verkligen höra dialogen i min kropp, en liten röst som säger "Okej muskler, ni måste dra ihop er, och ni måste slappna av"
And then I lost my balance, and I'm propped up against the wall. And I look down at my arm and I realize that I can no longer define the boundaries of my body. I can't define where I begin and where I end, because the atoms and the molecules of my arm blended with the atoms and molecules of the wall. And all I could detect was this energy -- energy.
Jag tappar balansen och står lutad mot väggen. När jag tittar ner på min arm inser jag att jag inte längre kan urskilja min kropps gränser. Jag kan inte definiera var jag börjar och var jag slutar, för atomer och molekyler i min arm blandas med atomer och molekyler i väggen. Allt jag kan urskilja är en energi,
And I'm asking myself, "What is wrong with me? What is going on?" And in that moment, my left hemisphere brain chatter went totally silent. Just like someone took a remote control and pushed the mute button. Total silence. And at first I was shocked to find myself inside of a silent mind. But then I was immediately captivated by the magnificence of the energy around me. And because I could no longer identify the boundaries of my body, I felt enormous and expansive. I felt at one with all the energy that was, and it was beautiful there.
och jag frågar mig själv: "Vad är det för FEL på mig? Vad är det som händer?" I det ögonblicket tystnade rösten från min vänstra hjärnhalva. Precis som om någon tagit en fjärrkontroll och stängt av ljudet. Total tystnad. Först var jag chockad över att befinna mig i ett tyst sinne, men sedan fångades jag omedelbart av den magnifika energin som omgav mig. Eftersom jag inte längre kunde definiera min kropps gränser kände jag mig enorm och expansiv. Jag kände mig som ett med all energi som finns och det var vackert där.
Then all of a sudden my left hemisphere comes back online and it says to me, "Hey! We've got a problem! We've got to get some help." And I'm going, "Ahh! I've got a problem!"
Men plötsligt kommer vänstra hjärnhalvan tillbaka igen och säger "Hallå, vi har ett problem! Vi har ett problem! Vi måste få hjälp!", och jag tänker "Å, jag har ett problem.
(Laughter)
Jag har ett problem" Så det är som "OK, jag har ett problem",
So it's like, "OK, I've got a problem." But then I immediately drifted right back out into the consciousness -- and I affectionately refer to this space as La La Land. But it was beautiful there. Imagine what it would be like to be totally disconnected from your brain chatter that connects you to the external world.
men så flyter jag omedelbart iväg igen, ut i medvetandet, till platsen som jag kärleksfullt kallar La La Land. Men det var vackert där, och tänk hur det skulle vara att vara bortkopplad från det där tjattret i hjärnan, som kopplar ihop dig med världen utanför.
So here I am in this space, and my job, and any stress related to my job -- it was gone. And I felt lighter in my body. And imagine all of the relationships in the external world and any stressors related to any of those -- they were gone. And I felt this sense of peacefulness. And imagine what it would feel like to lose 37 years of emotional baggage! (Laughter) Oh! I felt euphoria -- euphoria. It was beautiful.
Så här är jag, på den här platsen, och mitt jobb och all stress som hör ihop med jobbet var bara borta. Jag kände mig lättare i kroppen. Och tänk dig, alla relationer i den yttre världen och all stress som hör ihop med dem -- var borta. Jag kände en fridfullhet, och föreställ dig hur det skulle vara att förlora 37 år av känslomässigt bagage. (Skratt) Åh! Jag kände eufori. Eufori. Det var vackert.
And again, my left hemisphere comes online and it says, "Hey! You've got to pay attention. We've got to get help." And I'm thinking, "I've got to get help. I've got to focus." So I get out of the shower and I mechanically dress and I'm walking around my apartment, and I'm thinking, "I've got to get to work. Can I drive?"
Så kommer vänstra hjärnhalvan tillbaka igen och säger: "Hallå, du måste koncentrera dig, vi måste få hjälp", och jag tänker "Jag måste få hjälp, jag måste fokusera" Så jag går ur duschen, klär mig mekaniskt, går omkring i min lägenhet och tänker "Jag måste ta mig till jobbet" Kan jag köra bil? Kan jag köra bil?"
And in that moment, my right arm went totally paralyzed by my side. Then I realized, "Oh my gosh! I'm having a stroke!" And the next thing my brain says to me is, Wow! This is so cool!
I det ögonblicket blev min högra arm förlamad, och då insåg jag: "Jösses, jag har en stroke! Jag har en stroke!" Nästa sak min hjärna säger till mig är "Wow! det här är så coolt" (Skratt) "Det här är så coolt!"
(Laughter)
This is so cool! How many brain scientists have the opportunity to study their own brain from the inside out?"
Hur många hjärnforskare får möjligheten att studera sin egen hjärna från insidan?
(Laughter)
(Skratt)
And then it crosses my mind, "But I'm a very busy woman!"
Sedan slår det mig: "Men jag är en mycket upptagen kvinna!"
(Laughter)
(Skratt) "Jag har inte tid med en stroke!"
"I don't have time for a stroke!" So I'm like, "OK, I can't stop the stroke from happening, so I'll do this for a week or two, and then I'll get back to my routine. OK. So I've got to call help. I've got to call work." I couldn't remember the number at work, so I remembered, in my office I had a business card with my number. So I go into my business room, I pull out a three-inch stack of business cards. And I'm looking at the card on top and even though I could see clearly in my mind's eye what my business card looked like, I couldn't tell if this was my card or not, because all I could see were pixels. And the pixels of the words blended with the pixels of the background and the pixels of the symbols, and I just couldn't tell. And then I would wait for what I call a wave of clarity. And in that moment, I would be able to reattach to normal reality and I could tell that's not the card... that's not the card. It took me 45 minutes to get one inch down inside of that stack of cards. In the meantime, for 45 minutes, the hemorrhage is getting bigger in my left hemisphere. I do not understand numbers, I do not understand the telephone, but it's the only plan I have.
Så jag tänker "OK, jag kan inte förhindra det från att hända, så jag gör det här i en vecka eller två, sedan går jag tillbaka till rutinerna, OK. Men jag måste ringa till jobbet" Jag kunde inte minnas jobbnumret men jag mindes att i mitt arbetsrum fanns ett visitkort med jobbnumret på. Så jag går in i arbetsrummet och tar fram en 7½ cm tjock hög med visitkort. Jag tittar på det översta kortet och trots att jag för mitt inre öga kan se tydligt hur mitt kort ser ut, kan jag inte avgöra om detta är mitt kort eller inte, för allt jag ser är pixlar. Ordens pixlar blandas med bakgrundens och symbolernas pixlar och jag kan inte avgöra. Jag väntade på vad jag kallar en våg av klarhet, ett ögonblick då jag skulle kunna återkoppla mig till den normala verkligheten och avgöra att det inte är mitt kort, det är inte mitt kort, det är inte mitt kort. Det tog mig 45 minuter att ta mig genom 2½ cm av högen. Under dessa 45 minuter blir blödningen i min vänstra hjärnhalva allt större. Jag förstår inte siffror och jag förstår inte telefonen, men det är den enda plan jag har,
So I take the phone pad and I put it right here. I take the business card, I put it right here, and I'm matching the shape of the squiggles on the card to the shape of the squiggles on the phone pad. But then I would drift back out into La La Land, and not remember when I came back if I'd already dialed those numbers. So I had to wield my paralyzed arm like a stump and cover the numbers as I went along and pushed them, so that as I would come back to normal reality, I'd be able to tell, "Yes, I've already dialed that number."
så jag tar telefonen och lägger den här. Jag tar visitkorten och lägger dem här, och så jämför jag formen på krumelurerna på visitkortet, med formen på krumelurerna på telefonen. Sedan flyter jag iväg till La La Land igen, och när jag kommer tillbaka minns jag inte vilka siffror jag redan slagit. Så jag fick använda den förlamade armen till att täcka över de siffror jag slagit, så att jag, när jag kom tillbaka till normal verklighet, skulle veta vilka av siffrorna jag slagit.
Eventually, the whole number gets dialed and I'm listening to the phone, and my colleague picks up the phone and he says to me, "Woo woo woo woo." (Laughter)
Till slut blir hela numret slaget, jag lyssnar i telefonen, jag hör min kollega lyfta luren och säga: "Woo woo woo woo." (Skratt).
(Laughter)
And I think to myself, "Oh my gosh, he sounds like a Golden Retriever!"
Och jag tänker: "Jösses, han låter som en golden retriever!"
(Laughter)
Så jag säger till honom, helt klart i mitt huvud:
And so I say to him -- clear in my mind, I say to him: "This is Jill! I need help!" And what comes out of my voice is, "Woo woo woo woo woo." I'm thinking, "Oh my gosh, I sound like a Golden Retriever." So I couldn't know -- I didn't know that I couldn't speak or understand language until I tried. So he recognizes that I need help and he gets me help.
"Det är Jill, jag behöver hjälp!" Och det som kommer ut ur min mun är "Woo woo woo woo", och jag tänker "Jösses, JAG låter som en golden retriever" Jag kunde inte veta -- jag visste inte att jag inte kunde tala eller förstå språk förrän jag försökte. Men han förstod att jag behövde hjälp och han ordnade hjälp.
And a little while later, I am riding in an ambulance from one hospital across Boston to [Massachusetts] General Hospital. And I curl up into a little fetal ball. And just like a balloon with the last bit of air, just right out of the balloon, I just felt my energy lift and just I felt my spirit surrender.
En liten stund senare åker jag i en ambulans från ett sjukhus tvärs över Boston till ett annat. Jag kryper ihop i fosterställning, Och precis som en ballong, där den sista luften pyser ut, kände jag hur energin lyfte och min själ gav upp.
And in that moment, I knew that I was no longer the choreographer of my life. And either the doctors rescue my body and give me a second chance at life, or this was perhaps my moment of transition.
I det ögonblicket visste jag att jag inte längre var koreografen i mitt liv, och att läkarna antingen skulle rädda min kropp och ge mig en andra chans till liv, eller att detta kanske skulle vara min tid att gå över till andra sidan.
When I woke later that afternoon, I was shocked to discover that I was still alive. When I felt my spirit surrender, I said goodbye to my life. And my mind was now suspended between two very opposite planes of reality. Stimulation coming in through my sensory systems felt like pure pain. Light burned my brain like wildfire, and sounds were so loud and chaotic that I could not pick a voice out from the background noise, and I just wanted to escape. Because I could not identify the position of my body in space, I felt enormous and expansive, like a genie just liberated from her bottle. And my spirit soared free, like a great whale gliding through the sea of silent euphoria. Nirvana. I found Nirvana. And I remember thinking, there's no way I would ever be able to squeeze the enormousness of myself back inside this tiny little body.
När jag vaknade senare den eftermiddagen var jag chockad över att upptäcka att jag fortfarande var vid liv. När jag kände min själ ge upp, tog jag farväl av mitt liv. Min hjärna var nu fast mellan två helt motsatta verkligheter. All stimulans som nådde mina sinnen kändes som ren smärta. Ljus kändes som eld i hjärnan, alla ljud var så höga och kaotiska att jag inte kunde urskilja en röst ur bakgrundsljudet, och jag ville bara fly. Eftersom jag inte kunde definiera min kropps position i rummet, kände jag mig enorm och expansiv, som en ande som just befriats ur sin flaska. Min själ flöt fritt, som en stor val glidandes genom ett hav av tyst eufori. Nirvana, jag hade funnit Nirvana. Och jag minns att jag tänkte att jag aldrig skulle kunna klämma in mitt enorma jag i denna lilla kropp igen.
But then I realized, "But I'm still alive! I'm still alive, and I have found Nirvana. And if I have found Nirvana and I'm still alive, then everyone who is alive can find Nirvana." And I pictured a world filled with beautiful, peaceful, compassionate, loving people who knew that they could come to this space at any time. And that they could purposely choose to step to the right of their left hemispheres -- and find this peace. And then I realized what a tremendous gift this experience could be, what a stroke of insight this could be to how we live our lives. And it motivated me to recover.
Men så insåg jag: "Jag är fortfarande vid liv. Jag lever och jag har funnit Nirvana. Och om jag har funnit Nirvana och jag fortfarande lever, då kan alla som lever finna Nirvana". Jag föreställde mig en värld fylld av vackra, fridfulla, medkännande och älskande människor som vet att de kan komma till den här platsen närhelst de vill, och att de medvetet kan VÄLJA att gå till höger om sina vänstra hjärnhalvor för att finna denna fridfulla plats. Sedan insåg jag vilken enorm gåva denna upplevelse skulle kunna vara, vilket slag av insikt det skulle kunna vara, om hur vi lever våra liv. Det motiverade mig till att återhämta mig.
Two and a half weeks after the hemorrhage, the surgeons went in, and they removed a blood clot the size of a golf ball that was pushing on my language centers. Here I am with my mama, who is a true angel in my life. It took me eight years to completely recover.
Två och en halv vecka efter blödningen gick kirurgerna in och tog ut en blodpropp, stor som en golfboll, som tryckte på hjärnans språkcentrum. Här är jag med min mamma, hon är en ängel i mitt liv. Det tog åtta år att nå full återhämtning.
So who are we? We are the life-force power of the universe, with manual dexterity and two cognitive minds. And we have the power to choose, moment by moment, who and how we want to be in the world. Right here, right now, I can step into the consciousness of my right hemisphere, where we are. I am the life-force power of the universe. I am the life-force power of the 50 trillion beautiful molecular geniuses that make up my form, at one with all that is. Or, I can choose to step into the consciousness of my left hemisphere, where I become a single individual, a solid. Separate from the flow, separate from you. I am Dr. Jill Bolte Taylor: intellectual, neuroanatomist. These are the "we" inside of me. Which would you choose? Which do you choose? And when? I believe that the more time we spend choosing to run the deep inner-peace circuitry of our right hemispheres, the more peace we will project into the world, and the more peaceful our planet will be. And I thought that was an idea worth spreading.
Så vilka är vi? Vi är livskraften i universum, med fingerfärdighet och två kognitiva hjärnor. Vi har kraften att välja, ögonblick för ögonblick. vllka, och hur, vi vill vara i denna värld. Här och nu kan jag kliva in i min högra hjärnhalvas medvetande där vi "är". Jag är livskraften i universum, Jag är livskraften hos de 50 tusen miljarder vackra och geniala molekyler som utgör min form. Jag är ett med allt som är. Eller så kan jag välja att kliva in i min vänstra hjärnhalvas medvetande, där jag blir en egen individ, separerad från energiflödet, separerad från er. Jag är dr. Jill Bolte Taylor, intellektuell, neuroanatom. Dessa är de "vi" som finns inuti mig. Vilken skulle du välja? Vilken väljer du? Och när? Jag tror att ju mer tid vi använder till att välja att köra de djupa inre-frid-kretsarna i våra högra hjärnhalvor, desto mer frid kommer vi att projicera ut i världen och desto mer fridfull kommer vår planet att bli. Jag tyckte att det var en idé värd att sprida.
Thank you.
Tack. (Applåder)
(Applause)