I was basically concerned about what was going on in the world. I couldn't understand the starvation, the destruction, the killing of innocent people. Making sense of those things is a very difficult thing to do. And when I was 12, I became an actor. I was bottom of the class. I haven't got any qualifications. I was told I was dyslexic. In fact, I have got qualifications. I got a D in pottery, which was the one thing that I did get -- which was useful, obviously. And so concern is where all of this comes from. And then, being an actor, I was doing these different kinds of things, and I felt the content of the work that I was involved in really wasn't cutting it, that there surely had to be more.
Jag var oroad över vad som pågick i världen. Jag kunde inte förstå hungersnöden, förstörelsen, dödandet av oskyldiga människor. Att försöka förstå dessa saker är väldigt svårt. När jag var 12, Jag blev en skådespelare. Jag var i botten av min klass. Jag hade inga kvalifikationer. Jag blev tillsagd att jag var dyslexisk. Faktum är att jag har kvalifikationer. Jag fick godkänd i krukmakeri, det är en sak som jag fick -- som tydligen var användbar. så bekymmer är vad allt detta kommer ifrån. Och så, genom att vara en skådespelare, Jag var involverad i alla dessa saker. Och jag kände innehållet av mitt jobb var verkligen inte nog för mig, att det definitivt fanns något mer.
And at that point, I read a book by Frank Barnaby, this wonderful nuclear physicist, and he said that media had a responsibility, that all sectors of society had a responsibility to try and progress things and move things forward. And that fascinated me, because I'd been messing around with a camera most of my life. And then I thought, well maybe I could do something. Maybe I could become a filmmaker. Maybe I can use the form of film constructively to in some way make a difference. Maybe there's a little change I can get involved in. So I started thinking about peace, and I was obviously, as I said to you, very much moved by these images, trying to make sense of that. Could I go and speak to older and wiser people who would tell me how they made sense of the things that are going on? Because it's obviously incredibly frightening.
Och vid den punkten, jag lästen en bok av Frank Barnaby, den här underbara kärnkraftsfysikern, och han sa att media hade ett ansvar, att alla samhälletssektorer hade ett ansvar att försöka utveckla och få fart på saker. Och det fascinerade mig, för att jag hade lekt med en kamera det största delen av mitt liv. Och sen tänkte jag, kanske kan jag göra någonting. Kanske kunde jag bli en filmdirektör. Kanske kan jag använda filmskapandet på ett konstruktivt sätt så att det på något sätt gör en skillnad. Kanske finns det en liten förändring som jag kan bli inblandad i. Så jag började fundera på fred, och jag var tydligen, som jag sa till er, mycket rörd av dessa bilder. Att försöka förstå dem. Kunde jag gå och prata med äldre och visare människor som skulle berätta för mig hur de kunde förstå dessa fruktansvärda saker som pågår? För att det är ju väldigt skrämmande.
But I realized that, having been messing around with structure as an actor, that a series of sound bites in itself wasn't enough, that there needed to be a mountain to climb, there needed to be a journey that I had to take. And if I took that journey, no matter whether it failed or succeeded, it would be completely irrelevant. The point was that I would have something to hook the questions of -- is humankind fundamentally evil? Is the destruction of the world inevitable? Should I have children? Is that a responsible thing to do? Etc., etc.
Men jag förstod, Genom att ha lekt med struktur som skådespelare, att en serie ljudeffekter var i sig inte nog, att det kommer att finnas ett berg att klättra över, det måste finnas en resa som jag måste genomgå. Och om jag genomgick den resan, oberoende av om det lyckades eller inte - det skulle inte spela någon roll. Saken är att jag skulle ha någonting att hänga frågorna på: Är människosläktet ond i grunden? Är förstörelsen av världen oundviklig? Borde jag skaffa barn? Är det en ansvarig sak att göra? osv.
So I was thinking about peace, and then I was thinking, well where's the starting point for peace? And that was when I had the idea. There was no starting point for peace. There was no day of global unity. There was no day of intercultural cooperation. There was no day when humanity came together, separate in all of those things and just shared it together -- that we're in this together, and that if we united and we interculturally cooperated, then that might be the key to humanity's survival. That might shift the level of consciousness around the fundamental issues that humanity faces -- if we did it just for a day.
Så jag satt och funderade på fred, och så började jag tänka, var börjar startpunkten för fred? Och då fick jag idén. Det fanns ingen startpunkt för fred. Det fanns ingen dag av global förening. Det fanns ingen dag för interkulturellt samarbete. Det fanns ingen dag där människorsläktet förenades. Separerade i alla dessa saker och bara delade detta tillsammans, att vi är tillsammans in i det här, och att om vi förenades och samarbetade interkulturellt, då kanske det blir nyckeln till människans överlevnad. Det skulle kanske skifta koncentrationen till de fundementala problemen som står framför mänskligheten -- om vi bara lyckades göra det för en dag.
So obviously we didn't have any money. I was living at my mom's place. And we started writing letters to everybody. You very quickly work out what is it that you've got to do to fathom that out. How do you create a day voted by every single head of state in the world to create the first ever Ceasefire Nonviolence Day, the 21st of September? And I wanted it to be the 21st of September because it was my granddad's favorite number. He was a prisoner of war. He saw the bomb go off at Nagasaki. It poisoned his blood. He died when I was 11. So he was like my hero. And the reason why 21 was the number is 700 men left, 23 came back, two died on the boat and 21 hit the ground. And that's why we wanted it to be the 21st of September as the date of peace.
Men vi hade ju inga pengar. Jag levde med min mamma. Men vi började skriva brev till alla. Det går väldigt fort till att förstå vad man måste göra för att åstadkomma det. Hur skapar man en dag som ska vara framröstad av varenda statschef i världen för att skapa den första nationella eldupphör- och icke-våldsdag någonsin, den 21:a September? Och jag ville att det skulle vara den 21:a September För att det var min farfars favoritnummer. Han var en krigets fånge. Han såg bomben detoneras över Nagasaki. Det förgiftade hans blod. Han dog när jag var 11. Så han var min hjälte. Och anledningen till varför 21 var numret: 700 männ drog [till kriget], 23 kom tillbaka, två dog på båten och 21 kom i land. Och det var därför vi ville ha den 21:a September som datum för dagen.
So we began this journey, and we launched it in 1999. And we wrote to heads of state, their ambassadors, Nobel Peace laureates, NGOs, faiths, various organizations -- literally wrote to everybody. And very quickly, some letters started coming back. And we started to build this case. And I remember the first letter. One of the first letters was from the Dalai Lama. And of course we didn't have the money; we were playing guitars and getting the money for the stamps that we were sending out all of [this mail]. A letter came through from the Dalai Lama saying, "This is an amazing thing. Come and see me. I'd love to talk to you about the first ever day of peace." And we didn't have money for the flight. And I rang Sir Bob Ayling, who was CEO of BA at the time, and said, "Mate, we've got this invitation. Could you give me a flight? Because we're going to go see him." And of course, we went and saw him and it was amazing. And then Dr. Oscar Arias came forward.
Så vi började resan år 1999. Och vi skrev till statschefer, deras ambassadörer, Nobelpristagare, voluntärsorganisationer, troendeorganisationer, många andra organisationer, vi skrev bokstavligen till alla organisationer. och några brev började väldigt snabbt komma tillbaka. Och vi började bygga detta ärende. Och jag kommer ihåg det första brevet. En av de första breven var från Dalai Lama. Och självklart hade vi inga pengar, vi spelade gitarr för att skaffa de pengar som behövdes för frimärken. Ett brev kom från Dalai Lama där han sa: "Det här är en utmärkt idé. Kom och se mig. Jag skulle vilja tala med er om den första dagen av fred någonsin." Och vi hade inga pengar till flyg. Så jag ringde Sir Bob Ayling, som då var vd för BA, och sa: "vännen, vi har fått den här invitationen. Skulle du kunna ge mig oss flygbiljetter? För att vi skulle gå och se han [Dalai Lama]." Och självklart, vi gick och såg han och det var underrbart. Och sen kom Dr. Oscar Arias fram.
And actually, let me go back to that slide, because when we launched it in 1999 -- this idea to create the first ever day of ceasefire and non-violence -- we invited thousands of people. Well not thousands -- hundreds of people, lots of people -- all the press, because we were going to try and create the first ever World Peace Day, a peace day. And we invited everybody, and no press showed up. There were 114 people there -- they were mostly my friends and family. And that was kind of like the launch of this thing. But it didn't matter because we were documenting, and that was the thing. For me, it was really about the process. It wasn't about the end result. And that's the beautiful thing about the camera. They used to say the pen is mightier than the sword. I think the camera is. And just staying in the moment with it was a beautiful thing and really empowering actually.
Vet ni vad, låt mig gå tillbaka till den sliden. därför att när vi började med projektet 1999, denna idé att skapa den första dagen av eldupphör och ickevåld någonsins, vi bjöd in tusentals människor. Kanske inte tusentals -- hundratals, många människor -- Alll denna press pga vi var på väg att skapa den första Världsfredsdag någonsin, en fredens dag. Och vi bjöd in alla, och inga journalister dök upp. Det fanns 114 personer där, de var till största del familj och vänner. Och det var någon sorts start för den här grejen. Men det spelade mindre roll eftersom vi dokumenterade, och det var poängen. För mig handlade det om processen. Det handlade inte om slutresultaten. Och detta är en fin sak angående kameran. Folk brukade säga att pennan är mäktigare än svärdet. Jag tror att kameran är mäktigare. Och bara stanna i stunden där det var en väldigt fin sak och verkligen mäktig.
So anyway, we began the journey. And here you see people like Mary Robinson, I went to see in Geneva. I'm cutting my hair, it's getting short and long, because every time I saw Kofi Annan, I was so worried that he thought I was a hippie that I cut it, and that was kind of what was going on. (Laughter) Yeah, I'm not worried about it now. So Mary Robinson, she said to me, "Listen, this is an idea whose time has come. This must be created." Kofi Annan said, "This will be beneficial to my troops on the ground." The OAU at the time, led by Salim Ahmed Salim, said, "I must get the African countries involved." Dr. Oscar Arias, Nobel Peace laureate, president now of Costa Rica, said, "I'll do everything that I can." So I went and saw Amr Moussa at the League of Arab States. I met Mandela at the Arusha peace talks, and so on and so on and so on -- while I was building the case to prove whether this idea would make sense.
Allt som allt började vi resan. Och här ser ni människor som Mary Robinson, som jag gick för att möta i Geneva. Jag klipper mitt hår, den blir både kort och lång, för att varje gång jag såg Kofi Annan, Jag var oroad över att han skulle betrakta mig som en hippie, så jag klippte mig. Och det fortsatte så. (Skratt) Ja, nu är jag inte orolig över det längre. så tillbaka till Mary Robinson, Hon sa till mig, "Det där är en idé vars tid är inne. Det här måste bli skapad." Kofi Annan sa, "Det här blir en bra idé för mina styrkor på marken." Dådagens OAU (sv: Organisation för Afrikansk enhet) ledare, Salim Ahmed Salim, sa: "Jag måste få de afrikanske länderna involverade." Dr. Oscar Arias, Nobelpristagare, nu president av Costa Rica, sa: "Jag ska göra allt jag kan." Så jag åkte för att möta Amr Moussa, Arabförbundets ledare. Jag mötte också Mandela i Arushas fredsdiskussioner. osv. osv. osv. Allt detta under tiden som jag byggde ärendet för att bevisa att den här idén var logisk.
And then we were listening to the people. We were documenting everywhere. 76 countries in the last 12 years, I've visited. And I've always spoken to women and children wherever I've gone. I've recorded 44,000 young people. I've recorded about 900 hours of their thoughts. I'm really clear about how young people feel when you talk to them about this idea of having a starting point for their actions for a more peaceful world through their poetry, their art, their literature, their music, their sport, whatever it might be. And we were listening to everybody.
Och så vi lyssnade på människor. Vi var och dokumenterade överallt. Jag har besökt 72 länder på 12 år. Och jag har alltid pratat med kvinnor och barn varän jag gick. Jag har spelat in 44.000 unga människor. Jag har spelat in cirka 900 timmar av deras tankar. Jag har verkligen en klar idé av hur unga människor känner när man talar med dem om den här idén om att ha en startpunkt för deras handling för en mer fridfull värld. Genom deras poesi, deras konst, deras literatur, deras musik, deras sport, vad som än var. Och vi lyssnade till alla.
And it was an incredibly thing, working with the U.N. and working with NGOs and building this case. I felt that I was presenting a case on behalf of the global community to try and create this day. And the stronger the case and the more detailed it was, the better chance we had of creating this day. And it was this stuff, this, where I actually was in the beginning kind of thinking no matter what happened, it didn't actually matter. It didn't matter if it didn't create a day of peace. The fact is that, if I tried and it didn't work, then I could make a statement about how unwilling the global community is to unite -- until, it was in Somalia, picking up that young girl. And this young child who'd taken about an inch and a half out of her leg with no antiseptic, and that young boy who was a child soldier, who told me he'd killed people -- he was about 12 -- these things made me realize that this was not a film that I could just stop. And that actually, at that moment something happened to me, which obviously made me go, "I'm going to document. If this is the only film that I ever make, I'm going to document until this becomes a reality." Because we've got to stop, we've got to do something where we unite -- separate from all the politics and religion that, as a young person, is confusing me. I don't know how to get involved in that process.
Och det var en obeskrivlig sak, att jobba med FN. och att jobba med voluntärsorganisationer för att bygga upp denna ärende. Jag kände att jag presenterade ett ärende till förmån av hela det globala samhället för att försökta skapa den här dagen. Och ju starkare ärendet blev och ju mer detaljerad den var, desto bättre chans hade vi att skapa den här dagen. Och det var dessa saker, detta, där jag i början egentligen tänkte att det spelade ingen roll vad som än hände. Det spelade egentligen ingen roll. Det spelare ingen roll om vi inte skapade en dag av fred. Faktum är, om jag försökte och det lyckades inte, då kunde jag påstå hur ovillig den globala samhället var att enas. Tills, det var i Somalia, när jag fick bära den unga flickan. Och det här lilla barnet som hade tvingats att skära bort nästan 4cm av hennes ben utan några reningsmedel, och den här unga killen som var en barnsoldat, som sa till mig att han hade dödat människor, han var ungefär 12 år, dessa saker gjorde att jag insåg att detta var ingen vanlig film som jag kunde bara stoppa. I och med detta, i den stunden, någonting hände med mig som gjorde att jag tänkte: "Jag kommer att dokumentera. Om detta är den enda filmen som jag kommer att göra, Jag kommer att dokumentera tills denna film blir verklighet." För att vi måste stoppa, vi måste göra något så att vi kan enas, oberoende av politik och religion som förvirrar mig som en ung människa. Jag vet inte hur jag ska blanda mig in i den processen.
And then on the seventh of September, I was invited to New York. The Costa Rican government and the British government had put forward to the United Nations General Assembly, with 54 co-sponsors, the idea of the first ever Ceasefire Nonviolence Day, the 21st of September, as a fixed calendar date, and it was unanimously adopted by every head of state in the world. (Applause) Yeah, but there were hundreds of individuals, obviously, who made that a reality. And thank you to all of them. That was an incredible moment. I was at the top of the General Assembly just looking down into it and seeing it happen. And as I mentioned, when it started, we were at the Globe, and there was no press. And now I was thinking, "Well, the press it really going to hear this story." And suddenly, we started to institutionalize this day.
Och då, den 7:e September var jag inbjuden i New York. Den costaricanska och den brittiska regeringen hade i FN:s generalförsamling, tillsammans med 54 co-sponsorer, lagt fram idén om den första eldupphör- och ickevåldsdag på en fixad datum, den 21:a September, och den hade samstämmigt adopterats av varenda statschef i världen. (Applåd) Ja, men det var hundratals personer som hade förvandlat denna idé till verklighet. Och tack till dem alla. Det här var en otrolig stund. Jag var på topp av generalförsamlingen och bara tittade ner på det när det hände. Och som jag redan sa, när den hade börjat, vi var vid Globe teatern, och det fanns inga journalister. Och nu tänkte jag, "pressen kommer verkligen höra det här." Och plötsligt började vi institutionalisera den här dagen.
Kofi Annan invited me on the morning of September the 11th to do a press conference. And it was 8:00 AM when I stood there. And I was waiting for him to come down, and I knew that he was on his way. And obviously he never came down. The statement was never made. The world was never told there was a day of global ceasefire and nonviolence. And it was obviously a tragic moment for the thousands of people who lost their lives, there and then subsequently all over the world. It never happened. And I remember thinking, "This is exactly why, actually, we have to work even harder. And we have to make this day work. It's been created; nobody knows. But we have to continue this journey, and we have to tell people, and we have to prove it can work."
På morgonen den 11:e September bjöd Kofi Annan in mig till en presskonferens. Och klockan var 08.00 när jag stod där. Och jag väntade på att han skulle komma ner, och jag visste att han var på väg. Och han kom aldrig ner. Påståendet offentliggjordes aldrig. Världen hade inte blivit informerad att det fanns en global elduuphör- och ickevåldsdag. Självklart var det en tragisk stund för de tusentals människor som förlorade livet, där och då samtidigt över hela världen. Det hände aldrig. Och jag kommer ihåg att jag tänkte: Det här precis därför som vi måste jobba ännu hårdare. Och vi måste få fart på den dagen. Den har blivit skapad, men ingen vet. Så vi måste fortsätta med den här resan, och vi måste berätta till alla, och vi måste bevisa att den kan fungera."
And I left New York freaked, but actually empowered. And I felt inspired by the possibilities that if it did, then maybe we wouldn't see things like that. I remember putting that film out and going to cynics. I was showing the film, and I remember being in Israel and getting it absolutely slaughtered by some guys having watched the film -- that it's just a day of peace, it doesn't mean anything. It's not going to work; you're not going to stop the fighting in Afghanistan; the Taliban won't listen, etc., etc. It's just symbolism. And that was even worse than actually what had just happened in many ways, because it couldn't not work. I'd spoken in Somalia, Burundi, Gaza, the West Bank, India, Sri Lanka, Congo, wherever it was, and they'd all tell me, "If you can create a window of opportunity, we can move aid, we can vaccinate children. Children can lead their projects. They can unite. They can come together. If people would stop, lives will be saved." That's what I'd heard. And I'd heard that from the people who really understood what conflict was about.
Och jag lämnade New York väldigt arg, men faktiskt starkare. Och jag kände mig inspirerad av möjligheterna om det fungerade, då kanske vi slapp se saker som det här. Jag kommer ihåg att jag la ut filmen och åkte till kritikerna. Jag visade filmen, och jag kommer ihåg att jag var i Israel och får den sönderkritiserad av några som hade sett filmen: Att det bara är en dag av fred, det betyder ingenting. Det kommer inte funka, du kommer inte stoppa kriget i Afghanistan, Talibanerna kommer aldrig lyssna, osv. Det är bara symbolik. Och detta var värre än till och med det som just hade hänt pga många olika saker, för att det fick inte, inte fungera. Jag hade talat i Somalia, Burundi, Gaza, Västbanken, Indien, Sri Lanka, Congo, var allt det där nu var, och alla de hade sagt: "om du kunde skapa en glimt av hopp, vi kan flytta på hjälpmedeln, vi kan vaccinera barnen. Barnen kan leda sina projekt. De kan enas. De kan komma upp tillsammans. Liv kunde räddas om människor skulle sluta föra krig." Det var det jag hörde. Och jag hörde det från människor som verkligen visste vad en konflikt handlar om.
And so I went back to the United Nations. I decided that I'd continue filming and make another movie. And I went back to the U.N. for another couple of years. We started moving around the corridors of the U.N. system, governments and NGOs, trying desperately to find somebody to come forward and have a go at it, see if we could make it possible. And after lots and lots of meetings obviously, I'm delighted that this man, Ahmad Fawzi, one of my heroes and mentors really, he managed to get UNICEF involved. And UNICEF, God bless them, they said, "Okay, we'll have a go." And then UNAMA became involved in Afghanistan. It was historical. Could it work in Afghanistan with UNAMA and WHO and civil society, etc., etc., etc.? And I was getting it all on film and I was recording it, and I was thinking, "This is it. This is the possibility of it maybe working. But even if it doesn't, at least the door is open and there's a chance."
Och så åkte jag tillbaka till FN. Jag beslutade att fortsätta filma och spela in en till film. Och jag åkte tillbaka till FN för ett par år till. Vi började gå igenom maktkorridorerna i FN:s system, regeringar och voluntärorganisationer, Försöka desperat att finna någon som skulle komma fram och ge detta en chans. Se om vi kunde göra det möjligt. Och efter många många möten Jag blev förtjust när denna man, Ahmed Fawzi, en av mina hjältar och mentorer, han lyckades få UNICEF involverad. Och UNICEF, må Gud välsigna de, sa: "Ok, vi kan ge detta en chans." Och sen blev UNAMA involverad i Afghanistan. Det var historisk. Kunde det funka i Afghanistan med UNAMA och WHO och det civila samhället, osv. osv.? Och jag spelade in det allt på film, Och jag tänkte: "Det är såhär det ska vara. Det här är möjligheten att det kanske funkar. Men även om den inte gör, dörren är åtminstone öppen och det finns en chans."
And so I went back to London, and I went and saw this chap, Jude Law. And I saw him because he was an actor, I was an actor, I had a connection to him, because we needed to get to the press, we needed this attraction, we needed the media to be involved. Because if we start pumping it up a bit maybe more people would listen and there'd be more -- when we got into certain areas, maybe there would be more people interested. And maybe we'd be helped financially a little bit more, which had been desperately difficult. I won't go into that. So Jude said, "Okay, I'll do some statements for you."
Och så åkte jag tillbaka till London, Och jag gick och träffade den här killen, Jude Law. Jag mötte honom för att han var en skådespelare som jag. Jag hade någon slags länk med honom, vi behövde komma ut till pressen, vi behövde denna attraktion, vi behövde involvera journalisterna. Därför att om vi kunde sprida upp det lite så kanske flera skulle lyssna och det skulle bli mer: när vi kom in i vissa områden, kanske skulle det intressera flera människor. Och kanske skulle vi få mer finansiell hjälp, vilket hade varit oerhört svårt. Jag ska inte in på det. Så Jude sa: "ok, Jag ska köra några uttalanden åt dig."
While I was filming these statements, he said to me, "Where are you going next?" I said, "I'm going to go to Afghanistan." He said, "Really?" And I could sort of see a little look in his eye of interest. So I said to him, "Do you want to come with me? It'd be really interesting if you came. It would help and bring attention. And that attention would help leverage the situation, as well as all of the other sides of it." I think there's a number of pillars to success. One is you've got to have a great idea. The other is you've got to have a constituency, you've got to have finance, and you've got to be able to raise awareness. And actually I could never raise awareness by myself, no matter what I'd achieved. So these guys were absolutely crucial. So he said yes, and we found ourselves in Afghanistan.
Medan jag spelade in frågade han mig, "Vart ska du åka efter?" Jag svarade "Jag ska åka till Afghanistan." Han undrade "verkligen?" Och jag kunde se ett litet intresse i hans ögon. Så jag frågade: "Vill du följa med mig?" Det skulle vara riktigt intressant om du följde med. Det skulle få mer uppmärksamhet. Och den uppmärksamheten skulle hjälpa till att få mer makt åt projektet, såväl som andra sidor av det." Jag tror att det finns en antal pelare till framgång. En är att du måste ha en stor idé. Det andra är att du måste ha makt, du måste ha finansiell makt, Och du måste kunna få upp medvetenhet. Egentligen kunde jag aldrig själv få upp medvetenhet, oberoende av vad jag nådde upp till. Så dessa personer var vitala för arbetet. Och han sa ja, och vi fann oss själva i Afghanistan.
It was a really incredible thing that when we landed there, I was talking to various people, and they were saying to me, "You've got to get everybody involved here. You can't just expect it to work. You have to get out and work." And we did, and we traveled around, and we spoke to elders, we spoke to doctors, we spoke to nurses, we held press conferences, we went out with soldiers, we sat down with ISAF, we sat down with NATO, we sat down with the U.K. government. I mean, we basically sat down with everybody -- in and out of schools with ministers of education, holding these press conferences, which of course, now were loaded with press, everybody was there. There was an interest in what was going on. This amazing woman, Fatima Gailani, was absolutely instrumental in what went on as she was the spokesperson for the resistance against the Russians. And her Afghan network was just absolutely everywhere. And she was really crucial in getting the message in.
Det var verkligen en otrolig sak att när vi landade där, jag pratade med en massa människor och de sa till mig: "Du måste få alla inblandade. Du kan inte bara förvänta dig att det ska funka. Du måste få till den att funka." Och vi gjorde det, vi reste runt och pratade med de äldre, vi pratade med läkare, vi pratade med sköterskor, Vi höll presskonferenser, vi var ute med soldater, Vi satt och pratade med ISAF och Nato, Vi satt och pratade med den brittiska regeringen. Jag menar, vi satt och pratade med alla -- in och ut från skolor med utbildningsministrar, att hålla dessa presskonferenser, som nu, självklart, kryllade med journalister, alla var där. Det fanns ett intresse i vad som pågick. Den här otroliga kvinnan, Fatima Magalani, var verkligen instrumentell i vad som pågick då hon var taleskvinnan för motståndsrörelsen mot Ryssland. Och hennes nätverk i Afghanistan var verkligen överallt. Och hon var mycket viktig för att få budskapet ut.
And then we went home. We'd sort of done it. We had to wait now and see what happened. And I got home, and I remember one of the team bringing in a letter to me from the Taliban. And that letter basically said, "We'll observe this day. We will observe this day. We see it as a window of opportunity. And we will not engage. We're not going to engage." And that meant that humanitarian workers wouldn't be kidnapped or killed. And then suddenly, I obviously knew at this point, there was a chance. And days later, 1.6 million children were vaccinated against polio as a consequence of everybody stopping. (Applause) And like the General Assembly, obviously the most wonderful, wonderful moment.
Och sen drog vi hem. Vi hade klarat det ungefär. Vi fick vänta nu och se vad som skulle hända. Och jag kom hem, och jag kommer ihåg när en av teammedlemmerna gav mig ett brev från Talibanerna. Och brevet i grund och botten sa: "Vi ska observera den här dagen. Vi ska observera den här dagen. Vi ser det som ett fönster av hopp. och vi ska inte motverka. Vi kommer inte motverka." Och det betydde att humanittära arbetare skulle inte bli kidnappade eller dödade. Och så plötsligt, jag visste ju vid det här tiden, att det fanns en möjlighet. Och dagar senare, 1,6 miljoner barn fick vaccin mot polio då alla slutade att kriga. (Applåder) Och som generalförsmalingen, tydligen en underbar, underbar ögonblick.
And so then we wrapped the film up and we put it together because we had to go back. We put it into Dari and Pashto. We put it in the local dialects. We went back to Afghanistan, because the next year was coming, and we wanted to support. But more importantly, we wanted to go back, because these people in Afghanistan were the heroes. They were the people who believed in peace and the possibilities of it, etc., etc. -- and they made it real. And we wanted to go back and show them the film and say, "Look, you guys made this possible. And thank you very much." And we gave the film over. Obviously it was shown, and it was amazing.
Så vi samlade upp filmen och fick den ihop. för att vi var tvungna att gå tillbaka. Vi spelade in det på Dari och Pashto, lokaldialoger. Vi återvände till Afghanistan, för att nästa år var på frammarsch och vi ville ge stöd. Men ännu viktigare, vi ville återvända för att dessa människor i Afganistan är de riktiga hjältarna. Det var de som trodde på fred och dess möjligheter osv. osv. -- och de förverkligade den. Och vi ville åka tillbaka, visa dem filmen och säga: "titta, ni gjorde detta möjligt. Tack så mycket." Och vi gav filmen tillbaka. Den blev visad, och det var otroligt.
And then that year, that year, 2008, this ISAF statement from Kabul, Afghanistan, September 17th: "General Stanley McChrystal, commander of international security assistance forces in Afghanistan, announced today ISAF will not conduct offensive military operations on the 21st of September." They were saying they would stop. And then there was this other statement that came out from the U.N. Department of Security and Safety saying that, in Afghanistan, because of this work, the violence was down by 70 percent. 70 percent reduction in violence on this day at least. And that completely blew my mind almost more than anything.
Och sen samma år, samma år; 2008, den 17:e Setpember skickade ISAF detta meddelande från Kabul, Afghanistan: "General Stanley McChrystal, de internationella styrkornas befälhavare i Afghanistan, annonserade idag att ISAF skall avstå från militära operationer på dagen den 21:a September." De sa att de skulle sluta. Och så var det den här andra uttalandet som kom från FN:s säkerhetsdepartment där det stod att, i Afghanistan, pga detta projekt, våldet hade sänkts med 70%. Åtminstone för denna dag. Och det tyckte jag var mer fantastisk än något annat.
And I remember being stuck in New York, this time because of the volcano, which was obviously much less harmful. And I was there thinking about what was going on. And I kept thinking about this 70 percent. 70 percent reduction in violence -- in what everyone said was completely impossible and you couldn't do. And that made me think that, if we can get 70 percent in Afghanistan, then surely we can get 70 percent reduction everywhere. We have to go for a global truce. We have to utilize this day of ceasefire and nonviolence and go for a global truce, go for the largest recorded cessation of hostilities, both domestically and internationally, ever recorded.
Och jag kommer ihåg att jag hade fastnat i New York, den här gången pga vulkanen, vilket var ju mindre skadlig. Jag var där och tänkte på allt som pågick. Och jag fortsätte att tänka på 70 procenten. 70 procents minskning av våld -- där alla andra tyckte att det var helt omöjligt och kunde inte göras. Detta fick mig att tänka, om vi kunde få 70% mindre våld i Afghanistan, då kan vi mycket väl få det överallt. Vi måste gå för en global vapenvila. vi måste utnyttja den här dagen av ickevåld och vapenvila. gå för en global fred. gå för den största upphörighet av fiendskap någonsin, både internt och internationellt, det största någonsin.
That's exactly what we must do. And on the 21st of September this year, we're going to launch that campaign at the O2 Arena to go for that process, to try and create the largest recorded cessation of hostilities. And we will utilize all kinds of things -- have a dance and social media and visiting on Facebook and visit the website, sign the petition. And it's in the six official languages of the United Nations. And we'll globally link with government, inter-government, non-government, education, unions, sports. And you can see the education box there. We've got resources at the moment in 174 countries trying to get young people to be the driving force behind the vision of that global truce. And obviously the life-saving is increased, the concepts help.
Det här är vad vi måste göra. Och den 21:a September i år, kommer vi att starta kampanjen på O2 Arena för att fullfölja projektet. att skapa det största upphörigheten av fiendskap någonsin. Och vi ska utnyttja olika saker: dansa och sociala medier och besöka oss på Facebook och besöka vår webbplats, signera rörelsen. Den är skriven i de sex officiella språken i FN. Och vi ska nätverka globalt med regeringar. interregeringar, voluntärorganisationer, utbildning, facken, idrott. Och du kan se utbildningsboxen där. Just nu har vi resurser i 174 länder som försöker att få ungdomar att vara den drivande kraften bakom visionen av global fred. Och tydligen har livräddning ökat, konceptet har hjälpt.
Linking up with the Olympics -- I went and saw Seb Coe. I said, "London 2012 is about truce. Ultimately, that's what it's about." Why don't we all team up? Why don't we bring truce to life? Why don't you support the process of the largest ever global truce? We'll make a new film about this process. We'll utilize sport and football. On the Day of Peace, there's thousands of football matches all played, from the favelas of Brazil to wherever it might be. So, utilizing all of these ways to inspire individual action. And ultimately, we have to try that. We have to work together.
Vi försökte länka med Olympiska Spelen, Jag träffade Seb Coe. Jag sa, "London 2012 handlar om fred. Det är det som den i grund och botten handlar om." Varför kan inte vi alla enas? Varför inte få fred i våra liv? Varför stödjer ni inte denna kampanj för den största globala vapenvilan? Vi ska göra en ny film om kampanjen. Vi ska använda sport och fotboll. Tusentals fotbollsmatcher spelas under Fredsdagen, från slumområdena i Brasilien till vart än. så att utnyttja alla dessa vägar för att inspirera solitär aktion. Och självfallet måste vi försöka med det. Vi måste jobba tillsammans.
And when I stand here in front of all of you, and the people who will watch these things, I'm excited, on behalf of everybody I've met, that there is a possibility that our world could unite, that we could come together as one, that we could lift the level of consciousness around the fundamental issues, brought about by individuals. I was with Brahimi, Ambassador Brahimi. I think he's one of the most incredible men in relation to international politics -- in Afghanistan, in Iraq. He's an amazing man. And I sat with him a few weeks ago. And I said to him, "Mr. Brahimi, is this nuts, going for a global truce? Is this possible? Is it really possible that we could do this?" He said, "It's absolutely possible." I said, "What would you do? Would you go to governments and lobby and use the system?" He said, "No, I'd talk to the individuals." It's all about the individuals. It's all about you and me. It's all about partnerships. It's about your constituencies; it's about your businesses. Because together, by working together, I seriously think we can start to change things.
Och när jag står här framför er alla, och alla andra som kommer se det här, Jag är ivrig, till förmån av alla som jag har mött, att det finns en möjlighet att vår värld kan enas, att vi kan unifieras till en, att vi kan lyfta upp uppmärksamheten runt de fundementala frågorna, som är gjort möjligt genom enskilda personer. Jag var med Brahimi, ambassadör Brahimi. Jag tycker han är en av de mest fantastiska personer i relation med internationell politik -- i Afghanistan och Irak. Han är en otrolig människa. Och jag satt med honom för några veckor sedan. Och jas sa åt honom, "Mr.Brahimi, är det här galenskap? Det här med global fred? Är det här möjligt? Är det verkligen möjligt att vi kan göra det?" Han svarade, "Självklart är det möjligt." Jag fortsatte, "Vad skulle du ha gjort? Skulle du ha gått till regeringen och lobbyn och använt systemet?" Han sa, "Nej, Jag skulle ha pratat med enskilda personer." Allt handlar om enskilda personer. Det handlar om mig och dig. Allt handlar om partnerskap. Det handlar om personerna, det handlar om verksamheter. Därför att tillsammans, genom att jobba tillsammans, tycker jag av hela mitt hjärta att vi kan börja ändra på saker och ting."
And there's a wonderful man sitting in this audience, and I don't know where he is, who said to me a few days ago -- because I did a little rehearsal -- and he said, "I've been thinking about this day and imagining it as a square with 365 squares, and one of them is white." And it then made me think about a glass of water, which is clear. If you put one drop, one drop of something, in that water, it'll change it forever.
Och det finns en otrolig människa som sitter i publiken, jag vet inte var han är, som berättade åt mig för några dagar sen -- därför att jag gjorde en liten repetition -- och han sa, "Jag har tänkt på den här dagen och framställt den som en stor kvadrat med 365 mindre kvadrater, och en av dem är vit." Och det fick mig att tänka på en glas klart vatten. Om du lägger en droppe, en droppe av någonting i vattnet, det skulle förändra vattnet för evigt.
By working together, we can create peace one day. Thank you TED. Thank you.
Genom att arbeta tillsammans, vi kan skapa en fredens dag. Tack TED. Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)
Thanks a lot.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)
Thank you very much. Thank you.
Tack ska ni ha. Tack.