My first love was for the night sky. Love is complicated.
Min första kärlek var natthimlen. Kärlek är komplicerat.
You're looking at a fly-through of the Hubble Space Telescope Ultra-Deep Field, one of the most distant images of our universe ever observed. Everything you see here is a galaxy, comprised of billions of stars each. And the farthest galaxy is a trillion, trillion kilometers away.
Ni tittar på en genomflygning av Hubbleteleskopets Ultra-Deep Field, en av de mest avlägsna bilder av vårt universum som någonsin observerats. Allt ni ser här är galaxer, bestående av miljarder stjärnor vardera. Den bortersta galaxen är en biljon biljoner kilometer bort.
As an astrophysicist, I have the awesome privilege of studying some of the most exotic objects in our universe. The objects that have captivated me from first crush throughout my career are supermassive, hyperactive black holes. Weighing one to 10 billion times the mass of our own sun, these galactic black holes are devouring material, at a rate of upwards of 1,000 times more than your "average" supermassive black hole. (Laughter)
Som astrofysiker har jag det otroliga privilegiet att studera några av de mest exotiska objekten i vårt universum. De objekt som har fängslat mig från första förälskelsen och genom min karriär är supermassiva, hyperaktiva svarta hål. De väger en till tio miljarder gånger mer än massan hos vår egen sol, och dessa galaktiska svarta hål slukar material i en takt av uppåt 1 000 gånger mer än ett "genomsnittligt" supermassivt svart hål. (Skratt)
These two characteristics, with a few others, make them quasars. At the same time, the objects I study are producing some of the most powerful particle streams ever observed. These narrow streams, called jets, are moving at 99.99 percent of the speed of light, and are pointed directly at the Earth.
Dessa två karaktärsdrag, och några fler, gör dem till kvasarer. Samtidigt producerar objekten jag studerar några av de kraftigaste partikelströmmar som någonsin observerats. Dessa smala strömmar, jetströmmar, rör sig i 99,99% av ljusets hastighet, och är riktade rakt mot jorden.
These jetted, Earth-pointed, hyperactive and supermassive black holes are called blazars, or blazing quasars. What makes blazars so special is that they're some of the universe's most efficient particle accelerators, transporting incredible amounts of energy throughout a galaxy.
Dessa supermassiva, hyperaktiva svarta hål som riktar sig mot jorden med jetströmmar, kallas blasarer. Det som gör blasarer speciella är att de är några av universums mest effektiva partikelacceleratorer, som transporterar otroliga mängder energi genom en galax.
Here, I'm showing an artist's conception of a blazar. The dinner plate by which material falls onto the black hole is called the accretion disc, shown here in blue. Some of that material is slingshotted around the black hole and accelerated to insanely high speeds in the jet, shown here in white. Although the blazar system is rare, the process by which nature pulls in material via a disk, and then flings some of it out via a jet, is more common. We'll eventually zoom out of the blazar system to show its approximate relationship to the larger galactic context.
Här ser man en konstnärs föreställning om en blasar. Middagstallriken från vilken material faller ner på det svarta hålet kallas ackretionsskivan, den visas här i blått. En del av materialet slungas runt det svarta hålet och accelererar till galet höga hastigheter i jetströmmen som här visas i vitt. Trots att blasarsystemet är ovanligt, är processen där naturen drar in material via en skiva och sedan kastar ut en del av det i en jetström, mer vanligt. Vi ska slutligen zooma ut ur blasarsystemet för att visa dess relation till det större galaktiska sammanhanget.
Beyond the cosmic accounting of what goes in to what goes out, one of the hot topics in blazar astrophysics right now is where the highest-energy jet emission comes from. In this image, I'm interested in where this white blob forms and if, as a result, there's any relationship between the jet and the accretion disc material.
Bortom den kosmiska bokföringen av vad som kommer in och åker ut, är ett av de hetaste ämnena inom blasar-astrofysik just nu varifrån jetströmmarna med mest energi kommer från. I den här bilden är jag intresserad av var den vita klumpen skapas och om det, som resultat av detta, finns en relation mellan jetströmmen och materialet från ackretionsskivan.
Clear answers to this question were almost completely inaccessible until 2008, when NASA launched a new telescope that better detects gamma ray light -- that is, light with energies a million times higher than your standard x-ray scan. I simultaneously compare variations between the gamma ray light data and the visible light data from day to day and year to year, to better localize these gamma ray blobs. My research shows that in some instances, these blobs form much closer to the black hole than we initially thought.
Tydliga svar på den frågan var nästan omöjliga att få innan 2008, då NASA skickade upp ett teleskop som är bättre på att fånga upp gammastrålning, ljus med energi som är en miljon gånger större än en normal röntgenstråle. Jag jämför variationer mellan gammastrålning och synligt ljus, från dag till dag, år till år, för att kunna hitta dessa klumpar av gammastrålning. Min forskning visar att i vissa fall skapas dessa klumpar mycket närmare svarta hål än vi först trodde.
As we more confidently localize where these gamma ray blobs are forming, we can better understand how jets are being accelerated, and ultimately reveal the dynamic processes by which some of the most fascinating objects in our universe are formed.
Ju säkrare vi blir på att lokalisera var dessa klumpar av gammastrålning skapas, desto bättre kan vi förstå hur jetströmmarna accelererar, och slutligen avslöja den dynamiska process i vilken några av universums mest fascinerande objekt skapas.
This all started as a love story. And it still is. This love transformed me from a curious, stargazing young girl to a professional astrophysicist, hot on the heels of celestial discovery. Who knew that chasing after the universe would ground me so deeply to my mission here on Earth. Then again, when do we ever know where love's first flutter will truly take us.
Det startade som en kärlekshistoria. Och det är fortfarande en. Denna kärlek förvandlade mig från en nyfiken, stjärnskådande ung flicka till en professionell astrofysiker, på väg mot himlastormande upptäckter. Vem kunde ana att min jakt efter universum skulle förankra mig så djupt i mitt uppdrag här på jorden. Men så är det ju, när vet man nånsin vart kärlekens första pirrande ska ta en.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)