Hello. My name is Jarrett Krosoczka, and I write and illustrate books for children for a living. So I use my imagination as my full-time job. But well before my imagination was my vocation, my imagination saved my life.
Hej. Jag heter Jarrett Krosoczka, och mitt jobb är att skriva och illustrera barnböcker. Så att använda min fantasi är mitt heltidsjobb. Men långt innan min fantasi var mitt jobb så räddade min fantasi mitt liv.
When I was a kid, I loved to draw, and the most talented artist I knew was my mother, but my mother was addicted to heroin. And when your parent is a drug addict, it's kind of like Charlie Brown trying to kick the football, because as much as you want to love on that person, as much as you want to receive love from that person, every time you open your heart, you end up on your back. So throughout my childhood, my mother was incarcerated and I didn't have my father because I didn't even learn his first name until I was in the sixth grade. But I had my grandparents, my maternal grandparents Joseph and Shirley, who adopted me just before my third birthday and took me in as their own, after they had already raised five children. So two people who grew up in the Great Depression, there in the very, very early '80s took on a new kid. I was the Cousin Oliver of the sitcom of the Krosoczka family, the new kid who came out of nowhere.
När jag var liten så älskade jag att rita, och den mest begåvade konstnär jag visste var min mamma, men min mamma var beroende av heroin. Och när din förälder är beroende av droger, är det nästan som när Charlie Brown försökte sparka fotbollen, för även om du vill älska den personen, och även om du vill bli älskad av den personen, så hamnar du på ryggen varje gång du öppnar ditt hjärta. Under hela min barndom så satt min mamma i fängelse och jag hade ingen pappa eftersom jag inte ens visste vad hans förnamn var förrän jag gick i sjätte klass. Men jag hade mina morföräldrar, min mammas föräldrar Joseph och Shirley, som adopterade mig precis innan jag fyllde tre och tog hand om mig som om jag vore deras eget barn, trots att de redan hade uppfostrat fem barn. Så två personer som växte upp under den stora depressionen, tog väldigt, väldigt tidigt på 80-talet sig an ett nytt barn. Jag var som kusinen, Oliver, i komediserien om familjen Krosoczka, den nya killen som kom från ingenstans.
And I would like to say that life was totally easy with them. They each smoked two packs a day, each, nonfiltered, and by the time I was six, I could order a Southern Comfort Manhattan, dry with a twist, rocks on the side, the ice on the side so you could fit more liquor in the drink.
Och jag skulle vilja säga att livet var helt lätt med dem. De rökte två paket om dagen, var, utan filter, och innan jag fyllt sex, så kunde jag beställa en Southern Comfort Manhattan, dry med en twist, isbitar vid sidan av, isen vid sidan av så att du kan få plats med mer sprit i drinken.
But they loved the hell out of me. They loved me so much. And they supported my creative efforts, because my grandfather was a self-made man. He ran and worked in a factory. My grandmother was a homemaker. But here was this kid who loved Transformers and Snoopy and the Ninja Turtles, and the characters that I read about, I fell in love with, and they became my friends. So my best friends in life were the characters I read about in books.
Men de älskade mig så in i helvete. De älskade mig så mycket. Och de stöttade min kreativa strävan, för min morfar var en entreprenör. Han drev och arbetade i en fabrik. Min mormor var hemmafru. Men här var den här killen som älskade Transformers och Snobben och Turtles, och jag föll för karaktärerna jag läste om, och de blev mina vänner. Så de bästa vänner jag hade i världen var figurerna jag läste om i böcker.
I went to Gates Lane Elementary School in Worcester, Massachusetts, and I had wonderful teachers there, most notably in first grade Mrs. Alisch. And I just, I can just remember the love that she offered us as her students.
Jag gick på Gates Lane grundskola i Worcester, Massachusetts, och mina lärare där var underbara, speciellt Mrs. Alisch i första klass. Jag kan så väl komma ihåg den kärlek hon gav oss som var hennes elever.
When I was in the third grade, a monumental event happened. An author visited our school, Jack Gantos. A published author of books came to talk to us about what he did for a living. And afterwards, we all went back to our classrooms and we drew our own renditions of his main character, Rotten Ralph. And suddenly the author appeared in our doorway, and I remember him sort of sauntering down the aisles, going from kid to kid looking at the desks, not saying a word. But he stopped next to my desk, and he tapped on my desk, and he said, "Nice cat." (Laughter) And he wandered away. Two words that made a colossal difference in my life.
När jag gick i tredje klass hände någonting monumentalt. En författare besökte vår skola, Jack Gantos. En författare som publicerat böcker kom för att prata med oss om sitt jobb. Efteråt så gick vi allihop tillbaks till våra klassrum och vi ritade våra egna tolkningar av hans huvudfigur, Ruttna Ralph. Plötsligt dök författaren upp i dörröppningen, och jag kommer ihåg att han typ strosade nerför gångarna, han gick från barn till barn och tittade på bänkarna utan att säga ett ord. Men han stannade vid min bänk, och han knackade på bänken, och så sa han, "Fin Katt." (Skratt) Och så vandrade han iväg. Två ord som hade en kolossal inverkan på mitt liv.
When I was in the third grade, I wrote a book for the first time, "The Owl Who Thought He Was The Best Flyer." (Laughter) We had to write our own Greek myth, our own creation story, so I wrote a story about an owl who challenged Hermes to a flying race, and the owl cheated, and Hermes, being a Greek god, grew angry and bitter, and turned the owl into a moon, so the owl had to live the rest of his life as a moon while he watched his family and friends play at night. Yeah. (Laughter)
När jag gick i tredje klass så skrev jag en bok för första gången, "Ugglan som tyckte han var bäst på att flyga." (Skratt) Vi skulle skriva våran egna Grekiska myt, våran egna skapelseberättelse, så jag skrev en berättelse om en uggla som utmanade Hermes på en flygtävling, och ugglan fuskade, och Hermes, eftersom han var en grekisk gud, blev arg och bitter, och förvandlade ugglan till en måne, så ugglan tvingades leva resten av sitt liv som en måne och titta på när hans familj och vänner lekte om kvällarna. Japp. (Skratt)
My book had a title page. I was clearly worried about my intellectual property when I was eight. (Laughter) And it was a story that was told with words and pictures, exactly what I do now for a living, and I sometimes let the words have the stage on their own, and sometimes I allowed the pictures to work on their own to tell the story.
Min bok hade en titelsida. Jag var mycket bekymrad över min immateriella egendom när jag var åtta. (Skratt) Och det var en berättelse med ord och bilder, precis som det jag jobbar med nu, ibland så låter jag orden ta över helt, och ibland så låter jag bilderna verka själva för att berätta historien.
My favorite page is the "About the author" page. (Laughter) So I learned to write about myself in third person at a young age.
Min favoritsida är "Om författaren" sidan. (Skratt) Jag lärde mig att skriva om mig själv i tredje person när jag var mycket ung.
So I love that last sentence: "He liked making this book." And I liked making that book because I loved using my imagination, and that's what writing is. Writing is using your imagination on paper, and I do get so scared because I travel to so many schools now and that seems like such a foreign concept to kids, that writing would be using your imagination on paper, if they're allowed to even write now within the school hours. So I loved writing so much that I'd come home from school, and I would take out pieces of paper, and I would staple them together, and I would fill those blank pages with words and pictures just because I loved using my imagination.
Jag älskar den sista meningen: "Han tyckte om att skapa den här boken." Och jag gillade att göra den där boken för att jag älskade att använda min fantasi, och det är det som är att skriva. Att skriva är att använda din fantasi på papper, och jag blir så rädd, eftersom jag åker till så många skolor nu, och det verkar vara ett sådant främmande koncept för barn, att skrivande skulle vara att använda sin fantasi på papper, om de ens tillåts att skriva under skoldagen numera. Jag älskade att skriva så mycket så att jag kom hem från skolan, och tog fram pappersbitar, och jag häftade ihop dem, och fyllde de tomma sidorna med ord och bilder bara för att jag älskade att använda min fantasi.
And so these characters would become my friends. There was an egg, a tomato, a head of lettuce and a pumpkin, and they all lived in this refrigerator city, and in one of their adventures they went to a haunted house that was filled with so many dangers like an evil blender who tried to chop them up, an evil toaster who tried to kidnap the bread couple, and an evil microwave who tried to melt their friend who was a stick of butter. (Laughter) And I'd make my own comics too, and this was another way for me to tell stories, through words and through pictures.
Och så blev dessa figurer mina vänner. Det var ett ägg, en tomat, ett salladshuvud och en pumpa, och de bodde allihop i kylskåpsstan, och under ett av deras äventyr gick de till ett spökhus som var fyllt med många faror som en ond mixer som försökte hacka sönder dom, en ond brödrost som försökte kidnappa brödparet, en ond micro som försökte smälta deras vän som var en smörklick. (Skratt) Jag gjorde mina egna serietidningar också, och det var ett annat sätt för mig att berätta historier, med ord och bilder.
Now when I was in sixth grade, the public funding all but eliminated the arts budgets in the Worcester public school system. I went from having art once a week to twice a month to once a month to not at all. And my grandfather, he was a wise man, and he saw that as a problem, because he knew that was, like, the one thing I had. I didn't play sports. I had art. So he walked into my room one evening, and he sat on the edge of my bed, and he said, "Jarrett, it's up to you, but if you'd like to, we'd like to send you to the classes at the Worcester Art Museum." And I was so thrilled. So from sixth through 12th grade, once, twice, sometimes three times a week, I would take classes at the art museum, and I was surrounded by other kids who loved to draw, other kids who shared a similar passion.
När jag gick i sjätte klass så slutade staten nästan att stöda konsten i Worcesters kommunala skolsystem. Det gick från att jag hade konst en gång i veckan till två gånger i månaden till en gång i månaden till aldrig. Min farfar, som var en vis man, såg det som ett problem, för att han visste att det var, typ, det ända jag hade. Jag sportade inte. Jag hade konsten. Så han kom in i mitt rum en kväll, och satt på sängkanten, och han sa, "Jarret, du gör som du vill, men om du vill så skicka vi dig till lektioner vid Worcesters konstmuseum. Jag var överlycklig. Från sjätte till tolfte klass, en, två, ibland tre gånger i veckan hade jag lektioner på konstmuseet, och jag var omgiven av andra barn som älskade att rita, andra barn som delade samma intresse.
Now my publishing career began when I designed the cover for my eighth grade yearbook, and if you're wondering about the style of dress I put our mascot in, I was really into Bell Biv DeVoe and MC Hammer and Vanilla Ice at the time. (Laughter) And to this day, I still can do karaoke to "Ice, Ice Baby" without looking at the screen. Don't tempt me, because I will do it.
Min publicerings karriär tog fart då jag designade omslaget till klassboken i åttan. Om ni undrar varför skomaskoten var klädd i den stilen så var jag väldigt tänd på Bell Biv DeVoe och MC Hammer och Vanilla Ice på den tiden. (Skratt) Jag kan än i dag sjunga karaoke till "Ice, Ice Baby" utan att titta på skärmen. Fresta mig inte, jag gör det.
So I get shipped off to private school, K through eight, public schools, but for some reason my grandfather was upset that somebody at the local high school had been stabbed and killed, so he didn't want me to go there. He wanted me to go to a private school, and he gave me an option. You can go to Holy Name, which is coed, or St. John's, which is all boys. Very wise man, because he knew I would, I felt like I was making the decision on my own, and he knew I wouldn't choose St. John's, so I went to Holy Name High School, which was a tough transition because, like I said, I didn't play sports, and it was very focused on sports, but I took solace in Mr. Shilale's art room. And I just flourished here. I just couldn't wait to get to that classroom every day.
Sedan blev jag skickad till privatskola, förskola till åttan, kommunala skolor, med av någon anledning så skrämdes min farfar av att någon vid vårt gymnasium hade blivit knivhuggen och dödad, så han ville inte att jag skulle gå där. Han ville att jag skulle gå på en privatskola, och han ställde mig inför ett val. Du kan gå på Holy Name, där det är samundervisning, eller St. John's, där det bara går pojkar. En mycket vis man, för han visste att jag skulle se det som att jag tog beslutet själv, och han visste att jag inte skulle välja St. John's, så jag började på Holy Name gymnasiet, vilket var en tuff omställning eftersom, som jag sa, jag sportade inte, och det var mycket focus på sport, men jag fann tröst i Mr. Shilales konstrum. Och här så bara blomstrade jag. Varje dag så kunde jag inte vänta tills jag kom till det klassrummet.
So how did I make friends? I drew funny pictures of my teachers -- (Laughter) -- and I passed them around. Well, in English class, in ninth grade, my friend John, who was sitting next to me, laughed a little bit too hard. Mr. Greenwood was not pleased. (Laughter) He instantly saw that I was the cause of the commotion, and for the first time in my life, I was sent to the hall, and I thought, "Oh no, I'm doomed. My grandfather's just going to kill me." And he came out to the hallway and he said, "Let me see the paper." And I thought, "Oh no. He thinks it's a note." And so I took this picture, and I handed it to him. And we sat in silence for that brief moment, and he said to me, "You're really talented." (Laughter) "You're really good. You know, the school newspaper needs a new cartoonist, and you should be the cartoonist. Just stop drawing in my class."
Så hur fick jag vänner? Jag ritade roliga bilder föreställande mina lärare - (Skratt) - och jag skickade runt dem. Så, under en engelsk lektion, i nionde klass, skrattade min kompis John som satt bredvid mig, lite för högt. Mr. Greenwood var inte glad. (Skratt) Han såg direkt att det var jag som var orsaken till uppståndelsen, För första gången i mitt liv så skickades jag ut i korridoren, och jag tänkte, "Å nej, jag är fördömd. morfar kommer helt enkelt att döda mig." Han kom ut i korridoren och sa, "Får jag se på pappret." Och jag tänkte, "Å nej. Han tror att det är ett brev." då så tog jag teckningen, och gav den till honom. Vi satt tysta där ett kort ögonblick, och så sa han till mig, "Du är väldigt begåvad." (Skratt) "Du är väldigt duktig. Du vet, skoltidningen behöver en ny tecknare, och det borde passa dig. Sluta bara att rita under mina lektioner."
So my parents never found out about it. I didn't get in trouble. I was introduced to Mrs. Casey, who ran the school newspaper, and I was for three and a half years the cartoonist for my school paper, handling such heavy issues as, seniors are mean, freshmen are nerds, the prom bill is so expensive. I can't believe how much it costs to go to the prom. And I took the headmaster to task and then I also wrote an ongoing story about a boy named Wesley who was unlucky in love, and I just swore up and down that this wasn't about me, but all these years later it was totally me.
Så mina föräldrar fick aldrig reda på det. Jag hamnade inte i trubbel. Jag presenterades för Mrs. Casey som skötte skoltidningen, och under tre och ett halvt år så var jag tecknare i skoltidningen, tog upp tunga frågor som att de äldre eleverna är elaka, de yngsta eleverna är töntar, balbiljetten är så dyr. Jag fattar inte hur dyrt det är att gå på balen. Och jag tillrättavisade rektorn och sen så skrev jag en fortlöpande berättelse om en pojke vid namn Wesley som var olyckligt kär, och jag bedyrade att den inte handlade om mig, men så här många år efteråt, den var helt och hållet om mig.
But it was so cool because I could write these stories, I could come up with these ideas, and they'd be published in the school paper, and people who I didn't know could read them. And I loved that thought, of being able to share my ideas through the printed page.
Men det var så häftigt att jag kunde skriva dessa berättelser, jag kunde komma på sådana idéer, och de publicerades i skoltidningen, och folk som jag inte kände kunde läsa dem. Jag älskade tanken på att kunna dela med mig av mina idéer på ett tryckt blad.
On my 14th birthday, my grandfather and my grandmother gave me the best birthday present ever: a drafting table that I have worked on ever since. Here I am, 20 years later, and I still work on this table every day. On the evening of my 14th birthday, I was given this table, and we had Chinese food. And this was my fortune: "You will be successful in your work." I taped it to the top left hand of my table, and as you can see, it's still there. Now I never really asked my grandparents for anything. Well, two things: Rusty, who was a great hamster and lived a great long life when I was in fourth grade. (Laughter) And a video camera. I just wanted a video camera. And after begging and pleading for Christmas, I got a second-hand video camera, and I instantly started making my own animations on my own, and all throughout high school I made my own animations. I convinced my 10th grade English teacher to allow me to do my book report on Stephen King's "Misery" as an animated short. (Laughter)
När jag fyllde 14 år gav min morfar och mormor mig den bästa födelsedagspresenten någonsin: ett ritbord som jag har använt ända sedan dess. Nu står jag här, 20 år senare, och jag använder fortfarande samma bord varje dag. På kvällen då jag fyllde 14 år fick bordet, och vi åt kinamat. Min spådom var: "Du kommer att bli framgångsrik i ditt yrke." Jag tejpade fast den i övre vänstra hörnet på mitt bord, och som ni kan se, den är fortfarande kvar. Jag har aldrig direkt bett mina morföräldrar om någonting Jo, två saker: Rusty, som var en fantastisk hamster som levde att härligt och långt liv medan jag gick i fjärde klass. (Skratt) Och en videokamera. Jag ville helt enkelt ha en videokamera. Och när jag bett och bönat fram till jul fick jag en begagnad videokamera. Jag började med det samma att göra mina egna tecknade filmer, helt själv, och under hela gymnasietiden gjorde jag mina egna tecknade filmer. Jag övertalade min engelsklärare i tionde klass att låta mig göra min bokrecension av Stephen Kings "Lida" som en tecknad kortfilm. (Skratt)
And I kept making comics. I kept making comics, and at the Worcester Art Museum, I was given the greatest piece of advice by any educator I was ever given. Mark Lynch, he's an amazing teacher and he's still a dear friend of mine, and I was 14 or 15, and I walked into his comic book class halfway through the course, and I was so excited, I was beaming. I had this book that was how to draw comics in the Marvel way, and it taught me how to draw superheroes, how to draw a woman, how to draw muscles just the way they were supposed to be if I were to ever draw for X-Men or Spiderman. And all the color just drained from his face, and he looked at me, and he said, "Forget everything you learned." And I didn't understand. He said, "You have a great style. Celebrate your own style. Don't draw the way you're being told to draw. Draw the way you're drawing and keep at it, because you're really good."
Jag fortsatte att göra serietidningar. Jag fortsatte att göra serietidningar, och på konstmuseet i Worcester fick jag det bästa rådet jag någonsin fått av en pedagog. Mark Lynch, han är en fantastisk lärare och fortfarande en god vän, jag var 14 eller 15, och kom in till hans serietidnings lektion mitt i kursen, och jag blev så upphetsad att jag strålade. Jag hade en bok om hur man tecknar serietidningar som Marvel, lärde mig hur man tecknar superhjältar, hur man tecknar kvinnor, hur man tecknar muskler precis som de skulle vara om jag någonsin skulle teckna åt X-Men eller Spindelmannen. Han blev alldeles blek, och tittade på mig, och sa, "Glöm allt du någonsin lärt dig." Jag förstod inte. Han sa, "Du har en jätte bra stil. Håll dig till din egen stil. Teckna inte som du har blivit tillsagt att teckna. Teckna som du tecknar och fortsätt så, för du är riktigt duktig."
Now when I was a teenager, I was angsty as any teenager was, but after 17 years of having a mother who was in and out of my life like a yo-yo and a father who was faceless, I was angry. And when I was 17, I met my father for the first time, upon which I learned I had a brother and sister I had never known about. And on the day I met my father for the first time, I was rejected from the Rhode Island School of Design, my one and only choice for college.
När jag var en tonåring, jag var orolig som vilken tonåring som helst, men efter 17 år med en mamma som kom och gick i mitt liv som en jojo och en pappa utan ansikte, så var jag arg. När jag var 17 år, träffade jag min pappa för första gången, då fick jag reda på att jag hade en bror och en syster som jag aldrig vetat om. Samma dag som jag träffade min pappa för första gången så fick jag avslag från Rhode Islands designskola, mitt enda högskoleval.
But it was around this time I went to Camp Sunshine to volunteer a week and working with the most amazing kids, kids with leukemia, and this kid Eric changed my life. Eric didn't live to see his sixth birthday, and Eric lives with me every day.
Men det var vid den här tidpunkten som jag åkte till Sunshine lägret för att arbeta som volontär en vecka och arbeta med några verkligt otroliga barn, barn med leukemi, och den här killen, Eric, förändrade mitt liv. Eric fick inte uppleva sin sjätte födelsedag, men Eric finns hos mig varje dag.
So after this experience, my art teacher, Mr. Shilale, he brought in these picture books, and I thought, "Picture books for kids!" and I started writing books for young readers when I was a senior in high school. Well, I eventually got to the Rhode Island School of Design. I transferred to RISD as a sophomore, and it was there that I took every course that I could on writing, and it was there that I wrote a story about a giant orange slug who wanted to be friends with this kid. The kid had no patience for him. And I sent this book out to a dozen publishers and it was rejected every single time, but I was also involved with the Hole in the Wall Gang Camp, an amazing camp for kids with all sorts of critical illnesses, and it's those kids at the camp that read my stories, and I read to them, and I saw that they responded to my work.
Efter denna upplevelse, tog min konstlärare, Mr. Shilale, fram några bilderböcker, och jag tänkte, "Bilderböcker för barn!" och så började jag skriva böcker för yngre läsare när jag gick sista året på gymnasiet. Tillslut så kom jag in på Rhode Islands design skola. Jag började på RIDS som andraårsstuderande, väl där gick jag varenda kurs jag kunde om skrivande, och det var där som jag skrev en berättelse om en stor orange snigel som ville vara kompis med med en kille. Killen hade inget tålamod med honom. Jag skickade boken till ett dussin bokförläggare och den fick avslag varenda gång, men jag var även involverad i Hole in the Wall Gang lägret, ett fantastiskt läger för barn med alla olika sorters allvarliga sjukdomar, och det var barnen på lägret som läste mina berättelser, och jag läste för dom, och jag såg att de reagerade positivt på mitt jobb.
I graduated from RISD. My grandparents were very proud, and I moved to Boston, and I set up shop. I set up a studio and I tried to get published. I would send out my books. I would send out hundreds of postcards to editors and art directors, but they would go unanswered. And my grandfather would call me every week, and he would say, "Jarrett, how's it going? Do you have a job yet?" Because he had just invested a significant amount of money in my college education. And I said, "Yes, I have a job. I write and illustrate children's books." And he said, "Well, who pays you for that?" And I said, "No one, no one, no one just yet. But I know it's going to happen."
Jag gick ut RIDS. Mina morföräldrar var mycket stolta, och jag flyttade till Boston, och startade upp mitt företag. Jag gjorde i ordning en studio och försökte bil publicerad. Jag brukade skicka mina böcker. Jag brukade skicka hundratals vykort till redaktörer och art directors, men de fick inga svar. Och min morfar brukade ringa mig varje vecka, och han brukade säga, "Jarrett, hur går det? Har du något jobb än?" Eftersom han precis hade investerat en stor summa pengar i min högskoleutbildning. Och jag sa, "Ja, jag har ett jobb. Jag skriver och illustrerar barnböcker." Och han sa, "Ja, men vem betalar för det?" Och jag sa, "Ingen, ingen, ingen än. Men jag är säker på att det kommer hända."
Now, I used to work the weekends at the Hole in the Wall off-season programming to make some extra money as I was trying to get my feet off the ground, and this kid who was just this really hyper kid, I started calling him "Monkey Boy," and I went home and wrote a book called "Good Night, Monkey Boy." And I sent out one last batch of postcards. And I received an email from an editor at Random House with a subject line, "Nice work!" Exclamation point.
Så, jag brukade jobba helger på Hole in the Walls lågsäsongs program för att tjäna lite extra pengar eftersom jag försökte sätta igång, och där fanns denna helt enkelt väldigt hyperaktive kille, som jag började kalla "Appojken," och jag gick hem och skrev en bok som hätte "God natt, Appojke." Och jag skickade iväg en sista sats vykort. Och jag fick ett email från en redaktör vid Random House, ärenderaden löd, "Snyggt jobbat" utropstecken.
"Dear Jarrett, I received your postcard. I liked your art, so I went to your website and I'm wondering if you ever tried writing any of your own stories, because I really like your art and it looks like there are some stories that go with them. Please let me know if you're ever in New York City." And this was from an editor at Random House Children's Books.
"Kära Jarrett, jag har tagit emot ditt vykort. Jag gillade din konst, så jag gick in på din hemsida och jag undrar om du någonsin försökt skriva några egna berättelser, för jag tycker verkligen om din konst och det ser ut som om det finns berättelser bakom dem. Hör gärna av dig om du någonsin råkar vara i New York." Och det här var från en redaktör hos Random Houses barnböcker.
So the next week I "happened" to be in New York. (Laughter) And I met with this editor, and I left New York for a contract for my first book, "Good Night, Monkey Boy," which was published on June 12, 2001.
Så veckan därpå så "råkade" jag vara i New York. (Skratt) Och jag träffade den redaktören, och jag lämnade New York med mitt första bokkontrakt, "God natt, Appojke," som publicerades den 12:e juni, 2001.
And my local paper celebrated the news. The local bookstore made a big deal of it. They sold out of all of their books. My friend described it as a wake, but happy, because everyone I ever knew was there in line to see me, but I wasn't dead. I was just signing books. My grandparents, they were in the middle of it. They were so happy. They couldn't have been more proud. Mrs. Alisch was there. Mr. Shilale was there. Mrs. Casey was there. Mrs. Alisch cut in front of the line and said, "I taught him how to read." (Laughter)
Och min lokaltidning firade nyheten. Den lokala bokhandeln gjorde en stor affär av det. De sålde slut på alla sina ex av boken. Mina vänner kallade det för en likvaka, fast glatt, för alla som jag någonsin känt stod i kö för att träffa mig, men jag var inte död. Jag signerade bara böcker. Mina morföräldrar, dom var mitt i allt. Dom var så glada. Dom kunde inte ha varit stoltare. Mrs. Alisch var också där. Mr. Shilale var där. Mrs. Casey var där. Mrs. Alisch gick före i kön och sa, "Jag lärde honom att läsa." (Skratt)
And then something happened that changed my life. I got my first piece of significant fan mail, where this kid loved Monkey Boy so much that he wanted to have a Monkey Boy birthday cake. For a two-year-old, that is like a tattoo. (Laughter) You know? You only get one birthday per year. And for him, it's only his second. And I got this picture, and I thought, "This picture is going to live within his consciousness for his entire life. He will forever have this photo in his family photo albums."
Och sen så hände något som förändrade mitt liv. Jag fick mitt första riktiga beundrarbrev, där ett barn älskade Appojken så mycket att han vill ha en Appojktårta till sin födelsedag. För en tvååring är det som en tatuering. (Skratt) Som du vet så får man ju bara en födelsedag per år. Och detta var ju bara hans andra. Och jag fick det här fotot, och jag tänkte, "Detta foto kommer att finnas med i hans medvetande under hela hans liv. Han kommer att ha den bilden i sitt familjealbum för alltid."
So that photo, since that moment, is framed in front of me while I've worked on all of my books.
Bilden, har sedan dess, stått inramat framför mig medan jag har arbetat med alla mina böcker.
I have 10 picture books out. "Punk Farm," "Baghead," "Ollie the Purple Elephant." I just finished the ninth book in the "Lunch Lady" series, which is a graphic novel series about a lunch lady who fights crime. I'm expecting the release of a chapter book called "Platypus Police Squad: The Frog Who Croaked." And I travel the country visiting countless schools, letting lots of kids know that they draw great cats.
Jag har gett ut 10 bilderböcker. "Punk bondgård,"Påshuvud," Ollie den lila elefanten." Jag har precis gjort klart den nionde boken i "Mattant" serien, vilket är en serietidning om en mattant som bekämpar brott. Jag väntar på att en kapitelbok ska släppas, den heter "Platypus polispatrull: Grodan som dog." Jag besöker otaliga skolor runtom i landet, och säger till en massa barn att de ritar jätte bra katter.
And I meet Bagheads. Lunch ladies treat me really well. And I got to see my name in lights because kids put my name in lights. Twice now, the "Lunch Lady" series has won the Children's Choice Book of the Year in the third or fourth grade category, and those winners were displayed on a jumbotron screen in Times Square. "Punk Farm" and "Lunch Lady" are in development to be movies, so I am a movie producer and I really do think, thanks to that video camera I was given in ninth grade. I've seen people have "Punk Farm" birthday parties, people have dressed up as "Punk Farm" for Halloween, a "Punk Farm" baby room, which makes me a little nervous for the child's well-being in the long term.
Och jag träffar påshuvuden. Mattanter behandlar mig väldigt trevligt. Jag har fått se mitt namn i ljus för barn satte mitt namn i ljus. Två gånger nu har "Mattant" serien vunnit barnens val till årets bok i tredje eller fjärde klass kategorin och dessa vinnare visades upp på en jumbotronskärm i Times Square. "Punk bondgård" och "Mattant" håller på att göras till filmer, så nu är jag filmproducent och jag tror verkligen att det är tack vare den där filmkameran jag fick i nionde klass. Jag har sett folk ha "Punk bondgård" födelsedagskalas, folk har klätt ut sig som "Punk bondgård" till Halloween, en "Punk bondgård" barnkammare, vilket gjorde mig lite nervös över barnets välbefinnande på lång sikt.
And I get the most amazing fan mail, and I get the most amazing projects, and the biggest moment for me came last Halloween. The doorbell rang and it was a trick-or-treater dressed as my character. It was so cool.
Och jag får de mest fantastiska brev från mina fans, 0ch får de mest fantastiska projekt, mitt största ögonblick var förra Halloween. Dörrklockan ringde och det var en godis-eller-busare utklädd till min karaktär. Det var så häftigt.
Now my grandparents are no longer living, so to honor them, I started a scholarship at the Worcester Art Museum for kids who are in difficult situations but whose caretakers can't afford the classes. And it displayed the work from my first 10 years of publishing, and you know who was there to celebrate? Mrs. Alisch.
Nu lever inte mina morföräldrar längre, så för att hedra dom så har jag skapat ett stipendium vid Worcesters konstmuseum för barn som befinner sig i svåra situationer men vars vårdnadshavare inte har råd med lektionerna. De visade mina arbete från mina första 10 år av bokutgivning, och vet du vem som var där för att fira? Mrs. Alisch.
I said, "Mrs. Alisch, how are you?"
Jag sa, "Mrs. Alisch, hur mår du?"
And she responded with, "I'm here." (Laughter)
Och hon svarade med, "Jag är här." (Skratt)
That's true. You are alive, and that's pretty good right now.
Det är sant. Du lever, och det är rätt bra för tillfället.
So the biggest moment for me, though, my most important job now is I am a dad myself, and I have two beautiful daughters, and my goal is to surround them by inspiration, by the books that are in every single room of our house to the murals I painted in their rooms to the moments for creativity where you find, in quiet times, by making faces on the patio to letting her sit in the very desk that I've sat in for the past 20 years. Thank you. (Applause)
Det största just nu för mig är dock, att mitt viktigaste jobb nu är vara pappa, jag har två vackra döttrar, mitt mål är att omge dem med inspiration, från böckerna som finns i vartenda rum i vårt hus till väggmålningarna jag målade i deras rum till ögonblicken av kreativitet som du finner, när det är lugnt, genom att göra grimaser på verandan till att låta henne sitta vid det skrivbord där jag har suttit de senaste 20 åren. Tack. (Applåder)