This is how war starts. One day you're living your ordinary life, you're planning to go to a party, you're taking your children to school, you're making a dentist appointment. The next thing, the telephones go out, the TVs go out, there's armed men on the street, there's roadblocks. Your life as you know it goes into suspended animation. It stops.
Så här börjar kriget. En dag lever du ditt vanliga liv, du planerar att gå på en fest, du lämnar dina barn på skolan, du bokar tid hos tandläkaren. Sedan slutar telefonerna att fungera, TV:n också, det finns beväpnade män på gatan, det finns hinder på vägarna. Ditt liv som du känner går in i viloläge. Det stannar.
I'm going to steal a story from a friend of mine, a Bosnian friend, about what happened to her, because I think it will illustrate for you exactly what it feels like. She was walking to work one day in April, 1992, in a miniskirt and high heels. She worked in a bank. She was a young mother. She was someone who liked to party. Great person. And suddenly she sees a tank ambling down the main road of Sarajevo knocking everything out of its path. She thinks she's dreaming, but she's not. And she runs as any of us would have done and takes cover, and she hides behind a trash bin, in her high heels and her miniskirt. And as she's hiding there, she's feeling ridiculous, but she's seeing this tank go by with soldiers and people all over the place and chaos and she thinks, "I feel like Alice in Wonderland going down the rabbit hole, down, down, down into chaos, and my life will never be the same again."
Jag kommer att sno en berättelse från en vän till mig, en bosnisk vän, om vad som hände med henne, eftersom jag tror att det kommer att förtydliga exakt hur det känns. Hon gick till jobbet en dag i april 1992, i en kort kjol och höga klackar. Hon arbetade i en bank. Hon var en ung mamma. Hon gillade att festa. Härlig person. Och plötsligt ser hon en stridsvagn köra långsamt nedför huvudvägen i Sarajevo och slå ner allt längs sin väg. Hon tror att det är en dröm, men det är inte. Och hon springer som vi skulle ha gjort, tar skydd och gömmer sig bakom en soptunna i höga klackar och kort kjol. Och när hon gömmer där, känner hon sig löjlig, men hon ser stridsvagnen köra förbi med soldater och människor överallt och kaos och hon tänker: "Jag känner mig som Alice i Underlandet som går ner i kaninhålet, ner, ner, ner till kaoset, och mitt liv kommer aldrig att bli detsamma igen."
A few weeks later, my friend was in a crowd of people pushing with her infant son in her arms to give him to a stranger on a bus, which was one of the last buses leaving Sarajevo to take children out so they could be safe. And she remembers struggling with her mother to the front, crowds and crowds of people, "Take my child! Take my child!" and passing her son to someone through a window. And she didn't see him for years. The siege went on for three and a half years, and it was a siege without water, without power, without electricity, without heat, without food, in the middle of Europe, in the middle of the 20th century.
Några veckor senare var min vän i en folkmassa med sitt spädbarn i armarna för att ge honom till en främling i bussen som var en av de sista bussarna som lämnade Sarajevo som skulle ta ut barn så att de kan vara säkra. Hon minns att hon kämpade sig fram med sin mamma, genom folkmassan: "Ta mitt barn! Ta mitt barn!" och räckte över sin son till någon genom ett fönster. Hon såg honom inte på åratal. Belägringen pågick i tre och ett halvt år, och det var en belägring utan vatten, utan ström, utan värme, utan mat, i mitten av Europa, i mitten av 1900-talet.
I had the honor of being one of those reporters that lived through that siege, and I say I have the honor and the privilege of being there because it's taught me everything, not just about being a reporter, but about being a human being. I learned about compassion. I learned about ordinary people who could be heroes. I learned about sharing. I learned about camaraderie. Most of all, I learned about love. Even in the midst of terrible destruction and death and chaos, I learned how ordinary people could help their neighbors, share food, raise their children, drag someone who's being sniped at from the middle of the road even though you yourself were endangering your life, helping people get into taxis who were injured to try to take them to hospitals.
Jag hade äran att vara en av de reportrar som levde genom den belägringen, och jag säger att jag har äran och förmånen att vara där för det har lärt mig allt, inte bara om att vara en reporter, utan om att vara en människa. Jag lärde mig om medkänsla. Jag lärde mig om vanliga människor som kunde vara hjältar. Jag lärde mig att dela med mig. Jag lärde mig om kamratskap. Mest av allt lärde jag mig om kärlek. Till och med mitt i fruktansvärd förstörelse, död och kaos lärde jag mig hur vanliga människor kunde hjälpa sina grannar, dela mat, uppfostra sina barn, dra någon som blir skjuten bort från vägen, även om du själv äventyrar ditt liv, hjälpa skadade människor att komma in i taxibilar för att försöka ta dem till sjukhus.
I learned so much about myself. Martha Gellhorn, who's one of my heroes, once said, "You can only love one war. The rest is responsibility." I went on to cover many, many, many wars after that, so many that I lost count, but there was nothing like Sarajevo.
Jag lärde mig så mycket om mig själv. Martha Gellhorn, en av mina hjältar, sa en gång: "Du kan bara älska ett enda krig. Resten är ansvar." Jag fortsatte med att täcka många, många, många krig efter det, så många att jag tappade räkningen, men inget var som Sarajevo.
Last April, I went back to a very strange -- what I called a deranged high school reunion. What it was, was the 20th anniversary of the siege, the beginning of the siege of Sarajevo, and I don't like the word "anniversary," because it sounds like a party, and this was not a party. It was a very somber gathering of the reporters that worked there during the war, humanitarian aid workers, and of course the brave and courageous people of Sarajevo themselves. And the thing that struck me the most, that broke my heart, was walking down the main street of Sarajevo, where my friend Aida saw the tank coming 20 years ago, and in that road were more than 12,000 red chairs, empty, and every single one of them symbolized a person who had died during the siege, just in Sarajevo, not in all of Bosnia, and it stretched from one end of the city to a large part of it, and the saddest for me were the tiny little chairs for the children.
I april förra året gick jag tillbaka till en väldigt konstig... Det jag kallade en sinnessjuk gymnasieåterträff. Det var tjugoårsdagen av belägringen, början på belägringen av Sarajevo, och jag gillar inte ordet "årsdag", för det låter som en fest, och detta var inte en fest. Det var en mycket dyster samling av reportrar som arbetade där under kriget, humanitära hjälparbetare och naturligtvis de modiga och tuffa människorna från Sarajevo. Och det som drabbade mig mest, som krossade mitt hjärta, var att gå längs huvudgatan i Sarajevo, där min vän Aida såg stridsvagnen komma för 20 år sedan, och på den vägen fanns det fler än 12 000 röda stolar, tomma och varenda stol symboliserade en person som dog under belägringen, bara i Sarajevo, inte i hela Bosnien, och det sträckte sig från ena änden av staden till en stor del av den, och det sorgligaste för mig var de små stolarna för barnen.
I now cover Syria, and I started reporting it because I believed that it needs to be done. I believe a story there has to be told. I see, again, a template of the war in Bosnia. And when I first arrived in Damascus, I saw this strange moment where people didn't seem to believe that war was going to descend, and it was exactly the same in Bosnia and nearly every other country I've seen where war comes. People don't want to believe it's coming, so they don't leave, they don't leave before they can. They don't get their money out. They stay because you want to stay in your home. And then war and chaos descend.
Jag täcker nu Syrien och jag började rapportera det eftersom jag tyckte att det måste göras. Jag tror att en historia där måste berättas. Jag ser återigen en mall för kriget i Bosnien. Och när jag först anlände till Damaskus såg jag detta konstiga ögonblick där människor inte tycktes tro att kriget skulle komma, och det var exakt samma i Bosnien och nästan alla andra länder som jag har sett var krig kommer. Människor vill inte tro att det kommer, så de lämnar inte, de lämnar inte innan de kan. De tar inte ut sina pengar. De stannar för att man vill stanna i sitt hem. Och sedan kommer krig och kaos.
Rwanda is a place that haunts me a lot. In 1994, I briefly left Sarajevo to go report the genocide in Rwanda. Between April and August, 1994, one million people were slaughtered. Now if those 12,000 chairs freaked me out with the sheer number, I want you just for a second to think of a million people. And to give you some example, I remember standing and looking down a road as far as I could see, at least a mile, and there were bodies piled twice my height of the dead. And that was just a small percentage of the dead. And there were mothers holding their children who had been caught in their last death throes.
Rwanda är ett ställe som hemsöker mig. År 1994 lämnade jag Sarajevo tillfälligt för att rapportera om folkmordet i Rwanda. Mellan april och augusti 1994, slaktades en miljon människor. Om de 12 000 stolarna skrämmer mig på grund av det stora antalet, vill jag att ni bara för en stund tänker på en miljon människor. Och för att ge er några exempel, minns jag att jag stod och tittade längs en väg så långt jag kunde se, åtminstone en kilometer, och kroppar var staplade i tre meters högar av döda. Och det var bara en liten procentandel av de döda. Och det fanns mödrar som höll sina barn som hade fångats i sin sista dödskamp.
So we learn a lot from war, and I mention Rwanda because it is one place, like South Africa, where nearly 20 years on, there is healing. Fifty-six percent of the parliamentarians are women, which is fantastic, and there's also within the national constitution now, you're actually not allowed to say Hutu or Tutsi. You're not allowed to identify anyone by ethnicity, which is, of course, what started the slaughter in the first place. And an aid worker friend of mine told me the most beautiful story, or I find it beautiful. There was a group of children, mixed Hutus and Tutsis, and a group of women who were adopting them, and they lined up and one was just given to the next. There was no kind of compensation for, you're a Tutsi, you're a Hutu, you might have killed my mother, you might have killed my father. They were just brought together in this kind of reconciliation, and I find this remarkable. So when people ask me how I continue to cover war, and why I continue to do it, this is why.
Så vi lär oss mycket från krig, och jag nämner Rwanda eftersom det är ett ställe, som Sydafrika, där det pågår läkning efter 20 år. Femtiosex procent av parlamentarikerna är kvinnor, vilket är fantastiskt, och det finns också inom den nationella konstitutionen nu, att man faktiskt inte får lov att säga Hutu eller Tutsi. Man får inte identifiera någon efter etnicitet, vilket naturligtvis är det som startade slakten i första hand. En annan hjälparbetare berättade för mig den vackraste historien, enligt mitt tycke. Det fanns en grupp barn, blandade hutuer och tutsier och en grupp kvinnor som adopterade dem, och de radade upp och en gavs bara till nästa. Det fanns ingen typ av kompensation för, du är en Tutsi, du är en Hutu, du kanske har dödat min mor, du kan ha dödat min far. De samlades i en slags försoning, och jag tycker det är anmärkningsvärt. Så när folk frågar mig hur jag fortsätter att täcka krig och varför jag fortsätter att göra det är det därför.
When I go back to Syria, next week in fact, what I see is incredibly heroic people, some of them fighting for democracy, for things we take for granted every single day. And that's pretty much why I do it.
När jag åker tillbaka till Syrien, faktiskt nästa vecka, ser jag otroligt heroiska människor, några av dem kämpar för demokrati, för saker som vi tar för givet varje dag. Och det är därför jag gör det.
In 2004, I had a little baby boy, and I call him my miracle child, because after seeing so much death and destruction and chaos and darkness in my life, this ray of hope was born. And I called him Luca, which means "The bringer of light," because he does bring light to my life. But I'm talking about him because when he was four months old, my foreign editor forced me to go back to Baghdad where I had been reporting all throughout the Saddam regime and during the fall of Baghdad and afterwards, and I remember getting on the plane in tears, crying to be separated from my son, and while I was there, a quite famous Iraqi politician who was a friend of mine said to me, "What are you doing here? Why aren't you home with Luca?" And I said, "Well, I have to see." It was 2004 which was the beginning of the incredibly bloody time in Iraq, "I have to see, I have to see what is happening here. I have to report it." And he said, "Go home, because if you miss his first tooth, if you miss his first step, you'll never forgive yourself. But there will always be another war."
År 2004 fick jag en liten pojke, och jag kallar honom mitt underbarn, för efter att ha sett så mycket död och förstörelse och kaos och mörker i mitt liv, föddes denna stråle av hopp. Och jag kallade honom Luca, vilket betyder "Ljusbringare", för han ger ljus i mitt liv. Men jag pratar om honom för att när han var fyra månader gammal tvingade min utländska redaktör mig att åka tillbaka till Bagdad där jag rapporterade under hela Saddam-regimen och under Bagdads fall och därefter, och jag minns att jag gick ombord med tårar, grät över att skiljas från min son, och medan jag var där, sa en ganska berömd irakisk politiker som var en vän till mig: "Vad gör du här? Varför är du inte hemma med Luca?" Och jag sa: "Jag måste se." Det var 2004 som var början på den otroligt blodiga tiden i Irak, "Jag måste se, jag måste se vad som händer här. Jag måste rapportera det." Och han sa: "Åk hem, för om du missar hans första tand, och hans första steg, kommer du aldrig att förlåta dig själv. Men det kommer alltid att finnas ett nytt krig."
And there, sadly, will always be wars. And I am deluding myself if I think, as a journalist, as a reporter, as a writer, what I do can stop them. I can't. I'm not Kofi Annan. He can't stop a war. He tried to negotiate Syria and couldn't do it. I'm not a U.N. conflict resolution person. I'm not even a humanitarian aid doctor, and I can't tell you the times of how helpless I've felt to have people dying in front of me, and I couldn't save them. All I am is a witness. My role is to bring a voice to people who are voiceless. A colleague of mine described it as to shine a light in the darkest corners of the world. And that's what I try to do. I'm not always successful, and sometimes it's incredibly frustrating, because you feel like you're writing into a void, or you feel like no one cares. Who cares about Syria? Who cares about Bosnia? Who cares about the Congo, the Ivory Coast, Liberia, Sierra Leone, all of these strings of places that I will remember for the rest of my life? But my métier is to bear witness and that is the crux, the heart of the matter, for us reporters who do this. And all I can really do is hope, not to policymakers or politicians, because as much as I'd like to have faith that they read my words and do something, I don't delude myself.
Och det kommer tyvärr alltid att finnas krig. Och jag lurar mig själv om jag som journalist, som reporter, som författare tror att det jag gör kan stoppa dem. Jag kan inte. Jag är inte Kofi Annan. Han kan inte få slut på ett krig. Han försökte förhandla om Syrien och misslyckades. Jag är inte en konfliktlösare hos FN. Jag är inte ens en humanitär hjälpläkare och jag kan inte berätta hur hjälplös jag har känt mig över att människor dör framför mig och jag inte kunde rädda dem. Jag är bara ett vittne. Min roll är att ge en röst till personer som är röstlösa. En av mina kollegor beskrev det som att tända ett ljus i världens mörkaste hörn. Och det är det jag försöker göra. Jag lyckas inte alltid, och ibland är det otroligt frustrerande eftersom man känner att man skriver till ett tomrum, eller du känner att ingen bryr sig. Vem bryr sig om Syrien? Vem bryr sig om Bosnien? Vem bryr sig om Kongo, Elfenbenskusten, Liberia, Sierra Leone, alla dessa platser som jag kommer att minnas resten av mitt liv? Men mitt jobb är att vittna och det är kärnan, hjärtat i saken, för oss reportrar som gör detta. Och allt jag kan göra är att sätta mitt hopp, inte till beslutsfattare eller politiker, för hur mycket jag än skulle vilja tro att de läser mina ord och gör något, inbillar jag mig inget.
But what I do hope is that if you remember anything I said or any of my stories tomorrow morning over breakfast, if you can remember the story of Sarajevo, or the story of Rwanda, then I've done my job.
Men det som jag hoppas på är att om du kommer ihåg något jag sa eller någon av mina berättelser i morgon på morgonen under frukosten, om du kommer ihåg historien om Sarajevo eller berättelsen om Rwanda, så har jag gjort mitt jobb.
Thank you very much.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)