I've been spending a lot of time traveling around the world these days, talking to groups of students and professionals, and everywhere I'm finding that I hear similar themes. On the one hand, people say, "The time for change is now." They want to be part of it. They talk about wanting lives of purpose and greater meaning. But on the other hand, I hear people talking about fear, a sense of risk-aversion. They say, "I really want to follow a life of purpose, but I don't know where to start. I don't want to disappoint my family or friends." I work in global poverty. And they say, "I want to work in global poverty, but what will it mean about my career? Will I be marginalized? Will I not make enough money? Will I never get married or have children?" And as a woman who didn't get married until I was a lot older -- and I'm glad I waited -- (Laughter) -- and has no children, I look at these young people and I say, "Your job is not to be perfect. Your job is only to be human. And nothing important happens in life without a cost." These conversations really reflect what's happening at the national and international level. Our leaders and ourselves want everything, but we don't talk about the costs. We don't talk about the sacrifice.
Jag har tillbringat mycket tid med att resa runt i världen, där jag har pratat med grupper av studenter och yrkesverksamma och jag har märkt att överallt hör jag liknande frågor. Och ena sidan säger folk, "Det är tid för förändring." De vill vara en del av det. De talar om att leva meningsfulla liv med ett högre syfte. Men och andra sidan, hör jag människor tala om rädsla, en känsla av motvilja mot att ta risker. "Jag vill välja en livsväg med mening, men jag vet inte hur jag ska börja. Jag vill inte göra min familj och vänner besvikna." Jag arbetar med global fattigdom. De säger, "Jag vill arbeta med fattigdom, men vad innebär det för min karriär? Kommer jag att marginaliseras? Kommer jag tjäna tillräckligt med pengar? Kommer jag bli gift och få barn?" Och som en kvinna som inte gifte sig förrän jag var äldre - och jag är glad att jag väntade - (Skratt) och som inte har barn, jag ser på de här unga människorna och säger, "Det är inte ditt jobb att vara perfekt. Ditt jobb är att vara mänsklig. Och det händer inget viktigt i livet utan kostnad." Dessa samtal reflekterar det som händer på nationell och internationell nivå. Våra ledare och vi vill ha allt, men vi talar inte om kostnaderna. Vi talar inte om vad vi offrar.
One of my favorite quotes from literature was written by Tillie Olsen, the great American writer from the South. In a short story called "Oh Yes," she talks about a white woman in the 1950s who has a daughter who befriends a little African American girl, and she looks at her child with a sense of pride, but she also wonders, what price will she pay? "Better immersion than to live untouched." But the real question is, what is the cost of not daring? What is the cost of not trying?
Ett av mina favoritcitat från litteraturen skrevs av Tillie Olsen, den amerikanska författaren från Södern. I en kort novell som heter "Oh Yes," berättar hon om en vit kvinna på 50-talet som hade en dotter som blir vän med en afroamerikansk flicka, och hon ser på sitt barn med stolthet, men undrar också, vilket pris hon kommer att få betala? "Bättre att hänge sig helt än att leva livet oberört." Men den verkliga frågan är, Vad är priset för att inte våga? vad är priset för att inte försöka?
I've been so privileged in my life to know extraordinary leaders who have chosen to live lives of immersion. One woman I knew who was a fellow at a program that I ran at the Rockefeller Foundation was named Ingrid Washinawatok. She was a leader of the Menominee tribe, a Native American peoples. And when we would gather as fellows, she would push us to think about how the elders in Native American culture make decisions. And she said they would literally visualize the faces of children for seven generations into the future, looking at them from the Earth, and they would look at them, holding them as stewards for that future. Ingrid understood that we are connected to each other, not only as human beings, but to every living thing on the planet.
Jag har varit så priviligierad i mitt liv att få känna extraordinära ledare som valt att hänge sina liv. En kvinna jag kände var en kollega i ett projekt för Rockefeller Foundation som hette Ingrid Washinawatok. Hon var ledare för Menomineestammen, en amerikansk ursprungsbefolkning. och när vi kollegor träffades, så fick hon oss att fundera på hur åldermännen i indiankulturen fattade beslut. Att de bokstavligt talat visualiserade ansiktena på barnen sju generationer in i framtiden, som tittade på dem från Jorden, och de såg på dem som förvaltare för framtiden. Ingrid förstod att vi är sammanlänkade, inte endast som mänskliga varelser, utan till varje levande del av planeten.
And tragically, in 1999, when she was in Colombia working with the U'wa people, focused on preserving their culture and language, she and two colleagues were abducted and tortured and killed by the FARC. And whenever we would gather the fellows after that, we would leave a chair empty for her spirit. And more than a decade later, when I talk to NGO fellows, whether in Trenton, New Jersey or the office of the White House, and we talk about Ingrid, they all say that they're trying to integrate her wisdom and her spirit and really build on the unfulfilled work of her life's mission. And when we think about legacy, I can think of no more powerful one, despite how short her life was.
Och tragiskt nog, år 1999, när hon var i Colombia och arbetade med U'wa folket, inställd på att bevara deras kultur och språk, blev hon och två kollegor bortförda och torterade och dödade av FARC-gerillan. Och var gång vi samlade kollegorna efter det, så lämnade vi en tom stol till hennes ande. Och mer än ett årtionde senare, när jag träffar frivilligorganisationer, antingen i Trenton, New Jersey eller i Vita huset, och vi talar om Ingrid, säger alla att de försöker integrera hennes visdom och hennes anda och verkligen bygga på hennes ofärdiga livsverk. Och när vi tänker på arv, så finns det få så kraftfulla, trots hur kort hennes liv blev.
And I've been touched by Cambodian women -- beautiful women, women who held the tradition of the classical dance in Cambodia. And I met them in the early '90s. In the 1970s, under the Pol Pot regime, the Khmer Rouge killed over a million people, and they focused and targeted the elites and the intellectuals, the artists, the dancers. And at the end of the war, there were only 30 of these classical dancers still living. And the women, who I was so privileged to meet when there were three survivors, told these stories about lying in their cots in the refugee camps. They said they would try so hard to remember the fragments of the dance, hoping that others were alive and doing the same.
Jag har blivit berörd av Kambodjanska kvinnor, vackra kvinnor, kvinnor som höll fast vid traditionen med klassisk dans i Kambodja. Jag träffade dem tidigt på 90-talet. Under 1970-talet, under Pol Pot-regimen, dödade de Röda Khmererna över en miljon människor, och de siktade in sig på eliten och de intellektuella, artisterna, dansarna. Och vid krigsslutet fanns det endast 30 klassiska dansare kvar i livet. Och de kvinnorna, som jag hade privilegiet att få möta när det fanns tre överlevare, berättade att de legat i sina sängar i flyktinglägren. De sa att de brukade anstränga sig att komma ihåg de olika delarna av dansen, och hoppades att andra också levde och gjorde samma sak.
And one woman stood there with this perfect carriage, her hands at her side, and she talked about the reunion of the 30 after the war and how extraordinary it was. And these big tears fell down her face, but she never lifted her hands to move them. And the women decided that they would train not the next generation of girls, because they had grown too old already, but the next generation. And I sat there in the studio watching these women clapping their hands -- beautiful rhythms -- as these little fairy pixies were dancing around them, wearing these beautiful silk colors. And I thought, after all this atrocity, this is how human beings really pray. Because they're focused on honoring what is most beautiful about our past and building it into the promise of our future. And what these women understood is sometimes the most important things that we do and that we spend our time on are those things that we cannot measure.
Och en kvinna stod där med en perfekt hållning och händerna längs sidorna, och hon talade om återföreningen av dessa 30 efter kriget och hur speciellt det var. och stora tårar föll längs hennes kinder men hon lyfte inte handen för att torka bort dem. Och kvinnorna beslutade att de skulle lära upp inte nästa generation med flickor, eftersom de redan var för gamla, utan nästa generation. Och jag satt där i studion och såg på när de klappade händerna vackra rytmer, när dessa små sagoféer dansade runt dem, iklädda vackert färgade sidenkläder. Och jag tänkte, efter all denna grymhet, är detta hur mänskliga varelser verkligen ber. För de fokuserade på att hedra det vackraste i vårt förflutna och att infoga det i löftet om vår framtid. Det som dessa kvinnor insåg är att ibland är det viktigaste som vi gör och lägger vår tid på de sakerna som vi inte kan mäta.
I also have been touched by the dark side of power and leadership. And I have learned that power, particularly in its absolute form, is an equal opportunity provider. In 1986, I moved to Rwanda, and I worked with a very small group of Rwandan women to start that country's first microfinance bank. And one of the women was Agnes -- there on your extreme left -- she was one of the first three women parliamentarians in Rwanda, and her legacy should have been to be one of the mothers of Rwanda. We built this institution based on social justice, gender equity, this idea of empowering women.
Jag har också blivit berörd av den mörka sidan av makt och ledarskap, Och jag har lärt mig att makt, speciellt i dess absoluta form, ger stora möjligheter. 1986 flyttade jag till Rwanda, och jag arbetade med en liten grupp rwandska kvinnor för att starta deras första mikrolånsbank. En av kvinnorna var Agnes, längst till vänster, hon var en av de tre första kvinnliga parlamentarikerna i Rwanda, och hennes eftermäle borde varit att bli en landsmoder till Rwanda. Vi strävade efter social rättvisa, jämställdhet mellan könen, idén att skapa möjligheter för kvinnor.
But Agnes cared more about the trappings of power than she did principle at the end. And though she had been part of building a liberal party, a political party that was focused on diversity and tolerance, about three months before the genocide, she switched parties and joined the extremist party, Hutu Power, and she became the Minister of Justice under the genocide regime and was known for inciting men to kill faster and stop behaving like women. She was convicted of category one crimes of genocide. And I would visit her in the prisons, sitting side-by-side, knees touching, and I would have to admit to myself that monsters exist in all of us, but that maybe it's not monsters so much, but the broken parts of ourselves, sadnesses, secret shame, and that ultimately it's easy for demagogues to prey on those parts, those fragments, if you will, and to make us look at other beings, human beings, as lesser than ourselves -- and in the extreme, to do terrible things.
Men Agnes brydde sig mer om makten än om principer på slutet. Även då hon varit del av uppbyggnaden av det liberala partiet, ett politiskt parti med fokus på diversitet och tolerans. så bytte hon parti tre månader före folkmorden, och anslöt sig till det extrema partiet, Hutu Power och blev justitieminister under folkmordsregimen och blev känd för att hetsa männen att döda snabbare och sluta uppföra sig som kvinnor. Hon blev dömd för folkmord av första graden. Och jag brukade besöka henne i fängelset, där vi satt sida vid sida, och jag fick medge för mig själv att det finns ett monster i oss alla, men det är kanske inte bara är monster, utan trasiga delar av oss själva, nedstämdhet, hemlig skam, och slutligen är det enkelt för agitatorer att kasta sig över dessa delar, man kan kalla det fragment, och få oss att se på andra varelser, mänskliga varelser som mindre värda än oss själva ... och i extrema fall utföra fruktansvärda handlingar.
And there is no group more vulnerable to those kinds of manipulations than young men. I've heard it said that the most dangerous animal on the planet is the adolescent male. And so in a gathering where we're focused on women, while it is so critical that we invest in our girls and we even the playing field and we find ways to honor them, we have to remember that the girls and the women are most isolated and violated and victimized and made invisible in those very societies where our men and our boys feel disempowered, unable to provide. And that, when they sit on those street corners and all they can think of in the future is no job, no education, no possibility, well then it's easy to understand how the greatest source of status can come from a uniform and a gun.
Och det finns ingen grupp som är mer sårbar för sådan manipulation än unga män. Jag har hört att det farligaste djuret på planeten är tonårspojken. Så på en sammankomst där vi fokuserar på kvinnor, när det är så viktigt att vi investerar i våra flickor och vi jämnar ut spelplanen och vi hittar sätt att hedra dem så måste vi komma ihåg att dessa kvinnor och flickor är mest isolerade och kränkta och utsatta och osynliggjorda i just dessa samhällen där våra män och pojkar känner sig maktlösa, oförmögna att försörja. Och detta, när de sitter i gathörn och allt de kan se i framtiden är inga jobb, ingen utbildning, inga möjligheter, ja, då är det lätt att förstå hur den största källan till status kan komma från en uniform och ett vapen.
Sometimes very small investments can release enormous, infinite potential that exists in all of us. One of the Acumen Fund fellows at my organization, Suraj Sudhakar, has what we call moral imagination -- the ability to put yourself in another person's shoes and lead from that perspective. And he's been working with this young group of men who come from the largest slum in the world, Kibera. And they're incredible guys. And together they started a book club for a hundred people in the slums, and they're reading many TED authors and liking it. And then they created a business plan competition. Then they decided that they would do TEDx's.
Ibland kan en väldigt liten investering frisätta enorm, obegränsad potential som finns inom oss alla. En av Acumenfondens medarbetare i min organisation, Suraj Sudhakar, har det vi kallar moralisk fantasi - förmågan att se från andras synvinkel och leda utifrån det perspektivet. Och han har arbetat med dessa grupper av unga män som kommer från världens största slum, Kibera. Och de är otroliga killar. Tillsammans har de startar en bokklubb för hundra människor i slummen, och de läser många TED-författare och gillar det. Och sedan ordnade de en affärsplanstävling. Och sedan bestämde de att de skulle göra TEDx-evenemang.
And I have learned so much from Chris and Kevin and Alex and Herbert and all of these young men. Alex, in some ways, said it best. He said, "We used to feel like nobodies, but now we feel like somebodies." And I think we have it all wrong when we think that income is the link. What we really yearn for as human beings is to be visible to each other. And the reason these young guys told me that they're doing these TEDx's is because they were sick and tired of the only workshops coming to the slums being those workshops focused on HIV, or at best, microfinance. And they wanted to celebrate what's beautiful about Kibera and Mathare -- the photojournalists and the creatives, the graffiti artists, the teachers and the entrepreneurs. And they're doing it. And my hat's off to you in Kibera.
Och jag har lärt mig så mycket från Chris och Kevin och Alex och Herbert och alla de här unga männen. Alex, han sa det allra bäst. "Vi brukade känna som om vi var ingen men nu känner vi oss som någon." Och jag tror att vi har missuppfattat det när vi tror att inkomsten är länken Det vi verkligen behöver som människor är att bli synliggjorda inför varandra Och orsaken till varför dessa unga män gör dessa TEDx-evenemang är för att de är så trötta på att de enda workshops som kommer till slummen är de som fokuserar på HIV, eller i bästa fall, mikrofinans. Och de ville hylla det som är vacker med Kibera och Mathare - fotograferna och de kreativa, grafittikonstnärerna, lärarna och entreprenörerna. Och de gör det. Jag lyfter hatten för er i Kebera.
My own work focuses on making philanthropy more effective and capitalism more inclusive. At Acumen Fund, we take philanthropic resources and we invest what we call patient capital -- money that will invest in entrepreneurs who see the poor not as passive recipients of charity, but as full-bodied agents of change who want to solve their own problems and make their own decisions. We leave our money for 10 to 15 years, and when we get it back, we invest in other innovations that focus on change. I know it works. We've invested more than 50 million dollars in 50 companies, and those companies have brought another 200 million dollars into these forgotten markets. This year alone, they've delivered 40 million services like maternal health care and housing, emergency services, solar energy, so that people can have more dignity in solving their problems.
Mitt eget arbete fokuserar på att göra välgörenheten mer effektiv och kapitalismen mer inkluderande. På Acumenfonden tar vi välgörenhetsresurser och vi investerar tålmodigt kapital - pengar som investeras i entreprenörer som ser de fattiga inte som passiva mottagare av välgörenhet, utan fullt ut som aktörer för förändring som vill lösa sina egna problem och fatta sina egna beslut. Vi lämnar ut våra pengar i 10-15 år, och när det lämnas tillbaka, återinvesteras de med fokus på förändring. Jag vet att det fungerar. Vi har investerat mer än 50 miljoner dollar i 50 företag, och dessa företag har gett ytterligare 200 miljoner dollar till dessa bortglömda marknader. Och bara i år har de levererat 40 miljoner tjänster som mödrahälsovård och bostäder, akuthjälp, solenergi, så att människor kan få mer värdighet när de löser sina problem.
Patient capital is uncomfortable for people searching for simple solutions, easy categories, because we don't see profit as a blunt instrument. But we find those entrepreneurs who put people and the planet before profit. And ultimately, we want to be part of a movement that is about measuring impact, measuring what is most important to us. And my dream is we'll have a world one day where we don't just honor those who take money and make more money from it, but we find those individuals who take our resources and convert it into changing the world in the most positive ways. And it's only when we honor them and celebrate them and give them status that the world will really change.
Tålmodigt kapital är obekvämt för de som söker enkla lösningar, enkla kategorier, eftersom vi inte fokuserar på vinst. Men vi hittar de entreprenörer som sätter jordens människor före profit. Och ytterst vill vi vara en del av den rörelse som handlar om att värdera inverkan, värdera vad som är viktigast för oss. Och min dröm är att vi en dag har en värld där vi inte endast hedrar de som tar emot pengar för att tjäna mer pengar, utan att vi hittar de som tar emot våra resurser och använder dem till att förändra världen på de mest positiva sätten. Och det är endast när vi hedrar dem och uppmärksammar dem och ger dem status som världen verkligen kommer att förändras.
Last May I had this extraordinary 24-hour period where I saw two visions of the world living side-by-side -- one based on violence and the other on transcendence. I happened to be in Lahore, Pakistan on the day that two mosques were attacked by suicide bombers. And the reason these mosques were attacked is because the people praying inside were from a particular sect of Islam who fundamentalists don't believe are fully Muslim. And not only did those suicide bombers take a hundred lives, but they did more, because they created more hatred, more rage, more fear and certainly despair.
I maj månad hade jag 24 fantastiska timmar då jag såg två visioner av världen existera sida vid sida - en baserad på våld och den andra på överskridande. Jag råkade befinna mig i Lahore, Pakistan den dagen som två moskéer blev attackerade av självmordsbombare. Och anledningen till attackerna var att de som ber i dem var från en speciell gren av islam som fundamentalister inte anser vara helt muslimskt. Och inte nog med att självmordsbombarna tog hundratals liv, de gjorde mer, eftersom de skapade mer hat mer ursinne, mer rädsla och definitivt förtvivlan.
But less than 24 hours, I was 13 miles away from those mosques, visiting one of our Acumen investees, an incredible man, Jawad Aslam, who dares to live a life of immersion. Born and raised in Baltimore, he studied real estate, worked in commercial real estate, and after 9/11 decided he was going to Pakistan to make a difference. For two years, he hardly made any money, a tiny stipend, but he apprenticed with this incredible housing developer named Tasneem Saddiqui. And he had a dream that he would build a housing community on this barren piece of land using patient capital, but he continued to pay a price. He stood on moral ground and refused to pay bribes. It took almost two years just to register the land. But I saw how the level of moral standard can rise from one person's action.
Men mindre än 24 timmar senare, var jag 2 mil bort från moskéerna, och besökte en av Acumens investerare, en fantastisk man, Jawad Aslam, som vågar leva ett hängivet liv. Han är född och uppväxt i Baltimore, han studerade och arbetade inom fastighetsmarknaden, och efter 11:e september reste han till Pakistan för att göra en skillnad. Under två år tjänade han knappt några pengar, men han var lärling hos en fantastisk byggnadsentreprenör som hette Tasneem Saddiqui. Han drömde om att bygga ett bostadsområde på den här karga plätten mark med hjälp av tålmodigt kapital, men han fortsatte att betala ett pris. Han hade hög moral och vägrade betala mutor. Det tog honom nästan två år bara för att registrera marken. Men jag såg hur den moraliska standarden kan höjas genom en persons handlande.
Today, 2,000 people live in 300 houses in this beautiful community. And there's schools and clinics and shops. But there's only one mosque. And so I asked Jawad, "How do you guys navigate? This is a really diverse community. Who gets to use the mosque on Fridays?" He said, "Long story. It was hard, it was a difficult road, but ultimately the leaders of the community came together, realizing we only have each other. And we decided that we would elect the three most respected imams, and those imams would take turns, they would rotate who would say Friday prayer. But the whole community, all the different sects, including Shi'a and Sunni, would sit together and pray."
Idag bor 2 000 personer i 300 hus i detta vackra bostadsområde. Och det finns skolor, vårdcentraler och affärer där. Men det finns endast en moské. Och jag frågade Jawad, "Hur klarar ni av att navigera? Samhället har så stor mångfald. Vem får använda moskén på fredagar?" Han sa, "Lång historia. Det var svårt, det var en svår resa, men slutligen samlades områdets ledare, och insåg att vi har bara varandra. Och vi beslutade att vi skulle välja de tre mest respekterade imamerna, och de imamerna skulle turas om, att hålla fredagsbönen. Men hela samhället, alla olika inriktningar, inklusive Shia och Sunni, skulle vara tillsammans och be."
We need that kind of moral leadership and courage in our worlds. We face huge issues as a world -- the financial crisis, global warming and this growing sense of fear and otherness. And every day we have a choice. We can take the easier road, the more cynical road, which is a road based on sometimes dreams of a past that never really was, a fear of each other, distancing and blame. Or we can take the much more difficult path of transformation, transcendence, compassion and love, but also accountability and justice.
Vi behöver moraliskt ledarskap och mod i världen. Världen konfronteras med stora frågor - finanskrisen, global uppvärmning och den växande rädslan och utanförskap. Och varje dag ställs vi inför ett val. Vi kan ta den enklare vägen, den mer cyniska vägen, vilket är den vägen som bygger på drömmar om ett förflutet som ibland aldrig existerat, en rädsla för varandra, avståndstagande och skuldbeläggande. Eller så kan vi ta en svårare stig av förändring och överskridna gränser, medkänsla och kärlek, men också med ansvarstagande och rättvisa.
I had the great honor of working with the child psychologist Dr. Robert Coles, who stood up for change during the Civil Rights movement in the United States. And he tells this incredible story about working with a little six-year-old girl named Ruby Bridges, the first child to desegregate schools in the South -- in this case, New Orleans. And he said that every day this six-year-old, dressed in her beautiful dress, would walk with real grace through a phalanx of white people screaming angrily, calling her a monster, threatening to poison her -- distorted faces. And every day he would watch her, and it looked like she was talking to the people. And he would say, "Ruby, what are you saying?" And she'd say, "I'm not talking." And finally he said, "Ruby, I see that you're talking. What are you saying?" And she said, "Dr. Coles, I am not talking; I'm praying." And he said, "Well, what are you praying?" And she said, "I'm praying, 'Father, forgive them, for they know not what they are doing.'" At age six, this child was living a life of immersion, and her family paid a price for it. But she became part of history and opened up this idea that all of us should have access to education.
Jag hade den stora äran att arbeta med barnpsykologen Dr. Robert Coles, som tog ställning för förändring under medborgarrättsrörelsen i USA. Och han berättar en fantastisk historia om när han arbetade med en sexårig flicka, Ruby Bridges, det första barn som desegregerade skolorna i Södern - i det här fallet i New Orleans. Och han sa att varje dag kom denna sexåring, klädd i sin fina klänning, gående med värdighet genom grupper av vita människor som skrek ilsket, kallade henne monster, hotade med att förgifta henne, förvridna ansikten. Och varje dag betraktade han henne, det såg ut som om hon pratade till dem. Han brukade fråga, "Ruby, vad säger du?" Och hon sa, "Jag pratar inte." Till slut sa han, "Jag ser att du pratar. Vad säger du?" Och hon sa, "Dr Cole, jag pratar inte; jag ber." Och han sa, "Okej, vad ber du?" Hon svarade, "Jag ber Fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör." Vid sex års ålder, levde det här barnet ett liv i hängivenhet, och hennes familj betalade priset för det. Men hon blev en del av historien och öppnade upp för denna idé att alla ska ha tillgång till utbildning.
My final story is about a young, beautiful man named Josephat Byaruhanga, who was another Acumen Fund fellow, who hails from Uganda, a farming community. And we placed him in a company in Western Kenya, just 200 miles away. And he said to me at the end of his year, "Jacqueline, it was so humbling, because I thought as a farmer and as an African I would understand how to transcend culture. But especially when I was talking to the African women, I sometimes made these mistakes -- it was so hard for me to learn how to listen." And he said, "So I conclude that, in many ways, leadership is like a panicle of rice. Because at the height of the season, at the height of its powers, it's beautiful, it's green, it nourishes the world, it reaches to the heavens." And he said, "But right before the harvest, it bends over with great gratitude and humility to touch the earth from where it came."
Min sista historia är om en ung, vacker man som hette Josephat Byaruhanga, som också var en kollega från Acumenfonden, som kommer från Uganda, ett jordbrukarsamhälle. och vi placerade honom i ett företag i västra Kenya, bara 30 mil bort. Och han sa till mig vid slutet av sitt år, "Jacqueline, det gjorde mig ödmjuk, eftersom jag trodde att som jordbrukare och afrikan skulle jag begripa hur man överbryggar kulturer. Men särskilt när jag talade med de afrikanska kvinnorna, gjorde jag ibland misstag ... Det var så svårt att lära mig lyssna." Han sa, "Jag drog slutsatsen att på flera sätt liknar ledarskap en risvippa. Eftersom under högsäsongen, då livskraften står på toppen, är den vacker, den är grön, den ger näring åt världen, den sträcker sig mot himlen." Och han sa, "Men precis före skörden, böjer den sig med tacksamhet och ödmjukhet för att vidröra marken där den kom ifrån."
We need leaders. We ourselves need to lead from a place that has the audacity to believe we can, ourselves, extend the fundamental assumption that all men are created equal to every man, woman and child on this planet. And we need to have the humility to recognize that we cannot do it alone. Robert Kennedy once said that "few of us have the greatness to bend history itself, but each of us can work to change a small portion of events." And it is in the total of all those acts that the history of this generation will be written. Our lives are so short, and our time on this planet is so precious, and all we have is each other. So may each of you live lives of immersion. They won't necessarily be easy lives, but in the end, it is all that will sustain us.
Vi behöver ledare. Vi behöver själva leda från en plats som har djärvheten att tro att vi själva kan vidga det grundläggande antagandet att alla människor är skapade jämlika med varje man, kvinna och barn på den här planeten. Och vi måste ha ödmjukheten att inse att vi inte kan göra det ensamma. Robert Kennedy sa en gång att "få av oss har förmågan att påverka hela vår historia, men var och en av oss kan arbeta på att förändra några händelser." Och det är inför summan av dessa handlingar som vår generations historia kommer att skrivas. Våra liv är så korta, och vår tid på den här planeten är så dyrbar, och det enda vi har är varandra. Så må var och en av er leva ett liv i hängivenhet. Det kommer inte nödvändigtvis att vara enkla liv, men i slutändan är det endast det som kan hålla oss vid liv.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)