I've been working on issues of poverty for more than 20 years, and so it's ironic that the problem that and question that I most grapple with is how you actually define poverty. What does it mean? So often, we look at dollar terms -- people making less than a dollar or two or three a day. And yet the complexity of poverty really has to look at income as only one variable. Because really, it's a condition about choice, and the lack of freedom.
Jag har arbetat med fattigdomsfrågor i över 20 år, så det är ironiskt att problemet och frågan som jag främst brottas med är hur man faktiskt definierar fattigdom. Vad betyder det? Oftast ser vi på det i dollartermer- de som tjänar mindre än 1, 2 eller 3 dollar per dag. Men ändå gör komplexiteten i fattigdom att man måste se inkomst endast som en variabel. För det är så, att det handlar om valmöjligheter,
And I had an experience that really deepened and elucidated for me the understanding that I have. It was in Kenya, and I want to share it with you. I was with my friend Susan Meiselas, the photographer, in the Mathare Valley slums. Now, Mathare Valley is one of the oldest slums in Africa. It's about three miles out of Nairobi, and it's a mile long and about two-tenths of a mile wide, where over half a million people live crammed in these little tin shacks, generation after generation, renting them, often eight or 10 people to a room. And it's known for prostitution, violence, drugs: a hard place to grow up. And when we were walking through the narrow alleys, it was literally impossible not to step in the raw sewage and the garbage alongside the little homes. But at the same time it was also impossible not to see the human vitality, the aspiration and the ambition of the people who live there: women washing their babies, washing their clothes, hanging them out to dry. I met this woman, Mama Rose, who has rented that little tin shack for 32 years, where she lives with her seven children. Four sleep in one twin bed, and three sleep on the mud and linoleum floor. And she keeps them all in school by selling water from that kiosk, and from selling soap and bread from the little store inside.
och brist på frihet. Och jag hade en erfarenhet som fördjupade och klarlade för mig och gav den förståelse som jag nu har. Det var i Kenya och jag vill dela den med er. Jag var med min vän Susan Meiselas, fotografen, i slummen i Mathare Valley. Mathare Valley är ett av de äldsta slumområdena i Afrika. Det ligger en halv mil utanför Nairobi, och är 1,6 km långt och 300 meter brett och här bor över en halv miljon människor hopträngda i små plåtskjul, i generation efter generation, hyr dem, ofta 8 till 10 personer i ett rum. Det är känt för prostitution, våld, droger, en tuff plats att växa upp på. När vi gick genom den trånga gränden, var det omöjligt att inte kliva i avloppsvattnet och soporna brevid de små hemmen. Men samtidigt var det även omöjligt att inte se den mänskliga vitaliteten, längtan och ambitionen hos människor som levde där: kvinnor som tvättar barnen, tvättar sina kläder, hänger dem på tork. Jag mötte den här kvinnan, Mama Rose, som har hyrt detta plåtskjul i 32 år, där hon lever med sina sju barn. Fyra sover i en dubbelsäng, och tre sover på det leriga golvet. Och hon håller dem alla i skolan genom att sälja vatten från ståndet där,
It was also the day after the inauguration, and I was reminded how Mathare is still connected to the globe. And I would see kids on the street corners, and they'd say "Obama, he's our brother!" And I'd say "Well, Obama's my brother, so that makes you my brother too." And they would look quizzically, and then be like, "High five!"
och genom att sälja tvål och bröd från sin lilla affär. Det var dagen efter installationen, och jag blev påmind om att Mathare är ihopkopplad med världen. Och jag såg barn i gathörnen som sa "Obama är vår broder!" Och jag sa "Obama är min broder, så då måste du vara min broder också." De såg frågande på mig, och sen var det, "high five!"
And it was here that I met Jane. I was struck immediately by the kindness and the gentleness in her face, and I asked her to tell me her story. She started off by telling me her dream. She said, "I had two. My first dream was to be a doctor, and the second was to marry a good man who would stay with me and my family, because my mother was a single mom, and couldn't afford to pay for school fees. So I had to give up the first dream, and I focused on the second." She got married when she was 18, had a baby right away. And when she turned 20, found herself pregnant with a second child, her mom died and her husband left her -- married another woman. So she was again in Mathare, with no income, no skill set, no money. And so she ultimately turned to prostitution. It wasn't organized in the way we often think of it. She would go into the city at night with about 20 girls, look for work, and sometimes come back with a few shillings, or sometimes with nothing. And she said, "You know, the poverty wasn't so bad. It was the humiliation and the embarrassment of it all."
(Skratt) Det var här jag träffade Jane. Det som genast slog mig, var snällheten och vänligheten i hennes ansikte, och jag bad henne berätta sin historia för mig. Hon berättade om sin dröm. Hon sa, "Jag hade två. Min första var att bli läkare, och den andra var att gifta mig med en bra man som skulle stanna hos mig och min familj, eftersom min mamma var en ensamstående mamma, och hade inte råd med skolavgifterna. Så jag fick ge upp min första dröm, och fokuserade på den andra." Hon gifte sig när hon var 18 och fick genast ett barn. Och när hon fyllde 20 var hon gravid med ett andra barn, hennes mamma dog och hennes man lämnade henne - för en annan kvinna. Så hon var tillbaka i Mathare, utan inkomst, utan färdigheter, utan pengar. Så slutligen tog hon utvägen att bli prostituerad. Det var inte organiserat så som vi ofta tror. Hon åkte till stan på kvällen med ungefär 20 flickor, leta efter jobb och kom ibland hem med några få shilling, eller bland helt utan, och hon sa: "Fattigdomen var inte så hemsk. Det var förödmjukelsen och skammen med det hela."
In 2001, her life changed. She had a girlfriend who had heard about this organization, Jamii Bora, that would lend money to people no matter how poor you were, as long as you provided a commensurate amount in savings. And so she spent a year to save 50 dollars, and started borrowing, and over time she was able to buy a sewing machine. She started tailoring. And that turned into what she does now, which is to go into the secondhand clothing markets, and for about three dollars and 25 cents she buys an old ball gown. Some of them might be ones you gave. And she repurposes them with frills and ribbons, and makes these frothy confections that she sells to women for their daughter's Sweet 16 or first Holy Communion -- those milestones in a life that people want to celebrate all along the economic spectrum. And she does really good business. In fact, I watched her walk through the streets hawking. And before you knew it, there was a crowd of women around her, buying these dresses.
År 2001 förändrades hennes liv. Hon hade en väninna som hört talas om en organisation, Jamii Bora, som lånade ut pengar till folk, oavsett hur fattig du var. så länge du kunde bidra med motsvarande belopp i besparingar. Så hon ägnade ett år åt att samla ihop 50 dollar, och började låna och efter ett tag kunde hon köpa en symaskin. Hon började att sy. Och det utvecklades till det hon gör idag, vilket är att åka till second hand-marknaden, och för ungefär 3 dollar och 25 cent kan hon köpa en gammal balklänning. Kanske någon är en som du har skänkt. Och hon gör om dem med volanger och band, och hon tillverkar överdådiga kreationer som hon säljer till kvinnor inför deras döttrars "Sweet 16" eller konfirmation - sådana milstolpar i livet som folk vill fira oavsett ekonomisk belägenhet. Och hon gör riktigt bra affärer. Jag studerade henne när hon gick och sålde på gatorna. Och helt plötsligt
And I reflected, as I was watching her sell the dresses, and also the jewelry that she makes, that now Jane makes more than four dollars a day. And by many definitions she is no longer poor. But she still lives in Mathare Valley. And so she can't move out. She lives with all of that insecurity, and in fact, in January, during the ethnic riots, she was chased from her home and had to find a new shack in which she would live.
hade kvinnor samlats runt henne och köpte de här klänningarna. Och jag tänkte, medan jag såg hur hon sålde sina klänningar, och även smycken som hon gjort själv, att nu tjänade Jane mer än 4 dollar per dag. Och enligt många definitioner är hon inte längre fattig. Men hon bor fortfarande i Mathare, och hon kan inte flytta därifrån. Hon lever med all den osäkerheten, och i januari, under de etniska upploppen, blev hon jagad från sitt hem och måste hitta ett nytt skjul
Jamii Bora understands that and understands that when we're talking about poverty, we've got to look at people all along the economic spectrum. And so with patient capital from Acumen and other organizations, loans and investments that will go the long term with them, they built a low-cost housing development, about an hour outside Nairobi central. And they designed it from the perspective of customers like Jane herself, insisting on responsibility and accountability. So she has to give 10 percent of the mortgage -- of the total value, or about 400 dollars in savings. And then they match her mortgage to what she paid in rent for her little shanty. And in the next couple of weeks, she's going to be among the first 200 families to move into this development.
att bo i. Jamii Bora inser detta och förstår att när vi talar om fattigdom, måste vi se människor längs ett ekonomiskt spektrum. Med uthålligt kapital från Acumen och andra organisationer, lån och investeringar som kommer att löpa under lång tid, har de byggt ett område med billiga bostäder ungefär en timme utanför Nairobis centrum. Och det är utformat med utgångspunkt från kunder som Jane. med krav på ansvarstagande och tillförlitlighet. Hon måste satsa 10 procent av lånesumman, av det totala värdet, eller cirka 400 dollar i besparingar. Och de avväger hennes avbetalningar mot vad hon betalade för sitt skjul. Om någon vecka, kommer hon att bli bland de första 200 familjerna som flyttar in i det här området.
When I asked her if she feared anything, or whether she would miss anything from Mathare, she said, "What would I fear that I haven't confronted already? I'm HIV positive. I've dealt with it all." And she said, "What would I miss? You think I will miss the violence or the drugs? The lack of privacy? Do you think I'll miss not knowing if my children are going to come home at the end of the day?" She said "If you gave me 10 minutes my bags would be packed." I said, "Well what about your dreams?" And she said, "Well, you know, my dreams don't look exactly like I thought they would when I was a little girl. But if I think about it, I thought I wanted a husband, but what I really wanted was a family that was loving. And I fiercely love my children, and they love me back." She said, "I thought that I wanted to be a doctor, but what I really wanted to be was somebody who served and healed and cured. And so I feel so blessed with everything that I have, that two days a week I go and I counsel HIV patients. And I say, 'Look at me. You are not dead. You are still alive. And if you are still alive you have to serve.'" And she said, "I'm not a doctor who gives out pills. But maybe me, I give out something better because I give them hope."
När jag frågade om hon var orolig för någonting, eller om hon skulle sakna något i Mathare, sa hon, "Vad skulle jag vara rädd för som jag inte redan har utsatts för? Jag är HIV-positiv. Jag har hanterat allt." Och hon sa, "Vad skulle jag sakna? Tror du jag kommer att sakna våldet eller drogerna? Bristen på enskildhet? Sakna att inte veta om mina barn ska komma hem i slutet av dagen? Om du gav mig 10 minuter så skulle mina väskor varit packade." Jag sa, "Hur är det med dina drömmar?" Och hon sa, "Du ska veta, mina drömmar ser inte precis ut som jag trodde, när jag var en liten flicka. Men när jag tänker på det, jag trodde jag ville ha en man, men det jag verkligen ville ha var en familj som var kärleksfull. Och jag älskar mina barn och de älskar mig tillbaka." Hon sa, "Jag trodde jag ville bli läkare, med det jag ville var att bli någon som hjälpte och helade och botade. Och jag känner mig så välsignad med allt jag har, så två dagar i veckan är jag kurator för HIV-patienter. Och jag säger, "Se på mig. Du är inte död. Du lever fortfarande. Och om du lever så måste du hjälpa andra." Och hon sa, "Jag är ingen läkare som delar ut piller. Men jag kanske ger något bättre eftersom jag ger dem hopp."
And in the middle of this economic crisis, where so many of us are inclined to pull in with fear, I think we're well suited to take a cue from Jane and reach out, recognizing that being poor doesn't mean being ordinary. Because when systems are broken, like the ones that we're seeing around the world, it's an opportunity for invention and for innovation. It's an opportunity to truly build a world where we can extend services and products to all human beings, so that they can make decisions and choices for themselves. I truly believe it's where dignity starts. We owe it to the Janes of the world. And just as important, we owe it to ourselves.
Och mitt i den här ekonomiska krisen, när så många av oss är benägna att backa av rädsla, tycker jag det är lämpligt att vi tar efter Jane och sträcker ut en hjälpande hand, och är medvetna om att vara fattig inte innebär att man är ordinär. För när systemen faller samman, så som vi ser omkring oss i världen, så är det en möjlighet för kreativitet och nytänkande. Det är en möjlighet att bygga en värld där vi kan utöka tjänster och produkter till alla människor, så de kan fatta beslut och göra egna val. Jag tror verkligen att det är då värdighet skapas. Vi är skyldiga alla Jane ute i världen. Och lika viktigt, vi är skyldiga oss själva det.
Thank you.
Tack så mycket.
(Applause)
/Applåder)