Clearly, we're living in a moment of crisis. Arguably the financial markets have failed us and the aid system is failing us, and yet I stand firmly with the optimists who believe that there has probably never been a more exciting moment to be alive. Because of some of technologies we've been talking about. Because of the resources, the skills, and certainly the surge of talent we're seeing all around the world, with the mindset to create change. And we've got a president who sees himself as a global citizen, who recognizes that no longer is there a single superpower, but that we've got to engage in a different way with the world.
Vi lever helt klart i en krisartad tid Man kan hävda att den finansiella marknaden har svikit oss och hjälpsystemen fungerar inte, men ändå är jag övertygad likt optimisterna att det aldrig har funnits en mer spännande tid att leva i. På grund av en del av den teknologi som vi talat om. På grund av resurser, kompetenser, och absolut av den våg av begåvningar vi ser runt om i världen, fast beslutna att skapa förändring. Och vi har en president som ser sig själv som en världsmedborgare, som inser att det inte längre finns en ensam supermakt, utan vi måste engagera oss på andra sätt i världen.
And by definition, every one of you who is in this room must consider yourself a global soul, a global citizen. You work on the front lines. And you've seen the best and the worst that human beings can do for one another and to one another. And no matter what country you live or work in, you've also seen the extraordinary things that individuals are capable of, even in their most ordinariness.
Och per definition, var och en av er i det här rummet måste se er själv som en global själ, en världsmedborgare. Ni har sett det bästa och det värsta som människor kan göra för varandra och mot varandra. Oavsett vilket land ni bor eller arbetar i, har ni sett vilka extraordinära saker som människor är kapabla till, oavsett hur oansenliga de verkar.
Today there is a raging debate as to how best we lift people out of poverty, how best we release their energies. On the one hand, we have people that say the aid system is so broken we need to throw it out. And on the other we have people who say the problem is that we need more aid. And what I want to talk about is something that compliments both systems. We call it patient capital.
Idag rasar debatten om hur vi bäst hjälper folk ur fattigdom, hur vi bäst frigör deras energi. Å ena sidan finns det de som säger att hjälpsystemen är så dåliga att vi måste kassera dem. Och å andra sidan har vi de som säger att problemet är att vi behöver mer stöd. Det jag vill tala om är något som kompletterar båda systemen. Vi kallar det tålmodigt kapital.
The critics point to the 500 billion dollars spent in Africa since 1970 and say, and what do we have but environmental degradation and incredible levels of poverty, rampant corruption? They use Mobutu as metaphor. And their policy prescription is to make government more accountable, focus on the capital markets, invest, don't give anything away.
Kritikerna pekar på de 500 miljarder dollar som använts i Afrika sedan 1970 och säger, vad har vi förutom miljöförstöring, en otroligt svår fattigdom, skenande korruption? De använder Mobuto som metafor. Och deras recept är att göra regeringar mer ansvariga, fokusera på kapitalmarknaden, investera, skänk inte bort något.
On the other side, as I said, there are those who say the problem is that we need more money. That when it comes to the rich, we'll bail out and we'll hand a lot of aid, but when it comes to our poor brethren, we want little to do with it. They point to the successes of aid: the eradication of smallpox, and the distribution of tens of millions of malaria bed nets and antiretrovirals. Both sides are right. And the problem is that neither side is listening to the other. Even more problematic, they're not listening to poor people themselves.
Å andra sidan, som jag sa, säger en del att problemet är att vi behöver mer pengar. Att när det gäller de rika, så räddar vi och vi skickar ut massor av stöd, men när det gäller våra fattiga bröder, så vill vi inte ha med dem att göra. De pekar på framgångsrika hjälpinsatser: utrotningen av smittkoppor, och distributionen av tiotals miljoner malariamyggnät och antivirala medel. Båda sidor har rätt. Problemet är att ingen av sidorna lyssnar på den andra. Och ännu mer problematiskt är att de inte lyssnar på de fattiga människorna.
After 25 years of working on issues of poverty and innovation, it's true that there are probably no more market-oriented individuals on the planet than low-income people. They must navigate markets daily, making micro-decisions, dozens and dozens, to move their way through society, and yet if a single catastrophic health problem impacts their family, they could be put back into poverty, sometimes for generations. And so we need both the market and we need aid.
Efter 25 års arbete med frågor kring fattigdom och innovation, vet jag att det troligtvis inte finns mer marknadsorienterade individer på vår planet än låginkomsttagare. De måste dagligen navigera på marknaden och fatta dussintals mikrobeslut för att ta sig fram i samhället, och hela tiden kan ett enda akut hälsoproblem påverka familjen, och trycka dem tillbaka in i fattigdom, ibland för flera generationer framåt. Så vi behöver både marknaden och vi behöver bistånd.
Patient capital works between, and tries to take the best of both. It's money that's invested in entrepreneurs who know their communities and are building solutions to healthcare, water, housing, alternative energy, thinking of low income people not as passive recipients of charity, but as individual customers, consumers, clients, people who want to make decisions in their own lives.
Tålmodigt kapital arbetar mellan dessa, och utnyttjar fördelarna med dem båda. Det investeras i entreprenörer som känner sitt samhälle och som bygger lösningar för sjukvård, vatten, bostäder och alternativ energi, som tänker på låginkomsttagare, inte som passiva mottagare av välgörenhet, utan som individuella kunder, konsumenter och klienter, människor som vill fatta beslut angående sina liv.
Patient capital requires that we have incredible tolerance for risk, a long time horizon in terms of allowing those entrepreneurs time to experiment, to use the market as the best listening device that we have, and the expectation of below-market returns, but outsized social impact. It recognizes that the market has its limitation, and so patient capital also works with smart subsidy to extend the benefits of a global economy to include all people.
Tålmodigt kapital kräver att vi har stor tolerans för risker, ett långtidsperspektiv som ger dessa entreprenörer tid att experimentera, att använda marknaden som vår bästa avlyssningsutrustning, och att förväntningarna på vinsten är lägre än marknadens, men med större social påverkan. De erkänner att marknaden har en begränsning, så tålmodigt kapital fungerar också med välplacerade subventioner för att gynna den globala ekonomin att inkludera alla människor.
Now, entrepreneurs need patient capital for three reasons. First, they tend to work in markets where people make one, two, three dollars a day and they are making all of their decisions within that income level. Second, the geographies in which they work have terrible infrastructure -- no roads to speak of, sporadic electricity and high levels of corruption. Third, they are often creating markets.
Så, entreprenörer behöver tålmodigt kapital av tre anledningar. För det första, de brukar verka där folk tjänar en, två, tre dollar om dagen och de fattar alla sina beslut utifrån den inkomstnivån. För det andra, de arbetar ofta på platser med usel infrastruktur -- dåliga vägar, sporadisk elektricitet och utbredd korruption. För det tredje, de skapar ofta sina marknader.
Even if you're bringing clean water for the first time into rural villages, it is something new. And so many low-income people have seen so many failed promises broken and seen so many quacks and sporadic medicines offered to them that building trust takes a lot of time, takes a lot of patience. It also requires being connected to a lot of management assistance. Not only to build the systems, the business models that allow us to reach low income people in a sustainable way, but to connect those business to other markets, to governments, to corporations -- real partnerships if we want to get to scale.
Även om du ger tillgång till rent vatten för första gången i en lantlig by, så är det något nytt. Och så många låginkomsttagare har sett så många löften brytas och sett så många kvacksalvare och sporadiska botemedel erbjudas dem att det tar tid att bygga förtroende, det behövs mycket tålamod. Det kräver också att man har tillgång till mycket biståndsstöd. Inte bara för att bygga systemen, de affärsmodeller som ger oss möjlighet att nå de fattiga på ett hållbart sätt, utan för att koppla ihop dessa företag med andra marknader, med myndigheter, med företag -- riktiga partnerskap vi vill öka i omfattning.
I want to share one story about an innovation called drip irrigation. In 2002 I met this incredible entrepreneur named Amitabha Sadangi from India, who'd been working for 20 years with some of the poorest farmers on the planet. And he was expressing his frustration that the aid market had bypassed low-income farmers altogether, despite the fact that 200 million farmers alone in India make under a dollar a day. They were creating subsidies either for large farms, or they were giving inputs to the farmers that they thought they should use, rather than that the farmers wanted to use.
Jag vill dela en berättelse om en innovation med droppbevattning. 2002 mötte jag den här fantastiska entreprenören som heter Armitabha Sadangi från Indien, som arbetat i 20 år med några av jordens fattigaste bönder. Och han uttryckte sin frustration över att hjälpinsatserna helt passerar förbi de fattiga bönderna, trots faktumet att 200 miljoner bönder bara i Indien tjänar mindre än en dollar om dagen. De skapade subventioner antingen för stora jordbruk, eller så gav de den hjälp till bönderna som de trodde de behövde, istället för vad bönderna själv ville använda.
At the same time Amitabha was obsessed with this drip irrigation technology that had been invented in Israel. It was a way of bringing small amounts of water directly to the stalk of the plant. And it could transform swaths of desert land into fields of emerald green. But the market also had bypassed low income farmers, because these systems were both too expensive, and they were constructed for fields that were too large. The average small village farmer works on two acres or less.
Samtidigt var Amitabha besatt av den här droppbevattningstekniken som hade utvecklats i Israel. Det var ett sätt föra en liten mängd vatten direkt till plantans stjälk. Och det kunde förvandla stråk av ökenområden till smaragdgröna fält. Men marknaden hade också missat de fattiga bönderna, eftersom dessa system både var för dyra, och de var konstruerade för fält som var för stora. Den genomsnittliga jordbrukaren i småbyar odlar på två hektar eller mindre.
And so, Amitabha decided that he would take that innovation and he would redesign it from the perspective of the poor farmers themselves, because he spent so many years listening to what they needed not what he thought that they should have. And he used three fundamental principles.
Så Amitabha bestämde sig för att ta den innovationen och omskapa den utifrån de fattiga böndernas perspektiv, eftersom han under många år lyssnat på deras behov, inte vad han trodde de behövde. Och han hade tre grundläggande principer.
The first one was miniaturization. The drip irrigation system had to be small enough that a farmer only had to risk a quarter acre, even if he had two, because it was too frightening, given all that he had at stake. Second, it had to be extremely affordable. In other words, that risk on the quarter acre needed to be repaid in a single harvest, or else they wouldn't take the risk. And third, it had to be what Amitabha calls infinitely expandable. What I mean is with the profits from the first quarter acre, the farmers could buy a second and a third and a fourth.
Den första var miniatyriseringen. Droppbevattningssystemet måste vara litet nog så att en bonde endast riskerade en kvarts hektar, även om han hade två, eftersom det var för skrämmande att riskera allt. För det andra, det måste vara extremt billigt. Med andra ord, chansningen på fjärdedelens hektar måste återbetala sig på en enda skörd, annars skulle de inte ta risken. Och för det tredje, det måste vara oändligt utbyggnadsbart. Vad jag menar är att med förtjänsten från den första andelen, kunde bonden köpa en andra och en tredje och en fjärde.
As of today, IDE India, Amitabha's organization, has sold over 300,000 farmers these systems and has seen their yields and incomes double or triple on average, but this didn't happen overnight. In fact, when you go back to the beginning, there were no private investors who would be willing to take a risk on building a new technology for a market class that made under a dollar a day, that were known to be some of the most risk-averse people on the planet and that were working in one of the riskiest sectors, agriculture.
Fram till idag, har IDE, Amitabhas organisation, sålt detta system till över 300 000 bönder och har sett deras skörd och inkomst öka två till tre gånger i genomsnitt, men detta hände inte över en natt. Faktum är, om ni tittar tillbaka, det var inga privata investerare som var villiga att ta risken att utveckla ny teknik för en marknadsandel som tjänade under en dollar per dag, som var kända för att vara några av de mest riskbenägna och som arbetade i en av de mest riskfyllda sektorerna, jordbruk.
And so we needed grants. And he used significant grants to research, to experiment, to fail, to innovate and try again. And when he had a prototype and had a better understanding of how to market to farmers, that's when patient capital could come in. And we helped him build a company, for profit, that would build on IDE's knowledge, and start looking at sales and exports, and be able to tap into other kinds of capital.
Så vi behövde bidrag, och han använde mycket bidrag till efterforskning, till experiment, till misslyckande, till nytänkande och nya försök. Och när han hade en prototyp och bättre förståelse om att marknadsföra till bönderna, det var då det behövdes tålmodigt kapital. Och vi hjälpte honom att bygga ett vinstdrivande företag, som byggde på IDEs kunskap, och tittade på försäljning och export, och att göra det möjligt att få in annat sorts kapital.
Secondarily, we wanted to see if we could export this drip irrigation and bring it into other countries. And so we met Dr. Sono Khangharani in Pakistan. And while, again, you needed patience to move a technology for the poor in India into Pakistan, just to get the permits, over time we were able to start a company with Dr. Sono, who runs a large community development organization in the Thar Desert, which is one of the remote and poorest areas of the country. And though that company has just started, our assumption is that there too we'll see the impact on millions.
Därefter ville vi se om vi kunde exportera den här droppbevattningen och införa den i andra länder. Så vi träffade Dr. Sono Khangharani i Pakistan. Och återigen behöver man tålamod för att flytta en teknik för fattiga i Indien till Pakistan, bara att få tillstånd, men efter en tid kunde vi starta ett företag med Dr. Sono, som driver en stor organisation för samhällsutveckling i Tharöknen, ett av de mest avlägsna och fattigaste områdena i landet. Och även om det företaget just hade startat, så utgår vi ifrån att även där kommer vi att se att miljontals människor påverkas.
But drip irrigation isn't the only innovation. We're starting to see these happening all around the world. In Arusha, Tanzania, A to Z Textile Manufacturing has worked in partnership with us, with UNICEF, with the Global Fund, to create a factory that now employs 7,000 people, mostly women. And they produce 20 million lifesaving bednets for Africans around the world.
Men droppbevattning är inte den enda innovationen. Vi kan nu se vad som händer, runt om i världen. I Arusha, Tanzania, har A to Z Textile Manufacturing arbetat i samarbete med oss, med UNICEF, med Global Fund, för att starta en fabrik som nu anställer människor, mest kvinnor. Och de tillverkar 20 miljoner livräddande myggnät för afrikaner i världen.
Lifespring Hospital is a joint venture between Acumen and the government of India to bring quality, affordable maternal health care to low-income women, and it's been so successful that it's currently building a new hospital every 35 days.
Lifespring Hospital är ett samarbete mellan Acumen och de indiska myndigheterna för att erbjuda kvalitativ, billig mödrahälsovård till fattiga kvinnor, och det har blivit så lyckat att de nu bygger ett nytt sjukhus var 35:e dag.
And 1298 Ambulances decided that it was going to reinvent a completely broken industry, building an ambulance service in Bombay that would use the technology of Google Earth, a sliding scale pricing system so that all people could have access, and a severe and public decision not to engage in any form of corruption. So that in the terrorist attacks of November they were the first responder, and are now beginning to scale, because of partnership. They've just won four government contracts to build off their 100 ambulances, and are one of the largest and most effective ambulance companies in India.
Och 1298-ambulansen beslöt sig för att återskapa en helt kraschad verksamhet, och återuppbygga ambulansservicen i Bombay som skulle använda Google Earths teknik, en glidande skala på taxasystemet så alla människor skulle ha tillgång, och ett seriöst och offentligt beslut att inte ta del av någon form av korruption. Så vid terroristattacken i november var de den första insatsen, och kan nu utvidga, tack vare samarbetet. De har nu vunnit fyra regeringskontrakt att bygga 100 ambulanser, och är ett av de största och mest effektiva ambulansföretagen i Indien.
This idea of scale is critical. Because we're starting to see these enterprises reach hundreds of thousands of people. All of the ones I discussed have reached at least a quarter million people. But that's obviously not enough. And it's where the idea of partnership becomes so important. Whether it's by finding those innovations that can access the capital markets, government itself, or partner with major corporations, there is unbelievable opportunity for innovation.
Den här idén om storlek är viktig. Eftersom vi börjar se att dessa företag når hundratusentals människor, alla de som jag pratat om har nått åtminstone en kvarts miljon människor. Men det är inte tillräckligt. Och det är här som idén om samarbete blir så viktig. Oavsett om det gäller att hitta idéerna som kan nå kapitalmarknaden, eller myndigheter, eller samarbete med stora företag, så finns det otroliga möjligheter för innovation.
President Obama understands that. He recently authorized the creation of a Social Innovation Fund to focus on what works in this country, and look at how we can scale it. And I would submit that it's time to consider a global innovation fund that would find these entrepreneurs around the world who really have innovations, not only for their country, but ones that we can use in the developed world as well. Invest financial assistance, but also management assistance. And then measure the returns, both from a financial perspective and from a social impact perspective.
President Obama inser det. Han godkände nyligen bildandet av Social Innovation Fund med fokus på lösningar i detta landet. och hur vi kan utvidga det. Och jag håller med om att det är dags att överväga en global innovationsfond som skulle hitta dessa entreprenörer runt om i världen som verkligen har nytänkande, inte enbart för sitt land, men som även kan användas i den industrialiserade världen. Investera med finansiellt stöd, men även ledningsstöd. Och sedan kan man se avkastningen, både ur ett finansiellt perspektiv och perspektivet av social inverkan.
When we think about new approaches to aid, it's impossible not to talk about Pakistan. We've had a rocky relationship with that country and, in all fairness, the United States has not always been a very reliable partner. But again I would say that this is our moment for extraordinary things to happen. And if we take that notion of a global innovation fund, we could use this time to invest not directly in government, though we would have government's blessing, nor in international experts, but in the many existing entrepreneurs and civil society leaders who already are building wonderful innovations that are reaching people all across the country.
När vi tänker på nya strategier för stöd, är det omöjligt att inte tala om Pakistan. Vi har haft ett svajig relation med landet och i rättvisans namn, USA har inte alltid varit en helt pålitlig partner. Men åter skulle jag säga att det här är den tid då extraordinära saker sker. Och om vi tar den där idén om en global innovationsfond, så kan vi utnyttja tiden till att investera, inte direkt till myndigheter, även om vi skulle ha deras välsignelse, inte i internationella experter, men i många befintliga entreprenörer och ledare i samhället som redan nu jobbar med fantastiska innovationer som når folk runt om i landet.
People like Rashani Zafar, who created one of the largest microfinance banks in the country, and is a real role model for women inside and outside the country. And Tasneem Siddiqui, who developed a way called incremental housing, where he has moved 40,000 slum dwellers into safe, affordable community housing. Educational initiatives like DIL and The Citizen Foundation that are building schools across the country. It's not hyperbole to say that these civil society institutions and these social entrepreneurs are building real alternatives to the Taliban.
Människor som Rashani Zafar, som startade en av de största mikrofinansbankerna i landet, och är en sann förebild för kvinnor i och utanför det här landet. Och Tasneem Siddoqui, som utvecklat ett sätt som kallas stegvisa bostäder, där han har flyttat 40 000 sluminvånare till säkra, billiga gemensamma bostäder. Utbildningsinitiativ som DIL och The Citizen Foundation som bygger skolor över hela landet. Det är ingen överdrift att säga att dessa institutioner och dessa sociala entreprenörer bygger reella alternativ till talibanerna.
I've invested in Pakistan for over seven years now, and those of you who've also worked there can attest that Pakistanis are an incredibly hard working population, and there is a fierce upward mobility in their very nature.
Jag har investerat i Pakistan i över sju år nu, och de av er som också arbetat där kan skriva under på att pakistanier är en otroligt hårt arbetande folk, och det finns ett häftigt avancemang uppåt i deras natur.
President Kennedy said that those who make peaceful revolution impossible make violent revolution inevitable. I would say that the converse is true. That these social leaders who really are looking at innovation and extending opportunity to the 70 percent of Pakistanis who make less than two dollars a day, provide real pathways to hope. And as we think about how we construct aid for Pakistan, while we need to strengthen the judiciary, build greater stability, we also need to think about lifting those leaders who can be role models for the rest of the world.
President Kennedy sa att de som gör en fredlig revolution omöjlig gör en våldsam revolution oundviklig. Jag skulle säga att det omvända gäller. Att dessa ledare i samhället som verkligen söker nytänkande och vidgar möjligheter till de 70 % av pakistanierna som tjänar under två dollar om dagen, skapar verkliga vägar för hopp. Och när vi tänker på hur vi organiserar bidrag till Pakistan, medan vi behöver stärka rättsväsendet, skapa större stabilitet, så behöver vi också tänka på att lyfta fram dessa ledare som kan bli förebilder för resten av världen.
On one of my last visits to Pakistan, I asked Dr. Sono if he would take me to see some of the drip irrigation in the Thar Desert. And we left Karachi one morning before dawn. It was about 115 degrees. And we drove for eight hours along this moonscape-like landscape with very little color, lots of heat, very little discussion, because we were exhausted.
På ett av mina sista besök i Pakistan, frågade jag Dr. Sono om han kunde ta med mig för att se några droppbevattningssystem i Tharöknen. Och vi lämnade Karachi före gryningen. Det var ca 46 grader. Och vi körde i åtta timmar längs detta månlika landskap med väldigt lite färg, massor av hetta, väldigt lite diskussion, eftersom vi var utmattade.
And finally, at the end of the journey, I could see this thin little yellow line across the horizon. And as we got closer, its significance became apparent. That there in the desert was a field of sunflowers growing seven feet tall. Because one of the poorest farmers on Earth had gotten access to a technology that had allowed him to change his own life. His name was Raja, and he had kind, twinkly hazel eyes and warm expressive hands that reminded me of my father.
Och slutligen, vid slutet av resan, kunde jag se en tunn liten gul linje längs horisonten. Och när vi närmade oss, blev dess betydelse uppenbar. Att där i öknen fanns ett fält med solrosor, som var 2 meter höga. Eftersom en av de fattigaste bönderna på jorden hade fått tillgång till en teknologi som hade gett honom möjlighet att förändra sitt liv. Hans namn var Raja, och han hade snälla, glittrande bruna ögon och varma uttrycksfulla händer som påminde mig om min far.
And he said it was the first dry season in his entire life that he hadn't taken his 12 children and 50 grandchildren on a two day journey across the desert to work as day laborers at a commercial farm for about 50 cents a day. Because he was building these crops. And with the money he earned he could stay this year. And for the first time ever in three generations, his children would go to school.
Han sa att det var den första torrperioden i hans liv, som han inte hade tagit sina 12 barn och 50 barnbarn på en två dagars resa genom öknen för att arbeta på ett storjordbruk för ungefär 50 cent om dagen. Eftersom han satsade på dessa grödor. Och med de pengar han tjänade kunde han stanna det här året. Och för första gången på tre generationer, kunde hans barn gå i skolan.
We asked him if he would send his daughters as well as his sons. And he said, "Of course I will. Because I don't want them discriminated against anymore." When we think about solutions to poverty, we cannot deny individuals their fundamental dignity. Because at the end of the day, dignity is more important to the human spirit than wealth. And what's exciting is to see so many entrepreneurs across sectors who are building innovations that recognize that what people want is freedom and choice and opportunity. Because that is where dignity really starts.
Vi frågade om han skulle skicka både sina döttrar och sönerna Och han sa, "Så klart jag ska, eftersom jag inte vill att de ska diskrimineras längre." När vi tänker på lösningar för fattigdom, kan vi inte frånta människor deras grundläggande värdighet. För i slutändan är värdighet viktigare för människans själ än rikedom. Och det som är spännande är att se så många entreprenörer i olika sektorer som skapar innovationer som tar hänsyn till att vad människor vill ha är frihet och valfrihet och möjlighet. Eftersom det är så värdighet grundläggs.
Martin Luther King said that love without power is anemic and sentimental, and that power without love is reckless and abusive. Our generation has seen both approaches tried, and often fail. But I think our generation also might be the first to have the courage to embrace both love and power. For that is what we'll need, as we move forward to dream and imagine what it will really take to build a global economy that includes all of us, and to finally extend that fundamental proposition that all men are created equal to every human being on the planet.
Martin Luther King sa att kärlek utan makt är blodfattig och sentimental, och att makt utan kärlek är hänsynslös och kränkande. Vår generation har sett båda varianterna prövade och ofta misslyckade. Men jag tror att vår generation också kan bli den första att ha modet att omfamna både kärlek och makt. För det är vad vi behöver när vi rör oss framåt för att drömma och föreställa oss vad som verkligen krävs att skapa en global ekonomi som inkluderar oss alla, och att slutgiltigt utvidga den grundläggande idén att alla är skapade jämlika, till att nå varje människa på jorden.
The time for us to begin innovating and looking for new solutions, a cross sector, is now. I can only talk from my own experience, but in eight years of running Acumen fund, I've seen the power of patient capital. Not only to inspire innovation and risk taking, but to truly build systems that have created more than 25,000 jobs and delivered tens of millions of services and products to some of the poorest people on the planet. I know it works. But I know that many other kinds of innovation also work.
Tiden för oss att vara innovativa och söka efter nya lösningar över flera sektorer, är nu. Jag kan endast tala utifrån min egen erfarenhet, men efter att i åtta år ha drivit Acumenfonden, så har jag sett kraften i tålmodigt kapital. Inte bara för att inspirera innovation och risktagande, utan att bygga system som har skapat mer än 25 000 jobb och levererat tiotals miljoner tjänster och produkter till några av de fattigaste i världen. Jag vet att det fungerar. Men jag vet att andra sorters innovationer också fungerar.
And so I urge you, in whatever sector you work, in whatever job you do, to start thinking about how we might build solutions that start from the perspective of those we're trying to help. Rather than what we think that they might need. It will take embracing the world with both arms. And it will take living with the spirit of generosity and accountability, with a sense of integrity and perseverance. And yet these are the very qualities for which men and women have been honored throughout the generations. And there is so much good that we can do. Just think of all those sunflowers in the desert. Thank you. (Applause)
Så jag uppmanar er, oavsett vilken sektor ni arbetar i, oavsett vilket arbete ni har, att börja tänka på hur vi ska kunna bygga lösningar som startar från perspektivet från dem som vi försöker hjälpa. Snarare än från det som vi tror att de behöver. Det kräver att vi omfamnar världen med båda armarna. Och det krävs ett liv med en anda av generositet och ansvarstagande, med en känsla av integritet och uthållighet. Och detta är de egenskaper som män och kvinnor har blivit hedrade för genom generationer. Och det finns så mycket gott som vi kan göra. Tänk bara på solrosorna i öknen. Tack så mycket. (Applåder)