A portly Miller, barely sober enough to sit on his horse, rambles on about the flighty wife of a crotchety old carpenter and the scholar she takes as her lover. To get some time alone together, the scholar and the wife play various tricks that involve feigning madness, staging a biblical flood, and exposing themselves in public. But the parish clerk is also lusting after the wife, and comes by every night to sing outside her house. This becomes so tiresome that she tries to scare him away by hanging her rear end out the window for him to kiss. When this appears not to work, her scholar decides to try farting in the same position, but this time, the clerk is waiting with a red-hot poker.
En fet mjölnare, knappt nykter nog för att hålla sig kvar på hästen, svamlar på om en grinig gammal timmermans lättfotade hustru och klerken som hon tar till älskare. För att få vara ensamma tar klerken och frun till flera trick som att simulera galenskap, iscensätta en biblisk översvämning och blotta sig offentligt. Men även församlingsprästen lustar efter hustrun och kommer varje kväll för att sjunga utanför hennes hus. Det blir så tröttsamt att hon försöker skrämma bort honom genom att hänga ut bakdelen genom fönstret och låta honom kyssa den. När detta inte ser ut att fungera bestämmer sig klerken för att fisa i samma position, men den här gången har prästen en glödgad eldgaffel redo.
This might all sound like a bawdy joke, but it’s part of one of the most esteemed works of English literature ever created: The Canterbury Tales, which seamlessly blends the lofty and the lowly. The work consists of 24 stories, each told by one of Chaucer’s spirited characters. Narrators include familiar Medieval figures such as a Knight, a Clerk, and a Nun, and the less recognizable Reeve, and Mancible, and others.
Det här kan låta som ett oanständigt skämt, men det ingår i ett av den engelska litteraturens mest vördade verk: Canterburysägner, där det ädla och det simpla blandas fritt. Verket består av 24 berättelser, var och en berättad av Chaucers livfulla karaktärer. Bland berättarna finns välbekanta medeltida figurer som en Riddare, en Präst och en Abbedissa, och den mindre lättigenkänneliga Fogden och Intendenten med flera.
The Tales are written in Middle English, which often looks entirely different from the language spoken today. It was used between the 12th and 15th centuries, and evolved from Old English due to increased contact with European romantic languages after the Norman Conquest of 1066. Most of the Middle English alphabet is still familiar today, with the inclusion of a few archaic symbols, such as yogh, which denotes the y, j, or gh sound.
Historien är skriven på medelengelska som ofta är helt annorlunda än dagens språk. Det talades från elvahundratalet till fjortonhundratalet och utvecklades ur fornengelskan tack vare en ökad kontakt med Europas romanska språk efter den normandiska erövringen 1066. Större delen av det medelengelska alfabetet är bekant för oss idag och innehåller också ett par ålderdomliga symboler som yogh, vilken betecknar ljudet för y, eller j eller gh.
The loquacious cast of the Tales first meet at the Tabard Inn in Southwark. They have a journey in common: a pilgrimage to Canterbury to visit the shrine of St. Thomas Beckett, a martyred archbishop who was murdered in his own Cathedral. Eager and nosy for some personal details, the host of the Inn proposes a competition: whoever tells the best tale will be treated to dinner.
Det pratglada sällskapet i sägnerna möts på Tabard Inn i Southwark. De ska alla göra samma resa: en pilgrimsfärd till Canterbury och helgedomen för Sankt Thomas Beckett, en ärkebiskop och martyr som mördades i sin egen katedral. Den ivrige och nyfikne världshusvärden föreslår en tävling: den som berättar den bästa historian blir bjuden på middagen.
If not for their pilgrimage, many of these figures would never have had the chance to interact. This is because Medieval society followed a feudal system that divided the clergy and nobility from the working classes, made up of peasants and serfs. By Chaucer’s time, a professional class of merchants and intellectuals had also emerged.
Om det inte varit för pilgrimsresan skulle de flesta av karaktärerna aldrig haft möjlighet att umgås. Det beror på att det medeltida samhället hade ett feodalt system som skilde prästerskapet och adeln från de arbetande klasserna, vilka bestod av bönder och trälar. När Chaucer levde hade det också uppstått en samhällsklass av handelsmän och intellektuella.
Chaucer spent most of his life as a government official during the Hundred Years' War, traveling throughout Italy and France, as well as his native England. This may have influenced the panoramic vision of his work, and in the Tales, no level of society is above mockery.
Chaucer tillbringade större delen av livet som tjänsteman under Hundraårskriget och reste både i Italien och Frankrike och sitt hemland. Detta kan ha gett hans verk ett vidare synsätt och i Canterburysägner är ingen samhällsklass för ädel för att hånas.
Chaucer uses the quirks of the characters’ language – the ribald humor of the Cook, the solemn prose of the Parson, and the lofty notions of the Squire – to satirize their worldviews. The varied dialects, genres, and literary tropes also make the work a vivid record of the different ways Medieval audiences entertained themselves. For instance, the Knight’s tale of courtly love, chivalry, and destiny riffs on romance, while the tales of working-class narrators are generally comedies filled with scatological language, sexual deviance, and slapstick.
Chaucer använder karaktärernas språkliga nycker - Kockens fräcka humor, Prästens allvarliga prosa och Väpnarens högdragna idéer - för att förlöjliga deras syn på världen. De olika dialekterna, stilarterna och litterära vändningarna gör också verket till en levande redogörelse över medeltidsmänniskornas olika sätt att roa sig. Exempelvis för Riddarens berättelse om hövisk kärlek, ridderlighet och ödet tankarna till romantik, medan arbetarklassens berättelser mestadels är komedier fyllda av obscena uttryck, sexuella avvikelser och farsartade händelser.
This variation includes something for everyone, and that’s one reason why readers continue to delight in the work in both Middle English and translation. While the narrative runs to over 17,000 lines, it's apparently unfinished, as the prologue ambitiously introduces 29 pilgrims and promises four stories apiece, and the innkeeper never crowns a victor. It’s possible that Chaucer was so caught up in his sumptuous creations that he delayed picking a winner - or perhaps he was so fond of each character that he just couldn’t choose. Whatever the reason, this means that every reader is free to judge; the question of who wins is up to you.
Variationen innebär att här finns något för alla och det är en av anledningarna till att läsare fortfarande uppskattar verket på både medelengelska och i översättning. Trots att verket omfattar över 17 000 rader verkar det vara oavslutat, då prologen ambitiöst nog presenterar tjugonio pilgrimmer och utlovar fyra berättelser var från dem och värdshusvärden aldrig utser någon vinnare. Det är möjligt att Chaucer var så betagen av sitt storslagna verk att han dröjde med att välja en vinnare - eller också var han så fäst vid alla karaktärer att han helt enkelt inte kunde välja. Oavsett vad anledningen var ligger avgörandet istället hos den enskilda läsaren; vem som vinner är helt upp till dig.