Thank you so much. It's really scary to be here among the smartest of the smart.
Tack så mycket. Det är väldigt läskigt att vara här bland de smartaste av de smarta.
(Laughter)
Jag är här för att berätta några historier om passion.
I'm here to tell you a few tales of passion. There's a Jewish saying that I love: What is truer than truth? Answer: the story.
Det finns ett judiskt talesätt som jag älskar. Vad är sannare än sanningen? Svaret: Berättelsen.
I'm a storyteller. I want to convey something that is truer than truth about our common humanity. All stories interest me, and some haunt me until I end up writing them. Certain themes keep coming up: justice, loyalty, violence, death, political and social issues, freedom. I'm aware of the mystery around us, so I write about coincidences, premonitions, emotions, dreams, the power of nature, magic.
Jag är en historieberättare. Jag vill framföra något som är sannare än sanningen om vår gemensamma mänsklighet. Alla berättelser intresserar mig och vissa hemsöker mig tills jag tillslut skriver ner dem. Vissa teman återkommer ofta: rättvisa, lojalitet, våld, död, politiska och social problem, frihet. Jag är medveten om mystiken runt omkring oss, jag skriver om slumper, föraningar, känslor, drömmar, naturens kraft, magi.
In the last 20 years, I have published a few books, but I have lived in anonymity until February of 2006, when I carried the Olympic flag in the Winter Olympics in Italy. That made me a celebrity.
De senaste 20 åren har jag publicerat några böcker men jag har levt i anonymitet fram till februari 2006, när jag bar den olympiska flaggan i vinter OS i Italien. Det gjorde mig till en kändis. Nu känner folk igen mig på Macy’s
(Laughter)
Now people recognize me in Macy's, and my grandchildren think that I'm cool.
och mina barnbarn tycker att jag är cool. (Skratt)
(Laughter)
Låt mig berätta om mina fyra minuter i rampljuset.
Allow me to tell you about my four minutes of fame. One of the organizers of the Olympic ceremony, of the opening ceremony, called me and said that I had been selected to be one of the flag bearers. I replied that surely, this was a case of mistaken identity, because I'm as far as you can get from being an athlete. Actually, I wasn't even sure that I could go around the stadium without a walker.
En av arrangörerna av den olympiska ceremonin, av öppningsceremonin, ringde mig och sa att jag hade valts ut för att vara en av flaggbärarna. Jag svarade att de måste förväxlat mig med någon annan eftersom jag är så långt man kan komma ifrån att vara en atlet. Faktiskt så var inte ens säker på att jag kunde gå runt stadion utan en rullator.
(Laughter)
(Skratt)
I was told that this was no laughing matter. This would be the first time that only women would carry the Olympic flag. Five women, representing five continents, and three Olympic gold medal winners. My first question was, naturally: What was I going to wear?
Jag blev tillsagd att detta inte var någonting att skratta åt. Detta skulle vara den första gången när endast kvinnor skulle bära de olympiska flaggorna. Fem kvinnor representerande fem kontinenter, och tre Olympiska guldmedaljörer. Min första fråga var, naturligtvis, vad skulle jag ha på mig?
(Laughter)
(Skratt)
"A uniform," she said, and asked for my measurements. My measurements. I had a vision of myself in a fluffy anorak, looking like the Michelin Man.
En uniform, sa hon och frågade efter mina mått. Mina mått! Jag såg framför mig en bild av mig själv i en fluffig anorak, som skulle få mig att likna en Michelingubbe.
(Laughter)
(Skratt)
By the middle of February, I found myself in Turin, where enthusiastic crowds cheered when any of the 80 Olympic teams was in the street. Those athletes had sacrificed everything to compete in the games. They all deserved to win, but there's the element of luck. A speck of snow, an inch of ice, the force of the wind can determine the result of a race or a game. However, what matters most, more than training or luck, is the heart. Only a fearless and determined heart will get the gold medal. It is all about passion. The streets of Turin were covered with red posters announcing the slogan of the Olympics: "Passion lives here." Isn't it always true?
I mitten av februari, befann jag mig i Turin, där en entusiastisk publik jublade så fort någon av de 80 Olympiska lagen gick förbi på gatan. Dessa idrottsmän hade offrat allt för att delta i tävlingen. De förtjänade alla att vinna, men så är det ju det där med tur, lite snö, en isfläck, vindstyrkan, kan påverka resultatet av ett lopp eller en gren. Hursomhelst, det som betyder mest -- mer än träning eller tur -- är hjärtat. Bara ett modigt och beslutsamt hjärta kan vinna guldmedalj. Allt handlar om passion. Turins gator var täcka av röda affischer med den olympiska sloganen: Här bor passion. Är inte det alltid sant? Hjärta är det som driver oss och bestämmer vårt öde.
Heart is what drives us and determines our fate. That is what I need for my characters in my books: a passionate heart. I need mavericks, dissidents, adventurers, outsiders and rebels, who ask questions, bend the rules and take risks. People like all of you in this room. Nice people with common sense do not make interesting characters.
Det är vad jag behöver i mina böckers karaktärer: ett passionerat hjärta. Jag behöver: ensamvargar, oliktänkande, äventyrare, ”outsiders” och rebeller, som ställer frågor, tänjer på gränser och tar risker. Personer som alla ni i det här rummet. Trevliga personer med sunt förnuft blir inga intressanta karaktärer.
(Laughter)
(Skratt)
They only make good former spouses.
De blir bara bra föredetta makar.
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)
In the greenroom of the stadium, I met the other flag bearers: three athletes and the actresses Susan Sarandon and Sophia Loren. Also, two women with passionate hearts: Wangari Maathai, the Nobel Prize winner from Kenya who has planted 30 million trees, and by doing so, she has changed the soil, the weather, in some places in Africa, and of course, the economic conditions in many villages; and Somaly Mam, a Cambodian activist who fights passionately against child prostitution. When she was 14 years old, her grandfather sold her to a brothel. She told us of little girls raped by men who believe that having sex with a very young virgin will cure them from AIDS, and of brothels where children are forced to receive 15 clients per day, and if they rebel, they are tortured with electricity.
I logen bakom arenan mötte jag de andra flaggbärarna: tre idrottsmän och skådespelerskorna Susan Surandon och Sophia Loren. Samt två kvinnor med passionerade hjärtan. Wangari Maathai, Nobelpristagaren från Kenya som planterat 30 miljoner träd och genom det har hon förändrat jorden, vädret, i vissa delar i Afrika, och såklart de ekonomiska förutsättningarna i många byar. Och Somaly Mam, en Kambodjansk aktivist som passionerat kämpar mot barnprostitution. När hon var 14 år gammal sålde hennes farfar henne till en bordell. Hon berättade för oss om små flickor, våldtagna av män som trodde att genom att ha sex med en väldigt ung oskuld kunde bota dem från AIDS. Och om bordeller där barn tvingas ta emot fem till femton kunder om dagen, och om de vägrar, torteras de med elektricitet.
In the greenroom, I received my uniform. It was not the kind of outfit that I normally wear, but it was far from the Michelin Man suit that I had anticipated. Not bad, really. I looked like a refrigerator.
I logen fick jag min uniform. Det var inte den sortens utstyrsel jag normalt skulle ha tagit på mig, men den var långt ifrån Michelingubbe-dräkten som jag hade föreställt mig. Inte så illa, faktiskt. Jag såg ut som ett kylskåp.
(Laughter)
(Skratt)
But so did most of the flag bearers, except Sophia Loren, the universal symbol of beauty and passion. Sophia is over 70 and she looks great. She's sexy, slim and tall, with a deep tan. Now, how can you have a deep tan and have no wrinkles? I don't know. When asked in a TV interview how could she look so good, she replied, "Posture."
Men det gjorde de flesta av flaggbärarna, förutom Sophia Loren, unviversalsymbolen för skönhet och passion. Sophia är över 70 och hon ser väldigt bra ut. Hon är sexig, smal och lång, med en djup solbränna. Så, hur kan man ha en djup solbränna utan att ha rynkor? Jag vet inte. När man frågade i en TV- intervju: ”Hur kunde hon se så bra ut?” Svarade hon ”Hållning, min rygg är alltid rak,
(Laughter)
"My back is always straight, and I don't make old people's noises."
och jag gör inte pensionärsläten”
(Laughter)
(Skratt)
So there you have some free advice from one of the most beautiful women on earth: no grunting, no coughing, no wheezing, no talking to yourselves, no farting.
Så där har ni några goda råd från en av världens vackraste kvinnor. Inget grymtande, inget hostande, inget väsande, inget pratande för sig själv, inget pruttande.
(Laughter)
(Skratt)
Well, she didn't say that, exactly.
Fast, hon sa inte exakt så.
(Laughter)
(Skratt)
At some point around midnight, we were summoned to the wings of the stadium, and the loudspeakers announced the Olympic flag, and the music started -- by the way, the same music that starts here, the "Aida" march. Sophia Loren was right in front of me. She's a foot taller than I am, not counting the poofy hair.
Någon gång runt midnatt, blev vi inkallade till en av flyglarna av arenan, och högtalarna utropade den olympiska flaggan och musiken började, föresten, samma musik som börjar här, Aida-marchen. Sophia Loren var precis före mig, hon är en 30 cm längre än mig, utan att räkna in det puffiga håret.
(Laughter)
(Skratt)
She walked elegantly, like a giraffe on the African savanna, holding the flag on her shoulder. I jogged behind --
Hon gick elegant, som en giraff på den afrikanska savannen, med flaggan lutad mot axeln. Jag joggade bakom -- (Skratt)
(Laughter)
-- på tårna, gripandes flaggan med min uppsträckta arm
on my tiptoes, holding the flag on my extended arm, so that my head was actually under the damn flag.
så att mitt huvud faktiskt hamnade under den förbannade flaggan. (Skratt)
(Laughter)
Alla kameror var såklart riktade mot Sophia.
All the cameras were, of course, on Sophia. That was fortunate for me, because in most press photos, I appear too -- although, often between Sophia's legs --
Det var tur för mig, för i de flesta pressfoton syns jag också, fast oftast mellan Sophias ben. (Skratt)
(Laughter)
Ett ställe där de flesta män skulle älska att vara.
a place where most men would love to be.
(Skratt)
(Laughter)
(Applåder)
(Applause)
De bästa fyra minuterna i hela mitt liv
The best four minutes of my entire life were those in the Olympic stadium. My husband is offended when I say this, although I have explained to him that what we do in private usually takes less than four minutes --
var de på den olympiska arenan. Min man blir förolämpad när jag säger detta fastän jag har förklarat för honom att det vi gör privat oftast tar mindre än fyra minuter --
(Laughter)
(Skratt)
so he shouldn't take it personally.
-- så han borde inte ta det personligt.
(Laughter)
Jag har alla pressklipp av dessa fyra fantastiska minuter,
I have all the press clippings of those four magnificent minutes because I don't want to forget them when old age destroys my brain cells. I want to carry in my heart forever the key word of the Olympics: passion.
för att jag inte vill glömma dem när gammal ålder förstör mina hjärnceller. Jag vill alltid bära med mig, i hjärtat, nyckelordet från olympiaden – passion. Så här är en berättelse om passion.
So here's a tale of passion. The year is 1998, the place is a prison camp for Tutsi refugees in Congo. By the way, 80 percent of all refugees and displaced people in the world are women and girls. We can call this place in Congo a death camp, because those who are not killed will die of disease or starvation. The protagonists of this story are a young woman, Rose Mapendo, and her children. She's pregnant and a widow. Soldiers had forced her to watch as her husband was tortured and killed. Somehow she manages to keep her seven children alive, and a few months later, she gives birth to premature twins, two tiny little boys. She cuts the umbilical cord with a stick and ties it with her own hair. She names the twins after the camp's commanders to gain their favor, and feeds them with black tea because her milk cannot sustain them. When the soldiers burst in her cell to rape her oldest daughter, she grabs hold of her and refuses to let go, even when they hold a gun to her head. Somehow, the family survives for 16 months, and then, by extraordinary luck and the passionate heart of a young American man, Sasha Chanoff, who manages to put her in a US rescue plane, Rose Mapendo and her nine children end up in Phoenix, Arizona, where they're now living and thriving.
Året är 1998, platsen ett fångläger för Tutsi flyktingar i Kongo. Förresten, 80 procent av alla flyktingar och tvångsförflyttade personer i världen är kvinnor och flickor. Vi kan kalla detta ställe i Kongo för ett dödsläger, för att de som inte dödas kommer att dö av sjukdom eller svält. Huvudpersonerna i denna historia är en ung kvinna, Rose Mapendo, och hennes barn. Hon är gravid och änka. Soldater har tvingat henne att se på medan hennes man torterats och dödats. På något sätt lyckas hon ändå hålla sina sju barn vid liv, och några månader senare föda två för tidigt födda tvillingar. Två små pojkar. Hon klipper navelsträngen med en pinne och knyter den till sitt eget hår. Hon namnger tvillingarna efter befälhavarna i lägret för att vinna deras gillande, och matar dem med svart te eftersom hennes bröstmjölk inte klarar att hålla dem vid liv. När soldaterna bryter sig in i hennes cell för att våldta hennes äldsta dotter, tar hon tag i henne och vägrar släppa taget, även när de håller en pistol mot hennes huvud. På något sätt lyckas familjen överleva i 16 månader och sen, av osedvanlig tur och det passionerade hjärtat tillhörande en ung amerikan, Sasha Charnoff, som lyckas få med henne på ett amerikanskt räddningsflygplan, tar sig Rose Mapendo och hennes nio barn till Phoenix, Arizona, där de nu lever och frodas.
"Mapendo," in Swahili, means "great love." The protagonists of my books are strong and passionate women like Rose Mapendo. I don't make them up; there's no need for that. I look around, and I see them everywhere. I have worked with women and for women all my life. I know them well. I was born in ancient times, at the end of the world, in a patriarchal Catholic and conservative family. No wonder that by age five, I was a raging feminist -- although the term had not reached Chile yet, so nobody knew what the heck was wrong with me.
Mapendo betyder stor kärlek på swahili. Huvudpersonerna i mina böcker är starka och passionerade kvinnor som Rose Mapendo. Jag hittar inte på dem. Det behövs inte. Jag ser mig omkring och jag ser dem överallt. Jag har jobbat med kvinnor och för kvinnor hela mitt liv. Jag känner dem väl. Jag föddes i den gamla tiden, vid världens ände i en patriarkal, katolsk och konservativ familj. Inte undra på att jag redan som femåring var en rasande arg feminist - fast det begreppet hade inte nått Chile än, så ingen visste vad tusan det var för fel på mig.
(Laughter)
(Skratt)
I would soon find out that there was a high price to pay for my freedom and for questioning the patriarchy. But I was happy to pay it, because for every blow that I received, I was able to deliver two.
Jag skulle snart upptäcka att det var ett högt pris att betala för min frihet, och för att ifrågasätta partriarkatet. Men jag betalade gladeligen, eftersom jag för varje slag jag fick, kunde jag ge två i retur. (Skratt)
(Laughter)
Once, when my daughter Paula was in her twenties, she said to me that feminism was dated, that I should move on. We had a memorable fight. Feminism is dated? Yes, for privileged women like my daughter and all of us here today, but not for most of our sisters in the rest of the world, who are still forced into premature marriage, prostitution, forced labor. They have children that they don't want or they cannot feed. They have no control over their bodies or their lives. They have no education and no freedom. They are raped, beaten up and sometimes killed with impunity. For most Western young women of today, being called a "feminist" is an insult. Feminism has never been sexy, but let me assure you that it never stopped me from flirting, and I have seldom suffered from lack of men.
En gång, när min dotter Paula var i tjugoårsåldern, sa hon till mig att feminism var förbi, att jag borde gå vidare. Vi hade ett oförglömligt bråk. Är feminism förbi? Ja, för priviligerade kvinnor som min dotter och alla oss här i dag, inte för de flesta av våra medsystrar i resten av världen som fortfarande är tvingade till för tidiga äktenskap prostitution, tvångsarbete, som har barn de inte vill ha eller inte kan försörja. De har ingen kontroll över sina kroppar eller sina liv. De har ingen utbildning och ingen frihet. De är våldtagna, slagna och ibland dödade ostraffat. För de flesta av dagens unga västerländska kvinnor är att kallas en feminist en förolämpning. Feminism har aldrig varit sexigt, men jag kan försäkra er om att att det aldrig hindrat mig från att flirta och jag har sällan lidit i brist på män.
(Laughter)
(Skratt)
Feminism is not dead, by no means. It has evolved. If you don't like the term, change it, for Goddess' sake. Call it "Aphrodite" or "Venus" or "bimbo" or whatever you want. The name doesn't matter, as long as we understand what it is about, and we support it.
Feminismen är inte död, inte alls, den har utvecklats. Om du inte gillar begreppet så ändra det då för guds skull. Kalla det Afrodite, eller Venus, eller bimbo eller vad du vill namnet spear ingen roll, så länge vi förstår vad det handlar om och stödjer det. Så detta är en annan berättelser om passion och det är en ledsam sådan.
So here's another tale of passion, and this is a sad one. The place is a small women's clinic in a village in Bangladesh. The year is 2005. Jenny is a young American dental hygienist who has gone to the clinic as a volunteer during her three-week vacation. She's prepared to clean teeth, but when she gets there, she finds out that there are no doctors, no dentists, and the clinic is just a hut full of flies. Outside, there is a line of women who have waited several hours to be treated. The first patient is in excruciating pain because she has several rotten molars. Jenny realizes that the only solution is to pull out the bad teeth. She's not licensed for that; she has never done it. She risks a lot and she's terrified. She doesn't even have the proper instruments, but fortunately, she has brought some novocaine. Jenny has a brave and passionate heart. She murmurs a prayer and she goes ahead with the operation. At the end, the relieved patient kisses her hands. That day the hygienist pulls out many more teeth.
Platsen är en liten kvinnoklinik i en by i Bangladesh. Året är 2005. Jenny är en ung amerikansk tandhygienist som har åkt till kliniken som volontär under sin tre veckors semester. Hon är förberedd på att rengöra tänder, men när hon kommer dit får hon veta att det inte finns några läkare, inga tandläkare och att kliniken bara är ett skjul fullt av flugor. Utanför finns en kö av kvinnor som har väntat flera timmar på behandling. Den första patienten känner fruktansvärd smärta eftersom hon har flera ruttna kindtänder. Jenny inser att den enda lösningen är att dra ut de dåliga tänderna. Hon har inte licens för att göra det och hon har aldrig gjort det förut. Hon riskerar mycket och hon är vettskrämd. Hon har inte ens rätt utrustning, men som tur är har hon tagit med lite Novocaine. Jenny har ett modigt och passionerat hjärta. Hon ber en tyst bön och drar igång operationen. I slutet kysser den lättade patienten hennes händer. Den dagen drar tandhygienisten ut många fler tänder.
The next morning, when she comes again to the so-called clinic, her first patient is waiting for her with her husband. The woman's face looks like a watermelon. It is so swollen that you can't even see the eyes. The husband, furious, threatens to kill the American. Jenny is horrified at what she has done. But then, the translator explains that the patient's condition has nothing to do with the operation. The day before, her husband beat her up because she was not home in time to prepare dinner for him.
Nästa morgon när hon återkommer till den så kallade kliniken, väntar hennes första patient på henne med sin man. Kvinnans ansikte ser ut som en vattenmelon. Det är så svullet att man inte ens kan se ögonen. Mannen är rasande och hotar att döda amerikanen. Jenny är förskräckt över vad hon har gjort men sedan förklarar tolken att patientens tillstånd inte har något att göra med operationen. Dagen innan slog maken henne eftersom hon inte var hemma i tid för att laga hans middag.
Millions of women live like this today. They are the poorest of the poor. Although women do two-thirds of the world's labor, they own less than one percent of the world's assets. They are paid less than men for the same work, if they're paid at all, and they remain vulnerable because they have no economic independence, and they are constantly threatened by exploitation, violence and abuse. It is a fact that giving women education, work, the ability to control their own income, inherit and own property benefits the society. If a woman is empowered, her children and her family will be better off. If families prosper, the village prospers, and eventually, so does the whole country.
Miljontals kvinnor lever såhär idag. De är de fattigaste av de fattiga. Fastän kvinnorna gör två tredjedelar av världens arbete äger de mindre än en procent av världens tillgångar. får mindre i lön än männen för samma jobb om de får lön överhuvudtaget, och de förblir sårbara eftersom de inte har någon ekonomisk självständighet, och de är konstant hotade av exploatering, våld och övergrepp. Det är ett faktum att genom att ge kvinnor utbildning, jobb, möjligheten att styra sin egen inkomst, ärva och äga egendom, gynnar samhället. Om en kvinna bara får möjligheter, kommer hennes barn och familj att klara sig bättre. Om familjerna blomstrar, blomstrar byarna, och så gör också tillslut hela landet.
Wangari Maathai goes to a village in Kenya. She talks with the women and explains that the land is barren because they have cut and sold the trees. She gets the women to plant new trees and water them, drop by drop. In a matter of five or six years, they have a forest, the soil is enriched, and the village is saved.
Wangari Maathai går till en by i Kenya. Hon talar med kvinnorna och förklarar att jorden är ofruktbar eftersom de har huggit ner och sålt alla träd. Hon får kvinnorna att plantera nya träd och vattna dem, droppe för droppe. Efter fem eller sex år har de en skog, jorden är åter fruktsam och byn är räddad.
The poorest and most backward societies are always those that put women down. Yet this obvious truth is ignored by governments and also by philanthropy. For every dollar given to a women's program, 20 dollars are given to men's programs. Women are 51 percent of humankind. Empowering them will change everything, more than technology and design and entertainment. I can promise you that women working together -- linked, informed and educated -- can bring peace and prosperity to this forsaken planet. In any war today, most of the casualties are civilians, mainly women and children. They are collateral damage. Men run the world, and look at the mess we have. What kind of world do we want? This is a fundamental question that most of us are asking. Does it make sense to participate in the existing world order? We want a world where life is preserved and the quality of life is enriched for everybody, not only for the privileged.
De fattigaste och de mest outvecklade samhällen är alltid de som trycker ner kvinnor. Ändå är denna uppenbara sanning ignorerad av regeringar och också av välgörenhetsrörelser. För varje dollar som skänks till ett ”kvinnoprogram” skänks 20 dollar till ett ”mansprogram”. Kvinnor är 51 procent av mänskligheten. att ge dem möjligheter kommer att ändra på allt -- mer än teknologi och design och underhållning kan. Jag kan lova er att kvinnor som arbetar tillsammans -- förenade, välupplysta och utbildade kan bringa fred och välgång till denna förbannade planet. I varje krig idag, är de flesta av offren civila, mest kvinnor och barn. De ses som biskador. Män styr världen och titta vilken röra vi har! Vilken sorts värld vill vi ha? Detta är en fundamental fråga de flesta av oss frågar. Är det logiskt att delta i den existerande värlsordningen? Vi vill ha en värld där liv är bevarade, och livskvaliteten är hög för alla, inte bara för de priviligerade.
In January, I saw an exhibit of Fernando Botero's paintings at the UC Berkeley library. No museum or gallery in the United States, except for the New York gallery that carries Botero's work, has dared to show the paintings, because the theme is the Abu Ghraib prison. They are huge paintings of torture and abuse of power, in the voluminous Botero style. I have not been able to get those images out of my mind or my heart.
I januari såg jag en utställning med Fernando Boteros tavlor på "UC Berkeley" biblioteket. Inget museeum eller galleri i USA förrutom New York gallery visar Boteros verk, har vågat visa tavlorna på grund av att dess tema är Abu Ghraib fängelset. De är enorma tavlor föreställande tortyr och maktövergrepp, i Boteros volumiösa stil. Jag har inte lyckats få dessa bilder ur mitt huvud, eller mitt hjärta.
What I fear most is power with impunity. I fear abuse of power, and the power to abuse. In our species, the alpha males define reality, and force the rest of the pack to accept that reality and follow the rules. The rules change all the time, but they always benefit them, and in this case, the trickle-down effect, which does not work in economics, works perfectly. Abuse trickles down from the top of the ladder to the bottom. Women and children, especially the poor, are at the bottom. Even the most destitute of men have someone they can abuse -- a woman or a child. I'm fed up with the power that a few exert over the many through gender, income, race and class.
Min största rädsla är strafflösheten, Jag fruktar maktmissbruk och makten att missbruka. I vårt släkte definerar alfahannen verkligheten och tvingar resten av gruppen att acceptera denna verklighet och följa reglerna. Reglerna förändras hela tiden men de gynnar alltid dem, och i detta fall kan den ”ner sipprande”- effekten, som inte fungerar i ekonomi, fungera perfekt. Maktmissbruk sipprar ner från toppen av stegen till botten. Kvinnor och barn, särskilt de fattiga är längst ner. Även de mest utfattiga av män har någon de kan hunsa, en kvinna eller ett barn. Jag är trött på makten några få utövar över många genom kön, inkomst, ras och klass.
I think that the time is ripe to make fundamental changes in our civilization. But for real change, we need feminine energy in the management of the world. We need a critical number of women in positions of power, and we need to nurture the feminine energy in men. I'm talking about men with young minds, of course. Old guys are hopeless; we have to wait for them to die off.
Jag tror att tiden är mogen för fundamentala förändringar i vår civilisation. Men för riktiga förändringar behöver vi kvinnlig energi, i världens ledning. Vi behöver ett viktigt antal kvinnor i maktposition, och vi behöver göda den kvinnliga energin i män. Jag pratar om männen med unga sinnen, såklart. Gamla män är hopplösa, vi måste vänta tills dessa dör ut.
(Laughter)
(Skratt)
Yes, I would love to have Sophia Loren's long legs and legendary breasts. But given a choice, I would rather have the warrior hearts of Wangari Maathai, Somaly Mam, Jenny, and Rose Mapendo. I want to make this world good. Not better -- but to make it good. Why not? It is possible. Look around in this room -- all this knowledge, energy, talent and technology. Let's get off our fannies, roll up our sleeves and get to work, passionately, in creating an almost-perfect world.
Ja, jag skulle älska att ha Sophia Lorens långa ben och legendariska bröst. Men om jag fick valet skulle jag hellre ha en kämpes hjärta som Wangari Maathais, Somaly Mams, Jennys och Rose Mapendos. Jag vill göra den här världen bra. Inte bättre, utan göra den bra. Varför inte? Det är möjligt. Se er omkring i det här rummet -- rummet all denna kunskap, energi, talang och teknik. Låt oss att lyfta på våra rumpor, kavla upp ärmarna och börja jobba, passionerat, och skapa en nästintill perfekt värld.
Thank you.
Tack.
(Applause and cheers)